Följande artikel, som publicerades 1974, skrevs när huvudvittnena önskade vara anonyma. Sedan flera år tillbaka har de flesta av parets upplevelser publicerats i bland annat Sökaren och UFO-Aktuellt med angivande av namn varför anonymiteten här har slopats. Pseudonymerna Erik och Rut Andersson är, som många redan känner till, Sture och Turid Johansson.

Vi läser ofta i böcker och tidskrifter om händelser i utlandet, och då speciellt från USA, med ingredienser som mystiska telefonsamtal, osynliga varelser i lägenheten och återkommande kontakter med UFO-varelser. Vi betraktar naturligtvis sådana fall med en smula skepsis och undrar varför något liknande inte inrapporteras i Sverige. Anledningarna till detta kan väl vara flera men i Sverige tycks det vara mycket få personer som mera öppet vill berätta om upplevelser av kontakttyp. Det nedan relaterade fallet hör visserligen till den mera ovanliga kategorin men är ändå inte unikt för Sverige och vår förhoppning är att kunna presentera en dokumentation på flera liknande fall i en nära framtid. Dessa fall är för närvarande under utredning.

Bakgrund

Huvudpersonerna är ett svenskt par hemmahörande i Stockholmstrakten. Av naturliga skäl vill de inte framträda med sina namn, men för enkelhetens skull kan vi kalla dem Erik och Rut Andersson. De skiljer sig inte nämnvärt från andra svenska par förutom att Rut har en del klärvoajanta förmågor och haft många upplevelser av parapsykisk natur. Parets inblandning i ufologin började 1964 då de bevistade ett föredrag på Ifologiska sällskapet. Upplevelserna därefter är många men jag relaterar de viktigaste i kronologisk ordning. Jag använder huvudsakligen Eriks och Ruts egna ord tagna direkt från bandade intervjuer. (1) En kort tid efter besöket på Ifologiska sällskapet talar Rut i telefon med en väninna. Plötsligt kommer en manlig röst in som säger att Rut och Erik skall bege sig till en plats som heter Väggarö, på torsdag kväll. Väninnan uppfattar också en del av vad den manliga rösten säger. Den försvinner sedan lika plötsligt som den kom in. Efter detta började de åka ut till Väggarö, ett litet samhälle söder om Södertälje. Erik och Rut praktiserade ofta meditation. De började använda denna plats för att stanna och meditera på. Ibland upplevde de då hur det, som de uppfattade, flöt blålila vågor eller strålningar genom bilen. Utflykterna fortsatte men efterhand började det inträffa missöden då de skulle åka ut. Vintern 1964 var dessa missöden så specifika att de började fundera på om någon ville hindra dem från att åka till platsen.

Rut: Då vi höll på och mediterade och åkte ut så hände det ständigt att bilen gick sönder. Var det inte ljuset som inte fungerade så var det något annat. Det inträffade hela tiden och det var som om vi blev förhindrade på alla sätt att komma ut den vintern. En gång stod bilen helt, det var omöjligt, varken ljus eller något gick. Då tänkte vi, det var då förbaskat, om vi vill någonting skall inget få hindra oss. Vi klädde på oss stövlar och gick. Det är många kilometer.

Intensivt ljus bakifrån

Erik: Du har fel Rut, jag hade kört på rådjuret.

Rut: Den gången ja, men annars så gick inte bilen. Den gick på jobbet och så men inte när vi skulle ut. Nå, det snöade, kraftigt snöväder, helt igenmulet så vi klädde på oss och gick ut. Vi tänkte, dom ska inte hindra oss på något sätt utan vi ska göra som dom har sagt (i meditation - HB) och vi har hela natten på oss. G. (bror till Erik) (Gösta Johansson - HB) hade gjort i ordning en kamera till oss så vi skulle kunna ta bilder och då skulle man bara ta bort ett skydd på kameran så var det bara att knäppa. Vi gick där hand i hand och trampade snö för det var inte mycket plogat. Så kommer det något bakifrån, ett intensivt ljus, som man kan tänka sig en raket, och rakt bakifrån, mot oss och vi hoppade i diket i en fart. Sedan gick det förbi på vägen precis där vi hade hoppat ifrån och så rakt upp i luften.

Erik: Det var så vitt, det var nästan blåaktigt, ungeför som man kör med en elsvets.

Rut: Och det vart som ljusare än dagen. Så kom vi upp på vägen och var lite darriga båda två för det där ljuset for ju rakt där vi hade gått.

Håkan (intervjuare): Så den hade träffat er om ni inte hade flyttat på er?

