Mycket kortfattat skulle man kunna säga att den organiserade svenska uforörelsen skapades av esoteriker, i första hand av medlemmar i Teosofiska Samfundets Adyar. De två första ufoböckerna på svenska, De flygande tefaten av Frank Scully (1951) och Flygande tefat – observatörer från världsrymden av Donald Keyhoe (1955), resulterade inte i bildandet av några ufoföreningar i Sverige även om de bidrog till ett ökat intresse för frågan. I USA delades under 1950-talets början uforörelsen i två falanger, en huvudsakligen vetenskapligt inriktad samt en mera nyandlig, grundad på kontaktpersoners budskap. Ser man det idéhistoriskt är Sverige lite unikt på det sättet att den svenska uforörelsen från början nästan helt var en nyandlig företeelse.

Det är märkligt att ingen, vad jag känner till, skrivit en doktorsavhandling om den teosofiska rörelsen i Sverige med tanke på det stora kulturella inflytande rörelen hade under många år. Det startade med att författaren Viktor Rydberg år 1888 bjöd in ett antal teosofiintresserade till sitt hem i Stockholm, bland dem två damer som besökt Blavatsky i London. Det blev upptakten till bildandet av den svenska avdelningen av Teosofiska Samfundet, under ledning av läkaren dr. Gustaf Zander. Även kung Oscar II var intresserad av teosofin och när det internationella samfundets ledare Henry Olcott och senare Annie Besant besökte Sverige blev de inbjudna till audiens hos konungen. Anhängare och sympatisörer var för övrigt grevinnan Constance Wachtmeister, August Strindberg, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Bland teosofer finner vi också kända namn som Kata Dalström samt psykologerna Sidney Alrutz och Bror Gadelius. Dessutom konstnären Gustaf Fjæstad. 1929 hade Teosofiska Samfundet Adyar 763 medlemmar fördelade på 33 loger (lokalavdelningar) i 29 svenska städer. Den enda doktorsavhandling jag funnit som ger en presentation av teosofin i Sverige är Historien om den antroposofiska humanismen av idéhistorikern Håkan Lejon. (1) Även om den huvudsakligen är koncentrerad på antroposofin så ger den en översiktlig bild av teosofins historia i Sverige. Lite svensk teosofihistoria finns också att läsa i Att älska sin nästa som sig själv (2) av Inga Sanner, idéhistoriker vid Stockholms universitet.

Att det blev just teosofer som skapade den svenska uforörelsen är inte förvånande. Tanken på utomjordiska besökare och intresse för paranormala fenomen var tidigt en integrerad del av teosofin. Därmed skapades också en öppenhet för ufofenomen. De kunde lätt integreras som en naturlig del i läran. Särskilt sedan författaren Desmond Leslie med sin mycket uppmärksammade Flying Saucers have Landed (1953) ägnade en stor del av sin bok åt jämförelser med påståenden i esoterisk litteratur. Förspelet till bildandet av Ifologiska sällskapet i Stockholm 1958 är inte helt klarlagt men jag har försökt pussla ihop olika uppgifter samlade i Arkivet för UFO-forskning i Norrköping. God hjälp har jag också haft av Heikki Virtanens akademiska uppsats Ifologiska Sällskapet i Stockholm 1957-1969. (3)

