Håkan Blomqvist‎ > ‎Artiklar‎ > ‎Artiklar 1996-2003‎ > ‎

Arne Helldén - kulturradikal upplysningsivrare

Folkbildaren och författaren Arne Helldén föddes 1921 i Karlsborg vid Vättern. Då han var i tolvårsåldern flyttade familjen till Stockholm. Efter studier vid Stockholms högskola och tjänst vid ett par folkhögskolor beslöt han att bli folkhögskollärare. Han anställdes vid ”Norrlands Brunnsvik”, Medlefors folkhögskola, i Skellefteå där han verkade i 20 år. Det var under folkhögskolans sista storhetstid. Senare blev han universitetslektor vid lärarutbildningen vid Linköpings universitet. Han är statsvetare och idéhistoriker. Han gick i pension 1986.

 

Arne Helldén började under 1950-talet publicera folkbildningsskrifter om demokrati. Han har bland annat skrivit följande böcker: Regeringsmakt och demokrati (1966), Traktat om folket (1975), Arbete – ur arbetets idéhistoria (1979), Platon eller soptippen (1982), Maskinerna och lyckan (1987), Ernst Wigforss (1991), Social arrogans (1994), Diderot – en biografi (1994). Han har också översatt Chamfort, Maximer och tankar. Porträtt och anekdoter. Senast utgivna bok är Skola på villovägar. 30 års skolpolitik (2002), recenserad i Humanisten nr. 3, 2003. Från 1970-talet och framåt har Arne Helldén även i artiklar och föredrag varit en stridbar förkämpe för vetenskaplig kunskap, upplysningsidéerna och en skola byggd på klassiska kunskaps- och bildningsideal. Följande intervju gjordes den 18 oktober i Arne Helldéns nuvarande hem i Bankekind, utanför Linköping.


Arne Helldén i sitt hem i Bankekind 18 oktober 2003. Foto: Håkan Blomqvist

 

Vad fick dig att fascineras av upplysningstiden och Diderot?

- Redan under gymnasieåren läste jag mycket litteratur om upplysningen. Jag såg i upplysningen portalen till demokratin. Det hör väl ihop med den inspiration man fick av Bertrand Russell. Min upplysningsradikalism förstärktes under studieåren vid Stockholms högskola. Tingsten tog jag starkt intryck av. I min folkbildningsverksamhet var också upplysningsidéerna av avgörande betydelse. Det finns en väldigt stark känslobotten i detta. Uppfattningen av 1700-talet som något alldeles unikt i historien präglade mig. Under senare decennier har just den bilden angripits. Mina Diderotstudier började jag redan någon gång på 1960-talet. Det är klart att som historiker är jag även intresserad av andra epoker, men det är alldeles uppenbart att upplysningsidéerna har format hela min världsbild. Jag är alltså beredd att försvara dom.

 

Sätter du Diderot högre än Voltaire?

- Nja, det vill jag inte säga. Jag är mycket förtjust i Voltaire. Voltaire är till skillnad från Diderot en sorts propagandist medan Diderot är den verklige tänkaren, filosofen. Han kallades också ofta Sokrates av sina vänner. Dom såg i honom en som tänkte väldigt djupt. I forskningen framstår nu också Diderot som en större filosof än Voltaire. Diderot har däremot aldrig haft det stora formatet i den allmänna kulturdebatten. Därför tror jag att jag gjorde en välgärning genom att förklara hur Diderotbilden har vuxit fram under 1900-talet. Det var ju inte så länge sedan Diderot inte sågs som något annat än en otäck materialist och ateist. Han räknades som en misslyckad författare.

 

Om du skulle få tillbringa en dag med Diderot eller Voltaire, vem väljer du?

- Ja, då blir det säkert Diderot, fast det är klart att Voltaire drar ju. Diderot förefaller ett stycke mer modern än Voltaire. Voltaire var ändå lite för mycket hovman. Diderot ligger närmare.

 

Varför dök upplysningsidéerna upp så starkt just i Frankrike vid den här tiden. Varför just då, just där?

- På sätt och vis började de i England. Det är England som är upplysningsnationen – förebilden. Det är till England alla filosoferna reser. Alla skulle göra Englandsresan och alla läste de engelska tidningar. Det som gör att vi talar om Frankrike i det här sammanhanget är att fransmännen har en förmåga till extremism, det blir alltid en sådan polarisering i fransk debatt. Det gjorde att upplysningsidéerna fick en annan ton, en annan skärpa i Frankrike än i England där det mera är fråga om balans och måtta, som hos Locke till exempel. Encyklopedien skulle kunna ha varit engelsk men engelsmännen skulle aldrig ha kommit på den mäktiga agitatoriska idé som grep Diderot. Diderot förvandlade Encyklopediens tjugoåtta band till en väldig intellektuell krigsmaskin för upplysningens radikala idéer. Den tanken är originell. Diderot var inställd på att nu måste vi ändra människors sätt att tänka.

