“Conditions of agony and distress such as are found on our planet are found in no such degree in any other scheme.” (Alice Bailey, A Treatise on Cosmic Fire)

Ett interplanetariskt Alcatraz

Tre män på vandring i ett till synes oändligt ökenlandskap. Hettan är närmast outhärdlig. De har nyligen kraschlandat på en okänd planet och farkosten de kom med är totalförstörd. De tre astronauterna har skickats ut från jorden för mycket länge sedan. Eftersom de färdats nära ljushastigheten har tiden nästan stått stilla. Någon chans att återvända till jorden finns inte och även om de skulle komma tillbaka så vore deras anhöriga och vänner döda och begravda för hundratals år sedan. Livet hänger på en mycket skör tråd. Alla tre är väl medvetna om att de måste hitta vatten och växtlighet inom 48 timmar. Sedan är de små förråden slut. Därefter återstår bara en långsam, kvalfull död. Inför dessa utsikter för ödesgemenskapen männen närmare varandra och de börjar diskutera vad det ytterst var som fick dem att lämna jorden och bege sig ut på en rymdexpedition där chanserna att återvända var närmast lika med noll. Det visar sig att männen representerar tre vitt skilda psykologiska typer. För en av astronauterna är äran och berömmelsen den starkaste drivkraften. Känslan av att vara först och den som vågar. Den andre mannen är vetenskapsman ut i fingerspetsarna. Han skulle kunna gå ner i en aktiv vulkan om det gav honom några nya forskningsresultat. Sökandet efter kunskap är hans drivkraft. Den tredje mannen, som också är kapten för expeditionen, skrattar lite cyniskt åt sina kollegor. Men vad är då dina motiv, undrar de? Kaptenen stannar upp, riktar blicken mot himlavalvet och svarar: ”Jag är också en sökare, men mina drömmar är inte som era. Jag kan inte låta bli att föreställa mig att det någonstans i universum måste finnas någonting som är bättre än människan.”

Scenen är säkert bekant för många. Den är hämtad ur den mästerliga science-fictionfilmen Apornas Planet från 1968, med Charles Heston i huvudrollen. Filmen bygger på en roman av den franske författaren Pierre Boulle. Någonting bättre än människan; det kan stå nästan som ett lösenord för alla filosofer och vetenskapsmän som gett sig i kast med de existentiella problemen. Kan denna bisarra varelse som kallas människa verkligen vara skapelsens krona? Många tänkare har också menat att det är något grundläggande fel med jorden och dess invånare. Som om vi vore strandsatta på de fördömdas ö - ett interplanetariskt Alcatraz.

Janus var en av de sista böckerna från Arthur Koestlers penna, innan han tog sitt liv i sitt hem i London 1983. Där sammanfattar Koestler mycket av sitt tänkande och sökande. Ett kapitel ägnas för övrigt åt ufoproblematiken. Han skriver: "Om en opartisk observatör från en mera avancerad planet kunde fånga in människans historia från Cro-Magnon till Auschwitz i ett enda svep, skulle han otvivelaktigt dra slutsatsen att vårt släkte i vissa avseenden är en beundransvärd men på det hela taget en mycket sjuk biologisk produkt, och att konsekvenserna av denna mentala sjuklighet väger långt tyngre än de kulturella framstegen med tanke på möjligheterna till en långvarig fortlevnad". (1)

