Astronomen Allen Hynek och dataexperten Jacques Vallee räknas bland de främsta förkämparna för en kritisk, vetenskaplig undersökning av ufofenomenet. Därför kommer det säkert som en överraskning för många att båda forskarna var hängivna andliga sökare med ett djupt och genuint intresse för hermetiska och esoteriska traditioner. Ett intresse de till stor del höll för sig själva eller delade med den grupp likasinnade forskare som gick under benämningen The invisible college. Det är främst under senare år som Hynek och Vallees gemensamma intresse för esoteriska traditioner blivit känt. Huvudsakligen genom de dagböcker i två delar, Forbidden science, som Vallee började publicera 1992. (1) När det gäller Vallees ideologiska utveckling så finns också en hel del nya data att hämta i Authors of the impossible av Jeffrey J Kripal, professor i filosofi och religion vid Rice university, USA. (2)

Jacques Vallee (1939-) växte upp nära Paris och ägnade en stor del av sin tonårstid att skriva science-fictionromaner. Som 19-åring vann han Jules Verne-priset för sin roman Sub-space, skriven under pseudonymen Jerome Seriel. Han studerade matematik vid Sorbonne och astrofysik vid universitetet i Lille. Parallellt med sina akademiska studier läste Vallee allt han kom över av gamla hermetiska skrifter, alkemi, magi, mystik, esoterik med mera. Intresset för dessa traditioner startade under Vallees första år på Sorbonne då han av en kvinnlig studiekamrat fick ett paket böcker som tillhört hennes mormor. En av titlarna var Histoire et doctrines des Rose-Croix av Sedir (1932). Boken fick stor betydelse för Vallee och i sin dagbok 1958 skriver han: ”Jag förlorade kontakten med kvinnan men har betraktat boken som en klenod alltsedan dess och den är en inspirationskälla och en påtaglig länk till de djupare frågor jag vill undersöka.” (3) Resultatet blev att Vallee 1960 ansökte om medlemskap i en av de otaliga rosenkretzarordnar som var en del av 1900-talet ockulta underground. Varje månad erhöll han kursbrev med tillhörande rituella övningar. I mitten på 1960-talet tröttnade han på den låga intellektuella nivån i materialet och alla motsägande påståenden. 1966 avslutande han sitt medlemskap men fortsatte sitt sökande i andra källor. (4)

Intresset för ufo väcktes på allvar 1961 när Vallee arbetade med satellitspårning vid Parisobservatoriet. Vid flera tillfällen registrerade forskarna icke kända föremål med sina instrument. Av rädsla för att verka ovetenskapliga och för vad kollegor skulle säga lät chefen för observatoriet bevismaterialet förstöras. Ett av huvudargumenten mot ufos existens vid den här tiden var att inga astronomer såg dem. Här fick Vallee lära sig den viktiga läxan att vetenskap inte alltid är vad vetenskapsmän sysslar med. I en intervju i tidskriften Omni kommenterar han händelsen: ”Här sitter vi vid en berömd institution, observerar något vi inte kan förklara och förstör bevisen av rädsla för att bli förlöjligade. För mig var det inkörsporten till hela frågan.” (5) Vallee började försiktigt höra sig för bland kollegor om liknande observationer och fann till sin förvåning att astronomer i flera länder iakttagit ufofenomen men höll dessa rapporter hemliga. I samarbete med sin fru Janine började han resa runt för att undersöka och dokumentera ufofall från hela världen. Paret koncentrerade sig på närobservationer som inte tidigare rapporterats i pressen. Resultatet av dessa ansträngningar blev böckerna Anathomy of a phenomenon. Unidentified objects in space – a scientific appraisal (1965) samt Challenge to science – the ufo enigma (1966).

