Edith Nicolaisen var en kvinna som alltid kommer att förknippas med svensk UFO-historia genom det bokförlag, Parthenon, som hon grundade 1957. Jag träffade henne en enda gång, i november 1985. Carl-Anton Mattsson i UFO-Nyköping hade lyckats övertala Nic, som hon kallades i vänkretsen, att få ta över verksamheten och fortsätta bokförsäljningen från Nyköping. I och med det överläts förlagets böcker, inklusive Ediths personliga boksamling, till UFO-forskning i Norrköping. Därmed kunde en del unikt svenskt UFO-material räddas för framtida forskning. I november 1985 for vi ner till Edith i Helsingborg för att hämta upp en del av samlingarna. Medan vi packade lådor fulla med UFO-litteratur, upprepade hon ideligen hur viktigt det var att vi som nu fortsatte verksamheten förstod att vi arbetade för den nya tidsåldern - the new age. Tre och en halv månad senare, den 28 februari 1986, avled Edith Nicolaisen, 74 år gammal. (En för övrigt svart dag i Sveriges historia. Statsminister Olof Palme föll offer för en mördares kula.)

Ingen enskild person har haft så stort inflytande på UFO-mytens utveckling i Sverige om Edith Nicolaisen. Hennes karriär är ett märkligt och fascinerande livsöde. Utan Nic hade svensk ufologi sannolikt sett helt annorlunda ut än vad den gör idag. Edith C. M. Nicolaisen föddes den 19 mars 1911 i Farnum, Danmark. När hon var mycket ung spådde en klärvoajant kvinna flera gånger att ett stort uppdrag för Gud väntade i framtiden. Hennes kunskapstörst var stor och resulterade i sammanlagt åtta års studier vid olika europeiska universitet, bl a i Köpenhamn, Paris, Berlin och Heidelberg. Ämnena var framför allt språk och filosofi. Strax efter kriget tillbringade hon några år vid Displaced Persons´ Commission i Frankfurt. I Tyskland träffade hon en amerikansk soldat och skulle ha gift sig med honom och flyttat till USA, men i stället blev det begravningsklockor som ringde. Samma sak hade inträffat tidigare, och hon upplevde det som ödets bestämmelse att hon hade en "hård karma". Många gånger beskriver hon sitt liv som ett enda långt lidande. I mars 1953 anställdes hon som försäljare vid förlagsverksamheten hos Diana Bildreportage AB i Helsingborg (hon var ett slags handelsresande i böcker) en tjänst som hon innehade till oktober 1957 då Parthenon AB startades.

1949 var ett vändpunktsår för Edith. Då läste hon Rudolf Steiners bok "Grunddragen av vetenskapen om det fördolda". Där fann hon "kosmiska sanningar" och från det året ägnade hon sig helt åt studier i antroposofi, teosofi och rosenkreutzarläror. 1953 fick hon från sin vän direktör Carl Vett första gången höra talas om flygande tefat. Och sommaren 1954 inträffade den verkliga stora vändpunkten i hennes liv. I en sommarstuga vid den danska kusten läste hon boken "Flying Saucers have landed" (Flygande tefat har landat) av Desmond Leslie och George Adamski. I ett brev till sydafrikanen Basil van den Berg berättar hon: "Den första boken jag läste var Leslie-Adamskis "Flying Saucers have landed", och något i mig insåg sanningen, hur fantastiskt det än lät för mitt intellekt och de trångsynta, ortodoxa läror vi alla har fått. Jag är en dansk medborgare som 1954 ställdes inför det svåra valet mellan ytterligare tre års studier i USA för en framtida karriär inom WHO-Genève i något av de underutvecklade länderna...eller att ställa mig till förfogande för tefatssaken här i Sverige, vilket innebar att välja den ensamme pionjärens törnbeströdda och steniga väg. Efter en intensiv kamp mellan intellekt och hjärta segrade det senare." (1)

1954 hade Edith Nicolaisen funnit sin livsuppgift, att bedriva ett informationsarbete om flygande tefat i Skandinavien. Hon funderade flera veckor på lämpligast tillvägagångssättet och kom till slutsatsen att ett bokförlag i Sverige var den bästa utgångspunkten. Åren 1955-1956 arbetade hon 14-16 timmar per dag för förlaget. Den första uppgiften blev att låta översätta Leslies och Adamskis "Flying Saucers have landed". - I augusti 1954 hade hon inlett en brevkorrespondens med den kontroversielle polsk-amerikanen George Adamski, som i "Flygande tefat har landat" berättade om sitt möte med venusianen Orthon i Kalifornienöknen den 20 november 1952.