Jan Erik Janhammar var teosof och bokhandlare i Stockholm. Han tillhörde en loge av Teosofiska Samfundet Adyar. Sommaren 1950 satt han och mediterade hemma hos den klärvoajante skräddarmästaren Gustaf Adolf Petersson. Plötsligt uppenbarade sig en varelse som de uppfattade som Janusguden: ”Vi kunde inte bara se hans gestalt. Vi kunde också höra hans hjärta slå, ungefär hälften av en människas slag.” Synen varade under 36 minuter. (4) Efteråt diskuterade de båda vännerna meningen med händelsen och kom fram till att de ville bilda en bro mellan olika livsåskådningar. Tillsammans med Gösta Eklund, känd föreläsare inom teosoferna grundade man 1951 Måndagsgruppen. Den presenterades som en föreläsningsförening för filosofi, religion och tvärvetenskap. Man ville vara en fri sökargrupp, inte bundna av teosofin. ”Många trodde att det var en parentes inom det Teosofiska Samfundet Adyar. Men nu firar vi 35-årsjubileum med 1336 föredrag bakom oss”, skriver Janhammar i en historik 1987. (5) Måndagsgruppen kan alltså betraktas som ett sidoskott eller utbrytning ur Teosofiska Samfundet Adyar. Föredragen hölls de första åren på Medborgarhuset och senare på ABF-huset i Stockholm. I mars 1958 ställdes Måndagsgruppen inför situationen att man saknade föredragshållare. Genom Gustaf Adolf Petersson fick man tips om en bekant, Kerstin Bäfverstedt, som kunde hålla ett föredrag om flygande tefat. I sin avhandling om Ifologiska Sällskapet skriver Heikki Virtanen: ”Föredraget blev en stor framgång och en vecka senare höll Bäfverstedt samma föredrag igen och vid det tillfället skickade man runt teckningslistor och grundade sällskapet.”

Jan-Erik Janhammar

Datum för bildandet var den 23 mars 1958. (6) Kerstin Bäfverstedt var maka till den kände professorn och överläkaren vid Södersjukhuset 1946-79, Bo Bäfverstedt. Hon var djupt intresserad av ufo och paranormala fenomen och var genom sina många resor bekant med många forskare och ufologer bland annat författaren Trevor James Constable, känd genom boken They live in the sky. Kerstin Bäfverstedt var också under många år svensk representant (regional director) för Borderland Sciences Research Associates (BSRA) i Kalifornien och stod i regelbunden kontakt med ledaren Riley Crabb. Hon förekom då och då med inlägg i BSRA:s tidskrift Round Robin – The Journal of Borderland Research. I Måndagsgruppen liksom i Ifologiska Sällskapet samlades i huvudsak människor med anknytning till teosofi, antroposofi, spiritualism, parapsykologi etc. Ifologiska sällskapets rötter kan alltså både personhistoriskt och idéhistoriskt spåras till den teosofiska rörelsen i Sverige.

Kerstin Bäfverstedt. Foto: AFUs bildarkiv

Den andra ufoföreningen som bildades 1958, Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS), blev till tack vare det ambitiösa arbete på att starta ufoföreningar runt om i Sverige som drevs av Edith Nicolaisen (1911-1986), grundaren av bokförlaget Parthenon. Jag har i en tidigare bok, UFO – i myt och verklighet, givit en historik över Nicolaisen och hennes förlag. Inspirerad av antroposofi, teosofi och framförallt George Adamskis böcker om möten med rymdmänniskor upplevde Nicolaisen sig som kallad till ett korståg för the new age, den nya tidsåldern i Norden. Med en glödande övertygelse, obändig energi och målmedvetenhet reste hon runt i Sverige åren 1958-1964 och besökte hundratals skolor, folkbibliotek, ABF-, IOGT-, sjömans- och militärbibliotek för att informera om den nya tidsåldern och sälja Parthenons litteratur. Under 1960-talet skickades mängder av reklam ut till lärare och skolbibliotekarier. I ett reklamblad från november 1969 med rubriken ”Till Skolbibliotekarien” kan man läsa:

”Vi har ett angeläget ärende till Er och till Sveriges ungdom! För mer än 15 år sedan startades ett världsomspännande upplysningsarbete av vidsynta män och kvinnor världen över för att nå en elit av ungdom i alla länder. Syftet är att få ungdomen att inse nödvändigheten av att leva i harmoni med de universella lagarna i vårt dagliga liv…Parthenon startades här i Sverige 1957 som ett led i ovannämnda upplysningsarbete… Det har visat sig att ungdomar, oavsett ras och nationalitet, är intresserade av de s.k. ”flygande tefaten” och rymdskeppen, och en livlig korrespondens mellan dessa ungdomar pågår redan över hela världen… Parthenons rymdlitteratur handlar om faktiska händelser och dess etiska syfte och kosmiska livsfilosofi kan enligt många pedagogers uttalande inte nog värdesättas… Vår litteratur är lättfattlig och underhållande skriven för ungdom mellan 12 och 20 år, och vi vore tacksamma om Ni ville anskaffa den del av vår rymd- och ”nya tids”-litteratur, som bäst passar Edra åldersgrupper på skolbiblioteket.”

