John A. Keel: The Man, The Myths and the Ongoing Mysteries

När Anders Liljegren, Kjell Jonsson och jag bildade, vad som senare blev, Archives for the Unexplained (AFU) 1973 hämtade vi mycket av den ideologiska inspirationen från John Keel. Hans kontroversiella och kättersta teorier kombinerade med en härlig forteansk humor påverkade en hel generation ufologer. Keel var en intellektuell utmaning för 1960- och 70-talets uforörelse med hans skarpsynta kritik av den då dominerande utomjordiska teorin.

Nu har det äntligen kommit en djuplodande biografi över denna legendariska pionjär. Som erfaren ufolog, författare och utgivare av Alternate Perceptions Magazine är Brent Raynes synnerligen kvalificerad för uppgiften. John A. Keel: The Man, the Myths and the Mysteries är mer än bara en vanlig biografi. Författaren bjuder på en verklig skattkista av nya data, observationer och intervjuer, alla relaterade till John Keel och hans teorier.

Nu och då på denna märkliga planet vi bebor dyker det upp en man eller kvinna vars liv och idéer utmanar en hel generation. De är verkliga pionärer som skapar egna vågor i havet av mera slätstrukna författare, forskare och filosofer. En sådan man var John Keel. I sin första bok Jadoo, utgiven 1957, presenterade han sig som ”professional cliffhanger”. Att hans liv skulle bli radikalt annorlunda än 1950-talets arbetskamrater på American Forces Network i Frankfurt, Tyskland antyds i följande citat: ”Jag ville se Timbuktu och Bagdad, inte Stuttgart och Mannheim. Jag ville vandra bland tempelruiner, inte fabriker. Jag ville utforska Egyptens och Indiens mörka hemligheter och skriva om jadoo istället för North Atlantic Treaty Organization.”

Jag blev mycket glad när min gamle vän Brent Raynes meddelade att han arbetade med en bok om John Keel och jag skickade honom vad jag hade av dokument, foton och minnen från Keels besök i Sverige 1976. Fotot på bokens framsida är i själva verket en del av ett originalfoto som togs den 16 oktober 1976 av tidigare ledamoten i UFO-Sveriges styrelse Karl-Olof Pettersson. Förutom ett kapitel med rubriken John Keel och svensk ufologi har Brent har också inkluderat den intervju Anders Liljegren och jag gjorde med Åke Franzén 19 maj 1973. Åke hade på plats i West Virginia intervjuat flera Mothmanvittnen.

Precis när jag hade börjat läsa bokens förord, skrivet av författaren och ufologen Rosemary Ellen Guiley nåddes jag av nyheten om hennes alltför tidiga död. Det kändes som en bisarr form av synkronicitet. Bokens 315 sidor har arton kapitel fyllda med en mängd data om John Keels liv kombinerat med fall dokumenterade av Brent Raynes och andra ufologer, forteaner och kryptozoologer. John Keel-fans känner säkert igen många fall men åtskilliga är, så långt jag känner till, aldrig tidigare publicerade. För mig var det en nyhet att John Keel erhålligt två hedersdoktorat, i herpetologi och arkeologi. Jag var heller inte medveten om att hans flera års fältundersökningar på heltid under 1960-talet finansierades av de pengar han erhållit efter publiceringen av romanen The Fickle Finger of Fate. Den såldes i otroliga 800,000 exemplar.

Mycket lämpligt ägnar Brent Raynes kapitel 13 åt de gåtfulla MIB – männen i svart och återger många exempel på möten med dessa, inte alltför charmfulla gentlemen från The Twilight Zone. John Keel var oerhört fascinerad av gåtan med dessa hotfulla och spöklika individer som ofta verkar helt fysiska och verkliga för att plötsligt bara försvinna i tomma luften inför förvånade vittnen. Brent Raynes nämner den fantastiska MIB-händelsen som John Keel avslöjade för författaren Brad Steiger 1967. En kväll uppenbarade eller materialiserade sig tre män i Keels lägenhet och hotade honom att sluta med all ufoforskning. Efter en halvtimme av hotfulla utgjutelser frågade en av männen om Keel ville se en demonstration av deras förmågor. Mannen gick till köket och hämtade en flaska blekmedel (Klorin). I tur och ordning tog de tre männen klunkar ur flaskan till den var tom. Jag fick kännedom om denna ”konfidentiella händelse” genom ett mail från Brad Steiger 2013 men hade hoppats att Brent Raynes hade följt upp händelsen i sin bok. Tyvärr finns det inga flera data och jag känner inte till någon ufolog som vet mer om detta MIB-fall.

