I slutet av oktober 2009 kom ett mejl till UFO-Sverige med följande lydelse: ”Jag undrar vem som handhar rapporter om bortförande och vem som tar emot sådana uppgifter? Kanske något märklig fråga, men jag har länge undrat var jag ska ta vägen med mina upplevelser.” Clas Svahn sände mejlet till mig för vidare undersökning. I november 2009 ringde jag upp den kvinna (Anna-pseud.) som kontaktat UFO-Sverige. Det visade sig att kvinnan under några år av sitt liv upplevt en serie märkliga kontakter med olika typer av varelser. Upplevelser som hon själv står frågande inför hur de skall tolkas.

Genom en serie mejl- och telefonkontakter har jag försökt bilda mig en uppfattning om den serie händelser som för Annas del startade i början av 1980-talet och pågick till 1996. Dokumentationen underlättas av det faktum att hon under större delen av sitt liv fört dagbok. Jag bad således Anna att utifrån dagbok och egna minnen så noggrant som möjligt skriva ner händelseförloppet samt bifoga teckningar. En mycket väl skriven sammanfattning anlände i november 2009, omfattande sammanlagt fem A4-sidor. Anna, som idag är drygt femtio år, bor i en stad i Västmanland och arbetar sedan många år som lärare. I början av 1980-talet hade Anna då och då drömmar som hon fann märkliga men inte fäste så stor vikt vid. När de efterhand återkommer och sker på exakt samma sätt började hon skriva ner dem i sin dagbok och hon upplever till slut mycket konkret att hon tas ur sin kropp av någon form av varelser.

”Det börjar med att jag ska till att somna, då jag upplever det som att ett ljussken drar mig ur kroppen. Jag förnimmer det varken som man eller kvinna utan enbart som ett ljus eller som ett ”det”. Jag känner hur jag dras ur kroppen genom övre delen av huvudet och ser hur jag passerar genom väggar och tak i huset. Sen sätter kroppen/själen iväg rakt ut i rymden i en otrolig hastighet. Känslan av den här hastigheten är som om jag åker berg- och dalbana, en otroligt hissnande känsla.”

” Jag gör flera resor ur kroppen och det sker på exakt samma sätt varje gång. Jag vet när jag lägger mig att jag ska tas ur kroppen. Jag upplever det så, men vet egentligen inte om det bara är själen eller om det är hela kroppen som försvinner. Jag ser aldrig min kropp ligga kvar i sängen. Jag har en pirrande känsla i kroppen som gör att jag vet att nu är det dags igen. Många av de här ”resorna” har jag inga direkta minnen av mer än att jag vet att jag har gjort dem. De sker inte varje vecka utan mer sporadiskt och det kan gå månader emellan.”

Många av Annas ”resor” är mycket vaga minnesmässigt. Men hon upplever att temat är att hon skall undervisas i olika saker och att de som tar henne ur kroppen är intresserade av det mänskliga psyket. Samtidigt med resorna börjar Anna mer och mer få paranormala förmågor. Hon får visioner av saker som skall inträffa, ofta vardagliga händelser. Synerna kan komma när hon står böjd över handfatet och skall tvätta ansiktet. Då är det som en inre film rullas upp framför henne. När hon träffar människor kan det dyka upp bilder eller namn som sedan visar sig ha speciella samband med personen. Visionerna bekräftas sedan av verkliga yttre händelser. Anna kallar fenomenet för sprickor eller revor i tiden. I september/oktober 1996 skall Anna genomgå en ganska odramatisk operation. Strax före operationen så tas hon ur kroppen nästan varje kväll i några veckors tid. Den allra sista gången minns Anna tydligt vad som hände:

” Det här är sista gången jag reser och jag tas till en helt annan värld. Jag stiger ur något (jag vet inte vad). Jag ser en stig eller en gång som leder upp till ett hus lite längre bort. Huset är väldigt malplacerat i omgivningen. Det passar inte in. Landskapet är öde, ingen växtlighet utan bara sten. Landskapet ser mer ut som ett stenigt månlandskap och huset är det enda som finns där. Skenet är det jag mest upplever som märkligt. Det är grönaktigt halvdager. Ett sken som inte finns på jorden. Det känns som om jag är på en annan planet.

När jag börjar gå så sluter två mycket korta varelser upp på varsin sida om mig. De håller mig i armarna. Jag har otroligt svårt att andas och jag uppmanas enträget med mitt namn att jag ska andas djupt genom munnen. Det här upprepas hela tiden i mitt huvud. Rösten som uppmanar mig är en mansröst och det är ord som sägs, inte bilder. De två varelserna ser så konstiga ut. De är inte människor som vi utan något annat. De är väldigt korta och når mig bara till hälften av min storlek. De ser samtidigt skrattretande ut eftersom de har trenchcoat på sig och hatt. De ser helt enkelt löjliga ut.”

