Håkan Blomqvist‎ > ‎Artiklar‎ > ‎Artiklar 1973-1975‎ > ‎

West Virginias fågelman

Följande artikel är skriven av Anders Liljegren men eftersom både Anders och jag deltog vid intervjun 1973 så tar jag mig friheten att lägga in den på min hemsida.

Den 19 maj i år träffade Håkan Blomqvist och jag den svenske ufologen Åke Franzén, för många känd från spalterna i Flying Saucer Review, dit han skickat översättningar av en hel del svenska fall. Många känner säkert igen Franzén i egenskap av medhjälpare till John Keel med att ta fram data ur svenska tidningar om spökflygarna på 30-talet (1). Franzén tillhör den grupp eldsjälar som, när de får en idé, inte ger vika utan fullföljer den, vilka svårigheter som än möter. 1968 läste han i Flying Saucer Review en artikel av journalisten John Keel om en mystisk "fågelman" -allmänt kallad "The Mothman" - som observerats av många vittnen i ett speciellt område omkring Point Pleasant i West Virginia, USA. (2)
Anders Liljegren och jag intervjuar Åke Franzén 19 maj 1973. Foto: AFU:s bildarkiv
Franzén korresponderade med Keel och bestämde sig för att satsa allt på en resa ditöver för att på ort och ställe själv undersöka hur mycket sanning det låg i berättelserna som, i många fall, föreföll vara rena skräckhistorierna. Under ett år sparade han ihop de 8.000 som resan skulle kosta.

Franzén berättar:

- Jag fick ta en mängd extraknäck för att få ihop pengarna. Jag jobbade faktiskt dag och natt. Skulle jag nu en gång åka dit ville jag kunna "slösa" litet, träffa alla vittnena och göra en ordentlig undersökning.

 

Åke Franzén reste 1969 och tillbringade en fem veckors semester, mestadels i området runt Point Pleasant, men också några dagar i New York där han fick ett kort möte med John Keel. Utan bistånd från nyvunna vänner, framförallt reportern Mary Hyre på lokaltidningen (som själv tillhörde "fågelvittnena"), som skjutsade honom runt i området, skulle vistelsen ha blivit betydligt dyrare. Nu fick Franzén omedelbart god kontakt med befolkning och vittnen. Ibland bodde han hemma hos vittnen i området.

 

- Något som frapperade mig var den öppenhet jag mötte hos människorna, om det nu berodde på att de kände på sig att jag trodde på dem och ville lyssna på det de hade att berätta eller om det är ett amerikanskt särdrag, vet jag inte. Där fanns i alla fall inga stängda dörrar.

 

Samband med UFO?

Vad har då iakttagelserna av "fågelmannen" med UFO att göra? Ett gränsfenomen otvivelaktigt, men dels har det förekommit en stor mängd UFO-observationer i trakten, dels tycks vissa vittnesmål peka på ett direkt samband mellan "fågeln" och UFO. Franzén:

 

- Som jag vet finns det bara ett enda fall där man sett tefat i samband med "fågeln". Jag har lovat att inte tala om namnen  på de personer  som såg det här men de var ute och åkte sent på kvällen och fick då se ett tefat och en "fågelman", med dess karaktäristiska lysande "ögon", smälta samman till ett föremål och försvinna uppåt.

 

Keel skriver om detta fall (2): "Klockan 22.30 fredagen den 19 maj 1967 körde fru Brenda Smith (fingerat namn) och en annan kvinna längs Route 62, på väg norrut från Point Pleasant. När de passerade C C Lewis gård intill TNT-området (ett ammunitionslagerområde från andra världskriget - AL) såg de en mörk figur med två starka röda ljus. Den tycktes cirkla runt ett träd. De tyckte det var ett vingförsett föremål något större än en människa. Plötsligt dök ett större rött ljus upp på låg höjd och närmade sig den mörka figuren. De två tycktes smälta samman och sedan flög det stora röda ljuset iväg mot norr. "