I allmänhetens ögon är John Keel för alltid förknippad med Mothman på grund av filmen The Mothman Prophecies från 2002 med Richard Gere i huvudrollen. Men Mothman och andra bevingade monster har observerats, inte bara i West Virginia, och Brent Raynes dokumenterar flera fall från olika delar av USA. Under en regndansceremoni utförd av en shaman observerade Madeline Teagle, ufo-kontaktkvinna från Cuyahoga Falls, Ohio hur fyra halvt mänskliga, halvt fågelliknande varelser uppenbarade sig.

Väldigt få ufologer och kryptozoologer är kännare av den esoteriska traditionen och har därför säkert missat en intressant jämförbar händelse beskriven av den klärvoajante teosofen Geoffrey Hodson. I april 1922 observerade han flera sylfer eller luftandar: ”När några kraftfulla stormmoln närmade sig dalen, observerade jag ett antal fågellika luftandar som färdades snabbt framför de annalkande molnen. Flera av dem är mörka och otrevliga att beskåda, påminnande om fladdermöss. Ansiktena är mänskliga och välformade, men med obehagliga uttryck. Resten av kroppen är inte helt formad och de liknar snarast fåglar med mänskliga ansikten… De utstöter ett kusligt skrikande läte och ibland skjuter de iväg rakt vertikalt uppåt ovan molnen. Det är uppenbart att det finns många skilda arter av stormsylfer som varierar i storlek, styrka och grad av utveckling.” (Geoffrey Hodson, Fairies at Work and at Play, s. 84-85).

Under sina omfattande fältundersökningar i mer än 20 stater intervjuade Keel mer än 200 kontaktpersoner, fall som de mera ”vetenskapliga” ufologerna ignorerade utan undersökning. Öppenhet för och undersökning av kontaktfall ansågs inte vetenskapligt respektabelt a organisationer som APRO och NICAP. K. Gösta Rehn, pionjär inom svensk ufoforskning och representant för APRO varnade i sin bok UFO-utmaningen för att John Keels och Jacques Vallees teorier representerade ”en fasansfull återvändsgränd” inom ufologin. Denna inställning började förändras under 1970-talet mycket på grund av Keels böcker. Med år av fältundersökningar som grund drog Keel slutsatsen att kontaktfallen var betydligt mera komplicerade än vad de flesta ufologer ansåg. I ett brev till Brent Raynes 1970 försvarade han till och med den kontroversielle kontaktmannen George Adamski: ”När jag engagerade mig publikt i frågan 1966 upptäckte jag omedelbart oansvarigheten hos ufogrupperna… Jag gick igenom alla ufotidskrifter från de senaste tjugo åren jag kunde hitta. Keyhoes attacker på Adamski till exempel var känslomässiga, grundlösa och kränkande.”

Efter ett liv fyllt av resor, fältundersökningar och studier av UFO och paranormala fenomen drog Keel den slutsats som idag delas av många forskare: vi lever i ett multiversum befolkat av en mängd olika väsen. För de mesta hänvisade han till dessa väsen som ultraterrestriella eller elementaler och deras uppträdande i vår värld som transmogrifikationer, ett annat ord för materialisationer. Även om detta var Keels huvudteori var han öppen för andra tolkningar. Brent Raynes nämner ett exempel från Keel kolumn i tidskriften Fate där han hävdade: ”För mig var ultraterrestriella bara en möjlig förklaring av vissa märkliga fenomen. Jag sa aldrig att det var den enda sanna förklaringen – enbart spekulation.”

