För oss som varit med i UFO-rörelsen sedan UFO-Sverige grundades 1970 är Bevan Berthelsen ett känt namn. Men vi tänker snarare på honom som "Thorvald", vilket var hans tidigare namn under de aktiva åren. I början av 1973 var han med och startade Köpings UFO-förening. Mellan 1976 och 1978 var Bevan Berthelsen en mycket aktiv och dynamisk ordförande för Riksorganisationen UFO-Sverige. Medlemsantalet steg kraftigt under de här åren mycket tack vare den intensiva PR- och informationsverksamhet som Bevan initierade. Ett fyrtiotal städer besöktes under två stora informationskampanjer 1975-76. Man visade UFO-Sveriges stillfilm kombinerat med föredrag och frågestund. Resultatet blev också en mängd nya lokalgrupper. Många av de grupper som fortfarande är aktiva startade dessa år.

Thorvald Berthelsen i januari 1977. Foto: Karl-Olof Pettersson

Bevan var också med och organiserade den första fältforskarkursen på Lersätersgården utanför Köping 24-25 september 1977. Kurserna, som sedan blivit ett årligt evenemang, har bidragit till en högre kvalitet på rapportundersökningar dokumentation. Det intensiva samarbetet med försvaret, som startade 1975-76 var också till stor del Bevans förtjänst. Han var dessutom en av de första som genomskådade att åtskilliga UFO-rapporter var misstolkningar av ryska raketuppskjutningar. Det sista stora PR-evenemanget Bevan deltog var i UFO-utställningen i Köping sommaren 1978. Det hårda slitet under många år skapade familjeproblem. Det, tillsammans med interna stridigheter med förre ordföranden Carl-Axel Jonzon, resulterade i att Bevan drog sig ur det aktiva engagemanget i UFO-Sverige 1979. På riksstämman den 7 april 1979 valdes istället Birgitta Andersson från Enköping till ny ordförande för riksorganisationen. Bevan har hunnit byta yrke och intresseinriktning många gånger under sitt liv. På 1970-talet arbetade han som processtekniker på dåvarande Svenska Salpeterverken i Köping. I dag jobbar han som maskinist på badhuset i Köping, är aktiv miljöpartist och satsar hårt på självhushåll.

Lördagen den 10 oktober 1992 besökte Bevan AFU i Norrköping. Anders Liljegren och övertecknad passade på att göra följande intervju.

AL: Det skulle vara intressant att få lite bakgrund till hur du kom in i det här och vad du sysslade med innan?

BB: Jag tyckte det här med tefat var löjligt. Jag jobbade på Svenska Salpeterverken, Supra heter det idag, i Köping. Vi körde syrgasverk och ammoniakfabrik där och i processen hade vi gott om vätgas. Så vi fyllde stora plastsäckar med vätgas och skickade upp dom med en ficklampa under. Men det blev inga reaktioner. Sedan började vi hänga en 20-30 meter aluminiumfolie under också och tänkte att vi kan åtminstone skoja med flygvapnet. Men inget hände. Sedan gick det väl ett eller två år. Det hände en sak då. På morgonen sa min dåvarande fru, vad gjorde du uppe i natt? Ja, jag har inte varit uppe inatt, sa jag. Jo du var borta ett par tre timmar, sa hon. Och sedan har du plockat blåklockor. En stor vas står på bordet. Jag kom inte ihåg någonting men funderade på det där. Jag hade då på natten, en sommarnatt i juli cyklat ett par kilometer till Slätängen, en obebodd platå där det finns några ödetorp. Där kvicknade jag till efter ett tag och undrade vad jag gjorde där. Sedan knallade jag i väg och hittade min cykel, plockade dom där blåklockorna, trampade hem och gick och la mig igen.

HB: Vilket datum var det?

BB: Det vet jag inte, men det var 1972. Sedan tog det väl inte mer än en vecka så började jag vräka i mig allt som fanns om UFO. Jag lånade böcker på biblioteket hela hösten och dom fick beställa från andra bibliotek.

HB: Du kom inte ihåg att du gav dig ut?

BB: Nej, det kom jag ihåg efteråt sedan. Klockan var över fem på morgonen när jag trampade hem.

HB: Såg eller upplevde du något som var ovanligt?

BB: Nej.

HB: Vad tror du själv hände den där gången ute på ängen?

BB: Det måste ha varit något, jag vet inte. När man var som mest i smöret så funderade jag på om man möjligen haft någon påverkan av något slag.

HB: Men varför började du läsa UFO-böcker efter det här?

