Blankopeden

Blankopeden gis til mopeden som med kyndig og stødig pensel, og pappas verktøykasse er tilbakeført til tilnærmet fabrikkny tilstand. Altså unødvendig pen eller enda blankere og bedre. Dette er hedersbevisningen som det ligger mange vidunderlige arbeidstimer og uerstatlige kroner bak.

2017

Eventyret om svensken som skrek seg til premie.

Alt gikk ikke etter planen da Blankopeden 2017 skulle utdeles. Og godt var det, for hadde alt gått etter planen hadde man blitt spart for mye moro. Juryen hadde sett seg ut en blank, flott moped den skulle gi prisen til. Det var bare det, at når premieutdelinga fant sted hadde denne mopeden reist hjem, og sånt straffer seg. Vil man ikke være med på leken, så blir det heller ikke noe premie. Det var bare en ting å gjøre for Juryen – å be om hjelp. Derfor ble det retta et spørsmål til døm som ikke hadde vendt Moropeden ryggen og reist hjem. Døm var det tross alt flest av, så det børte vær hjelp å få.

Det dukka opp et nytt problem da juryen spørte om det var noen som hadde en verdig kandidat til Blankopeden 2017. Heldigvis var dette et problem av den mer eksklusive arten – et luksusproblem. Det var hele to verdige kandidater som straks meldte seg. Eller for å være helt korrekt. En som straks meldte seg, og en som reagerte som ei tongt lasta moppe i motbakke. Et ørlite gruppepress fra gode venner måtte til for overbevise denne mannen. Staute og stabile nordmenn med hus og møblerte hjem, er nemlig ikke kjent for å reagere på første anrop. Da var det annerledes med den andre kandidaten. En ong og fremad stormanes svenske, med kjærlighet for fart og raske avgjørelser. Juryen hadde knapt nok fått stilt spørsmålet, før han viste sitt seiersinstinkt. Han hosta øyeblikkelig fram noe godord om moppa si.

PS. Hvis det er noen som trur at det bare er å skrike seg til premie på Moropeden heretter, får døm tru om igjen. Neste gang juryen står overfor et tilsvaranes problem holder det ikke med hyllanes utrop. Nei, da skal man måtte grine seg til premie.

Både svensken og nordmannens moped var verdige kandidater til Blankopeden 2017. Begge hadde fått en pleie og behandling, som lå godt over gjennomsnitt av det ei moppe i Moropeden vanligvis blir utsatt for. Derfor kunne det knapt kalles et problem, det å finne noen som fortjente Blankopeden 2017. Problemet var å finne én verdig vinner. Å velge er jo det samma som å vrake. Den oppgava hadde ikke juryen løst på. Derfor ble det straks satt i gang en prøveordning med demokrati på Moropeden 2017. Et forsøk på håndsopprekking ble gjort. Det havarerte på grunn av den brokete forsamlingens mange armer, og arrangørens manglanes telleferdigheter. Det er nok et støkke igjen før Moropeden er klar for demokrati og andre moderne påfunn.

Det måtte da finnes en annen måte å avgjøre tvekampen på. Aller helst en som ikke førte med seg blod og voldelige scener. Kvinnfolk liker ikke den slags, og er derfor kjent for å ha mer slue og utspekulerte måter å avgjøre saker på. Derfor er det ikke å undres over at det var dagens premieutdelingsdame som kom med løsninga. La døm skrike om det, sa ho. Å skrike viste seg å være en genial løsning. Den anbefaler vi gjerne til andre som har problemer som skal løses. Små barn har brukt denne måten sia tidenes morgen, men underholdningsverdien blir høyere når den brukes av menn i andre aldersgrupper. Nordmannens lille beskjedenhet gjorde at han ikke kunne stille opp mot svenskens klare røst og høye toneleie. Hans fremførelse lød som ei blanding av en Pavarotti konsert og slakting av gris en snøfattig og stille desemberdag. Kanskje også med et snev av en gammel 12M med slakk viftereim. Altså ingen tvil det ble utenlandsk seier, og Blankopeden 2017 enda i Brålanda hos klubben Magnetens Vänner. Det sørga Jonathan Holmqvst sin Zündapp Ks 50 1968 modell for. Det er ingen tvil at det er en verdig vinner, og at seieren er et resultat av flittig bruk av pussefille og klar røst. Altså Sveriges svar på Sølvguttene

