Håkan Blomqvist‎ > ‎Artiklar‎ > ‎Artiklar 1986-1990‎ > ‎

"Arbetssam men lite drömmande". K. Gösta Rehn 1891-1989

Den 17 juni 1989 avled svensk UFO-forsknings grand old man K. Gösta Rehn. Strax efter sin 98-årsdag den 22 maj drabbades han av lunginflammation och togs in på Blackebergs sjukhus i Stockholm. Med honom försvann en epok i svensk UFO-historia.

Redan 1978 donerade Rehn en del av sin litteratursamling till Arkivet för UFO-forskning, AFU. Till sin dotter, Greta Frankel, uttalade han en önskan att resten skulle tlllfalla AFU efter has död. Den 27 augusti 1989 for jag och Anders Liljegren till Bromma för att hämta materialet. Till vår förvåning fann vi endast böcker. Greta Frankel förklarade att all korrespondens hade hon kastat i ett soprum på gården för en vecka sedan. Med hjärtat i halsgropen vandrade vi mot bakgården. Där låg fortfarande K. Gösta Rehns samlade korrespondens under åren, sammanlagt 32 pärmar ovärderlig brevväxling med UFO-vittnen och forskare frän hela världen. Ett fantastiskt material av oersättligt värde for svensk UFO-forskning. En veckas ryggskott i september 1989 gav mig tid att läsa alla 32 pärmarna med korrespondens och således få inblick i ett fascinerande och annorlunda människoöde.

K. Gösta Rehn föddes den 22 maj 1891. Has far, Karl Rehn, var förvaltare på det vackra barockslottet Hässelby, nordväst om Stockholm. Slottet ägdes då av den stränge Carl J. Trolle Bonde och var som många adelssäten på den tiden hemvist för flera kända kulturpersonligheter. Redan på 1700-talet var Carl Michael Bellman och den fromme andeskådaren Emmanuel Swedenborg återkommande gäster hos dåvarande riksrådet Carl Bonde. (1) Föräldrarna Karl och Anna Rehn bodde under några år på 1890-talet i en av flyglarna på Hässelby slott. I denna anrika atmosfär växte Gösta upp samtidigt som han och syskonen lekte med områdets många statarbarn. 1896 mötte han skalden Verner von Heidenstam, som slog sig ned på slottet några år. Karl Rehn spelade fiol och familjen fick ofta delta i musikaftnar och middagar på slottet. Musiken, speciellt pianot, blev en viktig del i Göstas liv. Som en udda notis kan nämnas att Gösta sjöng i studentkören när Marie Curie mottog nobelpriset i kemi 1911. I boken "Nittitalsminnen från Hässelby" ger systern och journalisten Gerd Ribbing några kulturhistoriska tillbakablickar från åren på Hässelby slott. (2)

Efter studentexamen vid Nya Elementarskolan i Stockholm 1910 antogs Gösta vid Musikaliska akademien för att studera musik, speciellt pianokonst. Hans stora dröm var att bli konsertpianist. På grund av familjens kärva ekonomi övertalades han istället att läsa juridik vid Stockholms högskola. 1919 fick han ett stipendium och reste till USA för vidare studier i juridik och ekonomi. Han skulle komma att stanna i USA ända till 1939, tjugo år som han senare i livet betraktade som helt bortkastade. Rehn hatade kapitalismen och den amerikanska livsstilen. Han gjorde sig ofta impopulär med sina radikala insikter.

1922 gifte han sig i New York och paret fick en dotter, Greta (Frankel). Under åren i USA arbetade Rehn vid olika banker, försäkringsbolag och industrier. 1930-talets depression slog hårt och Rehn blev med tiden arbetslös. För att överleva ekonomiskt började han skriva artiklar om musik, teater, litteratur, ekonomi med mera för svenska tidningar. Bland annat en serie artiklar i Dagens Nyheter åren 1932-34. New York-tiden var tuff för den sensitive och musikaliske Gösta Rehn. Han kompenserade det hårda slit et i bank- och försäkringsvärlden med intensiva studier i sociologi, psykologi och naturvetenskap. 1931 fann han bland dokumenten hos International Match Corporation i New York ett intyg från en svensk arbetsgivare. Där beskrevs han som "...arbetsam men lite drömmande".