Det kan kanske vara en smaksak vad man väljer för termer för att beskriva människans liv på jorden i ett historiskt perspektiv. Helvete eller absurd mardröm i bästa Kafka-stil ligger nära till hands. Pessimism? Absolut inte! Däremot realism, ett objektivt konstaterande av sakernas tillstånd. Se människan! De existentiella villkoren på detta stoftkorn har aldrig varit särskilt lysande. Krig, sjukdomar och de oräkneliga formerna av socialt, ekonomiskt och andligt förtryck har effektivt krossat de motsträviga. Om man med örnens blick eller kanske snarare satellitens öga idag sveper över jorden kan man konstatera att cirka 50 procent av mänskligheten är fångar i politiska diktatursystem. Andra är offer för globala maffiors alltmer ökande makt och ekonomismens härjningar, där de rika blir rikare och de fattiga fattigare. En stor del av mänskligheten har effektivt gjorts till psykologiska krymplingar genom kunskaps- och livsfientliga tolkningar av religiösa läror. Miljoner människor lever smärtfyllda skuggliv, livslångt traumatiserade av krig, terror, tortyr. För att inte tala om alla som får söka sin föda i soptunnor. Här och var finns fickor av frihet och utvecklingsmöjligheter, men även dessa kommer kanske inom en snar framtid att utplånas genom krig, miljöförstöring eller roffarkapitalismen. Klockan är en minut i tolv och känslan av Götterdämmerung - gudaskymning - kan inte undgå att påverka någon människa. I protest ställer vi oss på berget och, likt en livstrotsande Byron, knyter näven åt makterna. Varför sattes jag här? Men så plötsligt, som från ingenstans, dyker en lysande farkost upp inför vår förvånade blick. Den transcendenta skönheten i den ljudlösa tingesten som svävar förbi får oss att sänka näven och stoppa floden av invektiv. Något fullständigt okänt och nytt har påverkat livssituationen. Tillvaron kan därefter aldrig bli densamma. Den berömda sufiläraren Idries Shah skulle kalla det "education through astonishment" - inlärning genom förvåning.

Både filosofi och religion har på olika sätt försökt tackla frågan om varför den mänskliga existensen är så full av lidande och elände. Inom teologin talar man om teodicéproblemet, ondskans problem. Det vill säga man försöker besvara frågan hur en god gud kan skapa en ond värld. Men några acceptabla svar ges inte från varken filosofi eller religion. Till och med den gamle teosofen och ufologen T. Bryon Edmond, som jag skrev om i första kapitlet, tycks ha missat den esoteriska förklaringen till ondskans problem. Det kan vara värt att citera vad han skriver i ett brev till mig den 17 juni 1976:

”Och var står jag idag? Efter 50 års studier av filosofi har jag tyvärr inte kommit närmare lösningen av universums mysterier och liv och död än när jag startade. Och jag är pessimist. Jag betraktar världen och den fysiska existensen som ond. Jag håller med Bertrand Russell när han säger att om han givits allmakt och hade evigheten på sig så skulle han åstadkommit en bättre värld än vad Skaparen gjort. Sannolikt sant, han skulle knappast ha kunnat göra det sämre än vad det är. Manikéerna är de enda som ser problemet tydligt och i sitt rätta perspektiv. Kristendomen med sin föreställning om en allsmäktig och kärleksfull gud lyckas verkligen inte hantera problemet. Teosofin lyckas bättre med idén (hämtad från esoteriskt buddhism) om de ofullkomliga (imperfect) gudarna. Det förklarar ondskan men rättfärdigar den inte. Som jag ser det vore det bättre att inte skapa alls än att skapa en värld där oskyldiga människor och djur måste lida.”

Märkligt nog tycks den gode T. Bryon Edmond, trots sina många års studier, ha missat den esoteriska förklaringen till ondskans problem. Enligt samstämmiga uppgifter från både den esoteriska traditionen och flera av de tidiga kontaktpersonernas budskap är jorden att betrakta som ett interplanetariskt Alcatraz där individer som vägrat följa livslagarna och istället utvecklats egoism och grymhet placerats för att inte störa övriga planeters utveckling. Men föreställningen om jorden som en unik men mindre trevlig planet dyker upp i oväntade sammanhang.

En sommardag 1933 sitter författaren Arthur Koestler på Café Metropoles i Moskva. Han är på reportageresa i Sovjetunionen för att skriva om Stalins första femårsplan. Koestler känner sig illa till mods och har tagit tre stadiga Vodka. Istället för att skriva om Stalins femårsplan börjar Koestler, på servetter, skriva ner en dagdröm, ett pjäsmanus om en lyckligare värld.

