For de som synes særpedialekt er vanskelig er det et forsøk på oversettelse til svensk lenger ned på siden
Link til bilder og film lenger ned
Embedded Files
Alfredsens beretning fra Totaktsrallyt i Arvika 2024
"Det beste moppe løpet jeg har kjørt"
Endelig skulle det igjen bli tur te Arvika og Totaktsrallyt. Det har gått ei stønn sia jei var der sist, og alt formye har skjedd. Derfor var det en litt rar følelse å være på vei te Arvika denna gangen. Jei og Broderen hadde vært der tre ganger, før koronaen satte en stopper for 2020-utgaven. Da pesten omsider var over, ble det sjukdom som sørga for at det ikke ble tur hit. Faktisk hadde Broderen og jei tenkt å møte opp i 2022, men det kom noen små ting i veien, pluss at vi begge ikke var helt i form. Ikke visste jei den gangen, at 2019-utgaven av Totaktsrallyt skulle forbli det siste mopedløpet vi kjørte sammen. Det va'kke noe i juli 2022 som tyda på at Broderen skulle legge hjelmen på hylla for godt før året var omme.
De tre turane Broderen og jei fikk sammen te Arvika for å delta i Totaktsrallyt er gode minner å ha nå som han ikke er blant oss lenger. Mopedløpa var topp, vi traff artie folk og fikk nye mopedvenner, men kjøreturane hit var åsså en opplevelse i seg sjøl. Det var to-timer hver vei vi kunne utøve vår helt egen humor, og diskutere teorier nesten ingen andre enn oss sjøl hadde interesse av, eller gadd å høre på. Gode minner, som det er godt å ha nå. Men døm gjole åsså årets tur te Arvika spesiell.
Den teoretiske delen av hjernen har forstått at Broderen og jei aldri mer kan dra te Arvika, eller gjøre noe som helst annet sammen. Følelse-hjernen derimot klarer ikke å innse at det er sånn. Denna delen av hue ville at jei skulle ringe han da jei kom hjem, og fortelle ham om turn. Løsta te å snakke med ham kommer hver gang jei har vært med på noe han hadde interesse av. Fornufts delen i hjernen griper inn sånn at jei aldri prøver å ringe ham. Men det kjennes ut som følelse-hjernen bare svarer "Da venter vi litt med det, da"
Kanskje var Broderen med på turn på en måte åsså i år. Det var blå himmel hele dan, så det tyda på at han hadde starta et eller annet med totaktsmotor der oppe. Og kanskje var det han som sørga for at reinbyene ikke traff oss. Mer om det når jei nevner noen ord om løpet.
Det at årets tur te Arvika var så spesiell gjole at jei ikke hadde løst te å kjøre turn alene. Jei håpa å finne en som ville være med. Det æ'kke det at mine moppe-venner ikke vil te Arvika, men det er så mye annet døm åsså vil. I tillegg er det få av døm som rår over kalenderen alene. Den ska tilpassas resten av slekta. Derfor kan en Arvikatur komme langt ut i rekka, etter barnebarn, svigermor og hundepass. Merkelignok fikk jei denna gangen napp på første forsøk. Jei behøvde ikke gi tilbudet om ei uforglømmelig reise te Totaktsrallyt te mer enn en.
Han som fikk tilbudet først og ble årets reisekamerat var en svenske. Det finnes mange grunner te å ta med en svenske te Sverige. Noen vil sikkert hevde at den viktigste grunnen er å sende døm tebake dit døm kom fra. Det hadde ikke vært så lett med ham her. Det dreier seg nemli om en norsk svenske med dansk opphav. Dessuten finnes det ingen grunn te å bringe denna svensken tebake. I likhet med ideen om å kjøre rally med gamle mopeder, er denna svensken blant døm beste tinga vi har fått fra landet i øst. Det kan åsså være gode praktiske grunner te å ha med seg en svenske te Sverige. Han kunne i det minste bidratt som tolk. Men det hadde vært sløsing med ressurser. Døm på min alder, som vokste opp i grensetraktene, fikk språkopplæringa gjennom svensk TV-1 og svensk TV-2. Pippi, Vi på Saltkråkan og Emil på originalspråket var obligatorisk i vår barndom. Døm små misforståelsane som kan oppstå når man prater med en svenske æ'kke mer enn det man trenger for å få en morsom dag.
