Så bildades Sveriges första ufoförening

Fredagen den 14 mars 1958 hölls ett något ovanligt möte i studentkårens lokal på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Mellan 40 och 50 studenter hade samlats för att lyssna till ett föredrag om flygande tefat av Edith Nicolaisen. Efter en och en halv timmes föreläsning och diskussion ställdes frågan: hur många skulle vilja vara med och bilda en förening för interplanetarisk forskning? 17 män och kvinnor svarade ja. Onsdagen den 19 mars samlades gruppen åter i studentkårens lokal och beslut togs att bilda Sällskapet för interplanetariska studier. Därmed hade Sverige fått sin första ufoförening.

Initiativtagaren till denna aktion, danskfödda Edith Nicolaisen, kallad Nic i vänkretsen, hade hösten 1957 grundat förlaget Parthenon AB i Helsingborg, tillsammans med två svenska kvinnor Brita Rodosi och Rut Lindberg. Den första utgivna boken, Flygande tefat har landat av Desmond Leslie och George Adamski, kom ut i oktober 1958. Därefter initierade Edith Nicolaisen en intensiv informationskampanj med syfte att starta så många ufoföreningar som möjligt i Sverige. Hon använde termen UFO/IFO-föreningar där IFO stod för interplanetariska flygande objekt. Men hon hade även mer storstilade planer. I ett brev till sin medarbetare Brita Rodosi 10 februari 1958 skriver Edith: ”Förbereder också långsamt en audiens hos den svenska kungen för ´tre kvinnor´. Nödvändigt att få Hans Majestäts intresse för saken och bistånd.”

Första staden för kampanjen blev Göteborg. Den inleddes med en lång insändare, Jag tror på de flygande tefaten, publicerad i Göteborgs-Tidningen 12 mars 1958. Trots att Edith Nicolaisen var mycket återhållsam med egna upplevelser skrev hon i insändaren: ”Slutligen vill jag påpeka att jag tillsammans med några andra människor har iakttagit UFO:s eller flygande föremål, både sfäriska, klockformade och cigarrformade, på så nära håll att varje möjlighet till felaktig observation var utesluten.”

Med Hotell Heden i Göteborg som bas ägnade Edith cirka en vecka i mars 1958 åt att besöka skolor, bibliotek, universitet samt cheferna för lokala militärförband. Till sin medarbetare Rut Lindberg rapporterade hon att militärerna var ”skeptiska men intresserade. Särskilt efter att ha sett 80 ljusbilder av UFO från hela världen.” Däremot var mottagandet mera kyligt på de cirka 10 skolor och läroverk (dåtidens gymnasium) där Edith av rektor fått tillåtelse att hålla ett anförande för lärarna om flygande tefat och interplanetariska besökare. ”De var sorgligt, men obetalbart, att se reaktionen från konservatismens och ortodoxins fäste”, skrev hon till den amerikanske kontaktmannen George Adamski i april 1958.

En dag föreslog hon sin gode vän och medarbetare Brita Rodosi att sätta upp en affisch på annonstavlan i Chalmers tekniska högskola. Affischen välkomnade alla som var intresserade att diskutera interplanetariska rymdskepp från en vetenskaplig och teknisk synvinkel, till en sammankomst i kårhuset. Edith och Brita hade räknat med kanske fyra eller fem deltagare men mellan 40 och 50 studenter dök upp. Efter Ediths föreläsning antecknades namnen på de deltagare som var intresserade att träffas igen den 19 mars för att bilda en förening. I Parthenons arkiv, förvarat hos Arkivet för det oförklarade (AFU) i Norrköping finns en förteckning över de som deltog i bildandet. Listan omfattar 23 namn. Även pressen bjöds in till det kommande mötet vilket resulterade i en artikel i Göteborgs-Tidningen 20 mars: Göteborg fick Sveriges första ”tefatsklubb”.