Edith Nicolaisen var mycket noga med att inte synas utåt. Hon ville arbeta helt bakom linjerna för att inte nås av de "negativa krafterna". Vad jag vet finns ingen intervju med henne och mycket få foton. För att få en bild av hennes arbete, upplevelser och idéer har jag därför pusslat samman uppgifter ur hennes enorma brevkorrespondens med UFO-intresserade från hela världen. Mycket sällan berättade hon om egna UFO-iakttagelser. Men i ett brev 1967 till Cosmic Brotherhood Association i Japan avslöjade hon bl a följande observation som fick stor betydelse för hennes fortsatta arbete: "En månljus kväll i november 1955 mellan 10 och 11 på kvällen, cirka 15 kilometer söder om Linköping väntade jag i min bil att ett tåg skulle passera. Plötsligt fick jag syn på ett vackert grönt ljus högt ovanför järnvägens gröna signalljus. För att se bättre vevade jag ner vindrutan på vänster sida och stack ut huvudet. Och där, några hundra meter ovanför marken, hängde ett stort klockformat flygande tefat med fönster landningsklot. I det klara månljuset såg dt ut som en magnifik silhuett av den världsberömda venusianska spaningsskeppstypen. Från den ena sidan av fönstren lyste ett grönt ljus och från den andra ett orange ljus. Färgerna och intensiteten påminde mycket om våra vackraste neonljus-skyltar. Eftersom jag hade tid att observera innan farkosten försvann, kunde jag notera ovanstående detaljer. Dagen efter rapporterade en lokal tidning att fem personer söder om Linköping hade observerat ett flygande tefat. Vittnenas beskrivning stämde med min egen observation." (2)

Denna och andra iakttagelser övertygade Edith om att Adamskis påståenden om möten med venusianer var sanna. Märkligt nog nämnde hon aldrig denna observation i sin korrespondens med Adamski. Den borde ha givit henne status i förhållande till Adamski, som var hennes stora guru och ledstjärna. Jag har förgäves försökt finna ytterligare vittnen till observationen. Inte heller har jag lyckats lokalisera den tidningsartikel i en lokaltidning i Linköping där händelsen skulle ha bekräftats.

Sedan början av 50-talet hade Edith sökt sig till antroposofiska och teosofiska kretsar. Flera av hennes bästa vänner var teosofer, bland annat den danske liberalkatolske biskopen Otto Viking, vars bok "En klode griber ind" hon hade planer på att översätta till svenska. Tefatskulten kan i mångt och mycket räknas som en gren på det teosofiska trädet. Det gäller både här i Sverige och utomlands. Tefatsidéerna passade väl in i den teosofiska världsbilden. Det var därför bara naturligt att det blev tre teosofiskt inriktade kvinnor som startade förlaget Parthenon i Sverige. Som dansk medborgare var Edith Nicolaisen tvungen att ha två svenska personer i styrelsen för att godkännas av myndigheterna. Brita Rodosi och Rut Lindberg, båda aktiva teosofer, ställde upp som styrelserepresentanter för Parthenon AB. Som suppleant valdes Sonja Lilienthal, även hon teosof.

Den 4 juli1957 kungjordes bildandet av Parthenon AB i Post och inrikes tidningar. Den första uppgiften var att så snabbt som möjligt få ut boken "Flying Saucers have landed" på svenska. Edith hade under lång tid sökt översättare men inte funnit någon som ville åta sig arbetet. Till slut accepterade Henrik Nanne uppgiften och boken kunde publiceras i oktober 1957. Hösten 1957 flyttade Edith Nicolaisen till Helsingborg och den 24 oktober 1957 var den officiella begynnelsedagen för startandet av Parthenons upplysningsarbete i Sverige. Denna höstdag blev minnesrik av flera orsaker. Så här skriver hon i ett brev till Daniel Fry 1959: "Dagen jag startade, den 24 oktober, 1957, fick jag en direkt och synlig hälsning från våra interplanetariska vänner. Jag vaknade tidigare än vanligt med glädje och förväntan i mitt hjärta, som jag inte känt på många år. Mina tankar var koncentrerade på allt arbete som måste göras denna dag. Klockan åtta satte jag mig vid skrivbordet. Strax därefter fick mig något att titta ut genom fönstret och jag såg en silverdiskus passera. Eftersom jag inte hade glasögon på mig (jag är närsynt) vid tillfället kunde jag inte se den tydligt, vilket gjorde mig mycket besviken. Men efter tjugo minuter kom en annan diskus svävande utefter en osynlig linje på ett avstånd av ungefär 200 meter, så under tiden hade jag hittat mina glasögon. Jag gick ut på balkongen och vinkade en hälsning och den stannade till ett ögonblick svävande, innan den for iväg i fjärran. Den var sfärisk till formen och större än fullmånen och glänste som silver i oktobersolen." (3)