Grunnen te å ha med svensken var den samme som det hadde vært å tatt med en vær annen, å ha et trivelig reisefølle. Og det ble en innertier. Jei vet det er en del nordmenn som mener at frasen "En koselig svenske" må være en sellmotsigelse. Jei ska'kke ta den diskusjonen her, men er det rektig, så har åsså denna regæren noen unntak. Tia går fort i koselig selskap. Med svensken i Chevroleten var den to timer lange reisa redusert te en fem minutters lang prat.
Rektignok dukka det opp et problem med å ha med en svenske te Sverige. Det hendte i blant at jei mista oversikta, og han forsvant. Det æ'kke lett å finne sin egen svenske blant hundre andre svensker. Jei trøsta meg med at jei i det minste skulle klart å erstatte han, sånn økonomisk altså. Sånt sett er det greit med svensker. Det er fastpris på døm. Kun tre kronor, og prisen har vært den samme sia middelalderen. Sell med dagens dårlige kurs på norske kroner, hadde jei sloppi unna med en femmer. Jei hadde til og med fått igjen noe småmynt. Værre hadde det blitt med hjemturn. Den hadde blitt lang hvis jei skulle sitte alene i Chevroleten. Heldigvis slapp jei både det, og døm økonomiske utgiftene. Svensken kom nemlig raskt te rette.
Væl framme ble jei møtt av noen jei kjente igjen fra døm tidligere besøka. Å treffe gamle kjente er alltid gøy. På mopedstevner er det heller ikke viktig om det er kjentfolk eller ikke. Man kommer like lett i prat med ukjente som kjente. Er man ikke så opptatt av å preke, så gjø'kke det noe heller. Det er mer enn nok av mopper å se på. Variasjonen blant mopedene er langt større i Sverige enn i Norge. En ting er at døm har hatt flere produsenter og merker å velge i. Men en væl så viktig årsak er at biltilsynet ikke kan begrense kreativiteten. Når man ikke trenger å registrere mopedene kan man trå te med baufil, blekksaks og sveiseapparat, for å forbedre den estetiske utforminga.
For å få det rektige trøkket på framdrifta av kreasjonen kan man deretter gå bak uthuset å hente en motor med passe slagvolum. Jei tru'kke Svenskane vet å heldige døm er som har denna muligheten. Heldigvis vet døm å utnøtte den.
Nå får jei nevne noen ord om det vi har dratt denna lange veien for å gjøre, kjøre moped. Jei æ'kke i tvil, årets Totaktsrallyt bøy på den beste løypa jei noen gang har kjørt. Det fins helt sikkert døm som er uenig med meg. For eksempel døm som har trimma moppa mer enn egne kjøreferdigheter tåler. Har man brukt noen kroner på trim, må man sellfølgelig få noe igjen for pengene. Det tas ut i fart, og gleden er sellfølgelig stor når man ser speedometernåla passer det ene tosifra tallet etter det andre, og den byner å nærme seg tall man før bare har sett på badevekta. I noen tilfeller æ'kke kjøreferdighetene like oppdatert. Derfor blir det tryggast å utføre aktiviteten på helt flat asfalt, og aller helst mest mulig rett fram.
For denna gruppa er sandveier noe herk, og det var det flust av i årets utgave av Totaktsrallyt. Noen få steder måtte man manøvrere seg gjennom partier med løs pukk. Døm fleste av skau- og grusveiane var derimot sånne veier man bare kan ønske seg. Veier der det vokser litt gress i midten, og villblomster i veikantene. Turn gikk gjennom tett skau, plutselig dukka det opp åpne enger der det beita noen kyr eller et par hester. Vi kjørte gjennom et gårdstun, så bar det inn i skauen igjen, før man på nytt kom ut i et åpent landskap og nye gårdstun.