Sagan om den svenska pojken som skäll så han fick ett pris.Allt gick inte som planerat när Blankopeden 2017 skulle delas ut. Och det var bra, för hade allt gått efter planen hade en sparats för mycket roligt. Juryn hade hittat en vacker och Blankpolerad moped, de borde ge priset. Det var bara en sak, När prisutdelningen ägde rumhade denna mopeden kört hem, och sådant straffar sig. Om du inte vill spela spelet blir det inte heller en bonus. Det var bara en sak att göra för juryn - att be om hjälp. Därför ifrågasattes de som inte hade vänt Moropeden ryggen och rest hem. De var trots allt de flesta, så det borde vara hjälp att få.

Ett nytt problem uppstod när juryn frågade om det var någon värdig kandidat för Blankopeden 2017. Lyckligtvis var det ett problem av den mer exklusiva typ - ett lyxproblem. Det fanns så många som två värdiga kandidater som omedelbart anmälde sig. Eller att vara helt korrekt. En som omedelbart anmälde sig, och en som svarade som en tungt lastad mopp i uppförsbacke.

Ett litet grupptryck från goda vänner behövde för övertyga denna man. Tysta och stabila Norrbäggar med hus och inredda hem är inte kända för att svara på den första frågan. Då var det annorlunda med den andra kandidaten. En ung och framåtriktad svensk pojk, med kärlek till hög hastighet och snabba beslut. Juryn hade knappt ställt frågan innan han visade sin segerinstinkt. Han genast berömmande och prisade sin moped.

Den svenska pojken och Norrbäggan hade båda mopper som var värdiga kandidater till Blankopeden 2017. Båda hade fått vård och skötsel, som var långt över genomsnittet för vad en mopp i Moropeden brukar exponeras för. Därför kunde det inte kallas ett problem det att hitta någon som förtjänade Blankopeden 2017. Problemet var att hitta bara en värdig vinnare. Att välja är detsamma som att välj bort. Det här valet ville inte juryn bestämma. Därför lanserades omedelbart ett tillfälligt experiment av demokratin. Ett försök med handuppräckning gjordes. Det misslyckas på grund av den brokiga församlingens många armar och arrangörens brist på räkneförmåga. Det är nog en bit att gå innan Moropeden är redo för demokrati och andra moderna idéer.

Det borde finnas ett annat sätt att utse vinnaren. Helst en som inte gav blod och våldsamma scener. Kvinnor tycker inte om den typen av saker, och är därför kända för att ha mer lömska och förrädiska sätt att lösa saker. Därför är det inte förvånande att det var dagens prisutdelningsdam som kom med lösningen. Låt dem skrika om det, sa hon. Skriking visade sig vara en lysande lösning. Vi skulle vilja rekommendera det till andra som har problem att lösa. Små barn har använt detta sätt från dagens dagar, men underhållningsvärdet blir högre när det används av män i andra åldersgrupper. Norrbäggans lilla blygsamhet innebar att han inte kunde stå upp till svenske pojken sin klara röst och höga tonhöjd. Hans prestation lät som en blandning av ett Pavarotti uppträdand och slakt av gris en lugn decemberdag med lite snö. Kanske också med en antydan av en gammal 12M med en slak fläktrem. Det var utan tvekan en utländsk seger, och Blankopeden 2017 gick till Brålanda och Magnetens vänner. Det såg Jonathan Holmqvst med sin Zündapp Ks 50 1968 modell till. Det är ingen tvekan om att det är en värdig vinnare, och den segern är ett resultat av flitig användning av putsdukoch tydlig röst. Så det här är Sveriges svar på silverpojkarna.

