Inte sista ordet om Adamski

Nämn namnet George Adamski bland seriösa, vetenskapligt inriktade ufologer och du får direkt kommentarer som lögnare, skojare, kultledare, charlatan etc. utan någon vidare argumentation. Vad vetenskapligt inriktade ufologer missar i sammanhanget är att denna typ av emotionella reaktioner bara är en spegelbild av naiva new age-ufologers trosvissa yttranden - kategoriska uttalanden utan undersökning. Det räcker inte att vara kritisk, man måste veta något också. Det var därför med stor förväntan jag mottog den senaste boken av Marc Hallett, A critical appraisal of George Adamski. The man who spoke to the space brothers (En kritisk granskning av George Adamski. Mannen som talade med rymdbröderna). Den är skriven i samarbete med den amerikanske ufologen Richard Heiden och finns att ladda ner gratis på nätet.

Marc Hallett har mycket generöst donerat sin stora samling Adamski-material till AFU. En viktig och ovärderlig samling för framtida forskning. På flera sätt har Marc Hallett och jag samma bakgrund inom ufologin. Vi är båda födda 1952 och började våra ufologiska karriärer som tämligen naiva Adamski-anhängare. Marc arbetade tillsammans med de belgiska Adamski-medarbetarna May och Keith Flitcroft och jag ingick under några år i början av 1970-talet i Sten Lindgrens Adamski-inspirerade grupp Intergalaktiska Federationen – IGF. Båda upptäckte vi efter några år problem med Adamski och blev därmed mera kritiska till hans böcker och påståenden. För Marc innebar det en livslång studie av George Adamski, vilket resulterade i flera böcker, huvudsakligen på franska. För mig, drygt 40 års undersökningar av både svenska och utländska kontaktfall, inklusive de kontroversiella första generationens Amerikanska kontaktfall.

Eftersom jag värderar intellektuell öppenhet och ärlighet ser jag det som väsentligt att innan jag fortsätter recensionen påpeka att mina personliga åsikter om Adamski skiljer sig på flera sätt från Halletts. Det är också viktigt att komma ihåg att Hallett är en radikal skeptiker som anser att det inte finns någon ufogåta. Allt går att förklara som misstolkningar och myter. Läsare av min blogg och senaste bok noterar att jag presenterar en alternativ teori som innefattar Adamski, en variant av Jacques Vallees esoteriska interventionsteori. Mycket kortfattat går den ut på att några få av den första generationen amerikanska kontaktpersoner, däribland Adamski, var inblandade i en psykologisk/kulturell test utförd av en grupp okända främlingar från vårt multiversum. En dylik teori gör mig naturligtvis till något av en kättare inom uforörelsen. Men jag har kommit fram till en liknande slutsats angående Adamski som den amerikanske psykiatern Dr. Berthold Schwarts bedömning av Howard Menger: ”Fallet Howard Menger och hans påståenden om kontakter är långt ifrån avgjorda eller någon svart-vit fråga.” I den intellektuella ärlighetens namn måste jag förstås också påpeka att min teori kan vara fel.

A critical appraisal of George Adamski är en grundläggande dokumentation som borde läsas av alla seriösa ufologer. Den är resultatet a många års foskning och presenterar en mängd nya data om Adamski. Dessutom ett appendix med intressanta dokument plus en bibliografi. Men läsare bör jämföra denna volym med George Adamski – the unfold story (1983) av Timothy Good samt George adamski. The toughest job in the world (2010) av Nya Zealandjournalisten och ufologen Tony Brunt.

I femton kapitel dokumenterar Hallett sitt engagemang i Adamski-rörelsen samt sitt avhopp efter att ha upptäckt indidationer på att den så kallade Rodefferfilmen från 1965 var manipulerad. Vi får följa hans detaljerade undersökningar av Adamskis foton, filmer och påståenden. Hallett är mycket entydig i sin bedömning. Adamski var en simpel bluffmakare som ”utvecklade lögnen till en konstart”. Det finns inga frågetecken i Halletts bok, inga tvivel, inga tveksamheter. Allt är svart och vitt – Adamski var en lögnare. Och det är här jag finner det största problemet med boken. Hallett utelämnar konsekvent fakta och data som skulle kunna ge en annan tolkning. All a som verkligen bemödat sig om att seriöst och förutsättningslöst studera Adamski noterar att han var en mystiker och inget pålitligt sanningsvittne – en Janus-människa. Till och med Tony Brunt, som har en helt annan syn på Adamski än Hallett skriver: ”Han verkade till hälften en helig man, hälften skojare, en fascinerande blandning av det sublima och det slippriga. Adamski var två personer.”