Paret slog sig ner I USA 1962 där Vallee bland annat kom att arbeta som matematiker vid Northwestern University i Chicago. Data- och informationsvetenskap blev Vallees forskningsfält och han erhöll sin doktorsgrad i datavetenskap vid Northwestern University 1967. Där lärde han också känna astronomen Allen Hynek. Förutom kollegor vid universitetet förenades Hynek och Vallee också genom sitt seriösa intresse för ufo. Tillsammans byggde de upp ett underjordiskt nätverk av professionella forskare; astronomer, psykologer, fysiker, som ville ägna sig åt ufofrågan men inte skylta öppet med sitt engagemang. Hynek döpte nätverket till The Invisible college. I en artikel, The ufo Mystery, i FBI Bulletin 1975 förklarar Hynek valet av namn: ”För länge sedan, under vetenskapens mörka tidsålder, när forskare misstänktes stå i förbund med djävulen, måste de arbeta privat. De möttes ofta i hemlighet för att utbyta åsikter och resultat av olika experiment. Det var anledningen till att de kallade sig the Invisible College. Och de fortsatte vara osynliga till den dagen då forskarna fick erkännande genom att the Royal Society instiftades av Charles II (England - HB) under det tidiga 1600-talet”. (6)

Det skulle visa sig att Hynek och Vallee hade betydligt mer än ufo som gemensam nämnare, vilket framkom under en bilresa i november 1966. Hynek hämtade upp Vallee i sin lilla vita sportbil för vidare färd till Coloradouniversitetet där de skulle träffa professor Edward Condon som blivit utsedd att leda en vetenskaplig undersökning av ufofenomenen. Den senare så omdiskuterade Condonrapporten 1969. Under resans gång ställer Vallee frågan om Hynek intresserat sig för paranormala fenomen innan han bestämde sig för astronomi. Hynek förklarar att han studerat esoteriska ämnen en stor del av sitt liv men aldrig yppat det för sina kollegor. ”De skulle tro att jag var galen”. I själva verket har Hynek läst allt han kommit över om rosenkreutzare och den hermetiska traditionen. ”Nu var det min tur att ta ett djupt andetag”, förklarar Vallee som berättar att även han ägnat flera år åt liknande studier och, till helt nyligen, varit med i en av rosenkreutzarordnarna, den så kallade AMORC, med huvudkvarter i San Jose, Kalifornien. Hynek berättar vidare att han som ung imponerades av Max Heindel men senare fortsatte studera Manly Hall. Till slut fastnade han för Rudolf Steiner, som Hynek anser som den främste. I den fortsatta diskussionen förklarar Vallee varför han lämnade AMORC och att verkliga rosenkreutzare sannolikt inte är publika. ”Jag undrar om det kan finnas en verkligt genuin Rose-Croix som verkar i det osynliga”, avslutar Vallee.

Allen Hynek (1910-1986) var under sina senare år en av världens främsta ufoexperter. Eftervärlden kanske kommer att minnas honom som ufoforskningens Galileo, ett epitet som han tilldelades av tidskriften Newsweek 1977. Den 5 maj 1910, när Hynek var bara fem dagar gammal, lyftes han upp på taket till sina föräldrars hus för att få beskåda Halleys komet. En ödets nyck gjorde att han avled samma år som Halleys komet återkom. Född i Chicago, av tjeckoslovakiska föräldrar, studerade han vid Chicagouniversitetet där han erhöll en filosofie doktorsgrad i astronomi 1935. Året efter anställdes han vid Ohiouniversitetet där han utnämndes till professor 1950. 1956 lämnade han sin tjänst i Ohio för några år på Harvarduniversitetet där han föreläste om astronomi och samtidigt var en av cheferna för Smithsonianobservatoriet. Han avslutade sin professionella bra som professor i astronomi vid Northwestern university och chef för Dearbornobservatoriet, en post han innehade till sin avgång 1978.

En minnesvärd dag 1948, när Hynek arbetade vid Ohiouniversitetet, anlände tre flygvapenofficerare från den närbelägna flygbasen Wright Air Field. De undrade vad Hynek trodde om flygande tefat. Eftersom han på den tiden var skeptiker vad gäller tefat så svarade Hynek att det sannolikt bara var strunt och efterkrigsnerver. Svaret tilltalade militärerna och de frågade om han ville bli flygvapnets astronomiske konsult i ufofrågor. Det skulle bara innebära att Hynek en eller två gånger i månaden behövde besöka flygbasen och gå igenom en dossier med rapporter. Hynek tackade ja men kunde väl knappast ana att detta deltidsarbete sakta men säkert skulle leda till att han blev en av världens främsta förespråkarna för seriös ufoforskning.