1930-talet blev hårda år för makarna Rehn. Mot löfte om anställning började Gösta studera amerikansk historia, politik och litteratur vid New York State University samt fortsatte med fyra års studier i juridik vid Fordham University. Trots att studierna resulterade i både, motsvarande, fil.kand. och jur.kand. uteblev anställning. Den hårda pressen under så många år gjorde att Gösta sökte och fick arbete på Vattenfallsstyrelsen i Sverige. Han for till Stockholm den 12 juni 1939 och fick bo i ett litet och trångt hyresrum i centrala Stockholm. Den övriga familjen stannade kvar i New York. Kriget gjorde också att en återförening blev omöjlig. Formellt separerade paret 1949. Genom de gamla kontakterna med grevesläkten Bonde kunde Rehn 1947 flytta ut till ett rum i en av flyglarna på Hässelby slott. I brev beskriver han i lyriska ordalag sin glädje över de vackra omgivningarna, slottet och den rena, friska luften där han lekt som barn. Han känner sig som en prins trots utedass, vedhuggning och vattenbärning. Här återfår han livsviljan och kreativiteten.

Rehns stora bildningsiver och intellektuella nyfikenhet hade gjort honom bekant med de viktigaste verken av Freud, Adler, Russell, Bernal med flera. En aggressivt radikal, ateistisk socialistisk livssyn blev resultatet. Han var väl orienterad i både humaniora och naturvetenskap, och höll sig ajour med den aktuella kulturdebatten. åren 1954-62 skrev han flera artiklar i den numera nedlagda tidskriften Perspektiv. Ämnena skvallrar om Rehns beläsenhet: ekonomi, cybernetik, hjärnfysiologi, semantik, filosofi - dessutom recensioner av filosofiska och vetenskapliga verk.

1955 flyttade Rehn från sin omoderna slottsflygel till en enrummare i en villa på Smedjevägen i Bromma. Där startade UFO-intresset med den amerikanske majoren Donald Keyhoes bok "Flygande tefat - observatörer från världsrymden", som han översatte för förlaget Forum. Trots sin intensiva motvilja mot religion och vidskepelse i alla former blev Rehn lidelsefullt nyfiken på UFO-gåtan. De många militära rapporterna från uppenbarligen sansade vittnen imponerade på honom och han började aktivt följa med i den nyutkomna litteraturen på området. Så småningom började Rehn också kontakta UFO-vittnen och göra egna undersökningar.

Den 5 augusti 1957 observerade kriminalassistent Ernst åkerberg och hans fru Karin två klassiska tefat på nära håll vid Lergravsviken på Gotland. Händelsen rapporterades till försvarsstaben och blev utgångspunkt för en radiodiskussion den 13 november 1958 med Bengt Feldreich som programledare. Gösta Rehn samt personer från Försvarsstaben och FOA deltog. Från officiellt håll bedömdes farkosterna vara upplysta väderballonger, medan Rehn ansåg observationen vara ett bevis för utomjordiska farkoster. "Den deta ljrikedom som avslöjades i brev och samtal med vittnena blev en avgörande punkt i min forskning", skrev han senare i sin andra bok. (3) Rehn presenterade fallet i en artikel 1962 i kulturtidskriften Perspektiv. "Det roliga med en närobservation såsom i Gotlandsfallet är att beskrivningarna med ens utesluter varje försök till bortförklaring", skriver han. (4) Med Rehns insikter i psykologi och hans skeptiska, rationella livshållning är det märkligt att han inte var mer försiktig i sina uttalanden. Man saknar till exempel en psykologisk profil över åkerberg och hans fru. Hur var deras världsbild? Var de spiritister eller liknande? Rehn fram träder från och med 1960-talet inte som den kritiske forskaren utan som missionär för tefatens verklighet.

Det andra stora fallet som Rehn blev inblandad i var Domstensfallet. Två unga män, Stig Rydberg och Hans Gustafsson, påstod att de natten till den 20 december 1958 varit nära att kidnappas av varelser frän ett landat tefat strax utanför Helsingborg. I dag vet vi att fallet var en ren bluff för att tjäna pengar. Rehn godtog, märkligt nog, pojkarnas fantastiska berättelse trots att han borde ha varnats av deras iver att tjäna pengar på historien och brodera ut den till resor i tefat. Rehn försökte supa pojka rna fulla en kväll för att få dem att erkänna, utan resultat. I dag kan man förundras över att en vetenskapligt lagd skeptiker som Rehn trodde på denna historia.

