På förmiddagen den 3 maj 1975 befann sig den 24-årige mexikanske piloten Carlos de los Santos Montiel i sitt flygplan, en Piper PA-24, på väg in mot Mexico City. Strax utanför staden fick han syn på tre mörkgrå, skivformade farkoster som svävade alldeles bredvid planet som om de eskorterade honom på vägen. Skräckslagen rapporterade Carlos vad som pågick till kontrolltornet på Mexico Citys flygplats. Personalen såg på radar hur föremålen gjorde en "omöjlig" sväng bort från planet och försvann från platsen. Händelsen orsakade stor uppståndelse i den mexikanska pressen. En god vän till Carlos övertalade honom att ställa upp i ett TV-program, för att berätta om sin upplevelse. På vägen till TV-sändningen blev Carlos stoppad av två stora svarta limousiner, liknande diplomatbilar. Ur bilarna klev flera kraftiga män i mörka kostymer. En av männen tilltalade Carlos med en märklig mekanisk röst: "Om du är rädd om ditt liv och din familj, så tala inte mer om din observation"(1). Förbryllad och rädd vände Carlos hem igen.

Två månader efter händelsen kontaktades Carlos av Allen Hynek från Center for UFO Studies. De kom överens om att träffas för en pratstund på Hyneks hotellrum i Mexico City. I trappan till hotellet mötte Carlos återigen en av de okända männen. "Vi har redan varnat dig en gång. Prata inte om din upplevelse", hotade mannen på nytt. Carlos protesterade och försökte förklara att han bara accepterat en inbjudan. Men mannen var bestämd: "Du ställer bara till problem för dig själv. Åk hem och kom inte tillbaka!" Carlos vågade inte säga emot utan vände på klacken och återvände hem. Männen såg inte ut som mexikaner, berättade Carlos senare, utan hade snarare ett skandinaviskt utseende. Hyn var ovanligt blek. "Men det märkligaste var att så länge som dom var i min närhet såg jag dom aldrig blinka."

Carlos träffade aldrig mer de okända männen. Hoten blev aldrig realitet trots att han senare berättade öppet o sina upplevelser, bl a för den amerikanske ufologen Jerome Clark. En läkare som undersökte Carlos förklarade att han varken led av några medicinska eller psykologiska problem. Här har vi alla ingredienserna i ett klassiskt s k MIB-fall (MIB - Men in black): Stora svarta limousiner, mörkklädda okända män, tomma hot. Av alla sub-myter till tefaten är historierna om de svarta männen en av de mest fantastiska och seglivade - ett perfekt tema för en amerikansk B-film och för alla ufologer med ett stänk av paranoia. Men å andra sidan kan man ju också resonera som Henry Kissinger uttryckte det i ett tal för några år sedan - "till och med en paranoiker kan ha verkliga fiender."

Som med så många andra UFO-kontaktfall är det nästan omöjligt att uttala sig om mexicohändelsen. Fallet kräver, liksom alla andra liknande historier, en detaljerad undersökning både vad det gäller de yttre händelserna och personen Carlos själv. Dylika undersökningar görs nästan aldrig av ufologer på fältet av den enkla anledningen att det tar för mycket av tid och pengar i anspråk. Resultatet blir förstås att vi får mer eller mindre anekdotiska historier i omlopp, historier som tillsammans skapar nya myter och föreställningar. Det var den amerikanske ufologen Gray Barker som först började undersöka de påstådda hoten mot UFO-forskare och vittnen. I boken "They knew too much about flying saucers" från 1956 sammanställde han de redan då kända fallen och gav de mystiska terroristerna den ganska misslyckade benämningen "men in black" - män i svart, eftersom de oftast uppträdde i mörka kostymer.

Ett klassiskt fall är Albert Bender, från Connecticut, USA. Han startade en av de tidigaste internationella UFO-organisationerna, International Flying Saucer Bureau, 1952. Mängder av data från hela världen strömmade in till Bender och de publicerades i tidskriften Space Review. Under 1953 började Bender antyda att han kommit UFO-gåtans lösning på spåren och att information skulle publiceras i kommande nummer av tidskriften. Medarbetare i USA och andra länder blev mycket förvånade när Bender i stället lade ner hela organisationen och i sista numret av Space Review skrev: "Tefatsmysteriet är inte längre något mysterium. Vi råder alla engagerade i tefatsarbetet att var mycket försiktiga." Senare berättade Bender i sin bok "Flying saucers and the three men" att han flera gånger fått besök av tre mörkklädda herrar som under hor uppmanat honom att sluta med all UFO-forskning. De skrämde honom så rejält att han i fortsättningen vägrade befatta mig med ämnet.

När man idag läser Benders bok står det ganska klart att hans upplevelser var av psykisk natur. Han beskriver hur han lämnar sin kropp och förs till en plats i Antarktis där tefatsfolket har sin bas. Det var heller inte så underligt att Bender fick dessa upplevelser. Han levde ensam, tillsammans med sin far, i en våning som från golv till tak var målad med olika monster och science-fiction-varelser: varulvar, vampyrer, skelett etc. I sådana omgivningar ägnade han all sin fritid åt UFO-forskning och ockulta studier. I sin egen "skräckkammare" fördjupade han sig i böcker om svart magi och försökte också hålla seanser. Mot denna bakgrund ter det sig ganska naturligt att han till slut skulle få någon form av psykiska upplevelser av det som upptog hela hans intresse.