Under ett långt liv av forskande och skrivande är det bara mänskligt och naturligt att felaktigheter och misstag begås. Keel var förstås inte perfekt och inte heller alltid pålitlig. I fjärde kapitlet, Keels Ups and Downs, nämner Brent Raynes fallet med den 21-årige psykologistuderanden Tom Menteleone, som berättade att han mött samma ufovarelser som kontaktmannen Woodrow Derenberger från West Virginia. Menteleones historia var en ren bluff men Keel gick på historien. Två kritiker som inte nämns i boken är Lucius Farish och Riley Crabb. I november-decembernumret 1973 av tidskriften Caveat Emptor skrev ufologen Lucius Farish en artikel med rubriken, On Maintaining an Even Keel. En ordlek som betyder ungefär att hålla en jämn nivå. Farish visade att Keel inte alltid var så noggrann när det gäller källor.

Kritik av ett annat slag presenterades av Riley Crabb, ledare för Borderland Sciences Research Foundation (BSRF) 1959-1985. Jag korresponderade ett antal år med Riley Crabb och uttryckte min beundran för John Keel. Men här gick våra åsikter isär. I ett brev den 23 mars 1980 skriver Crabb: ”Vi har diskuterat John Keel flera gånger i tidskriften. Han är en ropandes röst i öknen och det har jag förklarat för honom. Hans skrivande liksom Vallees ger en känsla av hopplöshet. Deras slutsats är att tefatsfenomenet inte går att förstå och är skapat av onda krafter här på jorden. Keel och Vallee ger ingen inspiration och det kan de inte ge eftersom de inte ens är metafysiska småbarn, dom är metafysiska analfabeter.” Detta uttalande var enligt min åsikt en mycket ensidig tolkning av Keels banbrytande forskning och skrivande och jag förvånades över att en kunnig esoteriker som Riley Crabb inte kunde se att Keels undersökningar och författande utvidgade vår horisont och såg bortom en materialistisk/reduktionistisk tolkning av ufofenomenen.

I det sista kapitlet What next? försöker Brent Raynes sammanfatta vad Keel egentligen trodde om alla de fenomen han undersökt, hans så att säga allomfattande teori eller paradigm. Det är en svår uppgift att vaska fram ur den enorma mängd artiklar och intervjuer som finns tillgängliga. Det går att finna stöd för nästan vilken teori som helst i Keels oerhört omfattande produktion eftersom han ofta spekulerade i olika riktningar. Hans slutsatser var för de mesta ganska pessimistiska och Keel jämförde ofta ufologi med demonologi och att fenomenen var destruktiva för mänskligheten. ”Jag har ingen teori. Vi vet helt enkelt inte, och vi kommer aldrig att få veta”, skrev han i Fate, april 2002. En något mera hoppfull ton angav han i sin bok The Eighth Tower 1975:”Idag rör sig många vetenskapliga discipliner i samma riktning utan att förstå att de kartlägger ett mycket gammalt land. Inom några få år, kanske till och med inom vår livstid kommer alla vetenskaper att sammansstråla i en punkt och superspektrums mysterier kommer att presenteras för oss.”

Om John Keel, som Riley Crabb påpekade han upptäckt den esoteriska traditionen som alternativ paradigm eller teori hade han sannolikt utvecklat en något mera optimistiskt syn på paraanormala fenomen och deras innebörd.. Men trots jämförelsen med demonologi hade Keel en härlig humor och ett ikonoklastiskt, utmanande sätt att skriva som är verkligt inspirerande. När han gästade Sverige 1976 och jag hade turen att träffa och diskutera med honom så signerade han mitt exemplar av Operation Trojan Horse med orden: ”Sanningen om UFOs finns på sidan 321.” Boken slutar på sidan 320. Det är sann John Keel-humor.

John A. Keel: The Man, The Myths, and The Ongoing Mysteries är en läsvärd hyllning till en pionjär inom ufoforskningen, ett fint tillskott till ufolitteraturen. Brent Raynes bok kan rekommenderas till alla fans av John Keel och vår världs mysterier.

Håkan Blomqvist

Publicerad i UFO-Aktuellt nr 3, 2019