Våren 1974 inträffar en våg av ufoobservationer i det lilla samhället Vallentuna, strax norr om Stockholm. Det rapporteras om stora lysande föremål på låg höjd, störningar på teve och telefon, strålningsskador på vittnen med mera. Den stora mängden rapporter resulterar i att det lokala hemvärnet genomför Operation S, där 50 hemvärnsmän och 15 ufologer deltar. Händelserna kulminerar den 23-24 mars 1974 med en mängd närobservationer samt ett av de märkligaste ombordtagningfallen i svensk ufohistoria.

Klockan är fem minuter över tolv natten till lördagen den 23 mars. Gösta Häger är på besök hos några vänner i församlingshemmet i Markim. Han går ut för att få en nypa frisk luft. Men istället för att gå in igen fortsätter Gösta att vandra bort från församlingshemmet. Det är som om en inre kraft styr honom att ta en skogsväg som han annars inte brukar gå. Natten är stjärnklar och kall. Efter att ha passerat ett torp ser han två runstenar vid sidan av vägen. Mitt för stenarna ligger en bergklack. Plötsligt dyker ett bländande ljus upp på vänster sida om vägen. Ljuset ökar i styrka. Det närmar sig snabbt och Gösta kastar sig åt sidan i ett dike för att undvika att träffas av det starka ljuset. Sedan minns han ingenting mer förrän han står framför dörren till sitt hus i Lindholmen. När hans fru öppnar dörren får hon en chock. Gösta håller en näsduk för pannans högra sida där han blöder ur ett djupt sår och högra kinden är lätt brännskadad.

Björn Högman (GICOFF) vid platsen där Gösta Häger sögs upp i ljusskenet. Foto: AFU:s bildarkiv

En mängd ufologer deltar i undersökningar av händelserna i Vallentuna: Sten Lindgren och Bertil Kuhlemann, Arbetsgruppen för UFO-Identifiering; flera medlemmar från Göteborgs informationscenter för oidentifierade flygande föremål (GICOFF); Jan-Ove Sundberg, UFO-Sverige, jag själv (AFU) samt kemisten Arne Groth. Sten Lindgren kontaktar överläkare Ture Arvidsson, hypnosspecialist vid Danderyds sjukhus. Han genomför två hypnoser med Gösta Häger, 1 april samt 20 maj 1974. Jag deltar vid dessa hypnoser som också bandas.

Gösta Häger på Danderyds Sjukhus 1 april 1974. Obs jacket i pannan. Foto: Håkan Blomqvist

Vid den första hypnosen utspinner sig följande konversation:

Ture Arvidsson (TA): Nu skall vi förflytta oss tillbaka till den där fredagen, då du hade varit på en tillställning och då du gick hem. Du gick där på vägen framåt och nu skall du berätta vad som händer.

Gösta Häger (GH): Jag kommer till ett vägskäl.

TA: Ja, du kommer till ett vägskäl.

GH: Jag dras åt höger.

TA: Är det mörkt?

GH: Ja, mörkt och stjärnklart och kallt.

TA: Vad hände sen?

GH: På vänster sida av vägen står två runstenar. Mitt för runstenarna där ligger en bergklack. Helt plötsligt kringvälvs jag av ett ljus.

TA: Blir du rädd då?

GH: Ja, Det kom från vänstra sidan vägen. Jag bländas. Det är mörkt. Ljuset tilltar i styrka. Det finns inte sånt ljus… Det går inte att beskriva.

TA: Är det det kraftigaste ljus du sett någon gång?

Gh: Ja, Jag kastar mig i snön.. Jag lyfts rakt upp, försöker slita mig lös. Det går inte, jag hålls fast.

TA: Blev du väldigt rädd då?

GH: Rädd, jag var livrädd.

TA: Hur högt upp i luften tror du att du var?

GH: Svårt att säga, 10 meter, kanske 15 meter.

TA: Kommer du ner sen då?

GH: Nej, jag vet inte.

TA: Vad hände sen då?

GH: Smärta i kinden. Det svider till. Sen så känner jag inget mer.

TA: Vad hände sen?

GH: Jag är hemma.

TA: Du vet inte hur du kom hem?

GH: Nej.

TA: Minns du inte det?

GH: Nej.

TA: Du vet inte alls hur det gått till?