Med tiden började Hynek tvivla på flygvapnets linje i ufofrågan. Han såg skillnaderna mellan de officiella förklaringarna och de verkliga rapporterna. Någon verkligt vetenskaplig utvärdering av rapporterna gjordes aldrig av flygvapnet. På grund av den höga kvaliteten på rapporter från piloter, trafikledare, astronomer och andra vetenskapsmän övertygades Hynek sakta men säkert att en del ufo verkligen representerade ett okänt fenomen. Han började kopiera rapporter från flygvapnets samlingar och byggde på det viset upp ett eget arkiv för egna djupare studier.

Den stora vändpunkten kom 1966. I ett öppet brev publicerat i den ansedda vetenskapliga tidskriften Science 21 oktober 1966 förklarade Hynek att ufofenomenet inte kunde avfärdas med en axelryckning och pläderade för en grundlig vetenskaplig undersökning. Vid denna tid hade han börjat att i hemlighet samarbeta och utbyta data med andra forskare som var intresserade av ufoproblematiken men inte ville framträda offentligt. The invisible college, som Hynek kallade gruppen där också Jacques Vallee ingick. Men som framgått hade Hynek och Vallee inte bara ufo som gemensamt intresse utan också den esoteriska traditionen.

Med Vallees intresse för både ufoforskning och esoteriska traditioner var det väl bara en tidsfråga innan han skulle börja titta på alternativa förklaringar till ufofenomenet. Sommaren 1968 tillbringade Vallee mycket tid i Bibliothéque Nationale, det franska nationalbiblioteket, för att söka litteratur om hermetiska traditioner och folktro. Och det var där han fick idén till Passport to Magonia, som med tiden skulle bli en klassiker inom ufolitteraturen: ”I går kväll, när jag åkte tåget hem, fullastad med sällsynta esoteriska verk, började tankarna på en ny bok ta form. Den skulle visa en uttrycklig parallell mellan dagens ufofenomen och de medeltida traditionerna om elementalväsen, älvor och naturandar. Mina nuvarande undersökningar visar att dessa varelser har slående likheter i uppträdande med påstådda ufonauter.” (7) Titeln Passport to Magonia hämtade Vallee från klassiker i den hermetiska traditionen. Magonia, ett magiskt land ovan molnen finns omnämnt i en avhandling om vädermagi av biskop Agobard från Lyon 815. Invånarna i Magonia påstods där resa i ”molnskepp”. Det förekommer också i Comte De Gabalis, anonymt publicerad i Paris 1670 men allmänt tillskriven den franske prästen Abbé de Villars. Boken beskriver ett möte med den gåtfulle Comte De Gabalis, en mästare i de ockulta vetenskaperna, som bland annat instruerar Villars i kunskapen om osynliga väsen som sylfer, undiner, gnomer och salamandrar.

Passport to Magonia publicerades 1969 och skulle bli en av ufologins mest inflytelserika böcker. Tillsammans med Operation Trojan Horse, (1970) av den amerikanske journalisten John Keel gav den upphov till en helt ny inriktning inom ufoforskningen som en tid fick namnet ”den nya ufologin”. Istället för utomjordiska besökare talade Vallee och Keel om jordbaserade varelser som levde i en parallell dimension men med förmågan att materialisera sig. Och att ufonauter i själva verket kunde vara samma väsen som beskrivs i folktro och myter från hela världen. Jämförelsen med folktroväsen gav också delvis upphov till en annan teori inom ufologin, den psyko-sociala teorin, som i mera skeptisk anda menar att dagens ufovarelser representerar visionära upplevelser av samma typ som gav upphov till tron på folktroväsen men nu anpassade till en teknologisk tidsålder med rymdfart och utomjordiska besökare. Passport to Magonia tolkades ibland som att ufo enbart var dagens folktro men detta var alltså en misstolkning av Vallees egna teorier.