BB: Jag hade ju garvat åt allt sånt här tok innan. Som en vanlig Svensson tyckte jag att det var bara sjuka människor som trodde på sånt där. Det som fick mig att engagera mig utåtriktat var Condonundersökningen i USA där man satsade miljoner på att sopa saken under mattan. Då tänkte jag att ingen lägger ju ut miljoner på att förklara för folk att jultomten inte existerar. Det måste vara något skumt med det här. Det var det som tände mig att gå ut och jobba aktivt.

HB: Men före sommaren 1972 hade du inte läst något om UFO?

BB: Jag hade läst i dagspressen om ljusfenomen och med ledning av dom korta artiklarna så gjorde vi vätgasballonger för att skoja med folk.

HB: Köpings UFO-förening, var det du som bildade den?

BB: Ja, med Karl-Olov Pettersson och en kille som heter Inge Olsson. Vi träffades på rikskonferensen i Södertälje 1973. Vi kände inte varann förut utan kom på att vi var från Köping alla tre.

HB: I ett klipp här ser jag att din första UFO-observation var i mars 1973?

BB: Ja, det var tre till som också såg det.

HB: Har du gjort fler observationer?

BB: Ja, det har hänt några gånger. I och med att föreningen i Köping utvecklades så kom ungdomar med. Dom ville ha mera action, inte bara sitta i en källare och prata tefat. Då gjorde vi utflykter och fick låna observationstorn av flygvapnet. En gång var vi sju, åtta stycken på ett berg med kameror och kikare. Där kommer det ett lysande föremål mot oss, saktar farten och liksom stannar upp en stund och så svänger det och far i väg ljudlöst. Och när det är borta så kommer ju genast frågan tog ni några bilder? Nej!

HB: Ni såg bara ett ljussken?

BB: Ja, men det var stort. En kvarts fullmåne var det nog. Sedan har jag en historia som inte många känner till. Det var 1980, efter jag kommit in i ett broderskap som heter Subud. Jag har alltid varit skeptiker till sånt där. Det sitter någon guru och basar över anhängarna som ska samla in pengar. Men det här var annorlunda. Min nuvarande fru berättade att hon var med där. Jag läste en del om Subud som varit publicerat i Sökaren och ringde sedan en kille i Stockholm. Han bjöd dit mig och sa att om ja känner för det så ska han öppna mig. Det var någon kosmisk kraft. Bara det är ju mystiskt. Vi träffades och pratade och efter tre månader skulle jag öppnas.

HB: Vad gjorde du under tiden?

BB: Ingenting, jag hade bara fått reda på vad det handlade om. Det var mycket social verksamhet och man har en sorts meditation två gånger i veckan. Du får någon sorts kraft. Efter tre månader åkte jag till den där lokalen i en förort utanför Stockholm. Där blev jag öppnad. Och bara det var en upplevelse. Händerna blev som klubbor och sedan rann det ur någonting tungt och så var det inte mer med det.

Sedan på eftermiddagen for jag till centralen för att åka hem. När vi kom mellan Kungsängen och Enköping så stannade tåget plötsligt in. Jag tittade ut och där var ett stort glänsande föremål högst 50 meter över marken. Jag rusade genom hela vagnen för att få tag i folk som kunde se det här. Det fanns inte en kotte i vagnen. Efter några minuter ryckte det till och tåget kom igång igen. När konduktören kom frågade jag varför tåget stannat. Ja, det vet vi inte - strömavbrott, sa han. När jag kom hem ringde jag till SJ i Västerås och frågade varför tåget stannat. Det var ju ett strömavbrott men dom visste inte varför. jag hade ju lagt av med UFO-föreningen då.

HB: Hur såg föremålet ut?

BB: Det var som ett ägg ungefär, inte ett typiskt tefat. Aluminiumfärgat med lite reflexer.

HB: Avstånd, kan du bedöma det?

BB: Det kan ha varit uppåt en, en och en halv kilometer. Så nära var det ju inte.

HB: Kände du någon form av kontakt med föremålet?

BB: Nej, jag bara observerade och tänkte, nu måste jag ha folk som ser det annars kommer ingen att tro mig. Men det fanns ingen i vagnen.

AL: Men du försökte inte gå vidare till nästa vagn?

BB: Nej, jag gick tillbaks till fönstret och kollade om det var kvar. Sen drog det sig mot en skogskant. Det hade kört runt lite. Det höll alltså inte jämn kurs och sedan for det i väg mot skogen och försvann.

AL: Såg du något samband mellan att det försvann och tåget kom igång?

BB: Nej, det tog väl en tre, fyra minuter innan tåget kom igång.

AL: Du följer fortfarande med i UFO-Aktuellt?

BB: Ja, det gör jag och den har blivit jättebra i och med att det är mera skeptiska artiklar. Det gillar jag. Det blir balans.

HB: Det du aktivt sysslar med nu är alltså Subud och miljöpartiet?

