Det är en mycket speciell psykologisk upplevelse att vara med i en bisarr sekt för att plötsligt vakna upp och inse att det man så innerligt trott på och sysslat med är idel orimligheter och livsfientligt nonsens. Inte alla klarar omställningen. Resultatet blir lätt en kris och kanske också en tillfällig psykos. Åren 1970-1972 var jag knuten till tefatssekten Intergalaktiska federationen (IGF) i Stockholm under ledning av Sten Lindgren och Bjarne Håkansson. Som entusiastisk, lättledd tonåring accepterade jag och levde fullständigt i den mytvärld av rymdbröder från Venus och tefatskontakter som IGF representerade. Uppvaknandet 1973 var både känslomässigt och intellektuellt smärtsamt. Det gav mig därför en intensiv närvarokänsla att läsa romanen "Uppståndelsen från tefatssekten" av Anders Dahl (Författares Bokmaskin 1987). Åren 1968-69 var han medlem i IGF men klarade sedan inte omställningen till vardagsverkligheten utan togs in på en psykiatrisk klinik. Hur det kändes att leva i IGF:s slutna sektvärld för att till sist trasas sönder inombords skildrar författaren mycket suggestivt i sin delvis självbiografiska roman. Tidigare har han publicerat en diktsamling, "Tandsjöborgs liftning på Mars" (Författares Bokmaskin 1977).

De inblandade personerna går i romanen under pseudonymer men är lätta att känna igen för den som varit med i sekten. Intergalaktiska Federationen (IGF) har blivit Trans Galactic Communication (TGC). Sten Lindgren kallas i boken Stefan Bergstedt och Bjarne Håkansson har fått namnet Lars Skog. Författarjaget kallas Fredrik Falkenstedt. Dessutom skymtar en del andra personligheter inom tefatsrörelsen, T ex Anthony Brook under namnet Stanley Wood. "Uppståndelsen från tefatssekten" speglar träffsäkert tidsandan i Sverige under det sena sextiotalet, sett ur ett tonårsperspektiv: proteströrelserna, popmusiken, Vietnamkriget och det nymornade intresset för ockultism och orientaliska frälsningsläror.

På en spiritistisk seans en vårdag 1968 träffar den då 18-årige Fredrik för första gången Stefan Bergstedt och Lars Sko. Han blir helt fascinerad av alla berättelser om rymdmänniskor och flygande tefat och är snart en självskriven medlem av TGC. Plötsligt har livet fått en mening för den neurotiske och ensamme tonåringen; han ingår i en hisnande, fantastisk plan för planeten jorden. IGF - som är förebilden till romanens TGC - hämtade sina idéer huvudsakligen från tre amerikanska UFO-kontaktpersoner: George Adamski, Howard Menger och George Hunt Williamson. - Stefan och Lars inviger den nye medlemmen i tefatslärans allra innersta hemligheter, en mytvärld full av neologismer och tankar från "rymdbröderna", förmedlade av deras kontaktmän på jorden. Tp = telepati, neg-bröder = negativa rymdmänniskor från Orions stjärnbild, inkas = människor inkarnerade på jorden från andra planeter, MLB = mental ljudbärvåg från brödernas skepp för att väcka inkas till medvetande om sin utomjordiska härkomst, CBH = Cosmic Brother Hood, det kosmiska brödraskapet etc, etc.

Alla i TGC är inkas som styrts samman av bröderna för att rädda jorden i ett krisskede. Stefan kommer från Saturnus, Lars hette Bartel i ett tidigare liv och var lärare på Venus. Fredrik själv kommer snart på att Jupiter är hans hemplanet. Från vardagsproblem och skolarbete flyr han totalt in i rymdbrödernas underbara värld där allting är svart /vitt och där händelser styrs antingen av positiva eller negativa rymdmänniskor. Hemlighetsmakeriet och paranoian är närmast total i tefatssektens pseudovärld. I bästa nygnostiska anda gäller det nu för fredrik att leva "andligt" - ingen popmusik, inget kött och ingen alkohol, inga svarta eller röda kläder, ingen sex (nåja, nästan ingen sex) o s v . Det gäller att som inkarnerad och högt utvecklad rymdmänniska rena sig från alla negativa jordiska vibrationer. I stället för Rolling Stones blir det den enfaldiga och monotona pianomusiken Song of Saturn av Howard Menger.

Den yttre tonårsverkligheten med Beatles, Rolling Stones, proteströrelser o s v försvinner totalt för Fredrik. Det enda viktiga är att dag och natt ständigt arbeta för rymdbröderna och deras planer med jorden. Att hoppa av är otänkbart. Då har man svikit sitt livsarbete som inkarnerad rymdmänniska och får inte åka hem igen efter avslutad jordevandring. Pressen blir outhärdlig för den unge Fredrik, skolarbetet faller och han sluter sig mer och mer inom sig själv. När föräldrarna griper in och hotar polisanmäla TGC blir Fredrik utesluten ur sekten. Han lyckas inte befria sig från TGC:s idévärld, och med svåra tvångstankar går han så slutligen sakta men säkert in i en psykos. Den börjar med den fasansfulla insikten att han som rymdmänniska bara med sin tanke kan styra osynliga krafter till att göra allt möjligt ont och skadligt mot andra människor. Fredrik blir full av ångest och rädsla för minsta negativa tanke. Och han har ingen att prata med. Han kan ju inte förråda rymdbrödernas planer. Utvägen blir nervtabletter föra att lugna de värsta känslostormarna. Slutligen läggs han på egen begäran in på en psykiatrisk klinik under ett halvår.

Han letar febrilt efter ett skäl att komma ifrån alla tvångstankar att hålla på med bröderna och tefaten. Till slut kommer han på en lösning som leder till en formlig uppståndelse från de döda och frihet från tefatssektens alla föreställningar. Brödernas kosmiska filosofi är naturligtvis alldeles för andlig för att predikas för mänskligheten som inte är redo, resonerar han. Att sprida tefatsläran blir därför bara destruktivt. Med den insikten blir Fredrik äntligen fri från allt oresonligt tvång att hålla på med tefaten. Med tiden börjar han så istället att försöka analysera vad som hänt honom under de "förlorade åren". Nu slänger han sig, som motreaktion, med livfull intensitet in i popmusik, action- och skräckfilmer. Han börjar också skriva ner alla plågsamma minnen från tefatstiden.

Författaren kallar TGC för en "religiös science fiction Baader Meinhofliga". Deltagandet i tefatssekten var ett slags tonårsuppror mot en strikt borgerlig tillvaro. Men också en flykt in i en, på ett annat sätt, trygg och inrutad värld med en fadersfigur och guru - Stefan Bergstedt. Andligheten var bara ett uttryck för rädslan att vara fri, rädslan för känslor, aggressivitet, sexualitet, konflikter. Över huvud taget är romanen en rejäl spark i baken åt alla nyandliga/ new agesekter med sitt förfiningssyndrom - tänka positivt. känna positivt, vara fin och "andlig". Eller som författaren uttrycker sin befrielse att äntligen åter få lyssna på Rolling Stones: "Jag älskade deras råa, aggressiva, dansande, karnevalsartade drift med medelklassens käraste postulat. Dessa låtar, Satisfaction, Get of my cloud, 19th nervous breakdown, Time is on my side, Paint it black m fl, som var som oxfilé i rödvinssås och en sensuell kvinnas leende tonsatt."

Håkan Blomqvist

(Publicerad i Sökaren nr. 1, 1988)