Tefatsobservationen gjorde Edith ännu mera övertygad om att hon stod under rymdbrödernas beskydd och ledning. Hon såg arbetet med Parthenon som en länk i Mästarens plan för jorden. Hon hoppades också att snart få resa i tefat och träffa de underbara, allvisa rymdmänniskorna. Med tanke på Ediths psykologiska läggning och arbetsbörda får man sätta ett antal frågetecken efter hennes UFO-observationer. "...hela nervsystemet har blivit allvarligt skadat p g a överansträngning så at jag befinner mig som i ett tillstånd som en berusad person", skrev hon till sin väninna Brita Rodosi i december 1956. Vanligtvis började hon arbetsdagen klockan åtta på morgonen och kom inte i säng förrän ett och två på natten - måndag till söndag. I brev till medarbetare klagar hon ständigt över att hon är totalt slutkörd. Trots det drev hon sig ständigt framåt med fanatisk glöd och intensitet. I det tillståndet är det lätt att psyket spelar spratt och projektioner från det undermedvetna tas för fysisk verklighet.

En klärvoajant kvinna i Atockholm, Evgenia Reinfeld - känd som "Babusjka" eller "lilla mormor" - blev Ediths närmaste vän och själasörjare i Sverige. Evgenia Reinfeld kunde få telepatisk kontakt med "venusianer" vilkas budskap hon förmedlade till Edith, som litade fullständigt på Evgenias visioner i alla situationer. På venusianernas order beslutades vilka böcker som skulle översättas och publiceras, vilken person som skulle göra översättningen och till och med färgen på omslagen. Edith Nicolaisen beskriver en dylik kontakt i ett brev till Elisabeth Klarer 1957: "En ockult vän till mig i Stockholm, den högst andligt utvecklade person jag hittills har träffat, kontaktade här om dagen en 'interplanetarisk människa' genom telepati, och min vän beskriver honom som mjuk, vänlig, vis med vackert gyllene hår, och hon hade ett budskap från honom till mig, bl a att jag skulle tillfriskna helt på några veckor (jag hade förlorat hoppet), att dom skulle sända mig hjälpare och stödja mig på alla sätt, om jag tjänade dem och deras syften."(4) Evgenia Reinfeld avled 1969 och det skapade ett stort andligt tomrum för Edith.

Med boken "Flygande tefat har landat" gjorde den teosofiskt inriktade, kultiska tefatslitteraturen sin entré i Sverige. Den fick ett minst sagt kyligt mottagande i pressen. Allmänt betecknades den som okritisk och kvasifilosofisk. Kanske hade Edith hoppats på en positiv recension av den dåvarande bibliotekarien i Köping, Roland Adlerberth, som var ärligt tefatsintresserad och med vilken hon korresponderade. Men i Biblioteksbladet betecknade Adlerberth George Adamski som "en snäll och tänkvärd mytoman". (5) Edith lät sig inte nedslås av den förintande kritiken. Istället kastade hon sig in i en mängd nya aktiviteter, bl a att försöka starta så många UFO- och nya tidsålderföreningar som möjligt. Med den målsättningen höll hon sitt första föredrag på kårhuset, Chalmers, Göteborg i mars 1958.Hon uppmanade alla intresserade att mötas i studentföreningens lokal den 19 mars för att bilda en förening. Även pressen var inbjuden. I Göteborgs-Tidningen den 20 mars kunde man sedan läsa att " Göteborg fick Sveriges första tefatsklubb". Föreningen fick namnet "Sällskapet för interplanetariska studier", men självdog snart av brist på aktiva medlemmar. Det var heller inte sant att det var Sveriges första tefatsförening. UFO-Göteborg med Rune Rydebrant som ordförande hade bildats redan i oktober 1950.