GH: Inte någonting. Det är slut.

TA: Vad tror du att detta har varit för någonting?

GH: Inte en aning.

TA: Du har aldrig varit med om något liknande förut?

GH: Nej.

TA: Det här ljusskenet kom det från skogen eller från himlen?

GHA: Rakt uppifrån.

TA: Var det varmt också?

GH: Nej. Ingen värme, ingen kyla. Jag såg människor.

TA: Jaså, vilka då?

GH: Jag vet inte.

TA: Var var det? Var dom på vägen eller var de i skyn?

GH: Dom var i ljuset.

TA: Ljuset? Hur såg dom ut?

HA: (ångestskrik)

TA: Var det otäckt? Såja, var alldeles lugn.

GH: Dom tar mig (skrik) dom tar mig!

TA: Vilka dom? Så, ta det lugnt, bara lugn, bara lugn.

GH: Dom tar mig, dom tar mig (skrik…)

TA: Är det otäckt? Ser dom ut som människor?

GH: Nej, det gör dom inte. Dom är genomskinliga.

TA: Hur många är dom?

GH: Fyra.

TA: Det är ingen fara, såja, såja. Du ska känna dig lugn, lugn (Harald ligger och sparkar och slåss, omöjligt att höra vad han säger).

TA: Ser du dom hemma också?

GHA: Nej.

TA: Är dom med dig? Nu släppte dom dig, va?

GHA: Ja… gården.

TA: Gården, var dom med ända till gården?

GH: Dom släppte mig på gården.

TA: Det kommer att bli fint nu. Är du lugn nu?

GH: Jag orkar inte.

TA: Vad är det som är slut?

GH: Jag orkar inte mer.

TA: Du kommer att må väldigt fin efter det här. Vad tror du detta här var för något?

GH: Jag vet inte.

TA: Dom här har du inte berättat om förut, dessa figurerna. Inte för någon människa?

GH: Jag har inte vågat berätta förut om detta.

Ture Arvidsson tar upp Gösta Häger hypnosen och de sitter och småpratar en stund:

GH: Är jag hemma?

TA: Nej, du är på Danderyds sjukhus. Du har varit i hypnos nu. Kommer du ihåg vad som hänt, vad du har berättat och så?

GH: Ja, jag vet vad jag har upplevt.

TA: Du var väldigt rädd ett slag, ca…?

GH: Ja, JAA (högt)… Jag säger ingenting mer (upprört).

TA: Hur känner du dig nu då? Mår du bättre?

GH: Ja.

TA: Vad tror du att det här kan vara för någonting?

GH: Kan inget säga.

TA: Du har ingen föreställning… Men du vart hemskt rädd?

GH: Jag får inget säga, jag får inget säga.

TA: Du minns att du hade dom här upplevelserna?

GH: Jaa… dom såg inte ut som människor…

TA: Dom såg inte ut som människor?

GH: Nej! Nej! Inga människor.

Därefter släpps Sten Lindgren, bokförläggare Robert Larson och jag in i rummet. Ture Arvidsson berättar i korthet vad som hänt och gruppen sätter sig ner för att ställa flera frågor.

Robert Larson (RL): Du som är van vid hypnos… hur värderar du detta som har sagts?

TA: För mig är det fullkomligt oförklarligt.

RL: Är det sanningen som brukar komma fram vid sådana här tillfällen?

TA: Jaa, man brukar tala sanning i hypnos, det brukar man.

…

RL: Dom följde med dig ända fram till huset och först då släppte dom. Vad sa dom då till dig?

GH: Jag förstod inte vad dom sa.

RL: Talade dom med varandra?

GH: Ja, jag förstod inte vad dom sa. Jag ville bara skydda mig.

…

Håkan Blomqvist (HB): Var dom stora eller små?

GH: Ja, dom var ganska stora.

Sten Lindgren (SL): Större än dig själv?

GH: Ja, omkring 1,80-1,90, kraftiga.

…

RL: Hade dom ögon och huvud?

GH: Ja, ja. Dom hade ögon. Jag såg inget som öron eller hår. Näsa och mun och ögon såg jag. En av dom drog jag omkull.

HB: Slog han i backen då eller?

GH: Jag vet inte. Dom andra sög tag i honom och hjälpte honom.