Erik: Ja. Vi hade hoppat ner i diket på var sin sida om vägen och jag hade en kamera som min bror hade ställt in för fotografering. Och innan dess hade Rut sagt till mig att ta bort skyddet, om det skulle hända någonting.

Rut: Men då hade Erik sagt att det inte var sådan brådska. När vi kommer upp på vägen och vi ser den där "raketen" gå upp mot himlen igen mellan träden så säger jag till Erik: Tog du något kort? Kort, säger Erik! Du har ju kameran i handen. Ja, för fan det har jag ju.

Hela bilen skakade

Trots händelsen med "raketen" fortsatte Erik och Rut utfärderna till Väggarö. Något speciellt inträffade inte förrän den 29 oktober 1965. Den dagen skulle etsa sig tydligt fast i familjen Anderssons minne och även andra svenskars. På kvällen den 29 oktober 1965 gjordes ett flertal UFO-observationer över Sverige. På dagen hade Rut fått ett "mentalt" meddelande om att de skulle bege sig till Väggarö vid tiotiden på kvällen. "Rösten" sade också att de skulle vara försiktiga, "det pågår en maktkamp på jorden". När de kom ut till platsen fick de syn på ett antal små varelser som flöt omkring i luften.

Erik: När vi kom ut till det där stället där vi brukade sitta och hade fått besked om att åka till, så, jag vet inte, men någonting hade gått snett med själva tidsangivelsen. Vi skulle vara där kring halv elva, och vi var där halv tio och då fanns dom där gubbarna där redan. Vi såg dom inte förrän vi hade parkerat bilen. Det var inte helt mörkt utan skymning. Då fanns dom där redan, nere på ängen, och dom kom ju väldigt nära. (Cirka en halv meter på Eriks sida - HB). Hur många det var vet jag allvarligt talat inte. Vi tror det var fem eller högst sex men det kan ha varit flera. Dom var någonstans mellan 1,25-1,50 meter långa, med jättestora huvuden och ögon som lyste. Det var som man tänker sig fosfor, rödaktigt. Man såg inga pupiller. Dom gick inte, utan flöt rätlinjigt fram. Dom gick inte i mjuka linjer. (2)

Platsen vid Väggarö där varelserna observerades. Foto och teckning: Håkan Blomqvist

Rut: Vi hade också en transistorradio och den gick hela tiden medan dom var där. Vi hade ju släckt av bilen och ljuset men radion hade vi lös i baksätet. Fem minuter över tio spelade dom Haydn eller om det först var gudstjänst. Och sedan börajde helvetet rent ut sagt, då vi blev som värst rädda. Vi tordes inte åka hem sedan.

Erik: Jag önskade för mitt liv att det skulle komma en bil. Men det kom ingen. Varelserna försvann ute på gärdet och sedan var det precis som om dom skulle ha landat med ett tefat på bilen. Hela bilen skakade och radion tjöt och hoppade i baksätet och vi dök under instrumentbrädan. Vi trodde dom skulle knäcka bilen. Vi såg inget skepp starta. Vi var tillbaka dagen efteråt och skulle leta efter spår men vi fann inga.

Rut: Det är konstigt, förut då vi åkte ut och dom där strålningrna kom så hade man aldrig någon känsla av något ont eller dylikt utan vi satt och hade roligt och det var skönt och vi mediterade. Men efter det här med gubbarna så har vi varit ute och tittat och vi tycker det är så kusligt. Vi törs inte stanna i mörker och särskilt inte gå ur bilen.

Studiebesök vid Väggarö. Fr v Åke Franzén, Sture Johansson, Turid Johansson, Lennart Johansson (ryggen mot). Foto: Håkan Blomqvist, 23 augusti 1975

Håkan: Hur långe varade händelsen?

Erik: Det kanske bara var fem minuter men för mig kändes det verkligen lång tid.

Håkan: Såg du några öron eller fingrar på varelserna?

Erik: Tänk dig själv att du sitter i halvskymning och tittar ut genom ett fönster. Skulle du tänka på och lägga märke till vilken typ av öron eller hur många fingrar dom hade och så vidare, när du är livrädd. Det gör man helt enkelt inte. Då skall man vara enormt kall och det kunde inte jag vara. Men dom hade armar det är jag förvissad om.

Sture Johansson egen teckning av varelserna

Håkan: Kommunicerade dom aldrig med varandra?

Erik: Inte vad jag kunde se. Dom rörde sig inte i grupp utan var och en självständigt.