Benders beskrivning av de svarta männen blev sedan klassisk och ständigt återkommande i olika sammanhang: "Deras klädsel var av svart material som påminde om den typ av kläder som präster bär. Det var välpressat och verkade helt nytt. Allt det övriga, som slips, strumpor och skor, var också svart. De bar hattar av Homburgtyp, också svarta. Deras ansikten var otrevliga att titta på. Ögonen lyste som små glödlampor, och tänderna var pärlvita kombinerade med en mycket mörk hudfärg"(2). Dessa mörkklädda, mörkhyade gentlemän har sedan dykt upp och hotat ufologer och vittnen under hela UFO-eran. Under 1967-68 var Jennifer och Peter Stevens engagerade i undersökningar av en mängd UFO-fall i Scotia, i staten New York, bl a ett fall där en pojke påstods ha avlidit till följd av strålningsskador från en okänd farkost. I februari 1968 besökte Peter Stevens staden Schenectady i affärer. Han gick in på ett café för att få en kopp kaffe och en stunds avkoppling. Strax efter det han slagit sig ner dök en okänd man upp och satte sig bredvid honom. Mannen var lång, hade kopparfärgad hy och var klädd i mörk kostym. Han började med att säga: "Människor har studerat himlen varje natt nere vid Scotiafloden." Eftersom Peter var en i observationsgruppen blev han mycket konfunderad men låtsades vara ovetande. Mannen fortsatte att prata om UFO, men undvek och ignorerade Peters frågor. Slutligen sade mannen: "Personer som letar efter UFO bör vara mycket försiktiga", och lämnade sedan caféet(3). Efter händelsen ritade Peter en skiss av mannen. En kopia skickades till journalisten John Keel i New York, och en behöll han själv. Några veckor senare bröt sig någon in hos familjen Stevens. Hela hemmet var upp och nervänt, men det enda som stals var skissen av den okände mannen. Två månader senare avled Peter Stevens under mystiska omständigheter. Jennifer Stevens slutade med all UFO-forskning. För John Keel antydde hon bara att hennes makes död hade med deras UFO-intresse att göra.

Med dylika rapporter i omlopp är det lätt att förstå att ufologer ofta utvecklar en mer eller mindre mild form av paranoia, naturligt, med tanke på att åtskilliga UFO-forskare, liksom ockultister, har en förmåga att tro på sex omöjliga saker före frukost... Även den skeptiske och agnostiske författaren John Keel drogs in i MIB-hysterin under 60-talet när de påstådda hoten mot ufologer nådde sin kulmen. Keel jobbade under åren 1966-70 på heltid med att försöka knäcka UFO-gåtan. I sitt magnum opus "Operation trojan horse" berättar han: "Inom ett år efter det jag inlett mina UFO-undersökningarna på heltid 1966 började fenomenet påverka mig...Min telefon löpte amok först med mystiska främlingar som ringde dag och natt för att rapportera bisarra budskap "från rymdmänniskorna". Sedan kastades jag in i demonologins drömlika fantasivärld. Jag mötte svarta cadillacs på Long Island och när jag försökte följa efter dem försvann de på omöjliga återvändsgator...Mer än en gång vaknade jag mitt i natten, utan att kunna röra mig, med en stor, mörk skepnad böjd över mig. Under en tid ifrågasatte jag mina mentala hälsa. Jag förde noggranna anteckningar - en dagbok som idag påminner om historier från Edgar Allan Poes eller H.P. Lovecrafts penna"(4).

En del MIB-rapporter är rent psykiska upplevelser. Andra tycks ha sitt ursprung i bisarra skämt, men i ett fåtal fall kan man misstänka att någon underrättelseorganisation ligger bakom. I mitten på 60-talet rapporterades flera fall där mystiska män uppträtt i amerikanska flygvapnets uniform eller med legitimation från någon militär myndighet. De kontaktade UFO-observatörer och skrämde dem till tystnad. Vid en presskonferens 1967 förklarade Pentagons talesman, överste George Freeman: "Vi har inte lyckats få reda på någonting om dessa män, men vi skulle mycket gärna ha tag på någon av dom" (5). Överste Freeman nämnde ett fall i Wanaque, New Jersey, där polismän och andra vittnen hade uppmanats av en man i flyvapnets uniform att de "inte hade sett någonting" och att inte skull diskutera sin upplevelse med någon. Översten påpekade att han kontaktat den lokala flygvapenbasen, och fått veta att ingen som hörde till flygvapnet hade besökt Wanaque vid det aktuella tidpunkten.

