George Adamski. The toughest job in the world, är titeln på en ny biografi författad av den Aucklandbaserade ufologen Tony Brunt. Boken, som finns att hämta ner gratis på www.scribd.com är en utvidgad version av en artikel publicerad 2009. Förutom ett unikt bildmaterial representerar biografin delvis ett nytt sätt att se på och bedöma kontaktpersoner. Ett arbetssätt som ligger nära eller mera i linje med UFO-Sveriges ideologiska synsätt – den tredje vägens ufologi.

Kontaktfall och då särskilt fysiska kontakter med mänskliga varelser (nordic aliens) har alltid givit upphov till oändliga konflikter inom ufo-rörelsen. Den första generationen vetenskapligt inriktade ufologer, till exempel K Gösta Rehn, avfärdade ofta dessa fall utan undersökning. Eftersom man utgick ifrån ETI-teorin såg man det som orimligt att besökarna såg ut som vanliga jordbor. Observationer av små, robotaktiga varelser stämde bättre med bilden av utomjordingen. Att sedan kontaktpersonerna ofta kom med orimliga påståenden och sade sig ha mött venusianer och saturnianer gjorde inte saken bättre. Man tog för givet att personer som George Adamski, Howard Menger, Daniel Fry med flera var mytomaner eller misstolkade inre upplevelser. Men även K Gösta Rehn stod frågande inför de många rapporterna med mänskliga humanoider. I sin sista bok UFO-utmaningen (1976) skriver han: "En annan sak besvärar oss. Humanoiderna tycks kunna andas vår luft och utan svårighet anpassa sig till lufttryck och tyngdkraft som råder här. Något verkar alldeles på tok i det hänseendet. Det skulle innebära att de måste komma från ett ställe - en annan planet? - som är mycket lik vår egen? Kanske från vår egen? Men hur?" (1)

Synen på kontaktpersoner förändrades delvis under 1970-talet med de nya data och teorier som framfördes av Jacques Vallee och John Keel. De ställde sig tveksamma till ETI-teorin och visade på andra tolkningsmöjligheter – även vad gäller de fysiska kontaktfallen. De började också undersöka och dokumentera kontaktfallen mera förutsättningslöst. Dessa tankegångar fick benämningen ”den nya ufologin”. Keel och Vallee påpekade att det kanske inte var så säkert att kontaktpersonerna ljög utan att det var ”rymdmänniskorna” som dolde sitt ursprung med orimliga påståenden om var de kom ifrån. Med sin vanliga underfundiga humor skriver Keel i Operation trojan horse: ” Kan vi egentligen skylla på kontaktpersonerna? Antag att en märklig skivformad farkost landar på din bakgård och en lång man i silverfärgad dräkt stiger ur... När du frågar var han kommer ifrån svarar han, "jag kommer från Venus". Skulle du argumentera med honom?" (2)

Det är relativt sett få ufologer som ägnat sig åt undersökning av kontaktfall. En bra översikt över problematiken kan man få i den redan 1980 utgivna Proceedings of the First International UFO Congress. Del fem av boken ägnas en diskussion av kontaktfallsproblematiken med några av USA:s främsta ufologer bland annat Jerome Clark, Ted Bloecher, Berthold Eric Schwarz och J. Gordon Melton. Ted Bloecher var aktiv redan på 1950-talet i dåvarande Civilian Saucer Intelligence i New York. Han berättar hur man på den tiden hade en ganska svart-vit syn på kontaktfall. Observationer av små humanoider räknades som eventuellt äkta och intressanta medan påståenden om kontakt med människolika varelser i princip avfärdades. Med tiden fann han att denna regel behövde revideras när de stötte på fall som Woodrow Derenberger och Carrol Watts där människolika varelser var inblandade.