Pjäsen, Twilight bar (Skymningsbaren), publicerades först 1945. Den översattes även till svenska och gavs ut på Tidens förlag året efter. Handlingen går i korthet ut på att två rymdvarelser, Alpha och Omega, plötsligt dyker upp på jorden. De är utsända med uppdraget att undersöka jordmänniskans rätt till fortsatt existens. Plats behövs för deras egen civilisation och de har fått order att likvidera alla på den planet i universum där de finner att livet han minst mening. Rymdmänniskornas studier visar att jorden är den värsta planeten att bo på, där människor är mest olyckliga. Men om världens regeringar kan öka lyckokvoten på tre dagar så skall den mänskliga civilisationen sparas från undergång. Regeringarna ställs inför den absurda uppgiften att mer eller mindre tvinga människor att bli lyckliga, att öka lyckokvoten. Från Moskva meddelas att man helt enkelt avrättar dom som är olyckliga. På andra ställen försöker man med generös distribution av alkohol. Motsträviga godtemplarloger skickas till lasarett och tvångsmatas med champagne, ostron och kaviar. Proteströrelser dyker upp och det hela ändar i mer eller mindre anarki. Hur det slutligen avlöper får vi inte veta. Pjäsen slutar en timme före den utmätta tiden.

Föreställningen om jorden som en fångkoloni presenteras i så många sammanhang att det är frestande att spekulera om orsaken. När den gamle centerriksdagsmannen Anders Gernandt invigde UFO-Sveriges utställning i Köping 1978 kallade han jorden för "universums Kumla-fängelse". (2) Och Friedrich Jürgensens anderöster, som han spelade in på band, förklarade för honom att "jorden är en sorts straffkoloni". Vi finner tanken även utvecklad av August Strindberg i En blå bok: ”Kristendomen är egentligen mera radikal än radikalismen… Icke har han (Kristus-HB) stora illusioner på människorna, då han kallar dem huggormars avföda. Och med rätta; ty då jordens är ett fängelse för himmelens brottslingar, så äro vi alla bovar, men fängelsepredikanten har till uppgift att predika benådning för dem som uppföra sig anständigt.” (3) Den esoteriska traditionen är mycket tydlig med att jorden är en unik planet i så motto att den är utvald att fungera som förvisningsort för ”brottslingar” hämtade från en mängd planeter. Individer som vägrar ge upp sin egoism, grymhet och hat och därför placerats på jorden under särskilt hårda villkor. Alice Baileys lärare D.K. tar upp problemet med jorden i flera böcker. Han beskriver livet på planeten som ”lidande, sorg, smärta och kamp” och att den ingår i ett stort experiment. (4)

Anders Gernandt på UFO-Sveriges riksstämma i Stockholm 18 mars 1978. Foto: Karl Olov Pettersson, AFU:s bildarkiv

Tydligast när det gäller att beskriva jordens speciella situation är Henry T. Laurency. I serien Livskunskap 1-5 samt Människans väg finns många referenser till vår planets sorgliga tillstånd. Här några belysande citat:

”Mången undrar över uttrycket ”haft alla dåliga egenskaper”. Tyvärr är just vår planet solsystemets ”slaskhink”. Hit har överförts monader med repellerande grundtendens från andra planeter och även solsystem, sådana hattyper, som vållat oreda i planeter med individer av attraherande tendens.” (5)

”Vår planet intar en särställning, icke endast i vårt solsystem utan i det större klot, som omfattar sju solsystem. Ingenstädes har en sådan massa monader med repellerande grundtendens samlats, ingenstädes tendensen till självisk egenart varit så intensiv. Ingenstädes har mänskligheten ådragit sig en sådan dålig skörd genom dålig sådd. Vår planet är sorgens stjärna i vårt kosmiska sjuklot.” (6)