John Keel upptäckte under sina undersökningar att dessa "militärer" nästan alltid såg likadana ut: orientaliska ögon, höga kindknotor och olivfärgad hy. En del vittnen antog att de var italienare, andra gissade på burmeser eller indier. 1968 distribuerade Keel ett "Öppet brev till alla UFO-forskare" med en skarp varning för de mystiska främlingarna bland oss. "Männen i svart är underrättelseavdelningen hos en stor och möjligtvis fientlig grupp", konstaterade han. I senare artiklar har han dock modifierat sin tolkning och lutar mera åt psykologiska förklaringar. När jag mötte honom under hans sverigebesök hösten 1976, menade han att MIB trots allt representerade verkliga främlingar i samhället. "I´d really like to get one", var hans stående kommentar (6).

Lustigt nog dyker dessa pseudoorientaler upp i flera andra sammanhang. I sin självbiografi beskriver den militante svarte ledaren Malcolm X följande vision från sin fängelsevistelse: "Natten därpå när jag låg på min säng blev jag plötsligt medveten om att en man satt bredvid mig på min stol. Jag minns att han var klädd i svart kostym. Jag såg honom lika tydligt som jag ser någon jag tittar på. Han var inte svart och inte vit. Han hade ljusbrun hy, ett asiatiskt utseende och oljigt svart hår. Jag såg honom rakt i ögonen. Jag blev inte rädd. Jag visste att jag inte drömde. Jag kunde inte röra mig, jag sa inget och han sa inget. Jag kunde inte placera honom rasmässigt - förutom att han inte var europé. Jag hade ingen aning om vem han var. Han bara satt där. Sen försvann han lika plötsligt som han hade kommit" (7).

I psykologiska termer kallas ovanstående upplevelser för hypnagoga hallucinationer, dvs visionära upplevelser mellan vaka och sömn som många gånger verkar helt reella. En fascinerande variant på en liknande psykisk MIB-upplevelse fick jag höra från en god vän för några år sedan. Han arbetade tidigare som pilot och flög bl a i USA. Den 5 maj 1982 befinner sig Roland (pseud.) på ett motell vid Melbourne Airport i Florida. Han är på semester och skall två dagar senare träffa den kände amerikanske UFO-kontakt-mannen Howard Menger. På dagen känner sig Roland ovanligt lätt i kroppen, som om han går i två världar. Vid 23-tiden på kvällen går han till sängs och läser en stund. Roland har svårt att somna och känner som om han flyter ovanför sängen. Ca 00.30, när han ligger på magen, känner han plötsligt ett hårt tryck över axlarna. Det snurrar runt i huvudet och skrämd ropar han högt - help me, God! När Roland sedan öppnar ögonen står han i luften mitt i rummet med en känsla av total viktlöshet. "När jag tittar upp, står det en kille mitt emot mig. Han befinner sig i luften mitt i rummet. Vi är båda mitt i rummet, närmare taket faktiskt. Killen tittar på mig. HAn har en beige kavaj, svart och guldrandig slips med breda ränder, svart hår och verkar orientalisk på något sätt" (8). De står och tittar på varandra. Mannen håller händerna på Rolands axlar hela tiden, ett stadigt grepp. Roland ropar "go" och så är han plötsligt tillbaka i sängen igen utan att ha känt förflyttningen. Han ser mannen fortfarande stå i luften, nära taket."Då tog jag min vänstra hand och nöp mig under vänster öga för att se om jag drömde. Då insåg jag att jag var fysiskt vaken, men jag såg honom fortfarande. Sedan började han bara tyna bort, försvinna precis som en spökfigur i filmer - upplösas. Jag satte mig upp och undrade vad jag hade upplevt." Roland satt en stund på sängkanten och rökte en cigarett för att lugna ner sig. Sedan lade han sig och somnade som vanligt.

MIB-upplevelser rapporteras fortfarande då och då även om de inte är lika vanliga som på 1960-talet. I Sverige känner jag endast till några få fall som jag hört ryktesvis men inte haft möjlighet att undersöka. De flesta händelser omnämnda i UFO-litteraturen tycks kunna förklaras i psykologiska termer. I några fall har tydligen också underrättelseagenter varnat civila UFO-forskare från att rota i vissa iakttagelser som sannolikt haft militära anknytningar. Som öppen skeptiker får man förstås inte heller helt utesluta tanken på främlingar bland oss. Men innan jag köper den teorin får dom komma fram och skaka tass först eller kanske skramla med antennerna.

Noter

1. Jerome Clark: Carlos de los Santos and the men in black. Flying saucer review, vol. 24:4, 1979, s. 9.

2. Albert K. Bender: Flying saucer and the three men. Neville Spearman, London 1963, s. 106.

3. Jennifer Stevens: Mystery on the Mohawk. Flying saucer review special issue nr. 2, juni 1969 (Beyond Condon), s. 37.

4. John A. Keel: Operation trojan horse. Souvenir Press, London 1971, s. 273 - 174.

5. Sökaren, nr. 4 - 5, 1967, s. 2.

6. Håkan Blomqvist: John Keel i Sverige. Ufologen, nr. 8, okt - dec. 1976, s. 14.

7. (M. Little): Malcolm X självbiografi. Stockholm 1971, s. 175.

8. Intervju med "Roland", 25 sept. 1983.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i Sökaren nr. 10, 1987)