Hösten 1957 pensionerades Rehn från sitt arbete som amanuens vid Vattenfall. Där hade han bland annat sysslat med statistik, organisation och kamerala ärenden. På grund av den korta anställningstiden fick han endast halv pension och således en mycket skral ekonomi som mer eller mindre tvingade honom att skriva som extra levebröd. Rehn blev svensk representant för den amerikanska organisationen APRO - Aerial Phenomena Research Organisation - 1958. Hans undersökningar av svenska UFO-fall publicerades sedan löpande i organisationens tidskrift APRO Bulletin. Den 23 mars 1957 bildades Ifologiska sällskapet i Stockholm. Rehn blev medlem och satt en tid även i styrelsen, men denna mer eller mindre ockulta grupp passade honom dåligt. I ett brev 1960 kommenterar han stämningen: "De har sammankomster som verkar bönemöten. Många kultiverade damer deltar. De flesta är spiritister, ockulta, teosofer, telepatitroende etc. Så jag är inte i harmoni med den klicken. Men vi dricker te och diskuterar och mycken litteratur står till buds." (5) Rehn ville framför allt intressera vetenskapsmän för tefatsproblematiken och han avskydde religion, ockultism och vidskepelse. Tefaten ville han helst få in i en "radikal, vänstersocialistisk och ateistisk syn - det vill säga vetenskap framför allt", skriver han till föreningen Gicoff 1971. (6)

Redan 1960 hade Rehn klart ett manus till en första tefatsbok Den vandrade mellan förläggare men blev ej antaget. Efter åtskilliga förbättringar och ändringar köptes boken av Sune Stigsjöö på Zindermans förlag. I oktober 1966 publicerades första upplagan av "De flygande tefaten: dokument och teori". Förordet skrevs av dåvarande bibliotekarien Roland Adlerberth och boken mottogs tämligen väl av flera recensenter. Rehn själv räknade till 24 positiva recen sioner, kanske främst universitetslektor Tord Hall som i Svenska Dagbladet skrev: "Det är en välbehövlig bok. Den ger den första på svenska skrivna sakliga redogörelsen för detta trassliga problemkomplex." (7) Tord Hall hade rätt. "De flygande tefaten" var den första, mera seriösa, tefatsboken som publicerades på svenska. Tidigare hade förlaget Parthenon i Helsingborg överöst marknaden med den ockulta falangens otroliga historier om tefatsresor med vackra venusianer.

Rehns första bok berörde huvudsakligen de bästa rapporterna från USA samt det amerikanska flygvapnets roll i frågan. Endast tre svenska fall fanns med: makarna åkerbergs observation, Domstensfallet samt flygkapten Ulf Christiernssons observation över Skåne den 17 december 1953. Rehn gjorde sin inställning klar redan frän början. Han skriver: "Jag hävdar att tefaten är verkliga farkoster. Att de kommer från världsrymden är sedan den enda rimliga hypotes som står till buds." (8) Det nya med Rehns bok och hans aktiviteter var att han försökte intressera vetenskapsmän och intellektuella att ta sig an frågan. Han ville att UFO-gåtan skulle utredas av forskare. I den digra korrespondensen finner man brev från Tord Hall, David Ingvar, Tor Ragnar Gerholm, Ingemar Hedenius, med flera. De flesta avböjer artigt och hänvisar till tidsbrist. Rehn vill föra upp frågan från den ockulta falangens religiösa svammel till seriös forskning. Efter första boken 1966 blev Rehn en rikskändis som Sveriges främste tefatsexpert. Han intervjuades i tidningar, radio och tv. Dessutom anlitades han ofta som föredragshållare. De 6 december 1967 höll han ett långt föredrag i den nybildade föreningen SIFU - Självständiga Institutionen för Ufologi - på söder i Stockholm. Föredraget trycktes och gavs ut med titeln "Tillägg och förklaringar i UFO-frågan".