Bland ufologer blev mottagandet högst blandat. För de flesta aktiva inom uforörelsen under 1950- och 60-talen var ufo lika med besökare från tekniskt högtstående utomjordiska civilisationer och såg därför med misstro på teorier som förde in ufoproblematiken i det paranormala fältet. Ett av skälen var rädslan att mista den vetenskapliga legitimitet som den seriösa ufologin strävade efter. I Sverige gick K Gösta Rehn till mycket hårt angrepp på Keel och Vallee i sin sista bok UFO-utmaningen där han betecknar den parapsykologiska-ockulta förklaringen som ”en fasansfull återvändsgränd”. (8) Rehn noterar att både Keel och Vallees böcker var intellektuellt välskrivna och därför särskilt suggestiva. Men genom att föra in ufo i det ”semi-ockulta kvalmet” gjorde de saken en björntjänst. Ufoproblemet skulle därmed mista chansen att avancera som forskningsämne.

Allen Hynek blev under 1970-talet det stora namnet inom den internationella ufologin. 1972 kom The Ufo experience som fortfarande kan räknas till det bästa som skrivits i frågan. Till och med vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science gav den goda vitsord. Här myntades också begreppet närkontakt av tredje graden, som blev titeln på Steven Spielbergs film 1977, en film där Hynek också deltog som skådespelare och Francois Truffaut spelade forskaren efter Jacque Vallee som förebild. 1973 grundade Hynek tillsammans med några kollegor Center for UFO studies som fortfarande spelar en central roll inom ufologin. Att Hynek och Vallee inte var två vanliga forskare utan i sina teorier gick långt utanför de vetenskapligt korrekta märks i de böcker och intervjuer som publicerats. Intressant i sammanhanget är den 1975 gemensamt utgivna The edge of reality där de i kapitlet Brainstorming går igenom ett antal teorier som jordbaserade främlingar, parallella universum och ockulta grupper som förklaring på ufofenomenet. Diskussionen är öppen, sökande och ryggar inte för de mera tabubelagna teorierna. Vallee tar upp tanken på ockulta grupper som kan ligga bakom en del ufofenomen men han ser också svagheten i resonemanget: ”Vi vet att ockulta organisationer i USA för det mesta består av knäppgökar, idealister och gamla damer. Men kanske finns det verkligen grupper och ockulta sällskap som håller sig dolda. En sådan grupp kan i så fall ha både motivationen och möjligheterna att manipulera den allmänna opinionen i stor skala.” (9)

Under 1970-talet undersöker Jacques Vallee i praktiken sin teori om att ockulta grupper kan ligga bakom delar av ufofenomenet eller besitta okänd kunskap om dem. Han studerar olika rosenkreutzarordnar, Manly Palmer Hall, Rudolf Steiners antroposofer och märkligt nog ägnar han mycket tid åt bisarra kulter som Church of Satan under ledning av Anton Szandor LaVey. Inte oväntat kommer han fram till att ingen av de grupper han studerat vet något om ufo. Jag har många gånger frågat mig varför Vallee aldrig studerat den teosofiska/esoteriska traditionen och litteraturen, trots att den idehistoriskt spelat en stor roll inom uforörelsen. Det finns inte en enda referens till Helena Blavatsky eller teosofin i de två volymerna av Forbidden science. För att om möjligt få ett svar på denna fråga skrev jag ett brev till Vallee i december 2010 med frågan varför han inte intresserat sig för traditionen Helena Blavatsky, Charles Leadbeater och Alice Bailey? Något svar fick jag tyvärr aldrig.

