Vid 19-tiden på kvällen den 29 oktober 1965 ser tusentals människor ett starkt lysande föremål passera över Sverige. En påpasslig fotograf, Erik Ehnmark i Södertälje, hinner även föreviga den mäktiga synen med sin kamera. Bilder som sedan publiceras i de flesta stora dagstidningar. Många teorier framfördes om himlafenomenet men gåtan fick till slut sin lösning. Som Clas Svahn visade i en artikel i UFO-aktuellt nr 3, 2004 var det den amerikanska spionsatelliten 1965-79A som störtade och gav upphov till det lysande skådespelet denna minnesvärda oktoberkväll. Kvällen den 29 oktober 1965 skulle bli minnesvärd ur flera synpunkter. En stor grupp medlemmar från det då livaktiga Ifologiska sällskapet hade samlats i en våning i centrala Stockholm där den kände kontaktmannen och majoren Wayne S Aho från Seattle, USA fanns på plats. Han var på föredragsturné i Skandinavien och hade kvällen innan hållit ett föredrag på Ifologiska sällskapet, där han enligt uppgift påstått att de flygande tefaten följer honom på hans föredragturnéer. Wayne S Aho påstod sig stå i telepatisk kontakt med rymdmannen Val Thor, känd bland annat genom boken The Stranger at the Pentagon (1967) skriven av den kontroversielle evangelisten och ufologen Frank E Stranges.

Sten Lindgren, välkänd kontaktperson i Sverige, var en av de församlade i våningen i Stockholm. I sin bok Dialog med kosmisk kultur ger han en bild av sammankomsten och berättar även att Wayne Aho förutspått att rymdmänniskorna skulle göra en ”överflygning” över Sverige och att Val Thor satt i ett av skeppen. Att ”bröderna” skulle göra en ”test” över Sverige klockan 19 hade även Sten fått information om från en annan kontaktperson. När det starkt lysande föremålet dök upp på himlen vid sjutiden blev det stor uppståndelse i gruppen. ”Alla sprang i full fart till fönstren för att se denna pampiga defilering”, skriver Sten. Men i Stens version blir det sex så kallade Adamskifarkoster som flyger förbi på två hundra meters höjd.

Den 21 juni 1977 intervjuade jag Sten Lindgren om vad som hände denna oktoberkväll. Han ger då en lite annorlunda bild av vad som inträffade. Sten kom till mötet någon gång vid 19.30-tiden, alltså efter observationen kl. 19. ”Det inträffade strax innan jag var på väg dit”. När Sten anlänt får Wayne S Aho ett telepatiskt meddelande som säger att en liten grupp farkoster kommer att synas över Stockholm. Jag citerar från intervjun:

Sten: Och efter någon tid, om det kan vara 19.45, 20.00, 20.15, jag vet inte exakt så kommer mycket riktigt över Stockholm en lokal grupp som tillhör det här. Han berättade att det var trettio moderskepp som låg i ett långt tåg plus en massa mindre grejor och i ett av de här moderskeppen var Val Thor. Han hade kommunikation genom telepati så han fick reda på det här och över Östermalm, över denna plats cirklade sex stycken sådana här så kallade Adamskifarkoster, klockor.

Håkan: Såg ni dom?

Sten: Ja, de syntes ganska tydligt. De var på kanske 400-500 meters avstånd eller närmare. Det hände så mycket, det här kom plötsligt. Vi var ju där för att lyssna på Aho och så hände det här andra också. Det fanns en balkong där men alla kunde inte gå ut på den.

Håkan: Hur uppfattade du dom? Var det som ljus eller som klara farkoster?

Sten: Ja, konturerna kunde jag se var de här klockorna som strålade orange och rött. Det var sex stycken man kunde se men alla var inte lika nära. De låg i cirkel och körde runt, runt hela tiden. Det var liksom full cirkus där uppe.

Här finns alltså två ganska olika versioner av händelseförloppet. Vilken version som ligger närmast sanningen är idag svårt att klarlägga. En intressant uppgift är att det även i Danmark rapporterades ufofenomen senare på kvällen. Ole Henningsen skriver i danska UFOnyt att vid 20.15 tiden började sirenerna i Sønderborg att tjuta samtidigt som alla elektriska lampor, apparater och maskiner gick ner på en bråkdel av den normala styrkan. Det märkliga var att även batteridrivna transistorapparater också gick ner i styrka. Vid samma tid inrapporterades mängder av ufofenomen till flygkommandot i Vedbaek. Ole Henningsen intervjuade den journalist som skrev om händelsen. Han hade talat med vakthavande vid det kommunala elverket. Något avbrott hade det dock inte varit och det fanns inget fel på nätet. Journalisten ringde även vakthavande vid flygkommandot i Vedbaek. Där bekräftades att det inkommmit mängder av rapporter om himlafenomen. När journalisten frågade om rapporterna bara gällde ”meteoren eller satelliten” som observerades vid 18.40-tiden så kunde inte vakthavande ge något klart svar på frågan. Något vidare klarläggande om händelsen presenterades inte i UFOnyt.