Edith Nicolaisen. Foto: AFUs bildarkiv

Sedan början av 1950-talet hade Edith Nicolaisen sökt sig till teosofiska och antroposofiska kretsar. Flera av hennes bästa vänner var teosofer, bland annat den danske liberalkatolske biskopen Otto Viking, vars bok En klode griber ind, hon hade planer på att översätta till svenska. Nicolaisen flyttade från Köpenhamn till Hälsingborg 1957 med syfte att bilda aktiebolaget Parthenon. Formellt bildades förlaget den 4 juli 1957 och till styrelsen knöts tre teosofer, Brita Rodosi, Rut Lindberg samt som suppleant Sonja Lilienthal. Dessa tre kvinnor tillhörde samtliga Teosofiska samfundet Adyar. Brita Rodosi var distrikssekreterare för Götaland, Sonja Lilienthal ledare för Göteborgslogen och Ruth Lindberg aktiv teosof i Stockholm. Vad jag känner till var Edith Nicolaisen själv inte medlem av Teosofiska samfundet Adyar. Hennes världsbild var inte strikt teosofisk utan en blandning av antroposofi, teosofi, rosencreutzarläror, spiritualism and ufo-kontaktpersoners budskap. Någon intellektuell systembyggare var Nicolaisen inte utan snarare en nyandlig eklektiker som blandade friskt från olika källor. Trots sina åtta års akademiska studier i bland annat språk och filosofi såg hon inte motsättningarna mellan de olika lärorna utan plockade likt dagens new age-entusiaster idéer från ett stort andligt smörgåsbord. Det är därför inte helt lätt att få en klar bild av Edith Nicolaisens syn tefaten men utifrån hennes digra korrespondens går det att vaska fram vissa grundläggande idéer och linjer i hennes tänkande.

Den första ufobok som Edith Nicolaisen lät översätta var Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski. Till en tänkbar översättare av boken, Ann Bouleau, skriver hon den 16 september 1956 angående sin syn på tefaten: ”Själv tillhör jag en krets av idealister här i Norden som är fast övertygade om att ”flying saucers” är av interplanetarisk härkomst, d.v.s. kommer från de andra planeter där människorna nått en långt högre utveckling än den vi jordbor nått, eftersom vi, som de heliga skrifterna gång på gång omtalar – har vänt oss bort från Guds vägar – och vi tror vidare att dessa Venus- och Saturnusmänniskor kommer för att hjälpa oss att undgå globalt självmord, vilket ju mycket tyder på. Därför känner vi som vår plikt och livsuppgift att upplysa Nordens befolkning om att vi måste välja – antingen fortsätta vårt materialistiska och ateistiska tänkande och liv och bli till egoistiska robotmänniskor eller utveckla oss till högtstående individer, vilka Kristusanden kan manifestera sig genom, vilket var skaparens mening från tidernas begynnelse.” Edith Nicolaisen accepterade till en början George Adamskis påståenden att de rymdmänniskor han träffade var helt fysiska människor från Venus, Mars, Saturnus etc och deras farkoster var teknologiska produkter. Men för både Nicolaisen och andra med en teosofisk/esoterisk tolkning av tefaten skulle detta med tiden visa sig bli den stora knäckfrågan. Inte minst sedan astronomer och rymdforskare entydigt förklarat att organiskt liv var omöjligt på våra grannplaneter. Även om Adamski var den stora ledstjärnan för Edith så började hon under 1958 ändra uppfattning var gäller tefatens fysiska realitet. Jag har inte kunna finna vad som fick henne att byta åsikt men Brita Rodosi skriver i ett brev den 7 september 1958 följande: ”Du sa att du ändrat uppfattning det sista halvåret rörande det plan på vilket man kan tänka sig att dessa tefat och mötena kan äga rum. Jag har hela tiden utgått ifrån att åtminstone Adamskis möten har ägt rum på det fysiska planet, även om jag personligen ibland har tvivlat, och jag frågade honom också i mitt brev, om det inte kunde ha varit en astral upplevelse. Men han förnekade detta så kategoriskt, att jag är böjd för att tro honom. Men har du verkligen ändrat uppfattning rörande honom också? Jag vore verkligen tacksam för en utförligare förklaring till din inställning, och helst också skälen till ändringen.”