Turn var så flott, at jei kan by på en klem te løypeansvarlig hvis det dreier seg om ei dame. Faktisk var den så flott at jei kan vurdere å gi en klem åsså hvis det er en pen gutt som står bak veivalga. Men da må han altså være pen. Jei fikk te og med oppleve mer sandvei enn det løypa bøy på. Sell om løypa var merka med piler, er det fort gjort å overse en av døm. Da er man fort ute å kjøre, mer enn man trenger. Det luraste man kan gjøre når man er langt hjemmifra er å legge seg bak en som er lokalkjent. Det gjole vi denna gangen åsså. Alt gikk bra helt te vi var nesten i mål. Ved en av døm siste pilene tok den lokalkjente sin egen tolkning av å for en vei pila pekte. Dermed ble det grus under hjula igjen. Jei æ'kke helt sikker på at detta var en grusvei. Det minna mer om et tørrlagt fossefall. Vi la i vei mot fallretningen. Noe som ikke er det enklaste når man har en håndgira Sachs-motor, som ikke liker første gir. Opp kom jei på en eller annen måte, og jammen måtte den lokalkjente mannen innrømme at han hadde tatt feil. Men han var sitt ansvar bevisst, og retta opp sine feil ved å lede oss trygt fram te målområdet.
Etter målgang preka vi med en eldre deltaker, som hadde bodd hele sitt liv i Arvika. I dag hadde han kjørt på veier som han aldri før hadde kjørt på. Han hadde ikke engang vist at døm fantes. Jei trur han så gjerne, for et trafikkskilt vi passerte på døm herre øde strekningene, vitna om at detta var et sted svenske myndigheter hadde glømt. Å skiltet varsla om så jei ikke. Det sto nemlig med baksia mot oss, sell om det sto på høyre sia av veien. Om trafikkskiltet, sånn det sto, ikke ga noen mening i dag, var plasseringa helt rektig den gangen Sverige hadde venstre kjøring.
Ergo, på detta stedet hadde det ikke vært noen fra svenske veimyndigheter etter at det ble innført høyrekjøring i 1967. Gjelder fravær av tilstedeværelse hele det svenske embetsverket, med byggesaksavdeling, skatteinnkrevere, og justisdepartementet må detta være et fint sted å tilbringe livet.
Jei og mitt svenske reisefølge var heller ikke uheldig med å hen vi befant oss te enhver tid. Vi fikk et par reindråper på oss. Det va'kke nok te å stoppe å ta på reintøy, men nok te å ta et blikk mot himmelen for å sjekke værutsikta. Før vi var ferdig med det hadde det stoppa helt å drøppe fra oven, og tanken på reintøy var vekk. Etter å ha kjørt i underkant av en kilometer forsto vi så heldig vi hadde vært. Veien var kliss bløt. Her hadde det vært mer enn ei lita byge. Etter enda noen kilometer kjente vi igjen noen få reindråper.
Denna gangen var vi trolig enda nærmere reinbyga, for etter noen meter kunne vi kjenne at lufta hadde blitt nedkjølt. Som jei nevnte tidligere var det kanskje Broderen som skjøv vekk reinskya fra oss. Er man ikke så opptatt av det okkulte får man skrive detta på kvoten for flaks. For oss er det det samme. Det viktigste var at vi kom tørre i mål.
Sellfølgelig var det ikke bare sand- og grusveier. Noen transportetapper på mer trafikkerte veier er urå å unngå. Dessuten ligger Arvika fordonsmuseum nesten midt i byen med asfaltveier på alle kanter. Løpet bynte med en tur gjennom Arvika sentrum. Der fikk vi moppefolk oppleve noe som andre måtte kjempe for i årrekke. Både kvinner og arbeidere brukte for over hundre år sia masse krefter og tid for å bli hørt. Etter det har flere andre grupperinger kjempa den samme kampen for å bli hørt. Søndag den 28. juli 2024 var det ingen tvil lenger, da ble mopedistane hørt. I det hele følget passerte Arvika jernbanestasjon, løfter ei ong kjerring opp begge armane og holder henna så godt ho kan foran begge øra. Reaksjonen var et tydelig bevis på at ho hadde hørt oss. Ansiktsuttrykket hennes etter ho fikk holdt seg for øra, tyda på at ho hørte oss litt da åsså.