En stor del av boken ägnas ingående undersökningar av Adamskis filmer och foton. Eftersom mitt tekniska kunnande är begränsat avhåller jag mig från kommentarer om denna del. Personligen hoppas jag att Glenn Steckling som idag är ledare för Adamski foundation och förvarar originalnegativen, kommer att låta dessa bli professionellt undersökta och resultatet presenterat för allmänheten. Ett intressant faktum är att Adamski inte var den första att illustrera det ”venusianska spaningsskeppet”. Det avbildades istället i ett häfte, Visitors from space, av kontaktmannen Eugen Drake 1949 eller 1950. På sidan 127 nämner Hallett en observation av ett spaningsskepp med mänskliga varelser som gjordes av Adamskis medarbetare Lucy McGinnis ensam inte tillsammans med Adamski. Hallett skriver att Lucy ”trodde hon såg det venusianska tefatet mycket nära” men att det sannolikt var en dröm. Detta ger en helt missvisande bild av vad som verkligen hände. Timothy Good sände mig en utskrift av originalintervjun han gjorde med Lucy 1979. Intervjun visar tydligt att Lucy var helt vaken och stod utanför huset i Palomar där hon på nära håll observerade en halvt genomskinlig farkost med besättning. Lucy McGinnis lämnade sin sekretarsyssla för Adamski 1962 när hon inte längre stod ut med hans allt vidlyftigare påståenden och beteende. När Timothy Good frågade henne varför hon inte tidigare avslöjade sanningen om en del av Adamskis historier gav hon ett mycket intressant svar: ”Det störde mig aldrig till den grad att jag gjorde någon affär av det, och, förstår du, jag hade kunnat göra en affär av det om jag inte sett de där farkosterna.”

Det har rapporterats många observationer av den klockformade Adamskifarkosten i olika länder, även Sverige. Och observationerna har inte enbart gjorts av Adamskitroende. Jag undersökte själv en sådan händelse där en busschaufför såg en av dessa klockforamde farkostern 1969. Han rapporterade endast händelsen till militären. Den brittiske ufologen Jenny Randles har också nämnt liknande fall i sina böcker. Jag har heller inte funnit någon anledning av ifrågasätta äktheten av de foton som Tahalitha Fry tog i Oregon 1968. I AFU finns de brev hon skrev till sin svenska vän Edith Nicolaisen strax efter händelsen. Så även om Adamski bluffade sina foton verkar det som om denna typ av ufo existerar. När det gäller Rodefferfilmen 1965 kan man fråga sig om Madeleine Rodeffer verkligen ljög när hon mycket detaljerat beskrev händelsen och de tre mystiska män som kom till hennes hem strax innan observationen och bad henne och Adamski göra sig redo? Tony Brunt intervjuade Rodeffer i maj 2009 där hon beskrev dessa män: ”De kunde ha varit din farbror, din kusin eller du. Jag fick intrycket av att deras roll var stödjande så vi skulle klara att hantera hela händelsen.” Hallett spekulerar om att Adamski kan ha hypnotiserat Rodeffer att se tefatet. Knappast en trolig förklaring. I Halletts bok nämns inte heller något om Desmond Leslies observation, tillsammans med Adamski, av en liten så kallad telemeterskiva (liten diskus).

Carol Honey var Adamskis medarbetare på 1950- och 60-talen innan han blev desillusionerad av de extravaganta historierna och lögnerna som Adamski kom med i slutet av sitt liv. Carol Honey korresponderade med Honey under många år och de utvecklade en varm vänskap. ”Intellektuellt ärlig” är Halletts bedömning av Honey. Men Hallett borde också ha berättat att Honey själv var en kontaktperson med egna upplevelser helt skilda från Adamskis. Detta nämner Honey själv i flera av sina newsletters: ”Jag har själv haft egna upplevelser som var bevis för mig men jag kommer inte att göra dem kända för en skeptisk allmänhet” (mars 1968). ”Jag har mött en mycket högt utvecklad rymdmänniska som hade ett djupt ärr så i det fallet talar jag från egen erfarenhet” (juni 1963).

Enligt Hallett visste Desmond Leslie att Adamski var en skojare: ”När han förstod att Adasmki var en skojare blev han egentligen inte förnärmad. Kanske tog han det hela humorsitiskt, skrattade tillsammans med skojaren och beslutade sig för att föra skämtet vidare”. Denna spekulation har absolut ingen faktabakground och visar på ett fullständigt missförstånd vad gäller Desmond Leslie, hans filosofi och personlighet. Desmond Leslie försvarade Adamski hela sitt liv men tolkade hans upplevelser i enlighet med den esoteriska traditionen.

I mina egna undesökningar av kontaktfall i Sverige har jag funnit oberoende vittnen som kunnat bekräfta att kontaktpersonen verkligen mötte någon typ av ”främlingar”, vilka dom än är. Samma är förhållandet med Adamski. Lou Zinsstag nämner att när Adamski bodde på et hotell i Baseel 1959 fick han okända besök. Lou beslutade sig för att kolla om så verkligen var fallet och frågade både hotelldirektören och en portier. Båda svarade: ”Det är flera män som brukar komma vid niotiden, men aldrig fler än två i taget.” Mark Halletts bisarra kommentar till dessa påståenden är att Adamski kanske hade hemliga homosexuella möten. Så långt jag känner till finns inga fakta som stöder en sådan spekulation.

Trots dessa kritiska kommentarer uppskattar jag Marc Halletts bok. Den tillför många nya fakta som hjälper oss att bedöma George Adamski. Jag försvarar inte Adamski utifrån de vanliga trosvissa synpunkterna från new age-ufologin utan min teori är att Adamski och ett antal andra kontaktpersoner var involverade i ett experiment som de inte alltid förstod och ofta misstolkade. Dessutom är jag enig med Carol Honey om att den filosofi som presenteras i Ombord på rymdskepp är vacker och inspirerande. Jag misstänker att det sista ordet om Adamski inte är sagt. Det finns en djupare gåta med många kontaktfall som kräver mycket mera forskning. I detta kontroversiella ämne är det nödvändigt att vara öppen likaväl som att vara kritisk mot kritiker och skeptisk mot skeptiker.

Håkan Blomqvist

Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 4, 2015.