Något sådan förklaring gav inte Edith i brev till Brita Rodosi. Men däremot skrev hon utförligt om sin syn på saken till många andra personer. I ett brev till Frederic H. Curtiss, USA, 19 september 1959, förklarar hon: ”Du frågade om min åsikt angående dessa ”märkliga objekt”. De interplanetariska rymdfarkosterna tillhör det så kallade ”eteriska planet” och därför är de normalt osynliga för våra fysiska ögon. Väldigt få jordmänniskor - förutom adepterna och mästarna – vilket är mycket högre andligt utvecklade än vanliga människor – har möjlighet att se den eteriska världen med dess höga vibrationer.” Ännu tydligare blev Edith i ett brev till ufologen Sven Schalin 29 juni 1962. Han var under några år ledamot i förlaget Parthenons styrelse och dessutom mycket intresserad av och starkt influerad av Rudolf Steiners antroposofi. Edith skriver: ”Som jag nämnde, tack vare 20 års ensam vandring och 20 års sökande efter en ständigt högre sanning via andligt inspirerade böcker, bl.a. teosofi, särskilt Rosenkreuzarläran och antroposofin, förstår jag i dag djupet och allvaret med ”De Flygande Tefatens” besök i vår atmosfär i slutet av det tjugonde århundradet… Bara ytterst få förstår att ”The UFOs/IFOs” är ”the forrunners of Christ appearance”. Men det kan vi inte predika för då vänder människor dövörat till.”

Edith Nicolaisen hämtade inspiration från och publicerade skrifter från de mest skilda håll. Kanaliserade budskap från en mängd olika källor och medier spreds genom Parthenon. Inte minst profetsior om rening av jorden eller kommande katastrofer. Edith översatte och gav till exempel ut boken Universell kontakt 1968 vilket förmedlade budskapet från ”Mästaren från St. Annes” enligt följande: ”Senast den första timmen av julmorgonen 1967 skall jag ha uppenbarat mig för universum med hjälp av nukleär evolution”. (7) Då ingenting hände 1967 gav Edith ut ett Nyhetsbrev 1971 för att förklara misstaget i profetsian, som inte skulle tolkas fysiskt. Edith var också starkt beroende av andliga meddelanden från Evgenia Reinfeld, en klärvoajant kvinna i Stockholm. Hon kunde få telepatisk kontakt med ”venusianer” vilkas budskap hon förmedlade till Edith, som helt litade på Evgenias visioner i alla situationer. Bland annat vilka böcker som skulle översättas, vilken person som skulle göra översättningen och till och med färgen på omslagen. Edith beskriver en dylik kontakt i ett brev till den sydafrikanska ufokontaktkvinnan Elisabeth Klarer 7 mars 1957: ”En ockult vän till mig i Stockholm, den högst andligt utvecklade person jag hittills träffat, kontaktade här om dagen en ”interplanetarisk människa” genom telepati, och min vän beskriver honom som mjuk, vänlig, vis med vackert gyllene hår, och hon hade ett budskap från honom till mig, bland annat att jag skulle tillfriskna helt på några veckor (jag hade förlorat hoppet), att dom skulle sända mig hjälpare och stödja mig på alla sätt, om jag tjänade dem och deras syften.”