I Sverige har mopeder døm samme rettighetane som elektriske sparkesykler har i Norge. Altså at døm stort sett kan kjøre overalt unntatt på motorvei klasse A, og at døm kan irritere alt og alle. Etter besøket i sentrumsgatene bar det derfor inn i en park og stiane der. Ettersom løypa var lagt der var nok døm herre stiane definert som sykkelveier. Det det var mest av på døm herre stiane forutta oss mopedister var fotgjengere. Døm var ute på en promenad som det så fint heter i Sverige. En eldre herre som er ute på sin promenad har kommi litt lenger i utviklinga enn oss, når det gjelder rullanes befordringsmidler. Han går der i rolig tempo med sin rullator. I det jei passerer han er det så jei kan høre vinden hviske meg i øre: "Neste gang er det kanskje du som går der med rullator"
På mopedløp og andre rallyer ska det gjerne kåres en vinner. Totaktsrallyt holder fortsatt på den gamle gode måten med tipsfrågor. Mange har gått bort fra detta etter at Google kom, og folk fikk seg smarttelefoner. Jei ser egentlig ikke noen grunn te å gå vekk fra tipsfrågorna. Grunnen te at noen vil fjerne frågorna er at folk jokser. Døm googler svara, og dermed blir det urettferdig. Det er rektig, men fortell meg en ting her i verden som ikke er urettferdig. Hadde vi fjerna all urettferdighet i verden, hadde det ikke vært noe verden igjen.
Hvem er det som oftast er flinkast te å bruke nettet og google? Jo, det er døm onge. At det er fordel og være ong æ'kke noe eneståanse for tipsfrogor. I det meste er det en stor fordel å være ong og sprek. Se bare på idretten. Det æ'kke mange grener man kan hevde seg i som nittiåring. Til og med å være pen er enklere når man er ong. Behold tipsfrogorne og la ongdommen ha denna fordelen. Heldigvis finnes det et område nettet, Google og dataverden ikke vil nå opp. Kunstig intelligens vil aldri kunne konkurrere med naturlig domhet når det gjelder underholdningsverdi.
Med min alder ble det sellfølgelig ikke noen premie, men det ødela ikke dan for meg. Med den fine løypa, min gode reisekamerat, og alle døm artige folka jei møtte denna dan ska det mye mer te. På hjemturn var jei og min svenske reisekamerat enig om at dan hadde vært topp. Så topp at vi bestemte oss for å gjøre et nytt forsøk på å besøke Arvika den siste søndag i juli neste år.
Bilder fra dagen
Stein Erik Tveters bilder på Rallyruth nettside
Arrangørens instagram bilder 1
Arrangørens instagram bilder 2
I startavgiften var det inkludert inngang på Arvika Fordonsmuseum.
Her er noen få bilder fra museet
Les og se bilder og film fra tidligere besøk
Äntligen skulle det bli Arvikatur och Totaktsrallyt igen. Det var ett tag sedan jag var där sist, och allt för mycket har hänt. Därför var det en lite konstig känsla att vara på väg till Arvika den här gången. Broderen och jag hade varit där tre gånger innan coronan satte stopp för 2020 års upplaga. När pesten äntligen var över var det sjukdom som satte stopp för resorna hit. Broderen och jag hade faktiskt planer att delta 2022, men några småsaker kom i vägen, plus att vi båda inte var riktigt i form. Föga anade jag då, att 2019 års upplaga av Totaktsrallyt skulle förbli det sista mopedloppet vi båda körde. Det fanns ingenting i juli 2022 som tydde på att Broderen skulle lägga sin hjälm på hyllan för gott innan årets slut.
De tre resor Broderen och jag hade tillsammans till Arvika för att delta i Tvåtaktsrallyt är bra minnen att ha nu när han inte längre är med oss. Mopedloppen var jättebra, vi träffade trevliga människor och fick nya mopedkompisar, men resorna hit var också en upplevelse. Det var två timmar åt båda hållen där vi kunde utöva vår egen humor och diskutera teorier som nästan ingen annan var intresserad av eller brydde sig om att lyssna på. Goda minnen, som det är bra att ha nu. Men de gjorde också årets resa till Arvika speciell.
