På kvällen den 29 december 1980 kom två medelålders kvinnor och en liten pojke åkande i bil strax utanför Dayton, Texas. Det var Betty Cash, 51, Vicki Landrum, 57, och Colby Landrum,7. När de befann sig ca 50 kilometer utanför Houston, på en ganska enslig väg, fick Colby syn på ett starkt lysande föremål som svävade ovanför träden några kilometer framåt i färdriktningen. (1) Betty och Vickie insåg snart att ljuset inte kunde komma från ett flygplan, eftersom det stod stilla i luften ovanför vägen. Efter några minuter ändrade sig föremålet från horisoltal till vertikal position och svävade ner på mycket låg höjd över vägen, ca 7-8 meter. Från undersidan kom med jämna mellanrum eldslågor som från en raket. Till slut skrek Vickie: "Stanna bilen, annars blir vi brända levande!" De var bara 60 meter från ljuset, när Betty stannade bilen. Vickie tyckte föremålet liknade "En diamant av eld". Det var betydligt större än den 1980 års Oldsmobile Cutlass, som de färdades i, och hade en aluminiumliknande yta. Ljuset var så starkt att det lyste upp skogen som om det vore mitt på dagen.

Värmen från föremålet var oerhört stark, och de tre gick ur bilen för att titta närmare på den märkliga tingersten. Efter ett par minuter blev Colby så rädd att Vickie satte sig i bilen igen och tröstade honom. Hon ropade till Betty att komma tillbaka. Men Betty hade ställt sig framför bilen och betraktade föremålen som i trans. Trots att hettan var överväldigande stod Betty kvar i flera minuter, innan hon återvände in i bilen. Handtagen var så hett att hon tvingades använda läderjackan som skydd för att få upp bildörren. Trots att det var en ganska kall vinterkväll svettades de så av hettan från föremålet att de tvingades sätta på bilens luftkonditionering. Föremålet steg varje gång flammor sköts ut undertill. Och när flammorna upphörde sjönk det igen. Men det intensiva ljuset ändrade aldrig styrka. Trots ljuset syntes tydligt att "diamantens hörn inte var helt skarpa utan avrundade. Blå fläckar eller ljus sträckte sig kring dess mitt. Under hela observationen hördes ett oregelbundet pipande ljud.

Föremålet började sakta röra sig bort över trädtopparna mot sydväst. Samtidigt dök ett stort antal helikoptrar upp från flera håll. Det verkade som om de förföljde föremålet. Under den första observationen utsattes Betty direkt för föremålets värmestrålning under 5 till 10 minuter, Vickie mellan 3 till 5 minuter och Colby under ca 1 minut. UFOt och helikoptrarna försvann i fjärran och efter att ha lugnat ner sig några minuter fortsatte de tre skakade vittnena färden. Fem minuter senare fick man åter syn på föremålet. Det påminde nu om en lysande cylinder. Men det som förbryllade Betty och Vickie, var det stora antalet helikoptrar som kretsade kring cylindern och runt området. Vid ett tillfälle räknade man ända till 23 helikoptrar. Några med dubbla propellrar och senare identifierade som CH-47 Chinook, och andra mindre, snabbare med endast en propeller. "Ljudet från helikoptrarna var som en tornado", berättade Vickie senare. Oavsett exakta antalet helikoptrar så måste åtskilliga piloter tydligt ha observerat UFOt den här kvällen. När UFOt och helikoptrarna befann sig på ett tryggt avstånd, fortsatte Betty försiktigt färden hem till Dayton. Hon släppte av Vickie och Colby vid tiotiden och körde hem till sig. En god vän väntade hemma på Betty, men hon var i för dålig kondition för att berätta vad som hänt.

Det blev ingen sömn för Betty. Hennes hud blev kraftigt röd som vid för stark solbränna. Betty kräktes till och från hela natten. När morgonen kom, befann hon sig nästan i koma. Vickie och Colby hade samma symptom på natten, men inte fullt så häftiga. Stark "solbränna", diarré och kräkningar. Det blev en natt de tre UFO-vittnena inte gärna ville återuppleva. Följande morgon flyttades Betty till Vickies hem och sköttes där i tre dagar, men hennes tillstånd förvärrades stadigt. Hon togs in på Parkway Hospital i Dayton. Till en början berättade hon inte om UFOt och läkarna antog att det var en ordinär brännskada.

