Natten till onsdagen den 8 maj 1996 vaknar Ulla-Britt Hammar för att gå på toaletten. När hon återvänder till sovrummet ser hon genom fönstret i villan en guldgul yta på vattnet i sjön Björklången mellan Igelfors och Regna i Östergötland. Den guldgula ytan är belägen på ett avstånd av cirka 300 meter. Ulla-Britt kan se krusningarna i vattenytan tack vare ljuset. Samtidigt tittar hon upp en bit mot himlen och får syn på ett kallt gullysande föremål, som ger ett metalliskt intryck. Det står alldeles stilla och är helt ljudlöst. Vädret är kallt och klart. Ulla-Britt uppfattar att sju eller åtta olika långa tentakler sticker ut från föremålet. Det påminner henne om en stor lysande hjärna. Hon blir rädd men sitter ett par minuter i sängen och tittar på föremålet. Hon öppnar aldrig något fönster. Efter att ha lagt sig under cirka en halv minut tittar Ulla-Britt upp igen och då är den ljusa ytan och föremålet borta. Istället syns bara en otäck, vitgrå dimma. Ulla-Britt väcker inte sin man eftersom han har en besvärlig förkylning. Trots rädslan somnar hon om.

Ulla-Britt Hammar meddelade observationen per telefon 10 maj. En av hennes barn hade uppmanat henne att kontakta en UFO-förening. Ulla-Britt var mycket noga med att framhålla att hon egentligen inte “trodde på tefat och utomjordingar“. Aldrig tidigare hade hon sett något liknande och hon tyckte det kändes pinsamt att rapportera händelsen. En kontroll med polisen i Finspång den 12 maj gav inget resultat. Några rapporter hade man inte fått in. Den 27 maj besökte övertecknad observatören. Platsen heter Backabro och är belägen cirka tre kilometer nordväst om den lilla orten Igelfors i Östergötland. Alldeles intill villan rinner en å som efter 300 meter mynnar ut i sjön Björklången. Ulla-Britt Hammar är 52 år och arbetar tillsammans med sin man som kyrkvaktmästare i Regna kyrka. Hon berättade öppenhjärtigt om observationen som förbryllade henne utan att hänvisa till tefat och utomjordingar, ett ämne som aldrig intresserat henne.

Till en början kunde vi konstatera att föremålet observerats i åns längdriktning mot sjön och att sikten inte var helt fri. Den skymdes delvis av några träd intill villan. En sommarbostad, Åbo, ligger drygt 300 meter upp mot sjön. Observatörens make Donald tyckte det var tråkigt att Ulla-Britt inte väckt honom under natten. Han var själv mycket nyfiken på händelsen. I sin dagbok hade Ulla-Britt noterat växlande molnighet och uppehållsväder tisdagen den 7 maj medan det på onsdagen var frost och tre, fyra minusgrader. Således ett starkt väderomslag på natten.

Den 28 maj kollade jag uppgifterna med Håkan Norén, ordförande i Norrköpings amatörastronomiska klubb. I databasen Interactive Computer Ephemeris fann han att Venus klockan 00.55 vid observationsplatsen stod 2,9 grader över horisonten (cirka sex fullmånar) i 326 graders riktning och gick ner i nordnordväst. Det visade sig att Venus stod precis på den plats på himlen som observatören pekat ut, exakt i åns längdriktning mot sjön. Venus var vid denna tidpunkt så stark att den enligt Håkan Norén mycket väl kunde ge återsken i vattnet. Den 29 maj kontrollerade jag väderuppgifterna med SMHI. Tisdagen den 7 maj var det vid 23-tiden plus 2,8 grader. Klockan 05.00 den 8 maj hade temperaturen sjunkit till minus 1,7 grader. För övrigt lugnt och ingen nederbörd. Uppgifterna stämde med observatörens.

Med största sannolikhet kan man konstatera att observatören misstolket planeten Venus. En kombination av omständigheter ledde uppenbarligen till misstolkningen:

1. Observationen gjordes på natten då vittnet nyss vaknat och därför var mer suggestibel (obs. rädslan). Därav tolkningen att det var ett metalliskt föremål.

2. Tentaklerna bör ha varit de trädgrenar som delvis skymde föremålet.

3. Väderomslaget till kyla på natten skapade dimma från ån. Denna dimma skymde föremålet vid det andra observationstillfället.

Omständigheter gjorde att Venus uppfattades som en metallisk farkost.

Vad kan man dra för slutsatser av denna observation? Först och främst att en till synes intressant närobservation kan ha en naturlig förklaring. Det visar också den absoluta nödvändigheten av att kontrollera astronomiska data. Utan en mycket exakt kontroll hade observationen blivit svårare att utreda.

Den 2 juni kontaktade jag observatören och meddelade utredningens resultat. Hon godtog förklaringen men tyckte ändå det var konstigt att Venus kunde se så metallisk ut. “Roligt att du försöker hitta en förklaring. Efter ett tag tycker man att det är lite otäckt och önskar att det aldrig hänt“, var hennes kommentar.

Nu kan hon sova lugnare.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i UFO-Aktuellt, nr. 3, 1996)