Efter chocken väntade Erik och Rut en stund innan de startade bilen och for iväg. De vågade inte åka direkt hem. Trots detta är de båda överens om att det gått för mycket tid. De kom inte hem förrän vid fyratiden på morgonen. Så länge var de inte ute och åkte, menar de. En hypnos skulle kunna ta fram vad som hänt under den eventuellt försvunna tiden men på grund att att händelsen var så skrämmande vill de inte återuppleva den, ens i hypnos.

Bekräftande observationer

Samma kväll gjordes flera observtioner över Sverige. Ett lysande föremål passerade över praktiskt taget hela Sverige. Mängder av rapporter strömmade in till tidningarna. Olof Lagercrantz, chefredaktör för Dagens Nyheter, observerade själv föremålet: "Jag steg upp för trappan till Västmannagatan och kom ut på Karlbergsvägen någon minut i sju. I samma ögonblick såg jag över hustaken på andra sidan gatan en raket med brinnande vitt ljus stiga till väders. Jag blev förvånad, tyckte det var drömlikt att någon vid denna tid sände upp en raket. Jag väntade att den skulle explodera men den fortsatte att stiga och började passera över gatan. Jag förstod att det måste vara något annat än en raket. När den befann sig nästan över mig tänkte jag att det måste vara ett flygplan. Den skred framåt med majestätiskt lugn. Något motordån kunde jag inte höra men tänkte att det berodde på trafiken. Flygplanet var ofantligt långt och jag började tänka att det var frågan om ett mycket smalt luftskepp. Jag såg general Nobiles luftskepp i Stockholm för många många år sedan. Detta luftskepp var smalare, långsträckt som en cigarr. Det passerade nu på norra sidan av Karlbergsvägen och liknade då snarast ett järnvägståg med upplysta fönster. Konturerna var ytterst skarpa. Det enda oskarpa var att i spetsen fanns fortfarande den ljusstråle som jag först tog för en raket. Då jag såg de fasta konturerna av ljusen som strömmade ut från vad jag uppfattade som fönster, blev jag fullkomligt övertygad om att det rörde sig om ett ofantligt stort flygplan, som jag kanske inte i mörkret såg fullkomligt klart och vars längd jag därför överdrev. Då fenomenet försvann och skymdes av hustaken fortsatte jag över S:t Eriksgatan och till Torsgatan. Jag var säker om att en alldaglig förklaring fanns och avfärdade därför hela saken, men nämnde dock upplevelsen för min hustru när jag kom hem. Först när jag i TV-aktuellt hörde om ett märkligt celest fenomen över Stockholm vid sjutiden förstod jag att det var varken ett flygplan eller luftskepp som jag iakttagit." (3)

Vid sjutiden observerade också fru Ingrid Sjölund och hennes man ett cigarrformat föremål i Ösmo, bara några kilometer från Väggarö. Fru Sjölund berättar att hon och hennes man fick se föremålet komma glidande på låg höjd cirka 400 meter ifrån dem. "Cigarren" var silverfärgad och hade ett antal svagt rundade fönster på sidan. Under observationen, som varade några minuter hördes inget ljud. (4) Enligt familjen Andersson skall också några ungdomar utanför Enköping ha observerat små varelser springa över vägen vid elvatiden på kvällen. Enligt uppgift skall också Enköpings radiostation varit ur funktion vid tillfället. Dessa uppgifter har vi dock inte haft möjlighet att undersöka vidare.

Vi är inga gudar

Våren 1967 blir Erik och Rut inblandade i andra händelser av parapsykisk natur. Under cirka ett halvår framåt upplever de en mängd besynnerliga och skrämmande fenomen. Något direkt samband mellan dessa upplevelser och UFO går ej att spåra och detta samt händelsernas natur gör det olämpligt att återge dem här. Resultatet av denna "fenomenperiod" blev att Rut bröts ner i nerverna och tvingades uppsöka läkare. Hon fick rådet att åka på semester och vila upp sig. När hon kommer hemifrån repar hon sig mycket snabbt och beslutar att åter resa hem. På en båt utanför Norge inträffar ännu en märklig händelse.

Rut: En dag, jag tror det är första dygnet på båten eller om det andra dygnet det kommer jag inte ihåg, så skulle jag gå ner i hytten och vila som vanligt. Jag kommer ner och det är trångt i hytten. Det är inte som på finlandsbåtarna, det är mycket trängre. Jag går ner i hytten och tar av mig täckjackan och tittar upp och ser att det står någon där. Hytten var ju låst, jag vet att det är bara styrmännen som har nycklar. Så då tänker jag - nu håller jag på att bli knäpp igen. Jag tar på mig täckjackan och går upp på däck igen. När jag står där uppe på däck så tänker jag, varför kan kan inte gå ner och höra vad han vill för något den där människan. För är jag knäpp så spelar det ingen roll. Så jag sprang ner till hytten igen och började prata med honom. Jag tyckte jag pratade med munnen men jag är medveten nu att det gjorde jag inte. Då kände jag plötsligt igen den här brodern från drömmarna. Han hade inte långt hår och jag kände igen uniformen från en annan dröm. Jag brukade ofta drömma om den här brodern.

