Det första intrycket är att något inte stämmer. Han ser bara inte ut som en man som kommer med fantastiska historier om kontakter med rymdmänniskor. Snarare som en byråkrat i skatteförvaltningen. Jag kommer att tänka på författaren och filosofen Jean-Paul Sartre i kretsen av sina lärjungar på stamfiket i Paris. Bland alla vildvuxna vänsterradikaler satt den lille Sartre och såg ut som en prydlig bankman. Men han var intellektuellt och politiskt sprängstoff, men på ett annat sätt. I oktober 1988 gästade han Sverige för att göra reklam för sin bok "Närkontakt - en sann berättelse", utgiven av förlaget Forum. Jag fick en timmes pratstund med honom på Hotell Diplomat i Stockholm. Närvarande var också journalisten Clas Svahn från Norrbottenskuriren, Inger Sjöholm - Larsson från Forum och fotografen Leif Hallberg.
43-årige texasfödde Whitley Strieber är - eller snarare var - ett känt och uppskattat namn i New Yorks författarkretsar. Från hans penna har kommit sex skräckthrillers av hög klass, varav några också översatts till svenska. Den kanske mest kända är "The Wolfen", som blev Striebers genombrott som författare. Men han har också skrivit "Nature´s end" ( om miljökatastrofer) och "Warday" (om kärnvapenkrig).[1] I januari 1987 chockade Strieber sina läsare med en helt ny typ av bok, Communion: A true story - Encounters with the unknown".[2] Den drivne skräckförfattaren påstod sig stå i kontakt med UFO-varelser - och inte nog med det, även ha varit ombordtagen på ett flygande tefat och blivit undersökt av små, grå varelser med stora svarta ögon.
Boken fick strålande recensioner i de flesta stora tidningar och rusade snart upp som etta på bestsellerlistorna. Idag räknar man med att den har sålts i minst sex miljoner exemplar enbart i USA. Och Whitley Strieber har blivit en mediakändis med ett otal TV- och radiointervjuer bakom sig.
- Jag har förstört min karriär som författare. När jag började skriva "Communion" satt jag med tårar i ögonen och tänkte på vad den skulle göra med min karriär - och så blev det. Jag är hånad och hatad i litterära kretsar och behandlas med öppet förakt.[3]
"Communion" - eller "Närkontakt", som den svenska titeln lyder - är berättelsen om Striebers ombordtagning på ett UFO den 26 december 1985 och hur han genom hypnos fick fram flera "fakta" om den kontakten och ytterligare andra i sitt liv som han varit omedveten om. Det är också berättelsen om författarens desperata försök att förstå och leva med det som hänt honom. Mitt i natten den 26 december 1985 vaknade Strieber av ett "egendomligt susande, vinande ljud som kom från vardagsrummet i bottenvåningen".[4]
Han befann sig i sin stuga i den norra, glest bebyggda delen av staten New York. I ett annat rum sov hans lille son och bredvid honom hustrun Anne.
Han satte sig upp i sängen och såg en kortväxt gestalt i dörröppningen. Varelsen bar en slät, rundkullig hatt och något som såg ut som en skottsäker väst. Den rusade fram mot Strieber som då förlorade medvetandet. I nästa minne befann sig Strieber i rörelse, på väg ut ur rummet. Han vet inte om han bars eller flöt ut. Men plötsligt satt han i en skogsglänta med flera okända varelser omkring sig. Han kände sig helt paralyserad och kunde bara röra ögonen. Plötsligt lyftes han rakt upp och kunde blicka ner på trädtopparna under sig. Vid nästa minnesbild befann han sig i ett rörigt, runt rum med välvt, gråbeige tak. En mängd småväxta varelser rörde sig kring honom med stor snabbhet. Han kände sin personlighet helt upplöst av skräck. Så kom en annan "tunn, graciös person", som Strieber uppfattade som kvinnlig, fram och visade honom en grå låda med skjutlock. Varelsen öppnade lådan och tog fram en glänsande, hårstråtunn nål.