Att alla dessa aktiviteter och budskap från diverse medier inte föll i god jord hos George Adamskis mest trogna supporters blev snart uppenbart. Adamski varnade ofta för budskap genom psykiska kanaler och förklarade att hans rymdmänniskor inte arbetade så. Major H.C. Petersen, Adamskis representant i Danmark skrev ett mycket kritiskt brev till Edith Nicolaisen 18 maj 1968: ”Jag känner Er ju utan och innan så jag är bättre i stånd till att bedöma Edra aktiviteter… Nu ser jag till min stora förskräckelse att Ni har givit Er ut på så djupt vatten att Ni inte har en chans att rädda Er i land. Vi ser att Ni nu står som representant för det förfärliga så kallade Universal Link. Lite vett hade jag dock tilltrott Er, men jag ser att det är på annat sätt. Jag returnerar således Edra pengar och meddelar Er härmed att Ni icke vidare kan få material från någon i UFO Contacts intressesfär.” Även om Edith Nicolaisen umgicks mycket i teosofiska kretsar så kan man inte beteckna henne som esoteriker. Hon tycks tämligen obekant med den klassiska teosofiska litteraturen och hänvisar aldrig till Blavatsky, Leadbeater, Besant eller Bailey i sin korrespondens. Inte heller till klassikern The Mahatma Letters to A.P. Sinnett. Det var istället antroposofen Rudolf Steiner och rosencreutzaren Max Heindel plus diverse medier som påverkade henne i högre grad. Edith framstår på många sätt som en kristen mystiker i new age-tappning. Hon ville med sina skrifter och arbete nå en andlig och intellektuell elit av Sveriges ungdom för den nya tidsålderns budskap. Men budskapet var på många sätt motsägande och förvirrande.

Dock lyckades Edith Nicolaisen ganska väl med sitt andra mål, att bilda ufogrupper runt om i Sverige. I oktober 1958 bjöd hon in de tyska ufologerna Karl och Anny Veit för att hålla flera föredrag i Malmö. Resultatet blev att Malmö UFO-Sällskap bildades den 1 oktober 1958. Föreningen ändrade 1962 namn till Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS), som i dag är den äldsta ännu existerande ufoföreningen i Sverige. Under framförallt Ebbe Johanssons ordförandeskap har MIS fungerat som en aktiv föreläsningsförening alltsedan 1950-talet. Ebbe var också under några år ledamot i Parthenons styrelse. I dag är MIS en del av riksorganisationen UFO-Sverige. Flera av de tidiga UFO-Sverigegrupperna på 1970-talet hade också kontakt med Parthenon och förmedlade förlagets litteratur.

Karl Veit i Edith Nicolaisens våning i Helsingborg 1958. Foto: AFUs bildarkiv

Hur såg då svenska teosofer i Teosofiska Sällskapet Adyar på ufofrågan? Den 13 maj 1954 höll Bo Lindgren ett föredrag i Stockholmslogen Orion under rubriken ”Om flygande tefat . Marsmänniskor? – Vad säger dikt, vetenskap, ockultism?” Bo Lindgren blev för övrigt senare medarbetare till Edith Nicolaisen och räknades till hennes ”stödtrupper” i Stockholm. Teosofisk tidskrift nr. 5, juni-augusti 1954 blev något av ett temanummer om flygande tefat. Två artiklar från ledande internationella teosofer översattes: Interplanetarisk verksamhet av E. L. Gardner, vilken kommenterades under rubriken ”Några synpunkter” av Teosofiska Samfundets dåvarande president N. Sri Ram. Den svenske teosofen Eric Cronvall gav i samma nummer ett referat av Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski. E.L. Gardner utgår även i sin artikel från ”Flying Saucers Have Landed” och försöker visa att Adamskis möte med en venusian inte är orimligt ur teosofisk synpunkt: ”Att detta kan komma att visa sig vara fallet behöver inte förvåna den som genom teosofien blivit bekant med de nära relationerna mellan planeterna Venus och jorden. I Den Hemliga Läran (Adyar-uppl., del III, s. 42-45) finner vi följande: ”Venus är den mest ockulta, kraftfulla och mysteriösa av alla planeterna, den vars inflytande på och relationer till jorden är mest framträdande; Allegoriskt uttryckt blev jorden adopterad av Venus…”” (8) Här fortsätter Gardner med en beskrivning av esoterikens lära att ”Flammans Herrar”, planetväktarna kom från Venus för miljoner år sedan för att leda jordens utveckling: ”Vi kan anta att liknande kårer, skickliga och väl utrustade, är i verksamhet inom solsystemet som helhet för att understödja hela systemets intressen och vaka över medlemmarnas oberoende och frihet.” (9)