 

"Fågelmannen" beskrivs av vittnena som 150-210 cm lång, bredbröstad, och försedd med vingar, 3 meter i full utsträckning. "Fågelmannen" är ett närmast outtömligt ämne med knutpunkter till ufologi, poltergeist-fenomen, kidnappningsförsök, män i svart (MIB) och många andra typer av mystiska händelser, inklusive bro-katastrofen vid Silver Bridge i december 1967. Frågan blir: Var ska man sätta gränsen? Amerikansk ufologi har, på gott och ont, bemängts med en mängd särfenomen  vars relevans till ämnet kan vara tveksamt, speciellt när informationen publiceras av mindre nogräknade källor.
 

 

Iakttagelse från bil

 

Vi bad Franzén berätta om några av vittnesupplevelserna:

- Ett av huvudvittnena, Linda Scarberry, hade flyttat till Ohio när jag kom till Point Pleasant, men 2-3 veckor senare flyttade hon tillbaka till sitt föräldrahem. Jag  bad Mary Hyre förmedla kontakt med henne och jag blev skjutsad ut. Linda Scarberry berättade att hon och hennes man och ett annat ungt par en kväll (15 nov. 1966 enligt (2)), hade åkt ut till TNT-området. Området har karaktären av naturreservat och "kärleksstig". Dom skulle parkera bilen bakom en ruin efter ett nedlagt kraftverk när en av dem plötsligt skrek till, "Titta där i hörnet". Där stod en varelse, ungefär 7 fot hög (drygt 210 cm - AL), Den hade ett par glödande "ögon" eller ringar.

 

- Lindas man, som satt vid ratten, försökte starta bilen för att illa kvickt komma bort från skräcksynen, men gav i ivern för mycket bensin, med påföljd att de två unga flickorna blev hysteriska och skrek rakt ut: "Kör". Till slut fick de i alla fall fart på bilen och när de körde iväg kunde de se hur varelsen vacklande vände sig om och gick mot byggnaden, som en klumpig anka.

 

- De kom ut på vägen, Route 2. När de var halvvägs hem råkade någon titta bakåt. Då flög varelsen ovanför bilen så att de såg dess vingspetsar på var sin sida. Vingarna flaxade inte, utan stod alldeles stilla. Den flög så lågt att de skräckslagna vittnena kunde se hur dess ben hängde och svängde precis ovanför bakrutan. Jag kommer särskilt ihåg att Linda sa att hon såg "ådror", tjocka som rep, lindade runt benen. Några fötter såg de inte.

 

- När de närmade sig Point Pleasant så att de första ljusen blev synliga gjorde "fågeln" en båge och vände i motsatt riktning. De fyra åkte direkt till polisstationen där polischefen fick höra historien. Han trodde dem, ungdomarna anses vara skötsamma och trovärdiga. Trots att de var rädda, åkte de omedelbart tillbaka i sällskap med en polisman. När de kom ut fanns intet att se, men polisbilens kommunikationsradio "skruvades upp" som när man spelar en 45-varvsskiva med 78 varv.

 

- En högre befattningshavare inom poliskåren gjorde senare en undersökning på platsen och ryktet säger att han då fick en glimt av den här varelsen. Sedan dess vill han inte prata om saken, så fort  "fågelmannen" kommer på tal drar han sig undan.

 

Masshysteri

Kvällen efter det de fyra i bilen haft sin skräcklika upplevelse, spred sig någon slags hysteri över Point Pleasant. Det är en liten stad ( befolkningstal 5.500 enligt (3)), där alla känner varandra. Tusentalet ungdomar begav sig till TNT-området, utrustade med gevär och andra vapen för att försöka skjuta den här fågeln, med påföljd att statspolisen fick rycka ut. När polisen kom och uppmanade ungdomarna att bege sig hem, tog dessa upp stenar och krossade varenda fönster på ruinbyggnaden efter kraftverket. Det var som om de måste ge utlopp för sin rädsla på detta sätt.