Nästa stora projekt i Parthenons arbete, utgivandet av George Adamskis bok "Ombord på rymdskepp", utvecklade sig under 1958-1959 till en karusell av missförstånd, anklagelser och avhopp som nära nog försatte Parthenon AB i konkurs. Rut Lindberg i styrelsen godtog att göra översättningen, men efter två och ett halvt kapitel orkade hon inte fortsätta, utan uppgiften gick istället till den andra styrelsemedlemmen, Brita Rodosi i Göteborg. Våren 1958 låg översättningen klar och Edith skickade manuskriptet till redaktör Allan Lundin i Hässleholm för genomläsning och bedömning. Lundin använde sin semester till att ändra manuskriptet till en ledigare stil, eftersom Rodosis översättning var alltför tung och bokstavlig. Han ändrade också imperfektum till presens i berättelsen. För att få ytterligare en bedömning skickade Edith de båda manuskripten till länsbibliotekarie Wilhelm Edström i Kristianstad. Edström rekommenderade entydigt Lundins version, och manus lämnades till tryckeriet. Men i oktober 1958 ändrade Rodosi uppfattning. Hon menade bland annat att tempusbytet gjort Adamskis bok till en science-fictionhistoria. Nu följde en storm av anklagelser, personintriger och diskussioner om vem som översatt vad etc.

Den 5 december skickade Rut Lindberg och Brita Rodosi en skriftlig anhållan om utträde ur Parthenons styrelse. Rodosi skrev till Adamski och förklarade att hans bok stuvats om till en science-fictionhistoria, varvid Adamski förbjöd distribution av boken tills vidare. Eftersom Edith visste att anklagelsen var oriktig, distribuerade hon boken för egen hand till bl a bokhandlare i Stockholm. Men nu hade hon polisen i hälarna. Rut och Brita hade informerat polisen i Stockholm och visat brevet från Adamski. Ändå lyckades Edith sälja tillräckligt många exemplar av Adamskiboken till slutet av januari 1959, så att Parthenon kunde betala tryckeriräkningen och inte gå i konkurs. Senare anlände ett brev från Adamski där han godkände översättningen. Av naturliga skäl var inte recensenterna heller nådiga mot denna andra bok av Adamski där han godkände översättningen. Av naturliga skäl var inte recensenterna heller nådiga mot denna andra bok av Adamski. Den skrevs ner och klassades som en banal science fictionhistoria i de flesta tidningar.

Edith Nicolaisen korresponderade med de flesta av 50- och 60-talets s k kontaktpersoner, d v s människor som påstod sig stå i fysisk eller telepatisk kontakt med rymdmänniskor. I en snabb följd publicerades på förlaget Parthenon de flesta av kontaktgenrens klassiker. Ray och Rex Stanfords "Kontakt med rymdmänniskor" och Elisabeth Klarers "I rymdskepp över Drakensberg" utkom 1959. Året efter publicerades "Resa med flygande tefat" och "Budskapet från rymden" av Daniel Fry, och 1964 kom "Vänner i universum" av Rolf Telano.

Tankegångarna i dessa kultböcker kom att nästan helt dominera de svenska UFO-föreningar som växte upp på 50- och 60-talet. Naturligtvis var detta ogynnsamt för den seriösa UFO-forskningen. En svensk motvikt dök inte upp förrän 1966, då K. Gösta Rehn kom ut med den mera sakliga "De flygande tefaten - dokument och teori". Under åren 1958-1964 besökte Edith alla stora skolor i Sverige från Kiruna till Ystad, alla stadsbibliotek, ABF-, IOGT-, sjömans- och militär-bibliotek för att informera om den nya tidsåldern och sälja Parthenons litteratur. Av tidningsartiklar att döma var lärare och rektorer måttligt förtjusta i att bli påtvingade alla dessa idéer. Parthenons litteratur sålde aldrig särskilt bra. Utan donationer och gratis hjälp från ideella entusiaster hade Parthenon aldrig kunnat överleva. En av de stora donatorerna var byggmästare Johan Häggström i Älvsjö. Tack vare hans frikostiga bidrag kunde Parthenon ge ut flera nya titlar under 1960-talet. Efter avhoppen från styrelsen 1958gick civilingenjör Sven Schalin, dr Lars-Erik Essen och bibliotekarie Wilhelm Edström in på de vakanta platserna. Men Edith klagade ständigt i sina brev över bristen på hängivna nya tidsåldersmänniskor och på sin eländiga utarbetade kropp.

1970-talet innebar en nedgång för förlaget. Donationerna minskade. Den sista stora satsningen var andra upplagan av George Adamskis "Ombord på rymdskepp" 1968. Sedan publicerades bara stenciler och småskrifter som t ex "Pan och naturandarna" av Ogilvie Crombie och "Ljus på den kosmiska planen" av Anthony Brook. Edith Nicolaisen varnade också under den här tiden alla personer för att ha något samröre med Sven Magnusson på Sökaren, som inte förstod den nya tidsålderns andliga budskap och visade att han var påverkad av negativa krafter genom att publicera kritiska artiklar om Adamski i Sökaren. Att ifrågasätta den allvise Adamski gick bara inte. Hela Parthenons verksamhet byggde på att Adamski talade sanning om sina resor i tefat och möten med undersköna venusianer.