Till styrelsens ordförande valdes TV-teknikern Gösta Sellin, vice ordförande teknolog K. Rosander, sekreterare Dag Stålsjö samt kassör Bertil Säby. Intressant att notera är namnet Dag Stålsjö, som senare blev en känd och kontroversiell TV-producent och författare. Utsedd till årets förvillare 1987 av föreningen Vetenskap och folkbildning. Någon ufoförening i modern mening var inte Sällskapet för interplanetariska studier, även om man i ett programblad syftar till ”att insamla dokumentariskt material”. Föreningens främsta målsättning var ”studium av de interplanetariska rymdskeppens (IFO) kraftkälla och dess användning inom modern teknik.” Någon uppgift om vidare möten eller verksamhet finns inte och föreningen självdog snart av brist på aktiva.

Det måste ha varit en ganska egenartad upplevelse för dåtidens lärare och militärer att konfronteras med Edith Nicolaisen och hennes idéer. Med sin dansk-svenska dialekt var hon svår att förstå, vilket ofta ledde till missförstånd och konflikter. Sven Magnusson, mångårig redaktör för tidskriften Sökaren, förklarade en gång att han bara förstod 30 procent av vad Edith sa. Därför ville han hellre att hon skrev brev. Dessutom presenterade hon sitt budskap med en glödande patos och missionsiver som till och med fick hennes mest hängivna medarbetare att protestera mot ständiga uppmaningar att jobba hårdare och offra allt för den Nya Tidsåldern och rymdmänniskornas budskap.

Den var inte forskningsinriktade och undersökande ufoföreningar Edith Nicolaisen vill bygga upp utan filosofiskt inriktade sammanslutningar med syfte att skapa en bättre värld. I en informationsbroschyr från Parthenon kan man läsa följande:

”Parthenon startades 1957 som ett led i ett världsomfattande freds- och upplysningsarbete i avsikt att väcka Nordens folk och framför allt ungdomen till insikt om vår tids epokgörande interplanetariska händelser… Parthenons upplysningsarbete har två huvudsyften:

1. Utgivandet av Nya Tidsålderns litteratur, vars innehåll bygger på faktiska händelser och vars mål är att bringa Nya Tidsålderns budskap till mänskligheten…

2. Att bistå vid upprättandet av interplanetariska och kosmologiska studiecirklar.”

En central del i Edith Nicolaisens idévärld och motivation för Parthenons verksamhet var övertygelsen om att en stor katastrof inom några få år skulle drabba mänskligheten. Domedagsprofetsior från olika mystiker och ufo-kontaktpersoner tog hon på stort allvar. Detta tema återkommer ständigt i korrespondensen med vänner och medarbetare världen över. I ett brev till länsbibliotekarie Wilhelm Edström, under många styrelseordförande i Parthenon AB, skriver Edith i ett brev 26 oktober 1958: ”Vore mycket tacksam om Herr Edström ville sända resten av Adamskis brev till Parthenon i Hälsingborg… Tacksam om de sänds rekommenderat - då de en gång kommer att få ett historiskt värde - om vi på denna sida av klotet skulle överleva de stora jordkatastroferna.”

Edith Nicolaisen såg sig som utvald att utföra en hårt och tungt pionjär- och missionsarbete i Sverige. Hon offrade allt för denna sak: äktenskap, framtida yrkeskarriär inom WHO, pengar och hälsa. Med fanatisk iver drev hon sitt upplysningsarbete, vilket ofta resulterade i tämligen orealistiska idéer och projekt. Så här uttrycker sig hennes väninna och medarbetare Eva Lejman i ett brev 1972: ”Jag har lärt mig mycket genom Parthenon av din egen osjälviskhet som inte är av denna världen, tro mig. Du är redan i så fall ett helgon – but a somewhat crazy saint, Dear Nic.”

Edith Nicolaisen må ha varit lite av ”crazy saint” men genom sitt arbete med Parthenon blev hon på sätt och vis den svenska uforörelsens urmoder. Flera ufoföreningar skapades inspirerade av Nic, bland annat ännu existerande Malmö interplanetariska sällskap (MIS), numera en lokalförening inom UFO-Sverige. En hel generation svenska ufologer påverkades av den litteratur Parthenon publicerade. Idag finns förlaget och Edith Nicolaisens mycket omfattande och unika arkiv bevarat i AFU. En oerhört värdefull skattkista att gräva ur för dagens forskare, ufologer och journalister.

Håkan Blomqvist

Publicerad i UFO-Aktuellt nr 2, 2019