 
Psykiska chocker

- Linda Scarberry tvingades uppsöka sjukhus för den psykiska chock hon fått av händelsen. Ingen av dom som blivit chockade av närmöten med den här varelsen har blivit helt återställda. Förut har de varit lugna, harmoniska vilket nu bytts mot nervositet. I fallet Linda Scarberry så hade hon exempelvis vaknat en morgon på sjukhuset av att hon klöst sönder både armar och ben. Hon hade stora ärr efter detta.

- Framför allt kunde man spåra vittnenas nervositet i deras rökkonsumtion. Herregud, vad dom rökte! Till och med jag, som inte rökte när jag kom dit, började - därtill påverkad av dom vittnen jag besökte. Ett vittne, Marcella Bennet, kunde inte sitta stilla. De flesta som sett "fågeln" hade sådana här symptom. Ett vittne började gråta när hon berättade.

 

- Det såg ut som om de satt och såg en film när dom berättade, pratade precis som om de såg det igen. Jag sa åt dom: "Ni behöver inte berätta om ni inte vill", men dom ville tala om det i alla fall. Dom såg kanske att jag trodde på dom och därför fick dom förtroende för mig. Jag tror det är värdefullt för vittnena att man uppträder så.

 

- Man fick en fascinerande, men olustig, känsla när man hörde deras berättelser. De som upplevt det här förändas så mycket. När man pratade med deras anhöriga fick man alltid höra "det är inte samma gamla..." och så namnet på vittnet ifråga.

 

Paralyserad  av "ögonen"

- Marcella Bennet hade inte velat berätta om sin upplevelse för några andra än Keel och mig. Mig hade hon förtroende för, sade hon. Kvällen efter Linda Scarberry´s upplevelse skulle hon och några bekanta åka ut till vänner som bor i TNT-området. Med tanke på vad som inträffat kvällen före skulle dom skrämmas och knacka på fönstren, varför de parkerade bilarna i en backe och gick upp mot huset.

 

- Fru Bennet skulle just ta sin lilla tvååriga flicka Tina ur bilen då hon hörde ett ljud, som om en våt säck skulle ha ramlat ner bakom bilen. Hon vände sig om och fick se något grått höja sig upp bakom bilen. Det hon framförallt såg var de lysande röda "rundlarna". Hon blev som paralyserad av dom.

 

- Är det något slags ögon?

 

- Ja, man tror det, fast dom sitter så långt ner. Dom lyser med ett hypnotiskt sken. Vittnena talade genomgående mer om just dom här "rundlarna" än om själva varelsen i övrigt.

 

- Fru Bennet kunde inte röra sig ur fläcken när hon såg den här "fågeln" komma fram mellan bilarna. Hennes armar liksom rätade ut sig och hon tappade den lilla flickan på marken. När barnet började skrika där det låg, först då "vaknade" Marcella, tog upp flickan och började springa - tillsammans med de andra - mot huset.

 

- Hysteriska knackade de på och rusade in. Bara tre av barnen var hemma, föräldrarna hade åkt till Point Pleasant i ett ärende. De låste dörren om sig. Fru Bennet var alldeles stum av skräck, de andra var också hysteriska. Då hörde dom plötsligt hur någonting klumpade upp på verandan och hur "fågelns" vingspann slog emot stockarna som håller upp verandan. Man ringde polisen, men när den kom fram fanns inget att se: inga spår, ingenting. Bara några hysteriska vittnen. Dom var i alla fall fem vuxna och kan inte gärna ha sett fel.

 

- Såg ni hur den försvann?

 

- Nej, och det kan man förstå; efter chocken av att se varelsen och höra vingspannet slå mot stockarna. Dom hukade sig ner, ville inte se. Flickan Tina, som bara var två år när hennes mamma tappade henne, hade hunnit bli fem år när jag träffade henne. Vi blev goda vänner och det var märkligt att hon - trots att hon var så liten - på ett mer redbart och klart sätt kunde redogöra för händelsen, än vad hennes mor kunde.