RL: Hur kändes det att ta i honom. Var det fast som att ta i en människa?

GH: Nej, jag vet inte. Jag tog bara och sög tag i honom. Han bara liksom åkte undan och då sträckte dom andra sig efter honom och lyfte upp honom igen.

RL: Du sa vid ett tillfälle att dom var genomskinliga?

GH: Ja, jag kunde se ljuset genom dom.

…

SL: Hörde du om dom kommunicerade med varann, med något språk eller liknande?

GH: Ja, med något slags signaler. Det var melodiskt.

…

RL: Hur gick det till när du gjorde illa ögat?

GH: Jag ramlade ner ur ett träd när jag var 4 ½ år. Det var en gren som körde in i ögonbrynet, exakt där jag har detta märke. Den trängde in under ögonbrynet och slet ur ögat ur ögonhålan.

…

TA: Du är helt övertygad om att det här var verkligt och att du slogs för livet och så vidare?

GH: Ja, annars hade jag inte frågat mina bekanta som var med på den där tillställningen om jag hade gjort några tokigheter där. Jag tvivlade ju på mig själv, att jag hade upplevt.

…

RL: (till TA) Vad är din uppfattning om det här såret? Hur har det uppkommit?

TA: Såret är ett krossår, som man säger. Det uppkommer om man slår något hårt – nånting har tagit där, men vad det är det vet man ju inte.

RL: Det framkom inte hur det gick till när såret…?

TA: Nej, ja, du sa att det sved. Sårkanterna ligger inte intill ordentligt och därför blir det ett ärr. Det är precis där som grenen en gång gått in. Det gamla ärret går lite längre ut bara. Men det har tagit precis mitt i ärret. Verkar som om han hade en blodutgjutning i ögat.

…

TA: (om ”brännskadan”) Här ser man, det här kallas för dermatit, det är en inflammation i huden, en ytlig inflammation i den yttersta delen av huden. Det ser nästan ut som när man är överkänslig mot ett medel. Det är egentligen inte ett brännsår. Brännsår ser inte ut precis på det sättet.

SL: Såg du att du fick ett slag eller bara upplevde du det?

GH: Jag bara kände den brännande smärtan.

SL: Hade dom några instrument eller nåt sånt, dom här fyra?

GH: Jo.

SL: I vilket läge blev du behandlad? Stående?

GH: Ja.

Den andra hypnosen utförs på Danderyds sjukhus den 20 maj 1974. Harald Andersson beskriver varelserna på samma sätt men säger först att de ser ut som indianer. De har någon form av huva som glänser som silver och att det flimrar som en strålglans kring dom. Vid flera tillfällen säger Harald att han är förbjuden av varelserna att berätta mera.

TA: Vad tror du att dom vill dom här varelserna?

GH: Jag får inget säga. Får inte säga någonting.

TA: Hur har du fått det här såret i pannan?

GH: Skadad, jag vart skadad.

TA: Hur gick det till?

GH: Jag försvarade mig. Dom skulle sticka mig. Dom satte en apparat.

TA: Hur såg den ut?

GH: Jag får inget säga, nej.

TA: Du får ingenting säga?

GH: Nej, nej, fråga mig inte (andas tungt, gråter).

TA: Sa dom något till dig då dom satte dig på marken?

GH: Vi ses igen.

TA: Vi ses igen? Pratade dom svenska då?

GH: Nej.

TA: Men du fick känslan av att dom sa vi ses igen?

GH: Ja.

TA: Varifrån kommer dom?

GH: Långt, långt bortifrån.

TA: Har du pratat med dom något mer efteråt? Har dom uppenbarat sig igen?

GH: Ja. Jag har känt.

TA: När då, natten efter?

GH: Nej, ibland. Dom är i mig.

TA: Hur vet du att de är i närheten?

GH: Jag känner det på mig.

TA: Du känner det på dig. Har dom planterat in någonting i din hjärna?

GH: Jag vet inte.

TA: Tror du att dom har gjort någonting med dig?

GH: Ja.

TA: Du vet inte vad som finns innanför såret här inte?

GH: Nej. Dom förbjöd mig att söka läkare.

TA: Sa dom det?

GH: Ja. Inget operativt ingrepp från läkare, absolut inte.