Den teoretiska delen av hjärnan har förstått att jag och Broderen aldrig mer kan åka till Arvika eller göra något annat tillsammans. Den känslomässiga hjärnan, å andra sidan, inser inte att det är så. Den här delen av mitt huvud ville att jag skulle ringa honom när jag kom hem och berätta om resan. Viljan att prata med honom kommer varje gång jag varit med om något han varit intresserad av. Den rationella delen av min hjärna ingriper så att jag aldrig försöker ringa honom.Men det känns som att känselhjärnan bara svarar "Då väntar vi lite på det då"
Kanske var Broderen med på åkturen på något sätt även i år. Det var blå himmel hela dagen, så det kan tyda på att han startat något med en tvåtaktsmotor där uppe. Och kanske var det han som såg till att regnskurarna inte träffade oss. Mer om det när jag nämner några ord om loppet.
Att årets resa till Arvika var så speciell gjorde att jag inte ville köra resan ensam. Jag hoppades på att hitta någon som skulle gå med.Det är inte så att mina moppekompisar inte vill åka till Arvika, men det finns så mycket annat de vill också. Dessutom är det få av dem som styr kalendern ensam. Det måste anpassas till resten av familjen. Därför kan en Arvika-resa komma långt ner på listan, efter barnbarn, svärmor och hundpassning. Konstigt nog, den här gången fick jag napp på det på första försöket. Jag behövde inte giva erbjudanet om en oförglömlig resa till tvåtaktsrallyt till mer än till en.
Han som fick erbjudandet först och blev årets reskamrat var en svensk. Det finns många anledningar att ta med en svensk till Sverige. Vissa skulle nog hävda att det viktigaste skälet är att skicka tillbaka dem dit de kom ifrån. Det hade inte varit så lätt med honom här. Det handlar om en norsk svensk med danskt ursprung. Dessutom finns det ingen anledning att ta tillbaka denna svensk. Liksom idén att åka rally med gamla mopeder är den här svensken bland det bästa vi fått från landet i öst. Det kan också finnas goda praktiska skäl att ta med sig en svensk till Sverige. Han kunde åtminstone ha bidragit som tolk. Men det skulle ha varit slöseri med resurser. De i min åldersgrupp, som växte upp i gränstrakterna, fick språkträning genom svensk TV-1 och svensk TV-2. Pippi, Vi på Saltkråkan och Emil på originalspråket var obligatoriska i vår barndom. De små missförstånden som kan uppstå när man pratar med en svensk är inte mer än vad man behöver för att ha en rolig dag. Anledningen till att ta med svensken var densamma som för att ta med någon annan, att ha en trevlig resesällskap. Och jag träffade mitt i prick. Jag vet att det finns en del norrmän som anser att frasen "En mysig svensk" måste vara en motsägelse. Jag kommer inte att diskutera det här, men om det stämmer har även denna regel några undantag. Tiden går fort i mysigt sällskap. Med svensken i Chevroleten reducerades den två timmar långa resan till ett fem minuters samtal.
Visserligen uppstod ett problem med att ta en svensk till Sverige. Ibland tappade jag koll och han försvann. Det är inte lätt att hitta sin egen svensk bland hundra andra svenskar. Jag tröstade mig med att jag åtminstone skulle kunna ersätta honom, ekonomiskt vill säga. Så här är det praktiskt med svenskar. Det finns ett fast pris för dem. Bara tre kronor, och priset har varit detsamma sedan medeltiden. Även med dagens dåliga växelkurs för norska kronor hade jag sluppit med fem kronor. Jag hade till och med fått tillbaka några småmynt. Hemresan hade varit värre. Tiden hade varit lång om jag fick sitta ensam i Chevrolet. Lyckligtvis slapp jag både det och de ekonomiska kostnaderna. Svensken dök snabbt upp igen.
Framme i Arvika möttes jag av någon jag kände igen från tidigare besök. Att träffa bekanta är alltid roligt. På mopedrallyn är det inte heller viktigt om man känner folk sedan tidigare eller inte. Det är lika lätt att komma in i ett samtal med främlingar som med bekanta. Om du inte är så sugen på att prata spelar det ingen roll heller. Det finns mer än tillräckligt med moppar att titta på. Variationen bland mopeder är betydligt större i Sverige än i Norge. En sak är att de har haft flera tillverkare och märken att välja mellan. Men en lika viktig anledning är att Bilprovningen inte begränsar kreativiteten, som statens bilprovning gör i Norge. När du inte behöver registrera mopeden kan du kliva in med bågfil, plåtsax och svetsmaskin, för att förbättra den estetiska designen. För att få rätt tryck på skapandets framsteg kan man sedan gå bakom uthuset för att hitta en motor med rätt slagvolym. Jag tror inte att svenskarna vet hur lyckligt lottade de är som har den här möjligheten. Lyckligtvis vet de hur man utnyttjar det.