N. Sri Ram anslår en mera försiktig ton i sin artikel och menar att tefaten och deras besättning normalt skulle kunna vara eteriska till sin natur men ha möjlighet att visa sig i synlig form precis som teosofernas mästare som själva kan skapa en tillfällig kropp, s.k. mayavirupa. Men Sri Ram menar också att det kan röra sig om naturandar eller astrala väsen med möjlighet att anta materialisera sig och anta olika former: Det är också tänkbart att den ymniga mängd av tankeformer av rymdskepp och besökare från andra världar som färdas fram i dem, tankeformer som är skapade av människor och som flyter omkring i astralsfären, kan ha blivit använda som modeller eller gjutformar för en sådan materialisering, eller till och med ha blivit besjälade av en astral varelse.” (10) Teosofisk tidskrifts egen redaktör menar i en kommentar att det är förståndigt att tills vidare bara följa frågan och invänta fler fakta. Från och med 1954 kunde man köpa flera ufoböcker i Bokhandeln Studio i Stockholm, teosofernas egen bokhandel. Både Flying Saucers Have Landed och Frank Scullys De flygande tefaten fanns med på boklistan i Teosofisk tidskrift 1954. När Parthenon 1957 som först utgivna bok publicerade Desmond Leslies och George Adamskis Flygande tefat har landat, presenterades den i Teosofisk tidskrift och en längre entusiastisk recension skrevs av Rut Lindberg i den teosofiska tidskriften Graal – de sökande människornas tidskrift. Rut Lindberg talade förstås delvis i egen sak som ledamot i Parthenons styrelse. I närmast religiös hängivenhet skriver hon: ”I sanning – Adamskis kontakt med en annan värld är inte för ro skull. De vill oss något, bröderna från rymden, och vi gör klokt i att lyssna… Därför är man glad att det kommer en sådan bok som denna, i så brinnande och brännande angelägenhet, ett vapen i den enda armé som är värd att kämpa för: Ljusets.” (11)

Redaktör för Graal var Ingrid Nyborg-Fjellander, maka till Sigfrid Fjellander, biskop i Liberala Katolska Kyrkan, en teosofin närstående kyrka. Ingrid Nyborg-Fjellander var även ledare för logen Graalsökarna inom Teosofiska Samfundet Adyar. Både Ingrid och Sigfrid Fjellander var under många år ledande inom den teosofiska rörelsen i Sverige, vilket Ingrid berättat om i sin biografi över maken, Leende biskopen, en modern sökares andliga äventyr. (12) Där beskrivs också parets långa vänskap med den danske teosofen och liberalkatolske biskopen Otto Viking (1885-1966). Han var ofta gäst i Fjellanders hem på Lidingö. Otto Viking var mycket intresserad av ufofrågan. 1955 skrev han en artikel i Flying Saucer Review, ”Flying Saucers and Religion” (13), där den teosofiska synen på religion vävdes samman med hoppet om hjälp från högre utvecklade rymdmänniskor. Artikeln översattes också i Graal. Otto Viking skriver: ”… de flygande tefatens problem är av största intresse för oss och för religionen. Om vi kan vara säkra på, att de, som kommer från andra världar, är mer utvecklade än vår mänsklighet, finns fortfarande hopp om vår fortvaro… Det är därför inte oförnuftigt att påstå, att en ras, som har besegrat rymden och hastigheten, med all sannolikhet också har nått detta medvetenhetsstadium, enär detta måste anses vara normalt. Och är det så, måste religionen hjärtligt välkomna våra besökare såsom frälsare från globalt självmord och förmedlare av en världsreligion, som ersätter alla gamla ”stam”-religioner och på så sätt förverkligar den vackra drömmen om världsfred.” (14)