”Det finns endast ett sätt att lära dessa monader till slut förvärva enhetstendens och det är genom smärtsamma erfarenheter. De måste genom lidande hamras fram steg för steg. Och därtill lämpar sig det organiska livet. Vår planet är alltså samlingsplatsen för monader med repellerande grundinstinkt i vårt solsystem. Av antydningar att döma ha till vår planet även överförts monader från andra solsystem, monader som visat sig särskilt omöjliga, varför planeten i viss mån räknas såsom ett unikum i vårt sjuklot av solsystem.” (7)

”På ingen annan plats i vårt solsystem och, efter vad som antytts, i vårt sjuklot av solsystem finns en sådan mänsklighet som vår. Det kommer folk från andra solsystem för att titta på en mänsklighet, vars like i stupiditet och brutalitet de aldrig skådat.” (8)

Om den teori jag framförde i förra kapitlet, att några av den första generationen kontaktpersoner på 1950-talet var försök från planetväktarna, eventuellt i samarbete med besökare från andra planeter, att närma sig mänskligheten så bör det finnas samstämmighet i många uttalanden. Vi finner det sambandet även vad det gäller jorden som en interplanetarisk förvisningsort hos kontaktpersoner som George Adamski, Orfeo Angelucci, Kelvin Rowe med flera. I George Adamskis klassiska Ombord på rymdskepp berättar en av ”bröderna” följande under en resa i deras farkoster:

”Människan är en egendomlig varelse – det gäller var man än hittar henne i hela det väldiga universum. Även om människorasen som helhet föredrar att leva i fred och harmoni med hela skapelsen, så finns det ändå alltid några, som låter det personliga jaget växa sig starkt. De blir aggressiva och vill genom sitt maktbegär härska över andra. Detta kan även hända i våra världar, trots att vi ständigt får lära oss att människan skall leva i överensstämmelse med de gudomliga lagarna… För tidsåldrar sedan beslöt man därför, då vishetslärare från många planeter möttes, att sådana själviska varelser skulle föras över till de nya planeter, som var färdiga för mänskligt liv. I sådana fall valde man den planet i varje system som hade den långsammaste utvecklingen. Den blev sålunda förvisningsort för dessa lagöverträdare. I vårt system blev jorden av nyssnämnda skäl det nya hemmet för dessa motspänstiga, som kom från många planeter såväl inom som utanför vårt system.” (9)

En annan av det tidiga 1950-talets kontaktpersoner var Orfeo Angelucci (1912-1993). Han är inte så väl känd i Sverige eftersom hans bok The Secret of the Saucers aldrig översatts till svenska. Men liksom Adamski berättar han om möten med vänligt sinnade utomjordiska besökare och färder i deras farkoster. Angeluccis kontakter ägde rum från 1952 och några år framåt. Sommaren 1952 mötte han en av de utomjordiska besökarna i utkanten av sitt hem i Burbank, Kalifornien. Under en resa i deras farkost får Angelucci veta att jorden är en straffkoloni (purgatorial world) bland planeter: ”Jag kan berätta för dig att individer från andra världar betraktar jorden som ”förbannelsens planet” hemvist för ”de förtappade och fallna”. Andra kallar jorden ”sorgens boning”. Jordens evolution är utveckling genom smärta, sorg, synd, lidande och den fysiska dödens illusion. Tro mig, alla evolutioner är inte lika jordens, trots vad era vetenskapsmän säger.” (10)

Orfeo Angelucci. Foto: AFU:s bildarkiv

Ännu mindre känd, åtminstone bland svenska ufologer, är Kelvin Rowe. I sin bok A Call at Dawn berättar han om möten med högt utvecklade besökare från andra planeter och resor i deras farkoster. Precis som Adamski och Angelucci var Rowe ofta föredragshållare på olika tefatskonvent under 1950-talet bland annat vid George van Tassels årliga The Giant Rock Spacecraft Convention som hölls mellan 1954-1977. I sin bok talar Rowe om jorden som ett fängelse, en värld i karantän. En av rymdmänniskorna i boken förklarar: ”Människan är betydligt äldre på den här planeten än vad som påstås. Mycket långt tillbaka i historien fanns det på högre utvecklade planeter i vårt och andra solsystem de som inte följde den vanliga utvecklingen. De vägrade leva i broderliga relationer, var arroganta och oregerliga och försökte hålla tillbaka människans utveckling. De förflyttades till denna planet och några andra som avsatts för samma syfte för att de där skulle finna sin egen väg framåt.” (11)