Nu får jag säga några ord om vad vi har kommit så här långt för att göra, åka moped. Jag tvivlar inte, årets Totaktsrallyt bjöd på den bästa bana jag någonsin åkt. Det finns säkert de som inte håller med mig. Till exempel de som har trimmat moppen mer än vad den egna körförmågan klarar av. Har du lagt ut några kronor på trim måste du självklart få tillbaka något för pengarna. Det tas ut i hastighet, och glädjen är förstås stor när man ser hastighetsmätarnålen matcha den ena tvåsiffriga siffran efter den andra, och den börjar närma sig siffror man tidigare bara sett på badrumsvågen. I vissa fall är körkunskaperna inte lika uppdaterad. Därför är det säkrast att utföra aktiviteten på helt platt asfalt, gärna rakt fram.
För denna grupp är sandiga vägarnågot riktigt skit, och det fanns det gott om i årets upplaga av Totaktsrallyt. På några ställen fick man manövrera genom partier av löst grus. De flesta skogs- och grusvägarna var däremot sådana vägar man bara kan önska sig. Vägar där det växer lite gräs i mitten, och vilda blommor i vägkanterna. Banan gick genom tät skog, plötsligt dök det upp öppna ängar där några kor eller ett par hästar betade. Vi körde genom en bondgård, sedan gick det in i skogen igen, innan den återigen kom ut i ett öppet landskap och nya gårdar.
Mopedturen var så bra att jag kan ge en kram till spåransvarig om det är en dam. Den var faktiskt så bra att jag kan överväga att ge en kram också om det är en snygg pojke som står bakom vägvalet. Men då måste han vara snygg. Jag fick till och med uppleva mer sandväg än vad leden hade att erbjuda. Även om leden var markerad med pilar är det lätt att förbise en av dem. Då är du ute och kör, mer än du behöver. Det smartaste du kan göra när du är långt hemifrån är att följa någon som är från området. Det gjorde vi även denna gång. Allt gick bra tills vi nästan var i mål. Vid en av de sista pilarna tog den som var från distriktet sin egen tolkning av vilken väg pilen pekade. Detta resulterade i grus under hjulen igen. Jag är inte helt säker på att det här var en grusväg. Det såg mer ut som ett torrt vattenfall. Vi begav oss i riktning mot fallet. Vilket inte är det lättaste när man har en handväxel Sachs-motor, som inte gillar första växeln. Jag kom på något sätt upp för backen och vår lots fick erkänna att han hade fel. Han var medveten om sitt ansvar och rättade till sina misstag genom att guida oss säkert till målområdet.
Efter målgång pratade vi med en äldre deltagare, som bott i Arvika hela sitt liv. Idag hade han kört på vägar som han aldrig kört på tidigare. Han hade aldrig hört talas om dem. Jag tror på vad han sa, för en trafikskylt som vi passerade på dessa öde sträckor vittnade om att det här var en plats som de svenska myndigheterna hade glömt. Jag såg inte vad det stod på skylten. Det stod med baksidan mot oss trots att den stod på höger sida av vägen. Om trafikskylten där den stod var meningslös idag, var platsen helt korrekt vid den tidpunkt Sverige hade vänsterkörning. Det tyder på att denna plats inte har besökts av någon från svenska vägmyndigheter efter att högerkörning infördes 1967. Om frånvaron av närvaro gäller hela den svenska statsförvaltningen, inklusive kommunfullmäktige, skatteindrivare och justitiedepartemen, måste detta vara en bra och bekväm plats att bo på.