Håkan: Hur såg uniformen ut?

Rut: Den var som vinterpoplin. Sådan här lite grågrön färg. Det var trångt vid armarna och i midjan också. Jag frågade honom bland annat: men varför hjälper ni inte oss när det ser ut som det gör? Ja, säger han, vi är inga gudar, vi kan inte heller ingripa. Det är som en bakterie som går runt jorden. (5) Så frågade jag om jag kunde få något bevis på att han hade varit där så dom hemma kunde förstå att det var sant. Ja, sa han, jag skall komma tillbaka i oktober. Men nu när du kommer hem så får ni en kund på huset i augusti och ni kommer att flytta. Och så berättade han om att Martin Luther King skulle bli mördad och om pariskravallerna. Jag kommer hem och berättar det här för Erik och då hände det här med Martin Luther King och kravallerna. Vi fick försäljning på huset 12 augusti, så det var ju sant det han sagt. (6)

Medium bekräftar - du har mött en kristusgestalt

Cirka ett år senare träffar Rut ett medium och deltar i en seans. Mediet säger att Rut mött en kristusgestalt på en båt, utan att Rut nämnt något om detta. Vidare sägs det genom mediet att det ska komma att inträffa katastrofer på jorden på grund av en frekvenshöjning. Det norska folket kommer att klara sig bättre än svenskarna eftersom de är mera vana vid umbäranden och krig. Svenskarna kommer mera att råka i psykisk obalans. Norra Finland och norra Sverige skulle klara sig ganska bra men tekniken kommer att gå tillbaka cirka 50 år.

Sommaren 1969 förevisade Rut och Erik sin lägenhet för turister som kom till Sverige för att de skulle få se hur en svensk medelsvensson bor. Rut berättar lite mer i förbigående om en underlig person som en gång var med i en turistgrupp.

Rut: En dag kom en buss full med turister och dom går runt som vanligt. Guiden är med och jag ställer mig i hallen för att gå lite undan och min dotter står och pratar med ett par från Amerika. Så kommer det folk i trappan så jag går och öppnar dörren. När jag öppnar dras mina ögon bara till en person, en kvinna i kanske 30-årsåldern. Hon hade långt brunt hår, självlockigt, väldigt snyggt och kraftigt. Hon var inte sminkad men något vackrare har jag väl aldrig sett. Ögon, tänder allt var perfekt och inte nog med det. Hon var inte så klädd så man lägger märke till henne, men hon var ändå så fint klädd. Jag kan inte förklara det. Det var något med hennes stil och ändå hade hon inte ett smycke på sig. Hon går in i köket men inte in i sovrummet som dom andra turisterna. Så kommer hon tillbaka och ställer sig vid ett garderobskåp som står ungefär en halv meter från mig och tittar på mig. Jag tyckte förstås att hon tittade bara på mig. För det var som om hon tittade igenom varje atom i kroppen. Och jag tittar på henne. Hon hade bruna ögon. Och jag tittade igen och tänkte, är du inte från den här världen? Då fick jag till svar, håll tyst! Är du från en annan planet? Prata inte om det, vi skall träffas sedan sade hon. Vi kommunicerade så här hela tiden och jag tänkte, det här har väl inte vår dotter sett för hon tänker ju så där absolut jordiskt. När turisterna gått sa min dotter: Mamma, kan det vara så att det finns människor från andra planeter? Hur menar du då, säger jag lite ovetande så där. Ja, men såg du inte. Den där kvinnan tittade igenom varenda atom i kroppen min, sa hon. Men det såg du väl att hennes utseende var som om hon inte skulle vara från den här världen. Och jag tänkte, nu är det du flicka som är virrig, inte jag. Jag vet inte, sa jag, du tror ju inte på sånt här.

I början av 1970 fick familjen Andersson ett telefonsamtal. En manlig person presenterar sig med ett sydländskt klingande namn och ställer några frågor angående en person i bekantskapskretsen som också upplevt ufofenomen. Samtalet verkar komma mycket långt ifrån. Det hörs ett brus som om det skulle komma från båt. Det framkommer att personen skall besöka familjen Andersson. Cirka 14 dagar efteråt vaknar Rut sent på kvällen av att någon går omkring i lägenheten. Stegen är mycket distinkta och man hör även hur saker flyttas. Rut går upp, men ser ingen och säger då rätt ut: Om det är du xx så behöver du väl inte komma på det här sättet och skrämmas. Rut får sedan av en annan person bekräftat att den okände mannen varit hos dem.