Den esoteriska traditionen om jorden som ett interplanetariskt Alcatraz är nära sammankopplad med föreställningen om en sprängd planet mellan Mars och Jupiter. Asteroiderna påstås vara delar av en planet som förstördes av dess invånare för mycket länge sedan. Även Månen sägs vara en del av denna rest. En av de första att upptäcka asteroider var den tyske astronomen Heinrich Olbers (1758-1840). Han drog slutsatsen att de var rester av en planet som förintats i en våldsam explosion. Teorin fick ett uppsving på 1950 och 60-talet då flera ryska forskare drog samma slutsats. 1949 gav astronomen Sergej Orlov den hypotetiska planeten namnet Phaeton (Faeton) efter sonen till solguden Helios som fick lov att köra sin faders solvagn men misslyckades och dödades. Flera ryska forskare anslöt sig till teorin bland annat professorerna Alexander Zavaritskij och Felix Zigel. Men även andra kända personer som science fictionförfattaren Alexander Kazantsev. Idag är det få astronomer som ansluter sig till Phaetonteorin. En av de mera kända var den amerikanske astronomen Thomas Van Flandern (1940-2009).

De ryska forskarnas teorier om Phaeton fick stort genomslag i svensk press under 1970-talet. Journalisten Eugen Semitjov intervjuade Alexander Kazantsev i en stor artikel i Allers 1970 (12) och Anders Palm skrev på samma tema i Saxons Veckotidning 1976. (13) I UFO-Information och UFO-Sverige-Aktuellt publicerades flera artiklar om Phaeton. Även pollenkungen Gösta Carlsson, känd svensk kontaktperson framförde teorin bland annat i en intervju i Nordvästra Skånes Tidningar 1977. (14) I den esoteriska traditionen hittar vi inga tydliga referenser till en sprängd planet i den äldre teosofiska litteraturen. Däremot nämns att det inträffade ett stort planetariskt misslyckande i det som kallas månkedjan, vilket i esoteriskt terminologi betyder jordens tidigare inkarnation. Månen räknas som en död rest från denna tid. Tydligare blir Alice Baileys lärare D.K. i sina böcker. I den tunga och svårlästa A Treatise on Cosmic Fire förklaras att ”… månkedjan i vårt system innebar en period av temporär eftersläpning av evolutionen… förlorad tid… Det mörka ansiktets herrar (Lords of the Dark Face)… fick övertaget för en tid.” (15) I en kort passus i Esoteric Astrology ges också upplysningen att de människor som då levde på ”månen” evakuerades till jorden. (16) Det talas betydligt mera i klartext i två andra esoteriska källor. Henry T. Laurency skriver appropå möjligheten av ett kommande religiöst världskrig som skulle kunna utplåna livet på vår planet att det i så fall inte är första gången. ”Astronomerna har kunnat konstatera att i det vida avståndet mellan Mars och Jupiter i stället för en planet finnas hundratals asteroider… De ha en gång tillhört en stor planet. Ska Tellus dela samma öde?” (17)

