Stora lysande föremål med strålkastare, cigarrformade farkoster, strålningsskador på vittnen, störningar på TV och telefon - det är några exempel på vad som rapporterades under den stora UFO-vågen över Vallentuna, våren 1974. Under några få månader kom det in hundratals UFO-rapporter koncentrerade till orterna Markim, Orkesta och Lindholmen i Vallentuna, som ligger strax norr om Stockholm. Det rörde sig oftast som stora, bländande ljuskroppar som kom flygande över trädtopparna.
- Det var så otäckt att man önskar att man aldrig varit med om det. Jag fick för mig att vi var kontrollerade av någon - som en väldig ficklampa som sökt.
Så beskriver Hillevi Andersson från Ormsta i Vallentuna sin upplevelse den 24 mars 1974. (1) På söndagseftermiddagen försöker hon flera gånger ringa sina föräldrar i Malmhagen. Men inga signaler går fram. Linjen är bruten. Tillsammans med barnen Cecilia, Elisabeth och Robert far hon vid 19-tiden i bilen över till föräldrahemmet. Strax utanför Lindholmen får de syn på ett stort ljussken som svävar på cirka hundra meters höjd. Det försvinner bakom några träd. Vid framkomsten berättar Hillevis föräldrar, Svea och Hildor Andersson, att det varit störningar på TV:n under kvällen. Strax innan Hillevi och barnen skall åka vidare till Hillevis bror, observerar Svea Andersson ett skarpt ljussken utanför huset. Vid det här laget är barnen rejält uppskrämda, gråter och vill åka hem. Hillevi och barnen åker vidare till Hilding Andersson i Skrattbacken. Han eskorterar de övriga hem genom att följa efter i sin bil. På vägen mot Ormsta passerar ett föremål rakt över vägen, framför Hildings bil men bakom Hillevis. Han signalerar men de märker ingenting utan kör vidare. Senare får man åter syn på ett lysande föremål i riktning mot Orkesta by. De stannar bilarna vid en vägkorsning för att titta närmare. På cirka 400 meters avstånd hänger ett stort lysande föremål i luften, kanske tio meter över marken. Ett mindre objekt, halvklotsformat och orangefärgat, svävar intill en lada. Det står helt stilla i luften. Två flygplan passerar samtidigt på låg höjd. Grupper ger sig av från platsen. Barnen är oroliga och rädda. Nu följer ett föremål på vardera sidan om Hillevis bil. Det större föremålet lyser med strålar mot bilen där Hillevi och barnen sitter. Hilding observerar att det större föremålet har formen av en klocka med små klot undertill. Skakade av händelsen anländer de till hemmet i Ormsta vid niotiden. Efter observationen får barnen huvudvärk och magont. Hillevi känner av njursmärtor flera dagar efter observationen.
Åtskilliga vittnen såg de lysande föremålen denna händelserika söndagskväll och det kom många rapporter om fel på telefon och teveapparater. UFO-vågen blev mycket uppmärksammad i pressen och både FOA och det lokala hemvärnet kopplades in. Professor Stig Lundqvist vid åskforskningslaboratoriet i Husbyborg ansåg att det möjligen kunde röra sig om norrsken eller ljusbågar som uppstår vid fel på starkströmsledningar.(2) Laborator Tage Eriksson på Försvarets Forskningsanstalt meddelade att FOA inte hade resurser till några utredningar. Tage Eriksson antog att det kunde vara helikoptrar eller någon typ av naturfenomen. (3) Den som i trakten visade störst intresse för händelsen var vice hemvärnschefen Hardy Broström. Han fick in flera rapporter från vittnen som han ansåg mycket trovärdiga. Dessa rapporter sammanställdes och skickades vidare till milostaben i Strängnäs, Försvarsstaben och FOA. Hillevi Andersson var inte nöjd med försvarets behandling av och förklaring av händelserna.
- Jag ger mig inte. Jag vill ha klarhet i det här! sa hon.