 

Intervjuade trettio vittnen

- Jag talade också med en kvinna från New Haven. Hon och hennes man var med när man gick igenom ruinen för att leta efter spår. De gick runt och tittade i de olika rummen. Just när hon skulle lämna ett litet rum stod "den" och hukade i ett hörn. Hon skrek till, impulsivt, och de andra - Keel var med då - skyndade till, men de såg ingenting. Hennes man skrattade ut henne inför de andra, vilket naturligtvis gjorde henne ledsen.

 

- På hemvägen - nu var inte Keel med - passerade de ett gärde och kvinnan fick se varelsen stå ute på gärdet. Nu såg även hennes man "fågeln" och blev alldeles blek. "Fågelmannen" försvann med fruktansvärd fart spikrakt upp, som en robot. Den bara bredde ut vingarna, men fladdrade inte med dem som en vanlig fågel.

 

- En annan kvinna jag pratade med var en av dom få som trodde sig ha sett ett ansikte på varelsen. Hon hade sett ett otroligt fult, fjälligt huvud som "den" höll på snedden.

 

- Det är svårt, bl.a. därför att jag inte hann träffa alla vittnena. Det var omkring trettio vittnen jag talade med. Det märkliga var att dom bodde ganska skilt från varandra, det var ganska stora avstånd. Trots detta berättade alla samma historia; variationerna var obetydliga.

 

Psi-fenomen, UFO-observationer

- Ett annat gemensamt drag var detta med "poltergeist"-fenomen. Alltid hade något underligt inträffat i huset strax efter någon sett "fågeln". Det liksom följde med.

 

- Vissa vittnen hade råkat ut för mystiska telefonpåringningar. Det kunde ringa vilken tid som helst på dygnet. När dom lyfte luren hördes bara metalliska knäppanden. Det var fyra av dom vittnen jag pratade med - däribland Marcella Bennet och Linda Scarberry - som upplevt detta.

 

- Något av det kusligaste var det som familjen Lilly berättade. Dom bodde i utkanten av TNT-området och var dom första som såg tefaten komma in när en UFO-flap bröt ut. Fågeln hade dom aldrig sett, däremot hade de haft många UFO-observationer. Till och med att dom kunde gå ut på en viss tid på kvällarna och se ljussken komma in, punkligt.

 - Familjen hade upplevt en mängd psykiska fenomen. En kväll satt dom och pratade i ett rum. Fru Lilly råkade kasta en blick mot en bokhylla där det stod en stor vas. Rätt var det var började vasen röra sig och luta utåt. Sakta, sakta, som i ultrarapid föll den över kanten på hyllan mot golvet där den splittrades i två delar. Inga smådelar, raka kanter! Det var bara frun i huset som såg vasen falla; hon blev paralyserad. Hon sa att hon inte tyckte att vasen föll genom luften, snarare att den "seglade". (4)

 

- Ingen kunde förklara den här händelsen, men man kopplade samman den med de underliga ljud man hört i huset. Bl.a. hörde man upprepade gånger en kvinna eller ett barn gråta mitt inne i huset på natten. Några barn bodde nu inte i huset, och när man försökte lokalisera varifrån ljudet kom var detta omöjligt. Ljudet "fanns" överallt. Det hördes men man kunde inte peka ut någon bestämd riktning varifrån det kom.

 

- Det verkade som om området var "infekterat" på något sätt. Efter ett par veckor hade det hänt så mycket att familjen tvingades flytta. På den nya adressen hände inget liknande..

 

Pågick ständigt

- Hände något just i anslutning till ditt besök i området?

 

- Jag vet inte om ni tror mig, men det fortsatte hela tiden. Till och med när jag var där, sporadiskt. Men det verkade vara lönlöst att försöka få se något själv. Aldrig, under de fem veckorna, att jag kunde åka direkt ut efter en observation, trots att jag bad folket i trakten att ringa mig på hotellet vilken tid på dygnet som helst. Det tycktes bara vara på det mest oväntade ställena som "fågeln" dök upp.