SIFU bildades 1967 av några avhoppare från Ifologiska sällskapet. Gruppen bestod som mest av ett femtontal ungdomar, bland annat studenter som ville syssla med en mera vetenskapligt inriktad UFO-forskning. Genom Verdandis försorg fick de till och med 500 kronor i bidrag av Stockholms stad. Den 9 maj 1967 kunde man i Expressen läsa en artikel med rubriken "Förvirring i stadshuset. Har vi satsat pengar på flygande tefat?". Rehn hoppades att SlFU skulle bli en samordnande instans för UFO-forskning i Sverige men föreningen självdog efter något år.

"UFO! Nya fakta om de flygande tefaten" var titeln på Rehns andra bok som publicerades 1969. Ett beundrande förord skrevs av fysikdocenten Ulf Ringström som själv var engagerad i UFO-forskning. En stor del av materialet ägnas denna gång åt svenska rapporter med en genomgång av Forsvarsstabens och FOA:s rapporter 1947-1968. Rehn var dock inte särskilt noggrann med sina uppgifter. Försvarsmaterialet i boken innehåller åtskllliga felaktigheter. Ett exempel är följande händelse från 1947. Rehn skriver: "19.9. Trafikledaren vid Ljungbyhed, Bror Drake, såg under en bilfärd vid Röstånga en rödstrålande tennisboll ljudlöst fara framför bilen på 3 m avstånd. Närobservation." (9) I försvarets originalrapport som nu finns tillgänglig i AFU:s arkiv, står ett annat observationsdatum: 17.9. Föremålet befann sig på medelhög eller hög höjd. Drake uppger att "kärnan hade en diameter motsvarande en tennisboll på tre meters håll". Alltså: ingen närobservation som Rehm påstår. Underligt nog har han däremot slopat en del fall från försvarsmaterialet som är betydligt mera intressanta.

I boken går Rehn igenom beviskedjan samt vetenskapligt bistånd och motstånd. Själv framför han den "vetenskapsteoretiska lösningen" som det slutgiltiga svaret för att lösa knuten och bevisa tefatens existens. Satsen lyder: "Om ett okänt flygting X, alltid åtföljt av egenskaperna a, b, c, d, etc. tiotusentals gånger har kompetent observerats, och rapporterna bland annat instrumentellt verifierats, så följer att X är en realitet, namligen en ny art av flygfarkost, ett "flygande tefat" (UFO)." (10). Med vetenskapsteoretiska resonemang bland annat hämtade från Bertrand Russell försökte Rehn visa att hans bevismodell var vetenskapligt giltig och den enda utvägen ur tvisten. Han förkastade fysikernas krav på hundraprocentig visshet. Bevisvärdet ligger i tiotusentals likformiga rapporter. "Från likheterna, överensstämmelsen mellan detaljerna i de enskilda fallen, når man den allmänna slutsatsen - tefaten är fasta, verkliga flygande farkoster." (11)

Så här i efterhand kan man konstatera att Rehns bevismodell punkteras i satsen "kompetent observerats". Noggranna detaljstudier av flera klassiska tefatsrapporter typ Domsten visar att de i mycket hög grad kan ges naturliga förklaringar. Detta är även en internationell trend i UFO-forskningen, speciellt i Europa. Framför allt har man koncentrerat sig på psykologisk-sociologiska förklaringar. Trots sin imponerande psykologiska bildning har Rehn underlåtit att ta fram mer noggranna psykologiska profiler på de vittnen han undersöker. Det hade till exempel på ett tidigt stadium kunnat förklara Domstensfallet.

Även i sin andra bok var Rehn mycket noga med att hålla distans till de religiöst inriktade UFO-föreningarna. "Den ockulta falangen har skadat tefatssaken. Tefatens fantastiska verklighet vinner inget gehör bland intellektuella, vetenskapare och annat vettigt folk genom historier om åkturer i tefat, om samtal med ädla, frälsande venusvarelser och annat svammel." (12) Rehn varnar för ockultismens antiintellektualism som kan "göra folk mogna för en ny fascism i världen". Bäst anser han det vore om arbetet an förtros kompetenta forskare och intresserade vetenskapsmän med finansiellt stöd från statliga och privata fonder. (13) Rehns båda böcker sporrade intresset för tefaten i Sverige och var väl delvis orsak till bildandet av två stora organisationer under 1969-70: Riksorganisationen UFO-Sverige med säte i Motala samt Göteborgs Informations Center för Oidentifierade Flygande Föremål - Gicoff.