Jag och min svenske reskamrat hade inte heller otur med var vi var vid varje given tidpunkt. Vi fick ett par regndroppar på oss. Det var inte så mycket att vi stannade för att ta på oss regnkläder, men tillräckligt för att ta en titt på himlen för att kolla väderprognosen. Innan vi var klara med det hade droppet uppifrån helt slutat, och tanken på regnkläder var borta. Efter att ha kört en knapp kilometer insåg vi vilken tur vi hade haft. Vägen var klibbig och blöt. Här hade det blivit allt annat än några droppar. Efter ytterligare några kilometer kände vi igen några regndroppar. Den här gången var vi nog ännu närmare skyfallet, för efter några meter kunde vi känna att luften svalnat. Som jag nämnde tidigare var det kanske Broderen som sköt regnmolnet ifrån oss. Om du inte är så intresserad av det ockulta kan du skriva detta på kvoten för tur. För oss är det samma sak. Det viktigaste var att vi kom torra i mål.
Det var förstås inte bara sand- och grusvägar. Vissa transportetapper på vägar med mer trafik är omöjliga att komma ifrån. Dessutom ligger Arvika fordonsmuseum nästan mitt i stan med asfalterade vägar på alla håll. Loppet började med en körning genom Arvika centrum. Där fick vi mopedister uppleva något som andra fick kämpa för i åratal. För över hundra år sedan lade både kvinnor och arbetare mycket kraft och tid på att bli hörda. Efter det har flera andra grupperingar utkämpat samma kamp för att bli hörda. Söndagen den 28 juli 2024 var det ingen tvekan längre, då hördes mopedisterna. När hela följet passerade Arvika järnvägsstation höjer en dam båda armarna och håller händerna så gott hon kan framför båda öronen. Reaktionen var ett tydligt bevis på att hon hade hört oss. Uttrycket i ansiktet efter att hon höll för öronen tydde på att hon hörde oss lite då också.
I Sverige har mopeder samma rättigheter som elsparkcykeler har i Norge. De kan köras stort sett var som helst utom på motorvägen, och de kan irritera alla och allt. Efter besöket på stadens gator bar det därför in på stigarna i en park. I och med att banan lagts där definierades troligen dessa stigar som cykelvägar. Förutom oss mopedister var de flesta på dessa stigar fotgängare. De var ute på en promenad som det heter så fint i Sverige. En äldre herre som är ute på sin promenad har kommit lite längre i utveckling än vi, när det gäller rullande transportmedel. Han går i lugn takt med sin rollator. När jag passerar honom kan jag höra vinden viska i mitt öra: "Nästa gång är det kanske du som går där med rullator"
Vid mopedlopp och andra rallyn ska en vinnare utses. Tvåtaktsrallyt har fortfarande de gamla goda tipsfrågorna. Många har har tagit bort tipsfrågorna detta efter att Google kom och folk fick smartmobiler. Jag ser egentligen ingen anledning att gå ifrån tipsfrågorna. Anledningen till att vissa vill ta bort frågorna är att folk fuskar. De googlar svaren, och därmed blir det orättvist. Det stämmer, men säg mig en sak i världen som inte är orättvis. Om vi tog bort all orättvisa i världen skulle det inte finnas mycket kvar av världen.
Vem är oftast bäst på att använda internet och Google? Ja, det är de unga. Att det är en fördel att vara ung är inte unikt för tipsfrågor. I de flesta fall är det en stor fördel att vara ung och vältränad. Se bara på sport. Det finns inte många grenar man kan hävda sig i som nittioåring. Även att vara snygg är lättare när man är ung. Behåll tipsfrågorna och låt ungdomen ha denna fördel. Lyckligtvis finns det ett område internet, Google och datorvärlden kommer inte att vinna. Maskinintelligens kommer aldrig att kunna konkurrera med naturlig dumhet när det gäller underhållningsvärde.
Med min ålder blev det förstås inget pris, men det förstörde inte dagen för mig. Med den fina mopedfärden, min goa resesällskap och alla roliga människor jag träffade den här dagen så krävs det mycket mer för att förstöra dagen. På hemresan var jag och min svenska reskamrat överens om att dagen hade varit toppen. Så fantastiskt att vi bestämde oss för att göra ett nytt försök att besöka Arvika sista söndagen i juli nästa år.
Page updated
Google Sites
Report abuse