Anna kommer in i ett hus där hon skall undersökas för att se om hon har någon genetisk skada. 15-20 personer befinner sig i rummet, både män och kvinnor. En man ”scannar” Annas kropp med händerna och hon får besked att det inte är någon genetisk skada.

” Sen är det blankt emellan, och det sista jag kommer ihåg är att jag ligger på en slags brits eller bord. Jag får en känsla av att det är gjort av sten. Det står varelser runt mig. Några är väldigt långa och smala i långa ljusgrå/beiga tunikor som hänger löst på kroppen. De är ljushyade. Det som slår mig är att ingen av varelserna har något ansiktsuttryck utan ser stela ut som robotar. Andra är små korta varelser, som de som ledsagade mig upp till huset. De är grå och kala, inget hår vad jag kan komma ihåg. Jag har inte heller direkta minnen av hur deras ögon ser ut, bara att jag upplever dem som robotaktiga. All kommunikation sker genom tankeöverföring. De kommunicerar till mig att det är sista gången jag kommer att göra en sådan här resa. De sa att det var fara för mitt liv och det var den egentliga anledningen till att det var sista gången.”

Så lyder i korthet Annas berättelse. Hon har aldrig känt rädsla eller panik inför resorna utan snarare upplevt dem som positiva och lärorika. De skedde alltid på samma sätt och hon visste i förväg att det var dags genom en pirrande känsla i kroppen. Hon vaknade alltid normalt i sin säng efteråt. Anna upplever dock att vissa detaljer kring upplevelserna har ”blockerats”. En effekt av händelserna, förutom de paranormala förmågorna, är att elektriska apparater ofta går sönder kring henne. Av den anledningen tar Anna alltid femårsgaranti på alla elektriska apparater i hemmet.

På min fråga om Anna varit med om några rent fysiska fenomen berättar hon att en väninna och en pojkvän under 1980-talet såg ljusklot i hennes lägenhet. Väninnan var vid tillfället i hallen då ett stort ljusklot gick rakt genom henne. Anna såg ej själv klotet. Väninnan blev som fastfrusen av händelsen, paralyserad med svetten rinnande ur händerna. Vi lyckades spåra väninnan men tyvärr ville hon inte prata utan lade direkt på luren när jag ringde. Pojkvännen har ej gått att spåra. Mera påtagligt är att Anna i augusti 1971, tillsammans med sin far och mor observerade ett klotformat objekt nära hemmet. Några år efter observationen, i oktober 1976, kontaktade Anna dåvarande Enköpings UFO-förening och fyllde också i ett rapportformulär som finns i AFU. Annas beskrivning lyder:

”Jag satt på trappan och tittade upp mot himlen för att titta efter stjärnfall. Det var stjärnklart och vindstilla. 200 meter rakt nedanför mig växer några stora almar. När jag tittade mot det hållet såg jag ett starkt sken över almarna. Jag hörde inte ett ljud bara ett starkt sken som stod stilla över träden. Skenet var mycket irriterande för ögonen. Jag ropade på mina föräldrar som kom ut. En av dem sprang in efter en kikare men vi såg inte så mycket i den. Ljusskenet var stort och det stod stilla i en 10-15 minuter. Så tycktes det vända på sig och försvann. Ljusskenet blev avsevärt svagare när det vände. Jag kunde inte upptäcka något föremål utan det var bara ett runt ljussken.”

Det har inte gått att fastställa ett exakt datum för observationen. Avståndet till klotet bedöms i formuläret till 200-300 meter. Klart är att Anna fick ett visst intresse för ufofenomen i och med händelsen. En kort period var hon till och med medlem i Enköpings UFO-förening. Därefter har hon inte intresserat sig för ufo förutom att hon läst Whitley Striebers bok Närkontakt.

Utifrån Annas redogörelse är det väldigt svårt att dra några slutsatser om kontaktupplevelsernas verklighetshalt. De skulle kunna räknas till de klassiska utanför-kroppen-upplevelser som är så vanliga inom parapsykologin. Vad jag finner intressant är varelsernas likhet med de omtalade i mera rent fysiska ombordtagningsfall. Anna beskriver de långa som cirka två meter, smala, blekt ansikte, ljushyade uttryckslösa ansikten, smala ögon, lite robotliknande. ”De var helt lika som om de var klonade”. Det här är beskrivningar som ofta förekommer i ufolitteraturen. Såvida inte något ytterligare mera påtagligt inträffar är det svårt att komma vidare med fallet. Positivt tycker jag dock är att Anna kontaktat UFO-Sverige igen eftersom hon själv undrar över händelserna och aldrig fick någon förklaring av varelserna varför de kontaktade henne. Så här säger Anna slutligen:

”Hur som helst så anser jag mig vara en rationell person med båda fötterna på jorden, som försöker hitta förklaringar till vad som händer om det går utanför det som anses som normalt. I det här fallet har jag inte kunnat hitta någon rationell förklaring till mina upplevelser eller varför de har fått sådan impact på mitt liv.”

Håkan Blomqvist

(Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 1, 2010)