 

- Det fanns mängder av teorier om det här, men ingen visste ju. Några trodde att det var någon slags robot som skickades ut och att dom stora "ögonen" var kameror som registrerade vad den såg.

 

- Sen dök det upp en mängd sällsynta fåglar i trakten, t.ex. storkar och en turkisk snöuggla. De var ju småfåglar i jämförelse med "fågelmannen", men gav experter som kopplades in på fallet något att skylla på. Experterna tog naturligtvis helt avstånd från det hela och detta kablades ut av amerikansk TV och press, i Tyskland, ja t.o.m. i Vietnam. (5)

 
Möte med John Keel

- Precis innan du skulle åka hem fick du tillfälle till en kort pratstund med John Keel. Kan du berätta litet om dina intryck?

- Keel verkade var en genomärlig och rejäl människa. Framförallt så har han humor och en naturlig distans till det han sysslar med. Jag tror han ser nyktert på det hela. Det är det intryck jag fått av honom, dels från korrespondens, dels från mitt sammanträffande med honom.

 

- Keels adress hade jag fått av hans fästmö. Av vissa skäl hade han måst byta vistelseort ett par, tre gånger. Av allt att döma är han eftersökt av både kända och okända människor. Det kanske inte är bra att veta för mycket...

 

- Han bodde i East End, ett av de mest beryktade områdena av New York, där man slår ihjäl en människa för tio cent. Inte av ekonomiska eller andra skäl, det var helt enkelt den plats där han kunde känna störst trygghet, med hela den undre världen omkring sig. Inte många vågar sig in i området, nämligen. Jag hade nätt och jämt betalat taxin då det uppenbarade sig små gäng av "figurer" både i början och slutet av gatan. Jag fick ta långa benet före och rusa fram till porten.

 

- Jag kom dit klockan tio på kvällen och stannade till två. Då var jag tvungen att slita mig från hans thé för att hinna med planet hem till Sverige. Fyra timmar med en så intressant personlighet var naturligtvis alldeles för kort tid. Man fick bara små fragment av vad han hade att berätta.

 

- Vid ett tillfälle hade han och några andra legat över i ett vattentorn ute i TNT-området. "Fågelmannen" fick de inte se, men tefat såg de rätt ofta. En gång blinkade Keel med sin ficklampa mot ett föremål som kom inflygande och det lär ha "tippat" fram och tillbaka som svar. Det inträffade två gånger i följd och han har vittnen på det.

 

- Jag fick ett verkligt gediget intryck av Keel - både som människa och forskare. När jag skrev till honom att jag skulle försöka fånga eller fotografera "fågeln" fick jag till svar: "Lycka till med jakten, glöm inte att skicka ett kort av honom". Han visste att det inte var så lätt!

 

- Till slut, vad är ditt intryck av händelserna i West Virginia?

 

- Efter att ha läst om det här och ha pratat med vittnena måste jag konstatera att det här nog är något icke-fysiskt. Man har aldrig sett några fjädrar som ramlat av, eller några märken.

 

Referenser och kommentarer

(1) John Keel; Mystery Aeroplanes of the 1930s, Part I-IV. Flying Saucer Review May/June 1970, July/August 1970, July/August 1971, September/October 1971.

(2) John Keel; West Virginias Enigmatic 'Bird' , Flying Saucer Review July/August 1968.

(3) T.G. Beckley; On the Trail of the Flying Saucers, Flying Saucers, Issue nr 62, February 1969 sid. 33-35.

(4) Föremål som faller med onormalt låg hastighet är en välkänd företeelse för den som studerat forteana och poltergeist-fenomen.

(5) Jfr "den negerade effekten", kommentarer till Imjärvi-händelserna i Ufologen nr 9, sid 157.

 
Anders Liljegren
(Publicerad i Ufologen, nr. 12, nov-dec 1973) 

 

Comments