"Jag blev medveten om - jag tror att de sa till mig - att de tänkte sticka in den i min hjärna. Om jag varit rädd förut, blev jag nu helt galen av fasa".[5] "Ni förstår ett lysande intellekt", var Striebers sista tanke. Sedan hördes en knall följd av en blixt och han förstod att de utförde den planerade operationen i huvudet. Därefter blev allt svart. När han blev medveten igen befann han sig i något som liknade en liten operationssal. Han låg på ett bord och en mängd varelser fanns runt omkring. En av varelserna förde in ett triangelformat föremål i Striebers ändtarm. "Tydligen var den avsedd för provtagningar, kanske avföringen, men just då hade jag känslan av att bli våldtagen och för första gången blev jag ursinnig."[6]
På morgonen den 27 vaknade han med en känsla av stort obehag. Minnen av händelsen dök upp efter hand. Strieber kände sig trött och frusen, fick en infektion i höger pekfinger och kände smärta i ändtarmen. Den tredje januari upptäckte hans fru att han hade en knapphålsstor sårskorpa bakom höger öra. Det smärtade i såret. Striebers personlighet urartade mer och mer. Han blev överkänslig, förvirrad och ovänlig. Arbete blev en omöjlighet. Efter fem, tio minuter kunde han inte koncentrera sig längre. Kort och gott, Strieber trodde han var på väg att bli galen.
I en bok "Science and the UFO" hittade han namnet Bud Hopkins, som specialiserat sig på sådana här fall. Efter ett telefonsamtal träffades de den 6 februari 1986. "Där jag satt i den här mannens vardagsrum och hörde honom säga att jag inte var ensam, att andra gått igenom i stort sett samma sak, så rann tårarna utmed kinderna på mig och jag övergick från att dölja alltsammans till att vilja förstå."[7] Bud Hopkins hänvisade Strieber till dr Donald Klein vid The New York Psychiatric Institute. Sammanlagt genomgick Strieber fem hypnoser där det kom fram att han träffat besökarna (som han föredrog att kalla dem) vid flera tillfällen i sitt liv. Den tidigaste vid tolv års ålder. Hypnoserna ger flera detaljer om händelsen den 26 december. Han beskriver t ex varelsernas mycket stora svarta ögon som får honom att associera till insekter. "Du är vår utvalde", säger en av varelserna. Efter hypnosen börjar Strieber må bättre och han läste all litteratur om UFO han kom över.
Medan han dricker sitt mineralvatten fortsätter Strieber att berätta för mig om de tre gånger han haft fysisk kontakt med besökarna. Den vidare händelseutvecklingen finns med i den nya boken "Transformation: The breakthrought" som vid dags dato (28 oktober) inte nått Sverige. Jag förbryllas över att han, trots den lugna hotellmiljön, verkas så spänd och nervös. Efter alla mediakontakter borde han vara van vid journalister. Men jag kan inte annat än känna en viss sympati. Om det han berättat verkligen inträffat, skulle det pressa vilken människa som helst till det yttersta. Vid den andra fysiska kontakten, den 23 december 1986, mötte Strieber bland annat en varelse som var helt lik en jordkvinna. Vid det tillfället tog han med sig sin katt.
- Bakom mig fanns den varelse som hämtat mig från stugan och framför mig, iförd en blå overalliknande dräkt och ett vitt förkläde, en ung kvinna.
Hon verkade var mellan arton och tjugofem och höll en liten apparat i handen.[8]
Kvinnan tog fram ett litet föremål som verkade vara av mässing och tryckte det mot kattens bakben, varvid den genast somnade. Hon pressade sedan föremålet mot Striebers nacke. Sedan minns han inget mer. Bara att han vaknade som vanligt på morgonen.
