Som bibliotekarie är man alltid nyfiken på vem som skall tilldelas årets nobelpris i litteratur. I år blev det Doris Lessing, internationellt känd och uppskattad författare under en stor del av 1900-talet. Hon föddes 1919 i dåvarande Persien (nuvarande Iran), växte upp i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) och flyttade 1949 till London där hon gav ut sin första roman. Under de första decennierna i London behandlade hennes romaner huvudsakligen sociala, politiska och psykologiska teman. Men med tiden skrev hon alltmer om mystik och existentiella frågor. Den nya inriktningen kan spåras till en bok som förändrade hennes liv, The Sufis av Idries Shah. Doris Lessing läste den 1964, tog kontakt med författaren och han blev sedan hennes vän och lärare. Idries Shah (1924-1996) var förespråkare för sufismen, en form av islamisk mystik. Men själv menade Shah att hans form av sufism egentligen var äldre än islam och snarare representerade en form av universell visdom.
Känd som samhällsradikal författare chockade Doris Lessing läsekretsen 1979 med romanen Shikasta, som kom att räknas till science fictiongenren trots att den innehåller väldigt lite av teknologiska framtidsutsikter. Många ansåg den obegriplig. Och det är den säkert också såvida man inte är insatt i mystik, teosofi och ufokontaktpersonernas berättelser. Shikasta (ett annat namn för jorden), den första i en serie på fem romaner, behandlar jordens historia och människans evolution sett med en utomjordisk civilisations ögon. För mycket länge sedan koloniserade utomjordingar från planeten Canopus jorden (Shikasta) och försökte civilisera de primitiva invånarna med hjälp av bland annat genetisk ingenjörskonst och kulturell påverkan. En kosmisk katastrof avbryter kontakten och istället anländer en annan utomjordisk grupp från den ondskefulla planeten Shammat, vars invånare står för våld, splittring och förstörelse. Båda grupperna infiltrerar med sina agenter på Shikasta och vi får följa händelseutvecklingen genom huvudkaraktären George Sherban, en av agenterna från Canopus. Doris Lessing presenterar i romanform den gamla idén att våra religioner och heliga skrifter, myter och legender i själva verket har sitt ursprung i rymdbesök, tolkade utifrån den tidens människor.
Efter Shikasta publicerades i snabb följd de fyra uppföljarna: Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem (1980), Planeten Sirius experiment (1980), Planet 8: representanternas lärotid (1982), De känslosamma agenterna i imperiet Volyen (1983). Mycket fascinerande är den tredje delen, Planeten Sirius experiment. Efter ett krig med Canopus tillåts planeten Sirius att utföra egna genetiska och kulturella experiment på jordens invånare. Sirianerna får hålla till på det södra halvklotet medan de från Canopus sköter norra delen.
I förordet till boken skriver Doris Lessing att hon tror att det på vår jord pågår mycket som inte berättas för vanliga medborgare. ”Jag skulle inte bli förvånad om jag fick reda på att mera avancerade varelser har använt denna jord i experimentellt syfte… att det kan ha funnits en vetenskap i det förflutna som vi har glömt… att vi kanske är förslavade på olika sätt som vi inte vet något om, får hjälp på olika sätt som vi inte heller vet något om…” När det gäller ufo skriver hon: ”Vad UFO beträffar kan vi knappast betvivla en sak som så många gånger har intygats av så många sunda, ansvarsmedvetna, förnuftiga människor, både vetenskapsmän och lekmän.”
Jag har inte kunnat finna någon referens till att Doris Lessing läst ufokontaktlitteraturen men sannolikt är hon insatt i ämnet, kanske genom sina studier sufismen och annan mystik. Hennes fem böcker på detta tema är som hämtade från en Howard Menger, George Adamski eller i Sverige Sten Lindgren. Doris Lessings utveckling som författare har stora paralleller med Arthur Koestler. Han började som övertygad kommunist och socialrealist men ägnade senare delen av sitt liv åt ämnen som parapsykologi och även ufo. I den mycket läsvärda Janus skriver Koestler att han bedömer det som om något gått snett i den mänskliga evolutionen. Vi är som ras en ganska misslyckad gren på evolutionens träd och kommer sannolikt att begå kollektivt självmord på grund av vår felväxta hjärna. I en bilaga till boken skriver Koestler att det förefaller som om UFO existerar ”vilket deras ursprung än är”. (s.306)
Kampen om människans evolution och kulturella utveckling mellan goda och onda rymdmänniskor med hemliga agenter på jorden är en fascinerade konspirationsteori som direkt avspeglar sig i vår tids kontakthistorier. Genom nobelpriset får Doris Lessing nu människor över hela vår jord att fundera över dessa idéer. Gamle Charles Fort skulle ha älskat hennes böcker. Han som alltid på pekade att ”we are property” – vi är egendom. Frågan blir då förstås vems egendom, de snälla pojkarnas eller de stygga?
Håkan Blomqvist
(Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 3,2007)