PS. Om det finns någon som är i den tron att det bara är att skrika till sig priset på Moropeden härefter får dess ändra sin tro. Nästa gång juryn står inför ett liknande problem håller inte på att ropa. Nej, då måste du gråta till sig priset.

2016

Moropedens jury vet at det eksisterer store svenske stjerner, men som gode nordmenn er juryen ikke villig til å innrømme det. Alle svenske stjerner har heldigvis ikke skapt like mye ubehag for oss nordmenn som Gunde Svan. Christina Lindberg, Britt Ekland og Malin i «Vi på Saltkråkan» har appellert til andre sider av følelseslivet en det svette menn på ski gjør. Det er ikke så greit å finne ut å for noen tangenter i følelse-registret den svenske stjerna som kom til Moropeden 2016 aktiviserte. Men at det var ei stjerne av en moped var det ingen tvil om. Den skinte som en supernova. Det virka som det ikke var et støvkorn på den svenske Monark Monarscoot 1969 modell. Man kunne få sveiseblink av mindre.

Det er Strømstadmannen Walter Marold fra Stene Moppers som har skylda for både Monarscootens glans og tekniske stand. Han har demontert mopeden til minste del. Pussa, lakka, og skifta det som trengtes, før det hele er montert sammen igjen. Hans tekniske innsikt og stødige hand har ført til at den har blitt litt bedre og blankere enn den var den gangen den rulla utfra fabrikken i 1969. Like beundringsverdig som mopedens glans og tekniske tilstand er at Walter ikke har brukt mer enn noen få måneder på å hel-restaurere Monarscooten. Da er det kanskje unødvendig å si at dette langt fra er den første restaureringa han har på samvittigheten.

Det er mange flotte mopeder i Sverige, så det er ikke helt sikkert denne Monarscooten er den fineste og blankaste Monarken i Sverige. Derimot er det ingen tvil at den skinner og gjør seg bedre på bilder enn alle som i dag har Monark som yrkestittel i Sverige.

Moropedens jury vet att det finns stora svenska stjärnor, men som goda norrbäggar är vi inte villiga att erkänna det. Alla svenska stjärnor har lyckligtvis inte skapat lika mycket obekvämt för oss norrbäggar såsom Gunde Svan. Christina Lindberg, Britt Ekland och Malin från «Vi på Saltkråkan» har vädjat till andra aspekter av känsloliv än svettning män på längdskidor. Det är inte lätt att avgöra vilka spektrum av känslor den svenska stjärnan på Moropeden 2016 aktiverad. Det var utan tvekan en stjärna av en moped. Det strålade lika en supernova. Det verkade som om det inte fanns ett dammkorn på den svenska Monarch Monarscoot 1969 modell. Man kan få svetsblänk av mindre.

Det är Strømstad gräbben Walter Marold från Stene Moppers är att skylla för både Monarscootens briljans och tekniska skick. Han har demonterat mopeden till den minsta del. Slipat, målat, och ändras vad som behövdes, innan den monteras på nytt. Hans tekniska insikt och stadig hand har inneburit att den nu är lite bättre och blankare än den var vid tidpunkten Monarscooten utrullade från fabriken i 1969. Lika beundransvärd som mopeder briljans och tekniska tillstånd är att Walter inte har tillbringat mer än ett par månaderi verkstaden för att helrenovera Monarscooten. Då är det kanske onödigt att säga att detta är långt ifrån den första renoveringen han har på sitt samvete.

Det finns många trevlig och vacker mopeder i Sverige, så det är inte helt säkert på denna Monarscooten är den finaste och ljusaste monark i Sverige. Emellertid råder ingen tvekan om att den är glansigare och finare på kort än någon som har Monark som yrkestitel i Sverige idag.