- Den här kvinnan skulle kunna vandra på våra gator. Hon var av nordeuropeisk typ, brunt hår vackert permanentat. Hon såg fin och trevlig ut. Jag tyckte hon hade ett ganska vackert ansikte. Jag studerade henne noggrant under en lång tid ansikte mot ansikte. Vi hade ögonkontakt, för jag vill verkligen ha reda på svaret på den här frågan. (Om det var en vanlig jordkvinna - HB.)
Den tredje och sista fysiska kontakten inträffade i januari 1988. Strax före klockan sex en morgon vaknade Strieber och hans fru av ett ljud som när man blåser i en snäcka. De befann sig i stugan på landet och satte sig direkt upp i sängen när ljudet hördes i rummet.
- Anne tittade på mig och jag tittade på henne och hon sa: Jag tror det är dom. Jag satte på mig morgonrocken och tofflorna och gick ut genom ett skogsparti till en äng dit dom har kommit många gånger. Mina grannar har sett dom där.[9]
Anne vågade inte följa med. Hon stannade för att se till deras lille son. Ifrån skogen såg Strieber ett stort, grått föremål som låg på marken. Framför stod tre figurer också klädda i grått. Han stannade på cirka 150 meters avstånd och vågade inte gå fram längre.
- Jag stannade och väntade några minuter och tänkte att dom skulle komma in i skogen, men dom rörde sig inte. Sedan fick jag känslan att någon var bakom mig. Då blev jag rädd och återvände till stugan. Och det är sista gången jag sett dom.
Förutom dessa fysiska kontakter har Strieber varit med om en ofantlig mängd psykiska fenomen. I själva verket blir det ganska tröttande att läsa "Närkontakt" där det ena fantastiska påståendet efter det andra radas upp. I oktober 1987 tog besökarna med honom på en utanför-kroppen-upplevelse. En smal hand dök upp i luften framför Strieber. Handen pekade på en grå låda på golvet. Plötsligt kände han en våg av sexuell energi och "rullade" ur sin kropp, hela tiden vid fullt medvetande.[10] En kväll i april 1977 hörde paret en röst som inledde en konversation med dem - och rösten kom från stereon.[11] Dessutom beskriver Strieber flera oförklarliga tidsluckor då han varit borta och inte vet vad som hänt. Och det här var långt före UFO-kontakterna.
Ännu mera fundersam blir man när författaren beskriver sina infall att berätta fantastiska historier som inte är sanna:
"Jag har massor av gånger berättat historier om hur jag hotades av en gammal bekant till mig från collegetiden, vars förfärliga uppdykande och telefonsamtal drivit oss från vår våning...Men ingenting av det där hände. Det är bara ett försvarsminne, liksom historierna om de sex veckorna i Florens, som inte heller existerade...Varför behöver jag dessa befängda historier? De är inga lögner - när jag berättar tror jag på dem själv. Jag ljuger inte."[12]
Strieber framstår helt enkelt som en extremt fantasifull person, mycket väl lämpad att skriva skräckromaner, men knappast ett seriöst och pålitligt vittne till en UFO-kontakt. Han verkar ha samma typ av psyke som flera andra kontaktpersoner jag intervjuat, vilka kommer med den ena fantastiska historien efter den andra. Före intervjun läste jag Striebers suveränt spännande roman "Varulvarna". En stam av varulvar dyker plötsligt upp i New York och sprider död och förintelse kring sig. Lustigt nog finns det påtagliga likheter mellan de varelser som beskrivs i Närkontakt och varulvarna. I "Närkontakt" skriver författaren: "Jag återkommer till tanken att de kanske tillhör ett slags insektssamhälle. Om detta är sant är det kanske i själva verket en enda hjärna med miljoner kroppar..." (s.128) Och vidare: "Om deras intelligens normalt har sin styrka i ett gemensamt medvetande..."(s. 220) I romanen "Varulvarna" står att läsa: "De såg på sin ledare. Han reste ragg och då gjorde de som han. De levde och verkade med en vilja, en känsla, ett hjärta." (s. 63) Temat med okända skrämmande varelser som alltid funnits ibland oss men nu plötsligt dyker upp återkommer i flera av Striebers skräckromaner. Här påminner han om H P Lovecraft, en annan amerikansk författare, som på 20- och 30-talet skrev skräcknoveller, ofta inspirerade av mycket påtagliga drömmar. Tanken att UFO-varelserna är projektioner från Striebers eget undermedvetna ligger nära till hands.