UFO-fenomen på Lididngö

Den 22 januari i år (1974 - HB) upplevde Rut tillsammans med sin syster ännu ett fenomen. De befann sig på Lidingö, strax utanför Stockholm, på hemväg från ett föredrag. När de i sin bil passerar ett ganska ensligt område får de plötsligt se ett ljus ute på en golfbana. Klockan är cirka 20.30 och vid denna årstid brukar ingen vara på golfbanan. Alldeles efteråt lägger de märke till något som rör sig bland några mindre träd på vänster sida. På grund av mörkret kan de inte se några detaljer men de uppfattar ett antal "människor" med ovanliga konturer. De är långa, cirka två meter, och mycket smala, påminner närmast om stolpar. Ruts syster vill stanna och undersöka men Rut "känner" att allt inte står rätt till och de fortsätter att åka. När de åkt något hundratal meter lägger de märke till ett lysande föremål som på låg höjd passerar vägen. Ett liknande föremål observeras igen efter cirka en kilometer. När de kommer hem berättar de om händelserna för Erik och får då reda på att han observerat ett lysande föremål genom fönstret när han talat i telefon. Tillsammans beger de sig ut för att undersöka platsen där varelserna och ljuset syntes, men kan inte finna något ovanligt. Senare på kvällen när de lagt sig för att sova hör de steg och ett surrande som av en stor humla alldeles utanför huset. Rut blir orolig och stänger igen alla fönster och dörrar. Även Ruts syster upplevde liknande fenomen. Mycket sent på kvällen hade hon hört steg och knackningar på dörren trots att hon kunde se genom ett fönster att ingen fanns där. (7)

Diskussion och utvärdering

De upplevelser jag här relaterat är inte på långt när samtliga som familjen Andersson varit med om, men jag har tagit med de jag anser viktigast och intressantast. Den stora svårigheten med fall av den här kategorin är att de är mycket svåra eller omöjliga att verifiera. Vi har därför huvudsakligen bara vittnenas egna redogörelser att gå efter. Eftersom Erik och Rut Andersson är nära vänner och bekanta till mig har jag haft möjligheten at noggrannt studera deras upplevelser. Jag känner dem som hederliga och omdömesgilla personer som trots sina märkliga upplevelser inte på något vis kan anses som underliga. De är öppna aoch utåtriktade, vanliga människor och jag uppfattar dem som mycket ärliga och uppriktiga. De är i viss mån frågande inför sina egna upplevelser och vill ogärna uttala sig definitivt.

På en fråga varför de inte själva ville fortsätta med att aktivt intressera sig för UFO igen svarade de: Nej, vi är rädda, speciellt för våra barns liv. De menar bland annat att det finns "krafter" inom det här med UFO som man bör akta sig för. Tankegångar av det slaget är ju inte ovanliga bland ufologer.

Det stora frågan blir givetvis, hur skall man tolka dessa upplevelser? Likheterna med andra kontaktfall är uppenbara. Andra personer som säger sig upplevt liknande fenomen som familjen Andersson har ofta utvecklats till religiösa fanatiker som med ohejdad energi sökt sprida läran om frälsning från rymdbröderna. Utan hypnos är det omöjligt att säga något definitivt om upplevelserna. Förhoppningsvis kommer vi att ha större möjligheter att kontrollera vidare händelser.

Referenser och kommentarer

1. Intervju den 27.10 1973.

2. Det finns ett tämligen stort antal humanoidfall där man observerat små varelser som flyter fram i luften. Se till exempel Hopkinsville-fallet, refererat i bland annat The Humanoids utgiven av Charles Bowen.

3. Dagens Nyheter, 30.10 1965.

4. Telefonintervju med Ingrid Sjölund 15 april 1974.

5. Detta påminner om ett uttalande av John Keel i hans öppna brev till alla UFO-forskare: "Vi måste ändra vår uppmärksamhet från att gälla farkosterna till varelserna. Faran är inte i luften. Den är på marken och den sprider sig nu som en sjukdom över vårt land och världen." (Steiger & Whritenour: Allende letters - new UFO breakthrough, s. 10)

6. Kontaktpersoner berättar ofta att varelserna vet allt om dom själva och händelser ute i världen.

7. Här har vi ett exempel på överlappningen mellan UFO och parapsykiska fenomen. Se också artikeln West-Virginias fågelman, i Ufologen nr. 12, s. 5.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i Ufologen nr. 14, mars-april 1974)