Tre män på vandring i ett till synes oändligt ökenlandskap. Hettan är närmast outhärdlig. De har nyligen kraschlandat på en okänd planet och farkosten de kom med är totalförstörd. De tre astronauterna har skickats ut från jorden för mycket länge sedan. Eftersom de färdats nära ljushastigheten har tiden nästan stått stilla. Någon chans att återvända till jorden finns inte och även om de skulle komma tillbaka så vore deras anhöriga och vänner döda och begravda för hundratals år sedan. Livet hänger på en mycket skör tråd. Alla tre är väl medvetna om att de måste hitta vatten och växtlighet inom 48 timmar. Sedan är de små förråden slut. Därefter återstår bara en långsam, kvalfull död. Inför dessa utsikter för ödesgemenskapen männen närmare varandra och de börjar diskutera vad det ytterst var som fick dem att lämna jorden och bege sig ut på en rymdexpedition där chanserna att återvända var närmast lika noll.

Det visar sig att männen representerar tre vitt skilda psykologiska typer. För en av astronauterna är äran och berömmelsen den starkaste drivkraften. Känslan av att vara först och den som vågar. Den andre mannen är vetenskapsman ut i fingerspetsarna. Han skulle kunna gå ner i en aktiv vulkan om det gav honom några nya forskningsresultat. Sökandet efter kunskap är hans drivkraft. Den tredje mannen, som också är kapten för expeditionen, skrattar lite cyniskt åt sina kolleger. Men vad är då dina motiv, undrar de? Kaptenen stannar upp, riktar blicken mot himlavalvet och svarar:

- Jag är också en sökare, men mina drömmar är inte som era. Jag kan inte låta bli att föreställa mig att det någonstans i universum måste finnas någonting som är bättre än människan.

Scenen är säkert bekant för många. Den är hämtad ur den mästerliga science-fictionfilmen Apornas Planet från 1968, med Charles Heston i huvudrollen. Filmen bygger på en roman av den franske författaren Pierre Boulle. Någonting bättre än människan, det kan stå nästan som ett lösenord för alla filosofer och vetenskapsmän som gett sig i kast med de existentiella problemen. Kan denna bisarra varelse som kallas människa verkligen vara skapelsens krona? Många tänkare har också menat att det är något grundläggande fel med jorden och dess invånare. Som om vi vore strandsatta på de fördömdas ö - ett Alcatraz i kosmiskt format.

"Janus" var en av de sista böckerna från Arthur Koestlers penna, innan han tog sitt liv i sitt hem i London 1983. Där sammanfattar Koestler mycket av sitt tänkande och sökande. Ett kapitel ägnas för övrigt åt UFO-problematiken. Han skriver: "Om en opartisk observatör från en mera avancerad planet kunde fånga in människans historia från Cro-Magnon till Auschwitz i ett enda svep, skulle han otvivelaktigt dra slutsatsen att vårt släkte i vissa avseenden är en beundransvärd men på det hela taget en mycket sjuk biologisk produkt, och att konsekvenserna av denna mentala sjuklighet väger långt tyngre än de kulturella framstegen med tanke på möjligheterna till en långvarig fortlevnad". (1)

Det kan kanske vara en smaksak vad man väljer för termer för att beskriva människans liv på jorden. Iskallt helvete eller absurd mardröm i bästa Kafka-stil ligger nära till hands. Pessimism? Absolut inte! Däremot realism, ett objektivt konstaterande av sakernas tillstånd. Se människan! De existensiella villkoren på detta stoftkorn har aldrig varit särskilt lysande. Krig, sjukdomar och de oräknerliga formerna av socialt och andligt förtryck har effektivt krossat de motsträviga. Om man med örnens blick eller kanske snarare satellitens öga idag sveper över jorden kan man konstatera att cirka 50 procent am mänskligheten är fångar i politiska diktatursystem. En stor del av den övriga mänskligheten har effektivt gjorts till psykologiska krymplingar genom kunskaps- och livsfientliga skuldkulter typ kristendom och islam. För att inte tala om alla som får söka sin föda i soptunnor.

Här och var finns små fickor av frihet och utvecklingsmöjligheter, men även dessa kommer sannolikt inom en snar framtid att utplånas genom krig eller miljöförstöring. Klockan är en minut i tolv och känslan av Götterdämmerung - gudaskymning - kan inte undgå att påverka någon människa. I protest ställer vi oss på berget och, likt en livstrotsande Byron, knyter näven åt makterna. Varför sattes jag här? Men så plötsligt, som från ingenstans, dyker en lysande farkost upp inför vår förvånade blick. Den transcendenta skönheten i den ljudlösa tingesten som svävar förbi får oss att sänka näven och stoppa floden av invektiv. Något fullständigt okänt och nytt har påverkat livssituationen. Tillvaron kan därefter aldrig bli densamma. Den berömda sufiläraren Idries Shah skulle kalla det "learning through astonishment" - inlärning genom förvåning.