Den tredje boken, "Tefaten är här", utkom 1972 och betecknades av lektören Bengt Bengtsson på Bibliotekstjänst som Rehns bästa. Onekligen är den spännande läsning och ger prov på både omfattande naturvetenskaplig bildning samt fantasifulla spekulationer. Cirka fyrtio sidor ägnas åt kritik av den då nyligen (1969) framlagda Condonrapporten, Coloradouniversitetets UFO-undersökning. Nya bidrag från vetenskapsmän som AIlen Hynek och James McDonald diskuteras. I ett omfattande avsnitt om fysikaliska och psykologiska effekter av strålning kommer Rehn med en fantasifull hypotes som förklaring till en del påstådda meddelanden från tefat: "Min tes är att tefaten troligen begagnar mikrovågsteknik för att i en telekommunikation överföra meddelanden, budskap och suggestiva bilder till en hjärna... Det blir en telekommunikation på fysikalisk-neurologisk väg. Poängen är såsom framgått att denna telekommunikation och hypnotiskt-psykiska påverkan skett utan telepati eller parapsykologiska under, som så många lättvindigt vill hoppa på som förklaring!" (14) Teorin kanske inte ska ses som enbart science-fiction, men om man får döma av de "telepatiska budskap" som publicerats så är rymdmänniskorna en samling naiva ockultister eller söndagsskolereligiösa predikanter vars intellektuella nivå möjligtvis kan imponera på de redan UFO-frälsta.

"Tefaten är här" innehåller även åtskilligt av kultur- och religionskritik och mitt i denna diskussion ger Rehn en antydan om vad som ändå fått honom så fascinerad av UFO-gåtan. Han skriver: "Tefaten verkar förintande på den religiösa världsbilden. Dock ger de en lyftning, ett löfte om kontakt med kosmos." (15) Här ligger säkert mycket av den psykologiska förklaringen till att många ägnar hela sitt liv åt tefaten. Möjligheten av att kanske ändå ställas inför det fullständigt okända och revolutioneran de. Sedan beror det på personlig läggning om man ser detta som ett hot eller löfte. För Rehn var det ett löfte.

Våren 1974 träffade jag Gösta Rehn för första gången. Med vid intervjun var också Anders Liljegren. Som obildad 21-åring med huvudet fullt av ockulta idéer och komplex var det inte mycket som jag förstod av Rehns resonemang. Trots ensamhet och knappa omständigheter var Rehn fylld av livsintensitet och debattlusta. Han var förvånansvärt vital för sina 82 år. I intervjun som Anders Liljegren sedan publicerade beklagade sig Rehn över att så få kvalificerade forskare och akademiker ville ta sig an tefatsproblemet. Han ogillade också "det här tramset med the new age" som var på väg, speciellt från USA. Att han även kände en viss tveksamhet inför det, vid den tiden, ökande UFO-intresset visar det något kryptiska svar han gav på frågan "Finns det någon framtid för ufologin?" Rehn svarade: "Människorna kommer att bli alltmer tokiga på grund av de kommade katastroferna... Längtan efter det övernaturliga kommer att öka - det blir som en drog." (16)

I mitten av 70-talet försämrades Rehns syn alltmer. Från och med 1976 kunde han inte läsa texten i tidningar och böcker. ändå fortsatte han arbetet vid skrivmaskinen. Men han kunde själv inte se resultatet. Trots detta handikapp kom den fjärde och sista boken ut 1976: "UFO-utmaningen". Den innehåller inget egentligt nytt i sak utan är en återblick med framförallt diskussioner om bevisfrågan och det som kom att bli Rehns käpphäst: lögnpropagandan om tefaten, det vill säga CIA:s påstådda mörkläggning och hemlighetsmakeri kning de verkliga UFO-rapporterna.