Den nya tidsålder som Edith Nicolaisen så ivrigt arbetade för skulle, om man får döma av den litteratur hon publicerade, bli en förvirringens och vidskepelsens tidsålder. Trots sin akademiska utbildning insåg hon aldrig de psykologiska farorna med, eller de stora motsättningarna i, den litteratur som utgavs. Hon blandade friskt uttalanden från UFO-kontakt-personer med klärvoajanters budskap. Men att en ny livsfilosofi inte kan byggas på "rymdmänniskornas budskap" har många bittert fått erfara. Edith trodde också på alla möjliga klärvoajanters undergångsprofetior. Undergångshoten använde hon som argument för att få pengar av diverse godtrogna idealister. Så här uttryckte hon sig i ett brev till donatorn Johan Häggström 1970: "Redan år 1974 kan Jupiter ha manifesterat sig i vårt solsystem som vår 'nya sol' - omtalad som 'The Sun of Justice', detta kommer att medföra en förskjutning av balansen i hela vårt solsystem och efter allt att döma förorsaka de i vår bibel omtalade naturkatastroferna...Allaredan innan 1979 skulle vår jord vara 'rentvättad' enligt Adam Rutherford, en av vår tids mest erkända pyramidologi-experter. Av allt att döma har vi sålunda fyra aktiva arbetsår kvar till att nå en majoritet av Sveriges ungdomselit... och vi tackar av hjärtat Broder Johan för den utlovade hjälpen härtill." (6)

Edith Nicolaisens egen åsikt om tefaten rimmade illa med den som representerades av hennes stora guru George Adamski. Han var alltid noga med att påpeka att tefaten var fysiska, teknologiska farkoster och att rymdmänniskorna inte var "några jädrans spöken". Men eftersom Edith i grund och botten var en kristen mystiker tolkade hon tefatskontakterna något annorlunda: "Bara ett fåtal förstår att UFOs/IFOs är förelöpare till Kristi återkomst. Men det kan vi inte predika, för då vänder människor dövörat till", skrev hon i ett brev till Sven Schalin 1962. (7) Tefaten kommer från ett högre vibrationsplan - det eteriska - samma plan från vilket änglarna härstammar, menade hon. De negativa rymdvarelserna ansåg hon komma från jordens inre där det onda regerade - en åsikt som ligger nära antroposofen Rudolf Steiners. Med ovanstående citat förstår man att vetenskaplig forskning inom UFO-området knappast var något för Parthenon. Det var istället ett regelrätt korståg för en ny andlig tidsålder - the new age. Jag har talat med flera av Parthenons medarbetare för att få en bild av Edith som människa. Genomgående har kritiken varit hård. En talar om henne som "halvgalning, fanatiker, slavdrivare som höll på att driva mig och min familj till vansinne", en annan betecknar henne som "fanatisk, opålitlig".

Edith Nicolaisen framstår som en mycket bitter och ensam kvinna som på grund av personligt lidande och misslyckade äktenskap sökte sin tröst i religiös-ockult fanatism och onormalt hårt arbete. Hon bytte ut den hårda verkligheten mot en inre mytvärld. Parthenons och Edith Nicolaisens inflytande över svensk UFO-debatt var speciellt under 50- och 60-talet oerhört starkt. Man skulle nog utan vidare kunna påstå att seriös UFO-forskning fördröjdes ett tiotal år i Sverige på grund av Parthenon. Men ingenting är naturligtvis helt svart och vitt. Till det positiva får man väl säga att förlagets oerhört omfattande material i form av böcker, tidskrifter, pressklipp, korrespondens m m idag är en tillgång för forskningen.

Noter

1. Brev till Basil van den Berg, 1 september 1963.

2. Brev till Yusuke Matsumura, Cosmic Brotherhood Association, 22 april 1967.

3. Brev till Daniel Fry, 19 juli 1959.

4. Brev till Elisabeth Klarer, 7 mars 1957.

5. Biblioteksbladet nr. 2, 1958, s. 140.

6. Brev till Johan Häggström, 12 februari 1970.

7. Brev till Sven Schalin, 29 juni 1962.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i Sökaren, nr. 1, 1988 samt i min bok UFO - i myt och verklighet)