Under den andra hypnosen framkommer vid flera tillfällen att varelserna har ett kommande syfte med kontakten. Gösta säger att han inte alls är rädd för dom men har fått något uppdrag. Här kan eventuellt Sten Lindgrens idéer om vänliga rymdbröder påverkat Gösta i diskussioner mellan hypnoserna. Ture Arvidsson ställer också vid flera tillfällen tämligen ledande frågor vilket kan ha påverkat svaren. Till exempel Tures fråga om de planterat in något i Gösta hjärna.

TA: Har dom sagt att du ingenting får säga?

GH: Det är inte färdigt, inte färdigt.

TA: Hur menar du då? Är det något du ska göra? Vill dom att du ska göra något?

GH: Ja.

TA: Är det något uppdrag som du fått? Är det något uppdrag som du ska utföra?

GH: Får inget säga.

…

TA: Du gör det frivilligt? Är det en bra sak du ska göra då åt dem?

GH: Ja. Ingen tid. År 2000. Kanske.

Efter hypnoserna kommer Gösta Häger i kontakt med Arne Groth, ufointresserad kemist, då anställd vid FOA. Han upptäcker att Gösta är mycket känslig för olika typer av strålning och tillsammans utför den en mängd olika tester. I en intervju för radioprogrammet Nya dimensioner 31 oktober 1981 berättar Arne Groth: ”Han hade fått en allmän höjning av en del parapsykologiskt betonade känsligheter. När han gjorde elektrostenciler på sitt arbete, så blev dom alldeles svarta, vilket dom inte blev när en kamrat tog över och gjorde dom. Det tyder på att det var väldigt kraftiga elektriska fält omkring honom en tid. Han hade också varit långsynt förut och behövt glasögon, men nu upptäckte han att de inte behövdes.”

Den 29 oktober 1981 intervjuar Anders Liljegren och jag Arne Groth i min dåvarande lägenhet i Sundbyberg. En del nya uppgifter om fallet kommer då fram. Fenomenet med de svarta kopiorna varade några dagar efter händelsen men försvann sedan. Däremot nämner Arne Groth en annan märklig händelse: ”Det kan uppträda egendomliga fälteffekter kring honom. Han har berättat att en gång ett par år efteråt när han stod ensam en kväll och höll på med en kopieringsapparat så kände han en väldigt kraftig fälteffekt omkring sig och när han vände sig var det en pappersbunt där alla papperen bara lyfte upp och snurrade runt honom och sedan låg dom utspridda på golvet. En tjock 500-bunt.”

”Han berättade att om jag tar vid jacket i pannan med handflatan så sticker det på ett bestämt ställe i huvudet. Det var då jag fick idén om det här med fälteffekter. Så jag sa, backa med handen och kom tillbaka med den lite långsamt. Ja, här känns det redan, sa han. Då höll han handflatan tio centimeter ifrån pannan. Då fick jag klart för mig att något därinne påverkas av en fälteffekt. Då kom jag med en liten stålbit och den kände han också. Så tog jag en magnet och den kände han på betydligt längre håll. Reichenbach (1) gjorde försök med bergkristaller så då började jag plocka i min mineralsamling. Vi tittade på en hel del mineraler. Jag riktade då kristallaxlarna mot det här partiet i huvudet och när vi kom till bergkristall så kunde jag backa till en, två, tre meters avstånd och han kände stickningar i huvudet. Efter hand kom vi på att han var känslig över hela kroppen men framförallt i pannan. När vi backade med bergkristallen så upplevde han vid vissa avstånd ett stick och vid vissa ett sug. När jag lånade en bergkristall på tre, fyra hekto från Riksmuséet kände han på hundra meters avstånd.”

Arne Groth fick vid sina undersökningar klart för sig att Gösta Häger kunde känna på sig när ufo var i närheten. Han upplevde heller ingen rädsla för varelserna utan ansåg dom sympatiska. Arne fick också reda på att Gösta även långt före ufohändelsen varit vad man kallar auraseende men inte fäst sig så mycket vid det hela. Mycket märklig är en dröm som Gösta berättar om: ”Ett eller två år efteråt hade han en dröm där han sa att det stod en liten person bredvid sängen och den hade ett konstigt ansikte. Påminner om en apa. Någon annan som han inte såg i drömmen sa att det var Hanuman. Han frågade mig vad det var för någon. Jag kände inte till Hanuman då men bläddrade och slog och fick en lätt rysning då jag fick upp gamla Nordisk familjebok. Den har han inte hemma. Då slog jag på Hanuman och där finns den här lilla teckningen av apguden.” (2)