Det är också den teori som psykiatrikern Ernest H Taves laborerar med i sin recension av Striebers bok i Skeptical Inquirer.[13] Ärkeskeptikern Philip Klass ägnar ett helt kapitel åt "Communion" i sin senaste bok "Abductions a dangerous game".[14] Han påpekar, förutom de psykologiska problemen, Striebers bakgrund i en mängd olika ockulta grupper - ett faktum som Strieber inte försöker dölja utan öppet berättar om. Han deltog under femton års tid i The Gurdjieff Founation, som han lustigt nog inte vill beteckna som en ockult grupp. Dessutom har han prövat allt från zenbuddism till häxkonst. [15] Striebers favoritfilosof är den tyske medeltida mystikern Meister Eckhart.
Vad besökarna egentligen är eller kommer ifrån har Strieber inte någon klar mening om. "Kanske kan mycket påtagliga fysiska väsen stiga fram ur det undermedvetna", skriver han i " Närkontakt" .[16] Det sista kapitlet - "Treenighet"- i boken säger mycket om författarens egen världsbild. Från att ha varit en ganska läsvärd bok blir sista kapitlet ett slags antiklimax med ett virrvarr av mystik, ockultism, symbolik, esoterik, religion och myter. Strieber jämför sin upplevelse med invigning i de gamla mysteriekulterna. "Vi går från tvåsamhetens ändlösa strid till triadens harmoni och sedan till örnens mysterium. Var och en av oss bär inom sig möjligheten till förvandling, till att bli Guds vän, en Fenix som svävar fritt".[17] Och vidare: "...upplevelsen (UFO-kontakten - HB) har sin symboliska medelpunkt i siffran tre och triangelformen."[18]
Vi måste konstatera att Strieber i grund och botten är en ockultist och mystiker. Det är naturligtvis inget skäl för att avvisa hans påståenden om UFO-kontakter, men det är inte bra ur trovärdighetssynpunkt. Det är också högst tveksamt om vad som kommit fram vid hypnoserna är verkliga minnen.[19] Vid den för övrigt utsökta middagen på kvällen den 11 oktober på Stallmästaregården råkade Jan Fjellander skratta åt ett av Striebers yttranden. Det skulle han inte ha gjort. Fjellander fick en bestämd tillrättavisning av författaren. Så bestämd att Strieber senare ursäktade sig inför middagsgästerna med att han var mycket känslig på den punkten. En annan öm tå visade sig vara eventuell inblandning från underrättelseorganisationer. Strieber berättade för mig (under förutsättning att jag stängde av bandspelaren) om sitt goda samarbete med vänner inom NSA - National Security Association. Men när jag tog upp ett amerikanskt kontaktfall (Meng??) där Pentagon uppenbarligen hade ett finger med i spelet, reagerade han mycket starkt och bad mig omedelbart byta ämne. ???
Striebers bok säljer mycket bra i Sverige. Efter bara några dagar fick förlaget Forum låta trycka upp en ny upplaga på 8000 exemplar. Redan har flera vittnen hört av sig till förlaget med liknande upplevelser. Faran är att den här boken startar en våg av vilda påståenden i Sverige där varje underlig dröm och minnesförlust tolkas som kontakt med UFO-varelser. Extraordinära påståenden måste stödjas av extraordinära bevis, skriver den amerikanske filosofen Paul Kurtz, ordförande i organisationen CSICOP. Det skall bli intressant att se vilka bevis Strieber kan komma med i framtiden.