 

Om man tittar på svenska förhållanden så påpekar Tore Frängsmyr i sin bok Sökande efter upplysningen att det i Sverige inte fanns någon upplysningsrörelse, endast några enskilda namn som Johan Henric Kellgren och Nils von Rosenstein. Håller du med?

- Så ser jag det inte riktigt. Nu har ju Frängsmyr också blivit mycket kritiserad på den där punkten. Det är i och för sig riktigt att vi inte har någon stark upplysningsrörelse i det här landet men idéerna finns ju. Och så har vi Kellgren och Rosenstein. Den senare har jag speciellt studerat. Jag var på väg att skriva en doktorsavhandling om Rosenstein. Men jag överlämnade faktiskt långt senare allt mitt material till Torgny Segerstedt som skrev den stora biografin om Rosenstein. Anledningen till att jag inte själv fullföljde avhandlingen var att jag blev så besviken över att hitta så lite material om Rosensteins Paristid och hans förbindelse med de dåtida filosoferna i Paris. Mitt svar på din fråga blir att det visserligen inte finns någon organiserad rörelse men en tidsstämning som är synnerligen starkt påverkad av den franska.

 

I kulturdebatten i dag, särskilt från religiöst håll, har det blivit ganska vanligt att nedvärdera upplysningen som början på en förfallsperiod. Tage Lindbom är ju ett klassiskt exempel från arbetarrörelsen. Ser du detta som en ny trend?

- Ja, det är en trend i dag men det har också varit en trend hela tiden – ända sedan 1700-talet. En underström av anti-upplysning som betraktar upplysningen som den stora Satan och så vidare. Alla dom där föreställningarna om upplysningen som ondskan själv är lika gammal som upplysningen. Men här finns en verklig motsättning mellan religion och vetenskap. I den kulturkonservativa traditionen har man hatat upplysningen, därför att den setts som själva upphovet till moderniseringsprocessen och demokratin. Det nya och förbluffande är det så kallade paradigmskiftet under senare delen av 1900-talet, kritiken av ”det moderna”, som nu kommer från vänster. Upplysningen anfalles från vänster. Och egentligen med samma argument som ingått i den kulturkonservativa traditionen.

 

Det är en märklig utveckling med tanke på att arbetarrörelsens idéhistoriska grund är upplysningsidéerna?

- Det är mycket märkligt om man nämligen utgår ifrån att bakom arbetarrörelsen står en stor portion liberalism. Egentligen är dom ju stora liberaler, Branting och hans samtida. Det som borde ha varit kulturdebatt på 1960-talet är frågan om hur vänstern kunde inta en sådan attityd till upplysningen, som ju ligger bakom demokratin, som ligger bakom alla våra föreställningar om människovärde och så vidare. Men liberalism, demokrati eller människovärde stod faktiskt inte särskilt högt i kurs efter 1968. När jag gav ut min essäbok om den radikala upplysningen Traktat om folket 1975 och sedan boken om arbetets idéhistoria rönte jag ringa uppskattning av vänstern. Upplysningen stod lågt i kurs, arbetet stod också lågt i kurs. När jag på 1990-talet gav ut min biografi om Diderot var jag lika taktlös mot de sensibla postmodernisterna. Jag framhärdade, som en insiktsfull recensent skrev, med att skriva ”till upplysningens ära, mitt i vårt postmoderna barbari”.

 

Du nämnde postmodernismen. Hur vill du beteckna den som idérörelse?

- Det ligger ju i min utgångspunkt att åpostmodernismen uppenbarligen är en anti-upplysningsrörelse, hur man än vrider och vänder på den. De som på 1970-talet uppträdede med totalitära anspråk, en programmatisk marxism, påminner naturligtvis om de borgerliga ynglingar som på 1800-talet var fast övertygade om Guds existens. Efter 1970-talet förlorade revolutionärerna, om inte förr så 1989, sin tro. Allt rasade samman. Det är då de blir postmoderna. Den borgerliga ynglingen som förlorade sin gudstro förklrade bävande att ”allt var tillåtet”, när Gud var död. Den nyss som tvärsäkre marxisten förklarar att ”anything goes…”, eftersom Marx är död. Det som saknas är ju nu som alltid ett kulturklimat, där sånt här kunde bli föremål för stora, till och med storslagna debatter.

 

Du var med och startade Kunskapsrörelsen 1979. Hur gick det till?