Rehns sista kapitel är en skarp vidräkning med 70-talstrenden inom ufologin, de idéer som fördes fram av Jacques Vallée och John Keel. De menade att tefaten inte var utomjordiska utan kom från andra dimensioner. Keel kallade humaoiderna för ultraterrestriella. De jamfördes med demoner, änglar och troll. Denna parapsykologiska, ockulta förklaring betecknar Rehn som "en fasansfull återvändsgränd". UFO-forskningen var "tusen gånger mer värd" än den parapsykologiska forskningen, och skulle inte besmittas med de ockulta fenomenens vidskepelse. Rehn varnar för den ockulta vågen och dess sociala och politiska konsekvenser. Han ser faran med att människor återvänder till föreställningar om ett primitivt, magiskt universum. "I en sådan verklighet hör UFO-utmaningen inte hemma. UFO är en realitet, åtkomlig för rationell forskning", avslutar han sin fjärde och sista bok.

Gösta Rehns böcker sålde relativt bra för att behandla ett så udda och smalt ämne. Den första, "De flygande tefaten", trycktes i 4.000 exemplar i första upplaga, och trycktes sedan i ytterligare två upplagor. Allra bäst gick "Tefaten är här!", som trycktes i 5.000 exemplar och såldes till England, Finland, Holland, Tyskland och Japan. Genom sin aggressiva, missionerande inställning till tefaten gjorde sig Rehn till fiende med FOA och flera kända journalister. Det häcklades åtskilligt från båda håll. Efter Rehns fjärde bok skrev Per Gahrton i Göteborgstidningen att "K. Gösta Rehns UFO-teori hör till samma nya tanketradition som THX... Det öppnar en oerhörd marknad för ockulta fenomen i vetenskaplig täckmantel." (17)

Den kanske skarpaste kritiken av Rehns böcker och idéer presenterades av kulturjournalisten Göran Bengtsson i en artikelserie i Sydsvenska Dagbladet hösten 1976. (18) Bengtsson skjuter in sig på vad han menar är Rehns godtrogenhet gentemot tefatsrapporterna; hans förmåga att ta uppgifter från "den notoriskt otillförlitliga tefatslitteraturen" på allvar. Rehns vetenskapsteoretiska bevisföring finner Bengtsson enbart "skrattretande". Den lilla oförklarade resten av tefatsrapporter är betydelslös. Tillvaron är full av små oförklarade rester. Det kan vetenskapen leva med. Vetenskapen ställer heller inget hundraprocentig! visshetskrav, menar Bengtsson. Där har Rehn missförstått den empiriska forskningsmetoden. Bengtssons slutliga bedömning av Rehns författarskap blir: "En flod av förorenad mysticism väller in över oss: jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Och jämfört med denna flod framstår väl K. Gösta Rehn till sist som en relativt oförarglig droppe i en tämligen harmlös ankdamm." (19) I sitt genmäle i Sydsvenska Dagbladet den 23 september 1976 hänvisar Rehn till att tefaten tas på allvar av flera framstående forskare bland andra astronomen Allen Hynek. Bengtsson avfärdas som en aningslös skrivbordskritiker som inte satt sig in i ämnet.

Under de sista åren på 1970-talet försämrades Rehns hälsa markant. Flera blodproppar i benen gjorde det svårt för honom att gå. Gamla människors vanliga öde, isolering och ensamhet, drabbade också Rehn.

Att sammanfatta Gösta Rehns livsgärning och världsbild är inte en lätt uppgift. Han var en fascinerande kombination av drömmare och jordnära, lidelsefull, radikal samhällskritiker som ofta i sina brev förklarade att han vantrivdes i vår kultur och med den mänskliga existensen. I ett brev till Sune Stigsjöö på Zindermans förlag skrev han självironiskt: "...jag är bara en introvert särling, som cyklar, hatar bilismen, spelar piano, drömmer... Funderar på att göra en modern version av Freuds Das Unbehagen in der Civilization." (20)

Under läsningen av Rehns samlade verk och korrespondens har jag ofta undrat hur det kom sig att han släppte på sin kritiska, vetenskapliga hållning så mycket just när det gällde tefaten. Tefaten blev något av Rehns akilleshäl där fantastiska historier, typ Domstenspojkarnas berättelse, släpptes igenom utan den kritiska censur han normalt använde för all vidskepelse. Han såg ju också klart farorna i övertro av alla former. Ändå deltog han en tid i Ifologiska sällskapets styrelse. I ett opublicerat manus från börian av 60-talet, "Studier i ifologisk vidskepelse" kommenterar han sällskapets medlemmar: "För en naturvetenskapligt inriktad individ är det vidrigt och hemskt att finna att folks mentalitet ligger på en så låg, primitiv nivå. Folk är igen mogna för en ny Hitler. Det var modern vidskepelse, i en mera tilltalande klädnad kallad anti-intellektualism, vitalism, oxfordism eller moralisk upprustning (läsarvidskepelse för överklassare), teosofi eller annan gottköpssoppa, som beredde marken för nazism."

