Calle Schewens vals

I Roslagens famn på den blommande ö,

där vågorna kluckar mot strand,

och vassarna vagga och nyslaget hö,

det doftar emot mig ibland.

Där sitter jag uti bersån på en bänk

och tittar på tärnor och mås,

som störta mot fjärden i glitter och stänk

på jakt efter födan gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron

till angenäm styrka och smak

och lyssnar till dragspelets lockande ton,

som hörs från mitt stugugemak.

Jag är som en pojke, fast farfar jag är,

ja rospiggen spritter i mig!

Det blir bara värre med åren det där

med dans och med jäntornas blig.

Se, måsen med löjan i näbb, han fick sitt!

Men jag fick en arm om min hals!

O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,

spel opp, jag vill dansa en vals.

Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,

i natt ska du vara min gäst!

Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö

och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid din barm,

du dunkelblå, vindstilla fjärd

och juninattsskymningen smyger sig varm

till sovande buskar och träd.

Min älva, du dansar så lyssnande tyst

och tänker, att karlar är troll.

Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,

och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner som gästa min ö,

jag är både nykter och klok.

När morgonen gryr skall jag volma mitt hö

och vittja tvåhundrade krok.

Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.

Det brinner i martallens topp!

Här dansar Calle Schewen

med Roslagens ros,

han dansar till solen går opp!