George Adamski

När "Flygande tefat har landat" av Desmond Leslie och George Adamski kom upp på bokhandelsdiskarna i september 1953 skapade den en världssensation. Chefredaktören för den engelska UFO-tidskriften Flying Saucer Review kallade den "boken som var dynamit". På några få år växte det upp en internationell rörelse kring den kontroversielle polsk-amerikanen George Adamski. För de flesta seriösa UFO-forskare idag fungerar namnet Adamski som ett rött skynke. Skojare, charlatan, mytoman är ord som omedelbart dyker upp i konversationen. Ingen sansad och seriös ufolog kan naturligtvis svälja historier om resor i flygande tefat med undersköna venusianer!? Må så vara. Men den negativa bedömningen visar sig genomgående vara grundad på ringa eller ingen faktakunskap. De har helt enkelt inte undersökt saken.

UFO-rörelsen som växte upp på 1950-talet delade sig tämligen snabbt i två lägen, båda lika fanatiska. Den ena sidan, de "seriösa", företräddes av vetenskapligt inriktade organisationer som APRO och NICAP i USA. De accepterade endast observationer av farkoster och ville över huvud taget inte hör talas om kontaktpersoner eller deras budskap. Den andra falangen, kulterna, svalde kontaktpersonernas påståenden med hull och hår. Närmast religiösa grupper växte upp i mängder, speciellt på USAs västkust. Gabriel Green blev det samlade namnet för denna riktning. Han ställde till och med upp som presidentkandidat i USA 1960 på "rymdmänniskornas ekonomiska program" med sin slogan "Abe in 1860 - Gabe in 1960". Med sina ofta absurda påståenden drog den religiösa tefatsfalangen ett löjets skimmer över UFO-rörelsen.

1970- och 80-talets UFO-forskare utmärker sig av en större balans och öppenhet. Idag inser man att alla fasetter av UFO-problematiken måste undersökas och dokumenteras, även kontaktpersoner. Denna nya trend har fört med sig ett förnyat intresse och även i viss mån förändrad syn på "charlatanen" George Adamski. Jag har under många år väntat på en kritisk, väldokumenterad biografi över Adamski av någon som bemödat sig att granska alla fakta i målet.

"George Adamski - The Untold Story" (1) av Lou Zinsstag och Timothy Good får anses motsvara förväntningarna. Det är den första egentliga biografin om man bortser från Gray Barkers "Book of Adamski" (2). Lou Zinsstag var Adamskis schweiziska representant till en bit in på 60-talet, när hon hoppade av samarbetet. Timothy Good är en fristående UFO-forskare, tillika professionell violinist.

Bokens första del består av Lou Zinsstags mera personligt hållna memoarer. Tiden som IGAP-representant (3), möten och upplevelser med Adamski, tvivlen, kontroverserna och det slutliga avhoppet. Andra delen, skriven av Timothy Good, är en grundlig undersökning av Adamskis alla påståenden, med bevis för och emot.

Han har ägnat åratal åt att resa runt och intervjua alla vittnen och personer som på något sätt haft samröre med Adamski. Good drar slutsatsen att det finns betydligt mer av verklighet bakom "myten Adamski" än vad de flesta UFO-forskare anar. Helt klart är att någon grupp med en avancerad teknologi kontaktade Adamski i början på 50-talet, men det var inte nödvändigtvis rymdmänniskor.

Talet om undersköna venusianer renderade Adamski massor av hån och kritik. Likaså hans påstående att det finns skogar och djur på månens baksida. Men frågan är vem som lurat vem? De senaste årens UFO-forskning har visat att UFO-kontakter verkligen förekommer, men att det ofta är humanoiderna själva som ljuger. Kanske handlade Adamski, naiv som han var, bara i god tro och förmedlade vad "rymdmänniskorna" berättade?

Det står helt klart, anser Timothy Good, att Adamski kontaktades av en grupp som har flygande tefat och som har flygande tefat och som påstår sig komma från Venus, Mars, Saturnus etc. Det finns alltför många vittnen till hans kontakter för att man ska kunna avfärda hans påståenden. Men en möjlighet är att humanoiderna tillhör en okänd grupp/civilisation på jorden, eftersom de finns ibland oss och ser ut i stort sett som vi. Timothy Good diskuterade denna teori 1978 med en annan mycket känd amerikansk kontaktperson, Howard Menger. Mengers upplevelser är i stort sett identiska med Adamskis, även om han anser idag att de individer som kontaktade honom på 50-talet tillhör en "högre civilisation på jorden" (4). Det skulle förklara den nästan paranoida föreställningen att rymdmänniskorna har femtekolonnare i våra samhällen.