- Det är en av de två rörelser jag varit med att starta och organisera. Jag var också med lite vid starten av föreningen Vetenskap och folkbildning. Vid den tiden, på 1970-talet, fanns det inget som helst motstånd mot den skolpolitik och den skolideologi som var förhärskande och som drevs vida de pedagogiska institutionerna. I Sverige var alla partier överens, och hela organisationssverige. Det var då jag hade mina upplevelser som lärarutbildare och uppfattade det hela som fullständigt absurt, kafkamässigt. Det var dom här idéerna att läraren inte skulle vara lärare och inte undervisa. Eleven skulle inte vara elev. Det gjorde att jag och en lärarkandidat, som också var folkhögskollärare, startade en motståndsrörelse. Vi började redan 1976 och höll på i tre år innan vi fick ihop en grupp som var orädd nog att ställa upp. Vi försökte med ABF och LO och andra men överallt fann vi samma feghet. 1979 kunde vi bilda en förening med det uppskakande namnet Föreningen för kunskap i skolan. Som mest var vi väl en 800 medlemmar, men vi hade många sympatisörer. Vi fick ju ett massivt motstånd. Dels sökte man förtiga oss, täcka över oss, dels möttes vi, särskilt från vänster, av invektiv. Vi kallades fascister etc. Att massmedia inte uppmärksammade oss är ett bra exempel på dålig journalistik och hur dåligt opinionsbildningen fungerar. Att över hundra kända kulturpersonligheter ställde upp i ett upprop och stödde oss förmedlades aldrig till allmänheten. Det var naturligtvis en stor nyhet. Vi fanns till och kämpade fram till 1992, då la vi ner verksamheten och vår tidskrift Äpplet (uppkallad efter Newton). Vi publicerade under åren en tre, fyra debattböcker bland annat min bok Platon eller soptippen, som kom 1982.

 

Hur kan det komma sig att svensk utbildningspolitik under så kort tid bytte fot så totalt, om man tänker på arbetarrörelsens klassiska bildningsideal och så vidare?

- Det är väldigt svårt att säga. Skolreformerna var nog från början riktigt tänkta, särskilt under Erlanders tid. Men sedan gradvis under 1960-talet så förändras bilden. Det blir mer och mer en betoning av jämlikhetstanken, som förändras från att ha varit en rent liberal idé att alla skall ha rätt till utbildning, ekonomi skall inte få hindra. Alla skulle få möjligheter. Men id 1960-talets slut och början av 1970-talet ändrades det till att alla skulle ha rätt till examen (en sorts revolutionär propå), oavsett om eleverna genomfört studier eller inte, bara dom satt med i skolan (om ens det). Man ville (och vill) egentligen avskaffa betygen. Det hör mycket ihop med 68-rörelsen. Plötsligt började man förneka skolans undervisning och målsättning och sa att vad som helst kan vara kunskap och så vidare. Eleven vet många gånger mer än läraren. Förfallet kommer när dessa idéer styr SÖ och hela skoladministrationen. Då var det också puts väck med allt som hette folkbildning. Jag vet hur själva begreppet folkbildning vid den här tiden avhånades.

 

Om jag ber dig definiera din egen livsåskådning eller världbild vilka ord vill du då använda?

- Jag skulle vilja beskriva mig själv som kulturradikal där upplysningstänkandet spelar en mycket stor toll och även svensk radikalism, till exempel åttitalismen. När jag vr ung hade jag en oerhörd sympati för åttitalsidéerna (1880-talet-HB). Den livsåskådning jag har tillägnat mig utgår ifrån vad jag skulle vilja kalla en vetenskaplig livshållning. Jag skulle vilja kalla det för livsåskådning. Man skiljer mellan tro och vetande. Det är ofta så att man beskyller vetenskapen för att vara oerhört auktoritativ och totalitär i sina anspråk, medan en finare attityd utmärker religionen, för där tror man och har ett förhållningssätt som är mjukare inför tillvaron. Men jag brukar vända på det här och hävda att det är den religiöse som alltid vet, där är ju där vi har det auktoritativa och det totalitära anspråket, medan vetenskapsmannen är den som tror, som trevar och prövar och undersöker och håller för sant ett tag men kanske sedan ändrar sig och söker på nytt. I övrigt håller jag mig inte med någon schematisk livsåskådning. Men om jag nu säger att jag är humanist så är det alltså mer i upplysningsmening än i renässansmening.

 

Så kulturradikal kallar du dig gärna, det är inte så vanligt numera?

- Det vill jag gärna hålla fast vid och att det också är en livshållning eller livsåskådning. Om jag till och med talar om en vetenskaplig livsåskådning så hävdar jag bestämt att den finns medan många vill förneka det.

 

Finns någon enskild filosof eller historisk peson som påverkat dig väldigt mycket?

- Det jag fastnade för i ungdomsåren finns ju kvar hela livet och om jag nu skulle välja någon så är den som gjort det absolut starkaste intrycket på mig Bertrand Russell. Han har betytt mycket för alla i min radikala generation.

 

När du ser dagens samhällsutveckling vill du kalla dig optimist eller pessimist om framtiden?

- Jag skulle inte finna annat än att optimist måste man vara. Optimism är ofta något tillkämpat och inte ett karaktärsdrag. Jag vill nog beskriva mig som optimist i den meningen att det måste man vara om man anser att den här världen ska bli drägligare att leva i. Där finns det ett ord som är viktigt för mig och det är världsförbättrare, man skall syssla med att förbättra världen. Det är meningen med livet. Därför måste man ha en sorts framtidstro, en föreställning om att världen är möjlig att göra bättre.

Håkan Blomvist
(Publicerad i Humanisten nr. 4, 2003)

 

Comments