Ungefär två dagar före Hillevi Anderssons observation inträffade den händelse som kom att bli mest omtalad i samband med Vallentunarapporterna, ett av de få svenska s k ombordtagningsfall som dokumenterats. Klockan fem minuter över tolv natten till lördagen den 23 mars 1974 går Harald Andersson ut från församlingshemmet. En inre kraft styr honom att ta en väg hem som han annars inte brukar gå. Det är som en inre röst som uppmanar honom att följa skogsvägen framåt. Natten är stjärnklar och kall. Efter att ha passerat ett torp ser han två runstenar vid sidan av vägen. Mitt för stenarna ligger en bergklack.Plötsligt dyker ett bländande ljus upp på vänster sida av vägen. Ljuset ökar i styrka. Det närmar sig snabbt och Harald kastar sig åt sidan i ett dike för att undgå att träffas av det starka skenet. Sedan minns Harald ingenting mer förrän han står framför dörren till sitt hus i Lindholmen. När hans fru öppnar får hon en chock. Harald håller en näsduk för pannan, där han blöder ur ett djupt sår, och högra kinden är brännskadad. Vad var det egentligen som hände Harald Andersson denna fredagskväll? Hade han fallit mot en sten och förlorat medvetandet och sedan halvt medvetslös irrat sig hem? Men vad var då den inre rösten och det mystiska ljuset?
Genom Sten Lindgren vid Arbetsgruppen för UFO-Identifiering togs kontakt med överläkare Ture Arvidsson, hypnosspecialist vid Danderyds sjukhus i Stockholm. Harald Andersson hypnotiserades vid två tillfällen av Ture Arvidsson, 1 april och 20 maj 1974. Förutom undertecknad deltog Sten Lindgren och bokförläggare Robert Larson vid de båda hypnoserna. Vad Harald Andersson sa under hypnosen var minst sagt häpnadsväckande. Så här låter det direkt från bandupptagningen:
Ture Arvidsson: Nu skall vi förflytta oss tillbaka till den där fredagen, då du varit på en tillställning och då du gick hem. Du gick där på vägen, och nu skall du berätta vad som händer.
Harald Andersson: Jag kommer till ett vägskäl.
TA: Ja, du kommer till ett vägskäl.
HA: Jag dras åt höger.
TA: Är det mörkt?
HA: Ja, mörkt och stjärnklart och kallt. Nej...nej!
TA: Vad är det som händer?
HA: Ljus, ljus!
TA: Är det starkt?
HA: Ja jag bländas. Det finns inte sånt ljus. Det går inte att beskriva...Jag kastar mig i snön. Jag lyfts rakt upp, försöker slita mig loss. Det går inte, jag hålls fast.
TA: Vad händer sedan?
HA: (Ångestskrik.)
TA: Var det otäckt? Såja, var alldeles lugn.
HA: Dom tar mig, dom tar mig (skrik)
TA: Vilka dom? Så, ta det lugnt, bara lugn, bara lugn. Är det otäckt? Ser dom ut som människor?
HA: Nej, det gör dom inte. Dom är genomskinliga.
TA: Hur många är dom?
HA: Fyra.
Harald Anderssons känslomässiga reaktioner under den här delen av hypnosen var mycket starka. Han skrek, sparkade och grät så häftigt att Ture Arvidsson nästan fick sitta på honom för att hålla honom kvar på sängen. Det var en skakande och omtumlande upplevelse att vara med om denna hypnos. Ingen kunde betvivla att händelsen var äkta. Harald sa att han kastat sig i diket för att undvika det starka ljuset. Men han nådde aldrig marken utan sögs upp i farkosten. Varelserna ombord var ganska långa, 1.80-1.90, och kraftiga. Vid ett tillfälle påstod han att de såg ut som indianer. De hade ögon, näsa och mun, men öron och hår kunde han inte iaktta, kanske för att varelserna verkade ha någon form av huva på sig. Det strålade liksom ett skimmer av ljus kring varelserna, och uppenbarligen kommunicerade de med hjälp av något slags melodiska signaler. När en av varelserna närmade sig Harald med ett instrument, uppstod en strid. Från hypnosen den 20 maj framkom följande:
TA: Hur har du fått det här såret i pannan?
HA: Skadad, jag vart skadad.
TA: Hur gick det till?