Otto Viking reste över hela världen för att träffa teosofer och kollegor i Liberala katolska kyrkan. Sommaren 1959 höll han ett föredrag i Johannesburg, Sydafrika vilket bevistades av Elisabeth Klarer, känd för sina kontakter med rymdmänniskor. De hade ett långt samtal efter föredraget. I ett brev till Edith Nicolaisen, Parthenon skriver Viking: ”Mrs Klarer gjorde ett utomordentligt starkt intryck av att vara helt igenom sanningsenlig, tillförlitlig och en helgjuten personlighet, vars ord det inte kan falla mig in att tvivla på.” (15) Enligt Elisabeth Klarer hade Otto Viking i sitt föredrag framfört idéer helt i linje med venusianernas livssyn. Sina tankar om hjälp från högre utvecklade rymdmänniskor utvecklade Otto Viking i en roman, En klode griber ind, som förelåg i manus redan 1954 men publicerades på eget förlag 1961. (16) En amerikansk upplaga, A World Intervenes, gavs ut i New York 1964. (17) Det är en ganska spännande historia där ett ungt dansk par, Ole och Anna, som är engagerade i fredsarbete, en dag får ett brev på posten med ett förslag att samarbeta med en annan organisation. Brevet inleds med följande ord: ”Jag har äran att representera en organisation vilken har som syfte att, med fredliga men dock mycket överlägsna medel, förhindra den katastrof som hotar civilisationen.” (18) Brevet är undertecknat Lami och han kommer på besök ett visst datum framöver.

När Lami dyker upp får Ole och Anna veta att han tillhör en hemlig organisation som vill hjälpa jorden i ett krisskede. De får också veta att han inte hör hemma på jorden utan kommer från Venus. Venusianerna har följt jordens utveckling genom århundradena. På 1940-talet fick de lov av ”solsystemets inre styrelse” att upprätta en koloni i Antarktis och ingripa aktivt i planetens utveckling på grund av att jordmänniskorna börjat använda kärnvapen. Nu erbjuder Lami det unga paret att bli hemliga agenter för denna organisation. Allt under största tystnadsplikt. Arbetet innebär att de måste vistas en tid i kolonin för utbildning. De tackar entusiastigt ja varvid Lami förklarar: ”Skall vi då säga att jag kommer hit om tre veckor, den sista augusti, och hämtar er i min ”vimana” eller ”flygande tefat” som ni kallar den, för att föra er till vår koloni. Jag måste be er att också betrakta kolonins existens som en hemlighet. Till dags dato har vi lyckats hålla den hemlig genom att avspärra den för radar, radio och ljusvågor, och vi vill gärna bevara denna hemlighet framöver.” (19) I romanen för vi följa Ole och Annas utbildning och arbete med venusianerna. Efter många äventyr och komplikationer lyckas den hemliga organisationen av venusianer bygga grunderna för en fredlig samvaro mellan jordens nationer. Under rubriken ”Är detta sanningen om tefaten” recenserades boken av Jan Fjellander i tidskriften Graal: ”Det hör inte till vanligheterna att en biskop skriver en bok om flygande tefat. Men det är heller inte en vanlig bok som biskop Otto Viking har skrivit… Är man dessutom något så när insatt i ufologin, dvs. studiet av Unidentified Flying Objects, populärt kallade ”flygande tefat”, börjar man undra om det är en roman, om allt verkligen är påhittat… Vad har biskop Otto Viking fått idéerna ifrån? ”En klode griber ind” är skriven med sann intuition och man undrar så smått: Är detta sanningen om de flygande tefaten??” (20)

Jan Fjellander, son till Sigfrid och Ingrid, fortsatte i sina föräldrars fotspår med ett aktivt engagemang inom teosofi, ufologi och parapsykologi. Förutom att recensera ufoböcker i Graal var han med i Teosofiska ungdomsgruppen (TUG), som existerade mellan 1953-1973. Från början en konfirmationsgrupp inom Liberala katolska kyrkan utvidgades den till ett mycket aktivt forum för olika alternativrörelser. (21) Jan Fjellander var också en av grundarna av Föreningen för Psykobiofysik 1974 och under 1970- 80-talet livfull föredragshållare inom riksorganisationen UFO-Sverige. Han är i dag styrelseledamot i Sällskapet för Parapsykologisk Forskning. Intresset för ufo från teosofiskt håll var starkast under 1950- till 70-talen. Det var också den period då Parthenons litteratur spreds och diskuterades i Sverige. Den 18 september 1975 höll Curt Berg ett föredrag om ufo och teosofi för UFO-Center Jönköping. Curt Berg var generalsekreterare för Teosofiska Samfundet Adyar 1949-53 samt 1968-78. Föredraget refererades kortfattat I Jönköpings-Posten. Tyvärr har jag inte kunnat finna ytterligare data om föredraget men troligt är att Curt Berg berörde kopplingen mellan teosofi och ufo genom att berätta om vimanor under Atlantis dagar samt om besök av venusianer. I pressklippet kan man läsa: ”Besök av varelser från främmande planeter har vi på jorden beståtts med i flera tusen år och efter andra världskriget har dessa mystiska varelser visat oss ett ökat intresse. Det är i vart fall ufologer och teosofer övertygade om. Civilingenjör Curt Berg från Stockholm, som är generalsekreterare i Svenska Teosofiska Samfundet, pratade om ufologi och teosofi vid en diskussionskväll i Jönköping på torsdagskvällen, arrangerad av UFO-Center och teosofer i Jönköping.” (22)