Det hände mer inom ufokretsar i Sverige denna händelserika kväll den 29 oktober 1965. Sture och Turid Johansson var tidigare ett känt par mycket på grund av att Sture Johansson började som transmedium hösten 1976. Idag är paret skilda men Sture har fortsatt som medium. Han kanaliserar bland annat en ande som heter Ambres och som var inkarnerad i Egypten för tretusen år sedan. Kring Sture har en stor rörelse vuxit upp med ett center i Nyskoga, Torsby i norra Värmland. Om rörelsen och Ambres kan man läsa mer på hemsidan

http://home.swipnet.se/ambres/

Sture och Turid Johansson var mycket ufointresserade på 1960-talet. En kort tid efter att paret bevistat ett föredrag på Ifologiska sällskapet 1964 talar Turid på telefon med en väninna när en manlig röst plötsligt kommer in på linjen och säger att Sture och Turid skall åka ut till en plats som heter Väggarö. Den ligger på Södertörn, söder om Stockholm. Det resulterar i att paret börjar ta bilen ut till Väggarö då och då där de stannar och mediterar. Ibland upplever de som att det flyter blålila vågor eller strålningar genom bilen. En vinterkväll 1964 kommer ett starkt blåvitt sken bakifrån när de står på vägen. De hoppar ner i diket på var sin sida om vägen och ser ljusfenomenet gå som en raket upp i skyn igen.

Ingenting mer händer förrän den 29 oktober 1965. På dagen får Turid ett ”mentalt” meddelande att de skall bege sig till Väggarö vid tiotiden på kvällen. Rösten säger också att de skall vara försiktiga eftersom ”det pågår en maktkamp på jorden”. När de kommer fram till den vanliga platsen får de syn på ett antal små varelser som flyter omkring i luften och som kommer mycket nära bilen, cirka en halv meter.

Sture: När vi kom ut till det där stället där vi brukade sitta och hade fått besked om att åka till, så jag vet inte, men någonting hade gått snett med själva tidsangivelsen. Vi skulle vara där kring halv elva och vi var där halv tio och då fanns dom där gubbarna där redan. Vi såg dom inte förrän vi hade parkerat bilen. Det var inte helt mörkt utan skymning. Då fanns dom där redan nere på ängen och dom kom ju väldigt nära (cirka en halv meters avstånd på Stures sida av bilen -HB). Hur många det var vet jag allvarligt talat inte. Vi tror det var fem eller högst sex. Dom var någonstans mellan 1,25 till 1,50 meter långa med jättestora huvuden och ögon som lyste. Det var som man tänker sig fosfor, rödaktigt. Man såg inga pupiller. Dom gick inte utan flöt rätlinjigt fram. Dom gick inte i mjuka linjer.

Turid: Vi hade också en transistorradio och den gick hela tiden medan dom var där. Vi hade ju släckt av bilen och ljuset men radion hade vi lös i baksätet.

Sture: Jag önskade för mitt liv att det skulle komma en bil. Men det kom ingen. Varelserna försvann ute på gärdet och sedan var det precis som om dom skulle ha landat med ett tefat på bilen. Hela bilen skakade och radion tjöt och hoppade i baksätet och vi dök under instrumentbrädan. Vi trodde dom skulle knäcka bilen. Vi såg inget skepp starta. Vi var tillbaka dagen efter och skulle leta efter spår men vi fann inga.

Turid: Det är konstigt, förut då vi åkte ut och dom där strålningarna kom så hade man aldrig någon känsla av något ont eller dylikt utan vi satt och hade roligt och det var skönt och vi mediterade. Men efter det här med gubbarna så har vi varit ute och tittat och vi tycker det är så kusligt. Vi törs inte stanna i mörker och särskilt inte gå ur bilen.

Håkan: Hur länge varade händelsen?

Sture: Det kanske bara var fem minuter men för mig kändes det verkligen lång tid.

Håkan: Såg du några öron eller fingrar på varelserna?

Sture: Tänk dig själv att du sitter i halvskymning och tittar ut genom ett fönster. Skulle du tänka på och lägga märke till vilken typ av öron eller hur många fingrar dom hade och så vidare – när du är livrädd. Det gör man helt enkelt inte. Då skall man vara enormt kall och det kunde inte jag vara. Men dom hade armar det är jag förvissad om.

Håkan: Kommunicerade de aldrig med varandra?

Sture: Inte vad jag kunde se. Dom rörde sig inte i grupp utan var och en självständigt.

Efter chocken väntade Sture och Turid en stund innan de startade bilen och for iväg. De vågade inte åka direkt hem. Trots det är båda överens om att de gått för mycket tid. De kom inte hem förrän vid fyratiden på morgonen. Så länge var de inte ute och åkte. Tid har försvunnit menar de. Så berättar alltså Sture och Turid Johansson om fredagen den 29 oktober 1965. Vad skall man då säga om alla dessa slumpmässiga sammanträffanden? Onekligen är det fascinerande att allt detta händer samma kväll som en spionsatellit störtar över Sverige. Är alltsammans mystikers respons på ett svårförklarligt fenomen? Eller ett av dessa absurda sammanträffanden som händer ibland. Eller kanske venusianen Val Thor ville skämta lite med oss jordbor?

Källor

Intervju med Sten Lindgren 21 juni 1977.

Ole Henningsen: ”Tallerkenmystik over Sønderborg?” UFOnyt, nr. 6 nov-dec 1965, s. 241-242.

Håkan Blomqvist: ”Kontaktfall i Sverige: Tio år av upplevelser”. Ufologen, nr 14, mars-april 1974. (Bygger på intervju med Sture och Turid Johansson 27 okt. 1973).

Håkan Blomqvist

(Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 1, 2007 samt i Sökaren nr. 2, 2008 med rubrik 29 oktober 1965 - en serie slumphändelser)