Den i tidigare kapitel nämnda Through the Curtain översattes av Lars Adelskogh 1992 med titeln Nattlektioner. Författarna Viola Petitt Neal och Shafica Karagulla sammanfattar vad Viola Petitt Neal fått lära sig under sina ”nattlektioner” angående ondskans problematik i flera kapitel. I ett av dessa ges följande information om den sprängda planeten: ”Asteroiderna är resterna av en planet, som exploderade och förintades på grund av manipulation med planetens elementala krafter och kundalini-eld. Vår måne har uppstått ur materia, som kastades ut ur denna planet och fångades in av jordens dragningskraft. Detta gjordes så, att medlemmarna av den mänskliga livsvågen på asteroideplaneten fick en frekvens, som resonerade med vår planet, och kunde överföras till vår planet att inkarnera här för vidare utveckling. Dessa kallas ”människorna från månkedjan”” (18)

När det gäller uppgifter från de tidiga kontaktpersonerna angående en sprängd planet i vårt solsystem finner vi det hos flera av de tidigare citerade författarna. Mest utvecklas temat hos Orfeo Angelucci i hans bok The Secret of the Saucers. På väg hem från ett café nära sitt hem i Glendale, Kalifornien möter han en okänd man som hälsar på honom. Orfeo känner snabbt igen rösten från den person som talat med honom under en tidigare resa i deras farkoster men då fick han inte se personen utan bra höra rösten inuti farkosten. Mannen är välbyggd och något längre än Angelucci. Han har stora mörka ögon vilka utstrålar vänlighet. Han bär en blå uniform utan någon form av knappar eller fickor och den tycks närmast vara som en del av kroppen. De båda männen sätter sig på en sten invid Los Angelesfloden och rymdmannen börjar berätta om sitt uppdrag och jordens utveckling. Han förklarar bland annat att rymdmänniskorna inte lever i samma fysiska dimension som jordens människor. Angående asteroiderna får Angelucci följande förklaring:

”En gång fanns det en annan planet i solsystemet… Den planeten var jordmänniskornas ursprungliga hem… Men människorna blev stolta och arroganta. De krigade mot varandra och vände sig slutligen mot själva livet. Till slut förstörde de sin egen planet som idag bara finns kvar som en steril och karg ring av asteroider och spillror i solsystemet. För att få dessa människor att utveckla förståelse, medkänsla och broderskärlek fick de födas i en djurisk, materiell evolution på en mindre planet, jorden. Lidande, sorg, frustration och död blev deras lärare. Deras symbol är människodjuret (Man-Beast). (19)

En annan av de tidiga kontaktpersonerna i USA var den kontroversiella George Hunt Williamsson. Tillsammans med några vänner experimenterade han med att få kontakt med rymdmänniskor genom bland annat automatisk skrift och genom radiokommunikation. Dessa meddelanden blev underlaget för The Saucers Speak. Ibland en mängd ganska intetsägande meddelanden från rymdmänniskor med absurda namn finns en del budskap som ofta brukade citeras av esoterikern Riley Crabb eftersom de stämde väl med den esoteriska traditionen. I ett meddelande den 17 augusti 1952 säger rymdbesökaren Zo: ”Vi måste nu besluta vad vi ska göra med er planet.. era bomber kommer att förstöra den universella balansen. Vätebomben skulle kunna göra er till ett asteroidbälte. Detta hände för många år sedan på en planet i femte banan. Vi visste vad de var i färd med att göra men ingrep inte. Vi kan inte stå bredvid och tillåta ännu en ödeläggelse.” (20) I en tidigare bok Other Tongues – Other Flesh (1953) gav George Hunt Williamson namnet Maldek till den sprängda planeten. Ett namn som ofta upprepas i den nyandliga ufolitteraturen.