BB: Ja, och att vi självhushållar. I och med det kom jag in i Civilförsvarsförbundet för några år sedan.

HB: Du måste ha träffat många intressanta personer under din aktiva UFO-tid?

BB: Den mest intressanta är ju Gideon Johansson. Vi kom att bli vänner. Det slumpade sig så att han bodde i samma stad som min mor. Han flyttade dit - till Tranås - efter pensioneringen. Så när jag hälsade på henne träffade jag också Gideon. Det var ett mycket intressant fall.

I samband med det kan jag nämna att jag höll en föreläsning på Lions i Eksjö. Gideon Johansson var ju med i stillfilmen. Och då var det en överläkare som reagerade häftigt emot det här med amputation av benet, skadorna han hade fått. Han blev riktigt arg och ställde sig upp och skällde på mig. Jag är läkare där och där och jag vet att det är fel, skrek han. Jag sa åt honom att är det som du säger så är det bara att gå in i journalerna och titta vad det är för fel. En tid efteråt ringde en kollega i den här klubben och bad om ursäkt å hans vägnar. Han förklarade att killen var uppväxt i en frireligiös familj och mycket avogt inställd till ockultism. Men jag sa, det här är ingen ockultism. Han hade i alla fall kollat i journalerna och kommit fram till att det var något oförklarligt. Det kallas för inre åderbråck, och det var bara i ena benet. Det andra var intakt. Får man sådana åkommor då sätter det sig i bägge benen.

AL: Du tror på Gideons berättelse om händelsen?

BB: Det måste man göra. Jag vet inte om det går att peta sönder det. Det är ju så länge sedan. Men det är klart, det var lite suddiga vittnen i bakgrunden.

AL: Det som har förbryllat mig est är ju att sonen Rolf inte såg detsamma som Gideon?

BB: Hela familjen blev utsatt för mobbning. Gideon kunde inte gå ut förrän dom gastade att där går tokfransen som sett ett tefat. Så dom flyttade till Tranås så fort hans tjänst upphörde på Smålands Kraft. HB: I mitten på 70-talet var du med och drog igång stora informationskampanjer för UFO-Sverige. Hur många av dom här föredragen höll du själv?

BB: Det var merparten. Att finansiera det var knepigt. Vi fick ju lägga ut själva. Men det var en kul kampanj. På vissa ställen fick folk vända i dörren. I Karlstad var vi i biblioteket nere i källaren. Och vi höll på att packa in folk. Till slut kom en som visade sig vara brandchefen. Han kastade ut ett trettiotal. Dom fick inte vara där. Det står en skylt här, sa han.

Håkan Blomqvist intervjuar Thorvald (Bevan) Berthelsen 10 oktober 1992

HB: 1976 blev du ordförande i UFO-Sverige. Vad fick dig att ta det steget?

BB: Det var lokalgrupperna som ville ha förändring och så ville dom avlasta Carl-Axel Jonzon. Jag sa åt Carl-Axel att är det så det skär sig med det här så lägger jag av. Han var ju lite bestämd. Man fick inte tala med vissa personer, Anders till exempel och GICOFF.

HB: Det blev tre intensiva år för dig som ordförande?

BB: Det var det och det värsta var ju rapportcentralen. Jag sammanställde allting och dirigerade distriktschefer och fältforskare. Sedan skrev jag den här spalten "Har det hänt nå´t?" och bland annat så tog vi med uppklarade fenomen. Jag lanserade med bestämdhet det här med ryska raketuppskjutningar.

HB: Du blev alltså mer kritisk med tiden?

BB: Det är ju rent logiskt. Om vi nu utgår ifrån att tefat är en liten manick som far på låg höjd. Då kan man ju inte samtidigt se den i Katrineholm, Kiruna och Finland. Det är idiotiskt att gå ut med sånt.

HB: Kan du berätta vad som egentligen hände när du hoppade av UFO-Sverigearbetet 1979?

BB: Det var ju han( Carl-Axel Jonzon-HB) som härsknade till. Det var väl framför allt att jag kom ut mer och mer i media. Då kände han sig lite undanskuffad. Det var väl det som var främsta orsaken. Det gick så långt att det blev dags att dela på det där. Jag hjälpte honom att reda ut det rent juridiskt så att tidningen stannade hos honom och en ny tidning startades. Meningen var att vi skulle överta medlemsregistret, men det var ju där det sprack. Han höll inte vad han lovade.

HB: Vi har många brev i arkivet från den här perioden där du skriver att du drar dig ur och talar om problem med Köpingsutställningen?