Strålningsskadorna förändrade Bettys utseende så starkt att vänner som kom på besök inte kände igen henne. Hela ansiktet svullnade igen, och Betty kunde inte se på en vecka. Håret började falla av, och hon förlorade till slut mer än hälften av sitt hår. Dessutom hade hon intensiv huvudvärk. Läkarna förbryllades mer och mer av Bettys symptom. De kunde bara konstatera att hon måste ha utsatts för någon form av magnetisk strålning. Diagnosen löd: "Strålningsskador. Typ och dos okänd." Betty togs in sammanlagt fem gånger på sjukhus efter händelsen, två ggr på intensivvård. Idag, flera år efter observationen, är ingen av vittnena helt återställd. Vickie och Colby plågas av återkommande hudinfektioner. Desutom har deras syn stadigt försämrats, och de tvingas bära starka glasögon. Betty var tidigare en mycket aktiv kvinna. Hon drev en restaurang och en livsmedelsaffär och hade planer på att öppna en större restaurang. Ingen av kvinnorna har kunnat återgå till sitt arbete, och de är både fysiskt och psykiskt i dålig kondition.

Cash- Landrumfallet är dubbelt tragiskt i den meningen att UFO-vittnen skadats för livet och knappast har någon chans att få stöd från myndigheterna. Det intressanta är att både Vickie och Betty är helt övertygade att de observerade en jordisk farkost som tillhörde flygvapnet. De menar att både föremålet och helikoptrarna måste ha varit del av någon övning. Den 2 september 1983 skrev advokaten Peter Gersten från New York en ansökan om skadestånd till amerikanska flygvapnet med hänvisning till att vittnena skadats av militärt flyg. Svaret blev förstås nej med motiveringen: "Våra undersökningar har inte påvisat att militär personal, utrustning eller flygplan varit involverade i denna påstådda händelse."(2)

I januari 1984 tog Vickie och Betty det sista desperata steget för att få rättvisa i sitt fall. Med hjälp av advokat Peter Gersten lämnade de in en stämning till flygvapnet på 20 miljoner dollar på grund av de skador de fått av UFO-händelsen. Något svar har de ännu inte fått.(3) Sannolikt kommer de aldrig att få ersättning. Det skulle innebära att flygvapnet tvingades erkänna antingen UFOs existens eller att de själva utvecklat UFO-farkoster som kan ge livshotande skador på personer som kommer i närheten.Det verkligt intressanta med Cash-Landrumfallet är närvaron av de många helikoptrarna. Sammanlagt observerades 23 stycken vid ett tillfälle. Efter att ha blivit utskriven från sjukhuset ringde Betty flera militärbaser för att försöka få information om helikopterflygningar den 29 december 1980. Men ingen ville vidkännas några operationer det datumet. I februari 1981 ringde Betty även till NASA, men fick negativt besked. NASA använder inga helikoptrar, påstod man.

Den 30 april 1981 firades "Framtida Jordbrukares Dag" i Dayton. Vickie och Colby besökte evenemanget där bl a en CH-47 helikopter från Ellington Air Force Base fanns att beskåda. Colby blev alldeles skräckslagen och sprang in i ett hus, men Vickie hämtade honom för att visa att helikoptern inte skulle göra dom illa igen. Piloten heter Willy Culberson. Vicki passade på att fråga om han flugit i området tidigare. Helt spontant svarade han att han kallats ut den 29 december, tillsammans med andra helikopterpiloter, på grund av ett UFO. Men när Vicki berättade att hon var en av dom som skadats av UFOt, drog sig Culbertson snabbt tillbaka. Ufologen John Schuessler talade senare med Culbertson per telefon, men han förnekade då att han varit inblandad i UFO-händelsen.

Oidentifierade helikoptrar har förekommit i mänga UFO-fall och är en integrerad del av det bisarra fenomenkomplex som går under benämningen djurstympningar. (4) Även mera konservativa och kritiska ufologer som t ex amerikanen Raymond Fowler har tvingats erkänna att okända helikoptrar uppträder i vissa närobservationer av UFO. Fowler har till och med diskuterat saken med CIA och (naturligtvis) inte fått någon klarhet. (5) Vickie Landrum har arbetat hårt de senaste åren för att verkligen få klarhet i vad som hände den ödesdigra decemberkvällen. Framför allt vill hon att unge Colby skall få en riktig behandling och växa upp utan men av händelsen.

Alldeles efter händelsen beslutade Vickie, Betty och Colby att inte berätta för någon vad de sett. De ville inte bli ansedda som galningar, men det var innan de förstod att de blivit skadade. Trots att fallet fått en oerhörd publicitet och noggrant dokumenterats av flera forskare, är det inte troligt att någon hjälp kommer att erhållas från myndigheterna. I varje fall inte så länge som ämnet UFO klassificeras som "above top secret".

Noter

1. John Schuessler: Cash-Landrum case. Investigation of helicopter activity. MUFON UFO Journal, nr. 187, sept. 1983, s. 3-7.

2. Ibid. s. 7.

3. Cash-Landrum case - a retrospective summery. UFO Research Australia Newsletter, vol. 5:3, maj-juni 1984, s. 3.

4. Tom Adams: The choppers...and the choppers. Project Stigma, Paris, Texas, 1980.

5. Raymond E. Fowler: The Andreasson affair, phase two. Prentice Hall Inc., New Jersey, 1982, s. 210-220.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i Sökaren nr. 5-6, 1985)