HA: Jag försvarade mig. Dom skulle sticka mig.
TA: Tänkte dom sticka dig?
HA: Dom satte en apparat.
TA: Hur såg den ut?
HA: Jag får inget säga, nej.
TA: Har dom hotat dig på något sätt?
HA: Nej, nej.
När en av varelserna närmade sig Harald med ett instrument, försvarade han sig. Han drog omkull en av varelserna, som sedan fick hjälp att resa sig av de andra. Efter den händelsen sattes instrumentet mot Haralds panna, vilket skapade en intensiv, brännande smärta. Men det är svårt att avgöra om det var detta som orsakade såret i pannan eller brännskadan. Harald uppmanades också att hålla tyst om händelsen. Vid flera tillfällen under båda hypnoserna säger han: "Jag får inget säga." Man får nästan intrycket att varelserna lagt in en psykisk blockering för viss information. De förbjöd honom också att söka läkare. Till slut sa de "vi ses igen" och förde honom ända fram till porten vid villan. Där kom medvetandet åter, och hans fru fann honom stående på trappan.
Av Ture Arvidssons diagnos framkom att Harold aldrig haft något epileptiskt anfall eller upplevt något liknande förut. Vid diskussionen efter först hypnosen frågade Robert Larson: Du som är van vid hypnos, hur värderar du detta som sagts?
Ture Arvidsson: För mig är det fullkomligt oförklarligt.
RL: Är det sanningen som kommer fram vid sådana här tillfällen?
TA: Ja, man brukar tala sanning i hypnos, det brukar man.
En av de forskare som undersökte Harald Andersson var fil. lic. Arne Groth. Han kunde konstatera en del märkliga förmågor efter upplevelsen. (4)
- Han hade fått en allmän höjning av en del parapsykologiskt betonade känsligheter. När han gjorde elektrostenciler på sitt arbete, så blev dom alldeles svarta, vilket dom inte blev när en kamrat tog över och gjorde dom. Det tyder på att det var väldigt kraftiga elektriska fält omkring honom en tid. Han hade också varit långsynt förut och behövt glasögon, med nu upptäckte han att de inte behövdes.
Vidare undersökningar klargjorde att Harald Andersson blivit mycket känslig för olika typer av strålning. Om man höll en bergskristall framför jacket i pannan, så kände han ett stickande eller sugande i huvudet. Han kunde detektera en bergskristall på ända upp till hundra meter om den var stor. Efter händelsen kände han även på sig när UFO var i närheten. Det blev som ett sug. Han kände det som om han lättade från marken och kunde också säga ifrån vilken riktning de skulle komma. "Dom är i mig", påpekade han vid ett tillfälle. Ändå hade Harald inte någon aning om vad han råkat ut för, även om han spekulerade om rymdvarelser:
- Jag vet inte, det går inte att bedöma. Jag vet inte vad det är för någonting. Det kan inte ha varit människor...det är inga människor, förklarade han vid diskussionen efter första hypnosen.
Idag lever Harald Andersson ett normalt familjeliv i Vallentuna. Han har kvar känsligheten för olika krafter men vill inte ha någon publicitet kring sin person, och hans fru vill inte att han ska prata om UFO. Fallet Andersson är unikt såtillvida att det är det enda väldokumenterade ombordtagningsfallet i Sverige. Men det saknar fortfarande en förklaring, liksom liknande fall i andra delar av världen. (5)
Noter
1. Dagens Nyheter, 5 april 1974 samt URD: Utskrift av band om Vallentunahändelserna.
2. Norrtelje Tidning, 5 april 1974.
3. Norrtelje Tidning, 3 april 1974 samt Aftonbladet 4 april 1974.
4. Utskrift från intervju i radioprogrammet "Nya Dimensioner", oktober 1981
5. Se t ex John Fuller: The interrupted journey. Two lost hours "aboard a flying saucer", Dell, N. Y., 1966, samt Coral & Jim Lorenzen: Abducted! Confrontations with beings from outer space, Berkeley Medallion, N. Y., 1977.
Håkan Blomqvist
(Publicerad i Sökaren nr. 10, 1986)