Även internationellt har mycket få studier gjorts av sambandet mellan den esoteriska traditionen och uforörelsen. Akademiker har mest sysslat med enskilda kultgrupper inom nyandligheten. Mycket intressant vore en bredare studie av hur speciellt teosofin influerat uforörelsen både idéhistoriskt och personhistoriskt. Sverige är här ett bra och mycket belysande exempel som kunde ligga till grund för en doktorsavhandling. Och materialet finns i Arkivet för UFO-forskning. Det är bara för religionshistoriker och idéhistoriker att sätta i gång med research i en spännande epok i svensk föreningshistoria.

Noter

1. Håkan Lejon. ”Historien om den antroposofiska humanismen”. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in the History of Ideas, Almqvist & Wicksell, Stockholm 1997.

2. Inga Sanner. “Att älska sin nästa som sig själv. Om moraliska utopier under 1800-talet.” Carlssons Bokförlag, Stockholm 1995.

3. Heikki Virtanen. ”Ifologiska Sällskapet i Stockholm 1957-1969”. Uppsats för fortsättningskurs i etnologi, 20 poäng, Institutet för Folklivsforskning, Stockholms universitet 1980.

4. Mona Sundquist. ”På sökarväg: Jan Erik Janhammar”. Sökaren, nr. 3, 1993, s. 4.

5. Jan Erik Janhammar. ”Måndagsgruppen 35 år”. Arcanum, februari-mars 1987, s. 3.

6. Virtanen 1980, s. 4.

7. ”Ett meddelande till alla intresserade av Universell Kontakt.” Utgivet av Parthenongruppen.

8. E.L. Gardner. ”Interplanetarisk verksamhet”. Teosofisk tidskrift, nr. 5, juni-aug. 1954, s. 10.

9. Ibid. s. 11.

10. Ibid. s. 8.

11. Rut Therese Lindberg. ”Flygande tefat har landat”. Graal – de sökande människornas tidskrift, nr. 10, 1957, s. 14-15.

12. Ingrid Nyborg-Fjellander. ”Leende biskopen, en modern sökares andliga äventyr”. Bokförlaget Robert Larson AB, Täby 1975.

13. Monseigneur Otto E. Viking. ”Flying Saucers and Religion”. Flying Saucer Review, vol.1, no. 5, nov-dec. 1955.

14. Otto Viking. “Har flygande tefat något med religion att göra?”. Graal, v. 21, nr. 6, 1956.

15. Brev från Otto Viking till Edith Nicolaisen 10 juli samt 17 augusti 1959.

16. Otto viking. ”En klode griber ind”. Eget Forlag, Köpenhamn 1961.

17. Otto Viking. ”A World Intervenes”. Exposition Press, New York 1964.

18. Viking 1961, s. 8.

19. Ibid. s. 16.

20. Jan fjellander. “Är detta sanningen om de flygande tefaten?” Graal, v. 26, nr. 9, 1961.

21. www.folkrorelser.org/alternativnorden/alternativnorden9.html

22. Märta Wägeus. ”Varelser hit från yttre rymden?” Jönköpings-Posten med Smålands Allehanda 19 september 1975.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 4-2012 - 1-2013 under rubriken Uforörelsens ockulta rötter)