2015

Blankopeden 2015 ble tildelt Beate Roulunds Corvette 290, 1963 modell. Nå kan man ikke gi Beate hele skylda for åssen denne Corvetten ser ut. Det var gubben i huset, han Trond som kom sleppanes inn i stua med et vrak av en moped. Det kan hende det ikke var inn i stua, men inn i garasjen. Samme kan det være. Han bynte i hvertfall å dele den opp i passe store støkker. Passe «store» er kanskje ikke det rektige å si her. Den ble skrudd fra hverandre til minste detalj. Nærmest til nøytroner og protoner, som ble lagt i hver sin boks. Da dette var utført, var det på med silkehanskene, og fram med Q-tips for å pusse hvert fragment skinnanes rent. Var det noe små ujamnheter eller feil ble detta rettaopp, eller delen bytta ut. Da gjenstod bare lakkering før det var å sette i sammen puslespillet i motsatt rekke følge av det demonteringa hadde blitt utført. Vanskeligere var det ikke. Til slutt sto den hvite Corvetten der, og skinte som ei nyvaska fredsdue.

Det gjorde heller ikke noe for helhetsinntrykket at Beate var i ført benklær av samme farve som mopeden. Noe dårligere harmoniserte heller ikke den rosa reservekanna på bagasjebæreren. Man kan si at denne rosa bensinkanna, som han Trond vant på Røverrallyet i 2012 toppa det hele. Uansett kanne eller ei. Det var ingen tvil at denne Corvette 290, 1963 modell fortjente Blankopeden 2015

2014

Selv om det synes helt klart på mange av moppene som deltar på Moropeden at døm har helt andre hensikter enn å vinne Blankopeden, mangler det langt i fra kandidater til denne utmerkelsen. Etter et par befaringsrunder blant døm parkerte mopedene på Ise banen fikk juryen tårer i øynene. Tildels skyltes det at man ble blenda av krom og blank lakk, men også at døm ble rørt av døm mange flotte mopedene som ville vært verdige vinner av Blankopeden. Det er utrolig hvor mange flinke hender og mye tålmodighet det finnes blant Moropedens deltakere.

Tilslutt var juryen sikker i sin sak. Det måtte bli Helge Mathisen sin Raufoss Speed 1957 modell som tildeltes Blankopeden 2014. En ting er at dette er noe helt annet en dusinvare. Det hverken var eller er et vanlig syn i trafikken. En fem til seks støkker skal eksistere i dag. Premien tildeles derimot for den stand mopeden er i, og det arbeidet som er gjort med den. Hvis det er noen som kan finne noe feil må det være Helge sjøl, men selv det tror vi ikke. Det blir kanskje ikke siste gang vi ser Helge under Moropedens eller andres stevners Premieutdeling. Hjemme har han en tilsvaranes, men den er produsert i Trondheim og bærer navnet Nidaros.

Nå eide ikke Helge bare en av mopedene som deltok i Moropeden 2014. Han hadde også den som var den hardeste konkurrenten i Blankoped-klassen en Tempo som kun hadde gått 40 mil.

2013

Blankopeden 2013 tilfalt Øyvind fra Vikersund Puch & Pinanos Puch VS 50 4M fra 1966. Juryen fikk tårer i øynene når døm så dette klenodiet. Og hvis noen ikke vet det, betyr det å få tårer i øynene ikke det samme som «å gråte av»!

Puchen er Øyvinds farsarv. Med en farsarv følger det ikke bare forpliktelser, men også gode minner. Faren brukte ikke Puchen bare til og fra jobben i Televerket. Øyvind har også gode minner fra turer han og faren tok for å hente gress til et par kalver døm fôra opp. Faren la langljåen på tvers over styret, mens lille Øyvind satt seg på bagasjebæreren. Turen tilbake skulle også to fulle sekker være med, så da kan det ikke ha vært mye ledig plass igjen på Puchen.