Till Rehns försvar får man säga att han på 50- och 60-talen var mer eller mindre helt ensam i Sverige att vetenskapligt försöka tackla UFO-problematiken. Han var pionjär och därtill på sin ålders höst: redan 75 år gammal då den första boken kom ut. UFO-fenomenet behöver studeras vetenskapligt utifrån olika discipliner, inte minst religionshistoriskt och psykologiskt, som en motvikt till alla UFO-kulter. Det behövs kritiska men kunniga skeptiker för att tackla UFO-gåtan på rätt sätt. Hade Rehn följt en mera förutsättningslös, skeptisk linje hade han sannolikt kunnat intressera flera forskare för att ta sig an gåtan. Men han valde den aggressiva, missionerande linjen, kanske på grund av alltför stor godtrogenhet, som Göran Bengtsson påpekade. Dock lade han, med det unika material han samlade, grunden för en vidare seriös studie av UFO-fenomenen i Sverige. Ett material som nu finns bevarat, ordnat och systematiserat vid Arkivet för UFO-forskning.

Slutligen kan jag inte låta bli att notera att Rehn fått rätt i sin pessimistiska syn på kulturutvecklingen. I ett brev från 1972 till en kristen bekant skriver han: "Jag är fullt nöjd och harmonisk med min ateistiska åskådning. Jag är ledsen att behöva såra dig, men jag är lärjunge till Nietsche, Bertrand Russell, Freud, med flera... Jag avskyr pingströrelsen, Jehovas vittnen, 7:e dagsadventisterna, etc. Det finns något som heter mentalhygien... Det går åt helvete! Och det är synd om våra barn, om ungdomen... Det kommer att bli väckelsemöten och Jesusskrik vad tiden lider. Vänta får du se i slutet av 70-talet och på 80-talet - om vi då lever." (21)

 
Noter:
1. Birger Olsson: "Hässelby slott: från herresäte till nordiskt kulturcentrum". Stockholm 1988, sid 47-48.
2. Gerd Ribbing: "Nittitalsminnen från Hässelby". Samfundet S:t Eriks årsbok 1955, Stockholm 1955, sid 139-174.
3. K. Gösta Rehn: "UFO! Nya fakta om de flygande tefaten". Zindermans 1969, sid 47.
4. K. Gösta Rehn: "En sällsam syn". Perspektiv, häfte 3/62.
5. Brev till "fröken Bengtsson", 7/11 1960.
6. Brev till Gicoff, 10/12 1971.
7. Tord Hall: "Vad är ett flygande tefat?", Svenska Dagbladet 1/11 1966.
8. K. Gösta Rehn: "De flygande tefaten. Dokument och teori". Zindermans 1966, sid 13-14.
9. Rehn 1969, sid 62.
10. Ibid, sid 150.
11. K. Gösta Rehn: "Tillägg och förklaringar i UFO-frågan". Stockholm 1968, sid 5.
12. Rehn 1969, sid 183.
13. Ibid, sid 197.
14. K. Gösta Rehn: "Tefaten är här!" Zindermans 1972, sid 105-106. 15. Ibid, sid 157.
16. Anders Liljegren: "Gösta Rehns böcker får världsvid spridning". Ufologen nr 14, mars-april 1974, sid 10.
17. Per Gahrton: "Nu samarbetar CIA med folk från andra planeter". Göteborgs-Tidningen 22/7 1976.
18. Göran Bengtsson: "Tefatsforskningens nestor". Sydsvenska Dagbladet 6/7 1976. "Tefat på villovägar" 7/7 samt "En lukt av abnormt och psykiskt" 27/7.
19. Ibid 14/7 1976.
20. Brev till Sune Stigsjöö 2/6 1966.
21. Brev till "Einar" 20/4 1972.

Håkan Blomqvist
(Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 4, 1990 samt i min bok UFO - i myt och verklighet, 1993)

Comments