Budskap av liknande karaktär, även de från besökare med något absurda namn som Ashtar, Lata och Hulda, mottogs av George Van Tassel under seanser som hölls i grottan under den stora klippan Giant Rock i Mojaveöknen, Kalifornien. Samma plats där han anordnade de stora tefatskonventen. Den 18 july 1952 mottog Van Tassel följande budskap från Ashtar. ”Det är inte människors önskan om att fortsätta kriga på denna planet, Shan, som oroar oss. Vi är bekymrade över deras medvetna försök att utplåna mänskligheten och förvandla denna planet till aska…Vårt uppdrag är fredligt men denna situation uppstod tidigare i detta solsystem och planeten Lucifer slets i stycken. Vi har bestämt att detta inte skall få hända ännu en gång.” (21)

Den esoteriska traditionen och budskapen från flera av de tidiga kontaktpersonerna är vad gäller jorden som en fångkoloni och en sprängd planet i vårt solsystem mycket överensstämmande. Det finns självklart flera tolkningsmöjligheter när det gäller dessa budskap men från esoterisk synpunkt är informationen intressant eftersom den skulle kunna tyda på ett försök från planetväktarna i samarbete med utomjordiska besökare att vid en kritisk period i jordens utveckling påverka allmänheten genom att förmedla meddelanden till så många som möjligt som i sin tur ville sprida budskapen. Den verkligt stora frågan är förstås om de råkar vara sanna beskrivningar av mänsklighetens utveckling. Om jorden är en förvisningsplats för grymma och hatfyllda egoister, då måste varje människa ställa sig själv den lite pinsamma frågan – vad gör då jag här?

Noter

1. Arthur Koestler. ”Janus”. Korpen, Göteborg 1981, s. 12.

2. ”Anders Gernandt: Jorden – rymdens Kumlabunker”. Vestmanlands Läns Tidning, 25 maj 1978.

3. August Strindberg. ”En blå bok”. http://runeberg.org/strindbg/blabok/0617.html

4. Alice Bailey. ”Discipleship in the New Age volume two”, Lucis Publishing Co., New York, London 1980, s. 385. (orig. uppl.1955)

5. Henry T. Laurency. “Livskunskap ett”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 2. uppl. 2011, s. 375.

6. Henry T. Laurency. ”Livskunskap två”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1987, s. 285.

7. Ibid. s. 260.

8. Henry T. Laurency. ”Människans väg”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1998, s. 130.

9. George Adamski. ”Ombord på rydmskepp, Parthenon, Helsingborg, 3. uppl. 1973, s. 153.

10. Orfeo Angelucci. ”The Secret of the Saucers”. Amherst Press, Amherst, Wisconsin 1955, s. 43.

11. Kelvin Rowe. “A Call at Dawn”, Understandign Publishing Co. El Monte, California 1958, s. 60.

12. Eugen Semitjov. “Främlingarna som kom från en försvunnen planet”. Allers, nr. 24, 14/6 1970.

13. Anders Palm. ”Atomkrig ödelade planeten och de överlevande flydde till jorden”, Saxons Veckotidning, nr. 21, 1976.

14. Ove Torgny. ”Härstammar vi från Phaeton?”, Nordvästra Skånes Tidningar, 18/4 1977. Se även Clas Svahn & Gösta Carlsson. ”Mötet i gläntan”, NTB/Parthenon, Nykiöping 1995, s. 171.

15. Alice Bailey. ”A Treatise on Cosmic Fire”, Lucis Press Ltd., London 1973 (orig. 1925), s. 392.

16. Alice Bailey. “Esoteric Astrology”, Lucis Press Ltd, London 1968 (orig. 1951), s. 446.

17. Henry T. Laurency. “Livskunskap fem”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1995, s. 383.

18. Viola Petitt Neal, Shafica Karagulla. ”Nattlektioner”, Foinix Förlag, Skövde 1992, s. 209.

19. Orfeo Angelucci. ”Secret of the Saucers”, Amherst Press, Amherst, Wisconsin 1955, s. 44.

20. George Hunt Williamson. “The Saucers Speak. A documentary report of Interstellar Communication by Radiotelegraphy”, Neville Spearman, London 1967, s. 52 (orig. uppl. 1954).

21. George Van Tassel. “I Rode a Flying Saucer”, New Age Publishing Co., Los Angeles, Kalifornien, 1952, s. 31-32.

Håkan Blomqvist

Publicerad i Gudarna återvänder. Ufo och den esoteriska traditionen, Nomen förlag, 2013.