Den gangen var Puchen en bruksgjenstand. Derfor var det ikke noe snakk om vinterlagring. Da kulda nærma seg var det på med piggdekk, og bytting til annen plugg. En annen form for vedlikehold faren foretok på Puchen var å male den Fenom maling. Øyvind har ikke foretatt noe full restaurering av Puchen, men fiksa det som trengs, og latt den få tilbake ekte lakk igjen.

2012

Et av krava for å bli tildelt en av Moropedes hedersbevisninger er at mopeden har kommi seg velberga igjennom løypa. Vår fagjury insisterte på at blankopeden skulle gå til Hennig Aasbergs Tempo Safir 1968 modell. Skulle den det måte vårt prinsipp vike. Men la gå. Skal det bli fred i verden så må noen legge sine prinsipper til side. Derfor så vi bort fra våre klausuler denne gangen. Det ber vi dere i Nobelkomiteen bite dere merke i!

Henning er av døm som har et garasjeutvalg som gjør han må lide av valgets kvaler hver gang han skal ta en liten moppe-tur. Etter å ha ellet ferdig på morran den 9. juli ble det hans Tempo Panter 330 1966 modell som fikk æren av å være hans følgesvenn på Moropeden 2012. Den hadde ikke rullet mange meterne av crusing-runden, før den begynte med sine nøkker. Hosta, hompa og rista som det skulle feile den noe aldeles forferdelig. Ved Varteig kirke der de andre svinga oppover mot Rakkestad skjønte Henning at nedover mot Øya ville være en mer riktig fallretning for en sånn uvillig doning. Selv om Henning rulla inn porten hjemme på Øya litt tidligere enn planlagt var ikke dagen over for hans del. Han plokka fram en ny tohjuling fra samlingen å la i vei mot Ise-banen igjen. Der brukte han tia til å vente på at de andre kom tilbake fra Rakkestad.

Det var ikke en hvilken som helst doning Henning hadde henta fram denne gangen. Det var hans Tempo Safir 1968 modell. Den hadde rulla sine barne dekk, langt der vest, på Karmøy. Etterhvert hadde den blitt utsatt for litt av hvert. Det bar den tydelig preg av da Henning slo kloa i den. Her holdt det ikke med kraftig lut. Her var det full verktøykasse, stor innsikt og et godt håndlag som måtte til. Et og et halvt år brukte Hennig på å kaste sin glans over doningen. Men så skinner det da i dag av glansen. Noe som bildet her tydelig beviser.

Ps. Skulle det være noe tvil så er det bildet øverst til høyre som viser Safieren etter oppussinga.

2011

Blankopeden gikk 2011 som i 2010 til en av Trond Dahle Johansens mopper, en Tempo Comet 600 1968 modell. Riktignok ikke samme moppe som i fjor, selv om de to mopper på en måte har noe felles.

Da Trond ryddet opp etter restaureringa av fjorårets vinner. Tok han delene som lå igjen på arbeidsbenken og satte sammen til nok en blank pærle av en Comet. De fleste hadde selv med en tryllestav knapt klart å lage en hjulvisp av resten på arbeidsbenken. Trond klarte derimot med sine magiske fingere, noen fastnøkler, skrujern og stå på vilje å trylle fram dette klenodiet av en Comet.

2010

Trond Dahle Johansen fra Gressvik sin Tempo Comet 600, 1968 modell. At det er fullt mulig med stor arbeidsinnsats og pågangsmot å pusse opp en moped så den ser ut som fabrikkny vet de fleste. Etter å ha sett denne Cometen vet vi at noen også klarer å gjøre den enda blankere og flottere.

2009

I 2009 ble Blankopeden tildelt Kjell A Johansen, NVMC Nedre Glommen, sin Termoped 1956 modell (Trekk 30). Et restauringsarbeid som ivaretar en viktig del av diskriktes arbeiderhistorie.