Intressant är Ted Bloechers slutsats efter många års undersökningar: "Under de senaste åren har min skepsis vad gäller de mera exotiska fallen inte direkt försvunnit men den har definitivt skakats i sina grundvalar. Nu lyssnar jag på människor med ett öppet sinne och utan att döma dem i förväg. Jag kan inte längre återvända till tryggheten i ett svart-vitt synsätt.” (3) Den nya ufologin öppnade för en förnyad granskning av de klassiska kontaktfallen, även den kontroversielle George Adamski. Först ut på plan var Timothy Good, som tillsammans med Lou Zinstag 1983 kom med boken George Adamski. The untold story. Även om Timothy Good i huvudsak spekulerade utifrån ETI-teorin så visade han att det fanns åtskilliga frågetecken kring Adamski, att fallet inte var så enkelt som många trott. Under de senaste åren har Good alltmer börjat framföra teorin om jordbundna främlingar när det gäller tolkningen av kontaktfall av Adamskityp. I en intervju 2006 förklarade han: ”Jag tror – det är en fantastisk teori, jag är inte den första att framföra den – men jag är övertygad om att en del av dessa aktiviteter kommer från vår egen jord, från en avancerad civilisation vilken sannolikt är dold för oss, och som har ett samband med vårt förflutna.” (4)

Tony Brunt fortsätter i sin Adamskibiografi i samma fotspår som Timothy Good. Han presenterar sakligt både vad som talar för och som talar mot Adamski. Även om Tony Brunt anser att Adamski verkligen träffade någon typ av ”främlingar” så är boken långt ifrån någon ikonografi. ”Han framstår som till hälften helig man, till hälften skojare (huckster), en fascinerande blandning av det sublima och det opåtlitliga.” (5) skriver Brunt om Adamski. Hans brist på formell utbildning parad med en stor dos självsäkerhet gjorde hans föredrag till bisarra föreställningar där han blandade misstolkade vetenskapliga idéer med egna teorier.

Tony Brunt. Foto: AFU:s bildarkiv

Något hände med Adamski åren 1960-61. Han som varit alltid varit mycket kritisk mot mediers psykiska kontakter med ”rymdmänniskor”, började plötsligt själv kanalisera venusianen Orthon. En påstådd resa till Saturnus och mycket annat gjorde att många av hans främsta supporters övergav honom bland annat sekreteraren Lucy McGinnis och Carol Honey. Och ändå, skriver Brunt, står vi där med ett antal data som antyder att Adamski verkligen träffade någon typ av främlingar. I boken presenteras en rad av dessa frågetecken som gör att man inte enkelt kan bara avfärda honom som en skojare eller mytoman. Här är några frågetecken:

Lou Zinsstag, Adamskis representant i Schweiz berättar att när Adamski besökte Basel 1959 bodde han på ett hotell i staden. För Lou förklarade han att "the boys" - rymdmänniskorna - brukade besöka honom på hotellet tidigt på morgnarna. Lou Zinsstag kollade i hemlighet med både hotellchefen och en portier hon kände om Adamski fick tidiga besök. Båda bekräftade att två män brukade komma till Adamski vid niotiden på morgonen. Lucy McGinnis, som senare liksom Lou Zinsstag hoppade av från samarbetet, berättar att hon kunde ha kritiserat Adamski för mycket men undvek det eftersom hon själv ensam observerat ett klockformat tefat med besättning på nära håll.

Flera personer har intygat att Adamski bar ett ovanligt pass som visade att han hade ett nära samarbete med vissa myndigheter. William Sherwood, ingenjör vid Eastman Kodak Company, undersökte själv det pass Adamski bar, ett så kallat Government ordnance bureau card, vilket gav tillgång till militära baser. Sherwood kunde intyga äktheten eftersom han själv en gång haft ett liknande pass. För några medarbetare förklarade Adamski att han fungerade som ett slags dubbelagent, en form av mellanhand mellan främlingarna och amerikanska myndigheter.

Tony Brunt redovisar några intressanta data vad gäller den omdiskuterade Silver Spring-filmen som togs av Adamski tillsammans med Madeleine Rodeffer den 26 februari 1965. Brunt intervjuade Rodeffer i maj 2009, strax före hennes död. Hon berättar att när farkosten dök upp utanför hennes hus parkerade en Oldsmobile på uppfartsvägen. Tre medelåders män hoppar ur, ”the boys enligt Adamski. Männen uppmanar henne att ta fram kameran. ”De hade ett vanligt amerikansk uttal. De kunde ha varit mina morbröder eller kusiner”, förklarade Madeleine. När farkosten lämnat området hörde hon en av männen säga: ”Jag hoppas att vi aldrig behöver göra det här igen, det är för farligt”. Sedan gick de mot sin bil och for iväg. (6) Tony Brunt menar att Adamski verkligen hade någon form av kontakt med okända främlingar. Men han köper inte påståendet om venusianer eller saturnianer. Deras verkliga ursprung är en gåta skriver han i sin bok. När jag frågade honom i ett mail nyligen om han hade någon egen teori om vilka som låg bakom blev svaret: ”Jag har inte den blekaste aning varifrån Adamskis boys kom ifrån”. (7)