Sitt resultat av studiet av ockulta sällskap och hemliga grupperingars möjliga påverkan på samhället presenterade Vallee i Messengers of deception. Ufo contacts and cults, 1979. Det är en ganska dyster läsning med inblickar i mängder av bisarra kulter och sekter. Tonen blir lätt paranoid när Vallee resonerar om hur enkelt det är för hemliga grupper att i politiska eller andra syften utnyttja tron på utomjordiska besökare för att framföra totalitära eller inhumana idéer. I boken presenterar Vallee vad han kallar ”the esoteric intervention theory, den esoteriska interventionsteorin. Alltså tanken att en hemlig gruppering med ”magiska” förmågor enkelt skulle kunna skapa ufofenomen:

”Anta till exempel att någon ockult grupp har kommit på metoden att projicera mentala bilder, till och med behärskar förmågan att förflytta medvetandet utanför kroppen eller initiera förändringar i rymd-tid-flödet, eller skapa varelser liknande de ”tulpas” i Tibetansk folktro som Madame Alexandra David-Neal beskriver som materialiserade varelser med vilka hon experimenterade”. (10)

Trots sitt stora intresse för esoteriska traditioner så är det få som varnat så uttryckligen som Vallee för ockulta gruppers negativa påverkan. Han noterar att de ofta presenterar totalitära och politiskt högerextrema tankegångar, kunskapsfientliga och inhumana läror som förvrider huvudet på godtrogna idealister. Samma kluvenhet kan jag själv känna när jag skriver denna artikel. Ett ansvar att inte bidra till nya absurda kulter och sekter som får naiva mystiker att skicka hjärnan på semester. Sunt förnuft, en kritisk distans och inte minst humor är en förutsättning om man skall ge sig in i denna djungel. Samtidigt kan jag tycka att Vallee trycker onödigt hårt på den negativa sidan av den esoteriska interventionsteorin. Ett alternativt synsätt vore det jag skämtsamt kallar higher intelligence agency (HIA), teorin om en hemlig grupp välvilliga ”väktare” av jordens utveckling. När Allen Hynek var 16 år fick han se ett exemplar av The secret teachings of all ages av Manly Palmer Hall. Den kostade över ett hundra dollar, en ansenlig summa på den tiden. Han beslöt att köpa den på avbetalning med fem dollar per månad. Hans studentvänner tyckte han var galen som inte köpte en motorcykel i stället, som alla andra. Med tiden byggde Hynek upp ett ansenligt bibliotek parapsykologisk och esoterisk litteratur. Vid sin bortgång den 27 april 1986 donerade han hela sin samling till vännen Jacques Vallee. (11)

Det är ett intellektuellt äventyr att följa två så skickliga forskare och tänkare som Jacques Vallee och Allen Hynek. Båda har den egenskap av existentiell nyfikenhet parad med mod som krävs för att vara vägröjare i vetenskapligt och kulturellt utmanande ämnen. I sina hittills publicerade två dagböcker visar Vallee att seriös ufoforskning kan förenas med sökande efter en hållbar livsåskådning och världsbild och att det mycket väl kan finns en förenande länk:

”Att leta efter svaret är inte bara ett vetenskapligt projekt; det är ett sökande, en initiation, en gåta liksom sfinxen.” (12)

1. Jacques Vallee. ”Forbidden science. Journals 1957-1969”. North Atlantic Books, Berkeley, California 1992. “Forbidden science. Volume two. Journals 1970-1979. The Belmont years. Documatica Research LLC, u. o. 2008.

2. Jeffrey J Kripal. “Authors of the impossible. The paranormal and the sacred.” The University of Chicago Press, Chicago and London 2010.

3. Valle, Forbidden science 1992, s. 11-12.

4. Kripal. Authors of the impossible 2010, s. 192.

5. Interview Jacques Vallee. Omni, januari 1980, s. 63.

6. Alan Baker. “The encyclopedia of alien encounters”. Virgin Publishing, 1999, s. 124.

7. Vallee, Forbidden science 1992, s. 358.

8. K Gösta Rehn. “UFO-utmaningen”. Zindermans 1976, s. 83.

9. J Allen Hynek och Jacques Vallee. ”The edge of reality. A progress report on unidentified flying objects.” Henry Regnery Co. Chicago 1975, s. 257.

10. Jacques Vallee. “Messengers of deception. Ufo contacts and cults”. And/Or Press, Kalifornia 1979, s. 205-206.

11. Kripal. Authors of the impossible 2010, s. 193-194.

12. Vallee. Forbidden science II, s. 211.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i UFO-Aktuellt under rubriken Radarparet som sökte över gränsen, nr. 3, 2013)