Flera andra personer har sett varelser i stugan i New York. Vid ett tillfälle i juni 1987 fanns nio personer på plats varav tre journalister. Flera av vittnena vaknade på natten och såg varelser. Flera av vittnena var journalisten Ed Conroy från San Antonio, Texas. Han håller för närvarande på med att skriva en bok, "Report on Communion", och i ett telefonsamtal med Clas Svahn bekräftar han händelserna i juni 1987, då hans flickvän såg en av varelserna.[20]
- Hon beskrev den som en svart varelse med en metallåda i händerna. Ur lådan tog han fram ett par vajrar so han fäste vid hennes högra arm.
Det intressanta med Strieber är att han är välutbildad (University of Texas) och bildad. Han resonerar ofta med sunt förnuft och saklighet om sina upplevelser. Och han vill att det skall forskas i dessa märkliga fenomen. Just på grund av sin bildning skiljer han sig från de flesta UFO-kontaktpersoner. Hans favoritförfattare är diktaren Rainer Maria Rilke som ofta i sina dikter beskriver kontakter med högre väsen. En del av dikten Ängeln, som skrevs i Paris 1906, och som verkligen passar in på Strieber, lyder:[21]
Gestalter fyller rymden vart han vänder,
och kallar en, är han beredd att gå.
Men lämna intet i hans lätta händer
av det som tynger dig - det kommer då
till dig i natt i brottningskamp och
prövning
och rasar genom huset som en storm
och kramar dig i skapelsens bedövning
och bryter loss dig ur din fasta form.
På nattbussen hem från Stockholm får jag till att samla tankar och intryck. En vacker stjärnhimmel breder ut sig över det sörmländska landskapet och en kraftfull meteor blixtrar plötsligt fram över himlavalvet. Jag funderar på om det verkligen kommer några främlingar därutifrån eller om alltsammans jag hört i kväll har sitt ursprung i Striebers undermedvetna. Kanske har författaren själv besvarat frågan när han skriver att det kan vara "vår tids centrala arketypiska och mytologiska upplevelse".[22]
[1] Whitley Strieber har tidigare skrivit åtta böcker: The Wolfen (1979), sv övers. Varulvarna, Askild & Kärnekull 1979. The hunger (1981), Black magic (1982), The night church (1983), WarDay (1984), sv. övers. K-dagen, Norstedts 1986. Wolf of shadows (1985), sv. övers. Skuggornas varg, Bonniers Juniorförlag 1987. Nature´s end (1986) och CatMagic (1986). En intervju med Strieber gjord i början av 80- talet finns i boken Faces of fear av Douglas E Winter.
[2] Utgiven på förlaget Beech Tree Books/Morrow,, New York 1987.
[3] Intervju med författaren, 11 oktober 1988.
[4] Whitley Strieber. Närkontakt, s. 18.
[5] Ibid. s. 25.
[6] Ibid. s. 26.
[7] Ibid. s. 35.
[8] Intervju med författaren, 11 oktober 1988.
[9] Ibid.
[10] Ibid.
[11] Strieber, Närkontakt, s. 123.
[12] Ibid. s. 125.
[13] Ernest Taves. Communion with the imagination. Skeptical Inquirer, vol. 12, fall 1987, s. 90-96.
[14] Philip J Klass. Abductions a dangerous game. Prometheus Books, Buffalo, New York 1988.
[15] Ibid. s. 129.
[16] Strieber. Närkontakt, s. 147.
[17] Ibid. s. 252.
[18] Ibid. s. 243.
[19] För en diskussion om Strieber och hypnos se: Robert A Baker. The aliens among us. Hypnotic regression revisited. Skeptical Inquirer, vol. 12:2, Winter 1987-88, s. 147-162
[20] Brev från Clas Svahn 14 oktober 1988.
[21] Rainer Maria Rilke. Dikter Urval och inledning av Carl-Henrik Wittrock. FIBs Lyrikklubbs årsbok 1988, s. 83.
[22] Strieber. Närkontakt, s. 215.
Håkan Blomqvist
(Publicerad i Sökaren nr. 1, 1989)