När jag för en tid sedan läste Dr. David Clarkes historik över brittisk ufologi Flying saucerers: A social history of UFOology noterade jag ett intressant citat angående det kontroversiella kontaktfallet Cynthia Appleton. Hon var en hemmafru från Birmingham som 1957-58 påstod sig ha fått besök av en man som utgav sig för att komma från Venus. Fallet innehåller den vanliga kombinationen av absurditeter och gåtfullhet som är så vanlig när det gäller kontaktfall. Vid ett tillfälle kommer ”venusianen” i en stor svart bil med tonade rutor och privatchaufför. David Clarke skriver att en reporter från Sunday People, Paul Kent, frågat Cynthia Appletons då fyraåriga dotter om hon också kommer ihåg besökaren. Dottern svarar att hon sett mamma med en man med ”funny long hair and a fur collar”. (8) Som i så många andra kontaktfall verkar det alltså som om någon verkligen besökte Cynthia Appleton – men det var kanppast en ”venusian”?

I flera av mina egna undersökningar av kontaktfall har jag stött på samma problematik. En del kontaktpersoner synes verkligen ha träffat en eller flera främlingar som utgett sig för att vara utomjordingar. Men de ser i stort sett ut som jordbor, andas vår luft och rör sig ibland oss så det är troligare att söka svaret på närmare håll. Teorierna är många: avancerade skämt, sociologiska tester utförda av underrättelseorganisationer, hemliga grupper som försöker använda ufomyter som politiskt vapen, kriminella organisationer som utnyttjar föreställningen om rymdmänniskor som täckmantel för brottslig verksamhet, hittills okända jordbaserade främlingar med en avancerad teknologi med mera. Listan kan göras längre.

Vad vi kan lära av Tony Brunt, Timothy Good men också Jacques Vallee och John Keel är att ta kontaktpersonerna på allvar och undersöka deras upplevelser och påståenden lika noggrant som andra fall. Inte backa om ett vittne påstår sig ha mött venusianer utan gräva lite djupare och det studera om finns oberoende indikationer på att personen verkligen mött någon typ av främlingar. Faran är naturligtvis att det är lätt att hamna i bisarra konspirationsteorier med denna typ av forskning. Men att det går att få fram ny, intressanta data om kontaktpersoner genom större öppenhet och genom att förändra perspektivet i undersökningar visar den brittisk-amerikanske ufologen Nick Redfern i sina böcker On the trail of the saucer spies samt Contactees. (9) Alltfler seriösa ufoloer har börjat arbeta utifrån dessa teorier vilket kan öppna nya vägar inom ufologin.

1. K Gösta Rehn: UFO-utmaningen. Zindermans 1976, s. 62.

2. John Keel: “Operation trojan horse”. Souvenir Press, London 1971, s. 214.

3. “Proceedings of the first international UFO congress”. Warner books, New York 1980, s. 312.

4. http://www.abc.net.au/queensland/conversations/stories/s1752052.htm?brisbane

5. Tony Brunt: “George Adamski. The toughest job in the world”. Auckland, Nea Zealand, 2010. s. 7.

6. Ibid. s. 37

7. Mailkorrespondens Tony Brunt 1 september 2010.

8. David Clarke, Andy Roberts: “Flying saucerers. A social history of UFOlogy, Alternative Albion, Loughborough 2007, s. 99.

9. Nick Redfern: “On the trail of the saucer spies. Ufos and government surveillance”. Anomalist Books, San Antonia, Texas, 2006.

Nick Redfern: “Contactees. A history of alien-human interaction”. The Career Press, Franklin Lakes, NJ, 2010.

Håkan Blomqvist

(Publicerad som bokrecension i UFO-Aktuellt nr. 3, 2010)