1949 skrev Adamski en science fiction-bok "Pioneers of Space: A trip to the Moon, Mars and Venus" . Vissa avsnitt i denna roman är slående lika delar i "Ombord på rymdskepp", något som framför allt den framlidne amerikanske publicisten och ufologen Ray Palmer tog som bevis för att Adamski bara slog mynt av sina egna fantasier.

Boken spökskrevs av Lucy Mc Ginnis, som under flera år var Adamskis sekreterare och också vittne till den första kontakten i Kalifornienöknen 1952. Timothy Good frågade henne om de märkliga likheterna mellan böckerna: "Det är något jag ofta undrat över. Den första boken var definitivt en roman...Kanske låg det mer bakom, jag vet inte. Det oroade mig aldrig så mycket att jag gjorde någon affär av det. Men jag kunde ha gjort en affär av det, om jag inte sett de där farkosterna." (5) Även för de närmaste medarbetarna förblev Adamski en gåta. "Mitt inre är en kyrkogård av hemligheter"(6), sa han en gång till Lou Zinsstag.

De kanske intressantaste uppgifterna kommer från flygingenjören Carol Honey, anställd vid Hughes Aircraft Company. Han var under sju år Adamskis medarbetare, men bröt samarbetet 1963. Honey säger: "Det är ett absolut säkert faktum att Adamskis ursprungliga kontakt i öknen ägde rum och att han var med om åtminstone två resor i rymdfarkost. Mina bevis kommer från olika källor, av vilka ingen har förbindelse med Adamski. Det är ett faktum att dessa två resor är kända av underrättelsetjänsten i flera olika stater." (7)

Men från och med 1960 hände något med Adamski som på många sätt förändrade hans lära och personlighet. Han påstod att en ny grupp rymdfolk ersatt den han arbetat med tidigare."...vilka deras idéer är och varför de gör som de gör, har jag inte blivit informerad om, men kommer att bli förr eller senare", skrev han i en artikel i oktober 1962.

Tidigare hade Adamski alltid framhållit att rymdmänniskorna var fysiska varelser precis som vi och att deras rymdskepp representerade en högre teknologi. Han var mycket kritisk mot de psykiska kontaktbudskapen från spiritistiska grupper och intygade att de verkliga rymdmänniskorna sällan eller aldrig använde sådana metoder. Men från och med 1960 gled Adamski själv, mer och mer, över i det spiritistiska facket. Carol Honey och flera andra vittnen var närvarande när Adamski gick i trans och Orthon från Venus talade med hjälp av hans stämband.

Den nya inriktningen, inklusive en del uppenbara bedrägerier, skapade kaos i Adamskirörelsen. Flera av de trognaste medarbetarna och anhängarna drog sig ur, bl a Lou Zinsstag och Carol Honey. Man framförde flera teorier om vilka den nya gruppen rymdfolk egentligen var. Några föreslog negativa rymdmänniskor, medan Lou Zinsstag misstänkte att det kunde röra sig om en underrättelseorganisation som försökte misskreditera Adamski. Men den mest bestickande teorin kommer från Carol Honey. Han är expert på hypnos och tränar läkare och psykologer att använda hypnos i sin praktik. Honey menar att Adamski till slut blev offer för "falska rymdmänniskor" och "psykiska krafter". Denna teori ligger nära till hands, speciellt med tanke på de senaste årens avslöjanden av underrättelseorganisationernas användning av droger och hypnos (8).

Adamski avled av en hjärtattack under en föredragsturné i Maryland, USA, den 23 april 1965. Många obesvarade frågor återstår. Men boken "George Adamski - The Untold Story" visar med enastående skärpa att kontaktpersoner kan vara ett synnerligen fascinerande ämne för vidare studier.

Noter

1. Ceti Publications, Beckenham, Kent, England, 1983.

2. Gray Barker´s book of Adamski. Saucerian Books, 1967.

3. IGAP = International Get Aquainted Program. Organisation startad av George Adamski 1958.

4. Privat korrespondens. Timothy Good 27 febr. 1984.

5. George Adamski - The untold story, s. 193.

6. Ibid. s. 196.

7. Ibid. s. 81.

8. Se t ex Walter Bowart, Operation mind control. Dell Publ. Co., 1978.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i Sökaren nr. 2, 1985)