Personer som ställs inför en närobservation av UFO blir aldrig riktigt samma människor efter händelsen. UFO-upplevelsen har en katalysatoreffekt på medvetandet. Pollenkungen Gösta Carlsson från Ängelholm berättar så här om sitt möte med UFO-varelser en majkväll 1946: - Men den kvällen i gläntan förändrade hela mitt liv. Jag började läsa böcker om naturvetenskap och medicin, sånt som aldrig intresserat mig förut.(2)

Det finns i UFO-fenomenet en potentialitet, en möjlighet av tefaten som en faktor x i vår planets utveckling. Om man ser stormakterna i öst och väst som de två huvudagerande, så skulle tefaten kanske kunna kallas den tredje kraften. UFO-observationer kring militära baser och atomkraftanläggningar gör teorin bestickande. Men man måste också vara väl medveten om faran att på något vis sätta sin tillit till tanken på "frälsare från rymden". Det är en föreställning som oerhört lätt kan utnyttjas av politiska och religiösa grupperingar Ändå finns den där, möjligheten av en positiv och kulturförnyande kontakt med andra civilisationer. Till och med K. Gösta Rehn, som annars brukar vädra sitt förakt för den mera kultiskt inriktade Adamskifalangen inom UFO-rörelsen, skriver i sin bok "Tefaten är här": "Tefaten verkar förintande på den religiösa världsbilden. Dock ger de en lyftning, ett löfte om en kontakt med kosmos." (3)

Det är intressant att följa UFO-rörelsens snart 40-åriga historia som kulturimpuls. Hur tankar, teorier och förhoppningar knutits till tefaten under olika decennier av 1900-talet. De första UFO-organisationerna startades i början av 50-talet. Med några få undantag var de starkt inspirerade av kontaktpersoner och deras budskap, typ George Adamski, Orfeo Angelucci, Daniel Fry m.fl. Det knöts stora förhoppningar om en snar kontakt med "våra bröder från rymden". Två kända tefatspersonligheter, George van Tassel och Gabriel Green, ställde till och med upp som presidentkandidater i USA med politiska program grundade på rymdmänniskornas filosofi. Gabriel Greens slogan var för övrigt "Abe in 1860 - Gabe in 1960".

Men UFO-kontaktrörelsen var ett typiskt 50-talsfenomen. Med ungdomsrevolten årtionde förändrades bilden och tongångarna blev dystrare när flera kontaktpersoner visade sig vara opålitliga samtidigt som mängden bisarra fall av typ ombordtagningar blev allt vanligare. Lou Zinstag, schweizisk representant för Adamski på 1950-talet, summerar intrycken i sin biografi skriven tillsammans med engelsmannen Timothy Good: "De svaga tecknen på en ny gryning vid horisonten utifrån vilken inte bara Adamski agerade har nästan försvunnit...Ändå tror jag inte att alla (rymdmänniskorna - HB) har lämnat oss; en del kan fortfarande finnas kvar, obemärkta - och sorgligt tysta". (4)

Idag är det huvudsakligen de forskningsinriktade ufologerna som är kvar i UFO-rörelsen. De religiösa idealisterna har till stor del försvunnit. Hoppet om en positiv kontakt med bröderna från rymden har försvunnit. Men ändå fortsätter tefaten att visa sig över hela vår värld. Jag nämnde tidigare teorin, om jorden som någon slags interplanetarisk fångkoloni. Kanske är det i själva verket fångvaktarna som håller ett vakande öga på oss? - Många människor tror att utomjordiska varelser söker kontakt med oss på jorden, men jag håller inte med om det, säger John A. Ball, astronom vid Harvarduniversitetet. Jag tror att dessa varelser har placerat oss i ett slags naturreservat, liknande de fridlysta områden i vilka vi låter andra varelser leva ett eget liv. (5)

Det är intressant att notera att trots skiljaktigheterna i budskapen så påstod i stort sätt alla de tidiga kontaktpersonerna att rymdmänniskorna förklarat jorden vara en plats där man placerat bråkstakar från andra planeter. Jorden var en planet i karantän. Samma tanke går också som en röd tråd i den esoteriska traditionen. Temat varieras på olika sätt i teosofin och hos Alice Bailey, men också i den spiritualistiska litteraturen. Den brittiske flygmarskalken Lord Dowding, som för övrigt själv var spiritualist, har tagit upp föreställningen i boken "The dark star". Den svenske esoterikern Henry T. Laurency formulerar tankegången på följande sätt i en av sina skrifter: "Tyvärr är just vår planet solsystemets ´slaskhink´. Hit har överförts monader med repellerande grundtendens från andra planeter och även solsystem, sådana hattyper som vållat oreda i planeter med individer av attraherande tendens." (6)

Föreställningen om jorden som en fångkoloni eller interplanetariskt dårhus verkar ju inte alltför otrolig när man ser sig omkring. Men då uppstår naturligtvis den besvärande frågan - vad gör då jag här?

Noter

1. Arthur Koestler: Janus. Korpen, Göteborg 1981, s. 12.

2. Hemmets Journal nr. 45, 1979.

3. K. Gösta Rehn: Tefaten är här. Zindermans 1973, s. 157.

4. Lou Zinstag & Timothy Good: George Adamski - the untold story. Ceti Publications, Beckenham, Kent, England 1983, s. 100.

5. UFO-Information, nr. 5, 1974, s. 21.

6. Henry T. Laurency: Livskunskap ett. Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1986, s. 357.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i Sökaren nr. 7, 1986)