BB: Ja, CAJ åkte ju upp där med någon medhjälpare och satte sig i entrén för att sälja UFO-Information fast vi hade ett helt bord fullt med tidningar och dekaler. Han uppfattade väl det som konkurrens. Tidningarna hade vi fått av honom för ett visst pris och sedan la vi ju på lite. Det här talade personalen om sedan. Vi visste ju ingenting. Jag menar, åker man så långt så kan man ju ringa och få ett mål mat och prata lite.

AL: Rent ideologiskt, vi var ju många som reagerade på dom ledare som CAJ skrev i UFO-Information under många år. De var ju också en del i att vi och många andra hoppade av. Reagerade du aldrig du på ledarna?

BB: Jo, dom färgades ju av honom. Dels kan man säga att han ägde tidningen, det var hans livsverk, och i och med att han ägde tidningen så skrev han sina ledare själv. Men dom grövsta tavlorna redigerades bort av Olle Öhman. Det var aldrig på tal att jag skulle skriva ledare utan på sikt startade vi en liten sidoskrift för grupper och fältforskare och där kunde vi agera självständigt.

HB: Hur träffade du CAJ?

BB: Det var när han bodde i Fornåsa. Vi kom ner, skakade hand och drack kaffe. Sedan tog han mig ut för att visa på gräsmattan. Det var en tre, fyra sådana här häxringar. Han sa, antagligen har det varit en landning här inatt för jag vaknade mitt i natten och såg ett ljussken och så på morgonen upptäckte jag dom här. Det är möjligt att han var så godtrogen att han själv trodde på det där. Jag vet inte. Men det där utvecklades sedan till en mycket fin vänskap.

HB: Men ideologiskt kan man säga att det blev du som utvecklade organisationen mera åt det seriösa hållet?

BB: Huvudsyftet var ju att få lite seriös verksamhet. Förut var allt som flög omkring mystiska besökare. Och utredningarna var väl därefter. I ett tidigt skede kom vi upp till en uppklarningsprocent på 70 procent.

HB: Om du skulle sammanfatta din syn på UFO-fenomenet idag?

BB: Det uppstod inte 1946 utan det har alltid funnits. Det påminner lite om det här med spiritualism. Gamla mormor kommer igenom och talar om att här är så vackert och jag har det så bra. Inte ett skit har det gett mänskligheten - inget nytt. Det är samma svammel hela tiden beroende på världsläget.

HB: Nu menar du kontaktbudskapen?

BB: Javisst.

HB: Men om du ser det rent teknologiska fenomenet då?

BB: Jag tror inte det är teknologiskt. Antag att man kan färdas med tanken vart som helst. När man väl kommer fram är det ju inte så dumt att ha en manick att fara omkring i. Om man nu materialiserar sig när man kommer fram så har man ju ett visst skydd. Det finns ju berättelser om ombordtagningar. Men där finns varken toalett eller dusch eller nånting, med vissa undantag.

Min favorit är alla dessa rapporter där du har någonting diffust som blir fastare och fastare tills du har en manick i luften eller på marken. När den far därifrån flyger den inte utan upplöses tills den är borta.

Jag har mer och mer kommit in på att det är en intelligens som rent av driver med folk.

HB: Tanken att vi är någons egendom är ganska populär i UFO-kretsar. Hur ser du på det?

BB: Ja, jag är ju inte religiös men nog ligger det någonting i att någon övervakar oss och kollar hur det går. Det är därför dom inte lägger sig i, varken stjälper eller hjälper. Utan är det så att det blir några kontakter så är det med enskilda medborgare.

Jag lutar mer och mer år åsikten att det här utgör inget hot mot nationens säkerhet. Däremot anser jag att det ska satsas forskning så mycket det går för det här är ju högintressant.

HB: Varför bytte du namn?

BB: Det har samband med Subud. Ledare sa att du ska ha ett namn som passar din personlighet. Det skulle börja på B och sedan fick jag hitta på det själv. Min fru fick en ingivelse att kalla mig Bevan och det godkändes.

HB: Vad tycker du UFO-Sverige skall satsa på idag?

BB: Det är framför allt att bearbeta rapportmaterialet ordentligt, typ URD.

AL: Du var representant för UFO-Sverige ett tag i samband med URD. Hur såg du på URD?

BB: Ja, jag hackade på dom. Det var Jens Tellefsen och Bertil Kuhleman. Jag sa att det här är bara tjafs. Ni får dra på er blåstället och ge er ut själva och göra utredningar istället för att nöta häcken av skrivbordsstolen. Men det gillade dom inte.

HB: Du ångrar inte på något sätt dina UFO-år?

BB: Nej, de var fantastiska. Det var en härlig tid.

HB: Tänker du bli aktiv igen?

BB: Inte än på tio, tolv år. Det blir kanske pensionärssyssla då.

Håkan Blomqvist

Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 4, 1992)