Intressant i sammanhanget är Arne Groths något ovanliga tolkning av upplevelserna. Gösta Häger berättar att han dagen efter han blivit upplockad i ljuset gick tillbaka till platsen för att kolla om det fanns några märken i snön men han kunde inte finna några. Bland annat utifrån det ger Arne en parapsykologisk tolkning: ”Jag tror det rör sig mycket på nästa materienivå, eterkroppar, aurakroppar, på den nivån utspelar sig det hela. Han upplever figurerna också som genomskinliga. Det är ju inte säkert att hans kropp verkligen var upplyft. Märket i pannan hr jag en känsla av att det är en typ av stigmatisering, av en mycket kraftig psykisk påverkan. En gång senare när vi hade haft lite tröttande experiment sa han att det var konstigt att det hade trängt fram en blodsdroppe på det där stället i skinnet.”

Arne Groth, som avled 2006, är kanske mest känd för sitt stora intresse för slagrutor och jordstrålning. Han var medlem av Svensk slagruteförbundet. Det var Gösta Häger som lärde honom gå med slagruta. Arne hade räknat ut att ombordtagningen var den bästa biorytmdagen i Göstas liv, tre toppar hade sammanfallit. ”Jag tror att han drogs ur kroppen och att kroppen gick hem som en zombie”, säger Arne i en intervju. (3) Gösta Häger är idag 83 år och bor nu strax norr om Göteborg. Jag ringer upp honom den 12 mars 2011 för att höra hur han ser på händelserna 1974. Ännu idag har han ingen teori om vad som hände. Det ”verkade övernaturligt” blir kommentaren och han ser positivt på det hela. Kvar finns en liten grop i pannan. Samma känslighet finns kvar. Gösta berättar att han kände av jordbävningskatastrofen i Japan innan det rapporterades. ”Jag ramlade omkull av stötvågen. Precis som om någon rykt undan benen på mig.” Han har även känt av tidigare jordbävningar.

En för mig ny uppgift är det att få höra att känsligheten började när han ramlade ner från trädet vid fyra och ett halvt års ålder och ögat slets ut. Sedan dess ”såg” han kommande händelser och berättade även om det för föräldrarna. Hans mor kommenterade en gång ”du är alldeles för känslig”. Slagruta lärde han sig själv gå med när han var 14-15 år. Fortfarande händer det märkliga saker kring honom. Papper klistrar sig fast vid händerna och när han kommer nära diskbänken smäller det av elektricitet. Gösta vill heller inte titta på teve för han upplever ett fält runt apparaten som han ”inte trivs med”. Vi har en trevlig pratstund och Gösta är pigg och skämtsam. Minnet verkar det inte vara något fel på. När jag nämner drömmen om Hanuman så berättar han återigen vad som hände och hur Arne Groth slog i böcker.

Den 12 mars ringde jag också upp Ture Arvidsson, f d överläkare vid Danderyds sjukhus. Han är idag 88 år och hör väldigt dåligt. På min fråga om hypnosen säger han bara att han minns händelsen och tycker fortfarande den är märklig. Men han har inte sysslat med frågan senare och några ytterligare data har Ture Arvidsson inte att komma med. Frågan är förstås hur man skall tolka Gösta Hägers upplevelse? Den har uppenbarligen ett samband med den stora ufovågen över Vallentuna. Men hur mycket var yttre händelse och inre upplevelse? Arne Groth spekulerar i en intervju på ett sätt som närmast kan jämföras med ufologen Jacques Vallées teorier: ”Det behöver inte alls vara fråga om avancerade plåtburkar som kommer flygande från främmande världar. Det kan vara paranormala former av påverkan som paradoxalt nog ändrar vår inställning till verkligheten och det innebär ju också att dom ändrar vår sociala utveckling, det sociala mönster vi lever i.” (4)

När jag idag lyssnar på vad som sägs under hypnoserna förvånas jag över att Ture Arvidsson vid flera tillfällen ställer uppenbart ledande frågor. Det gör att man måste vara försiktig i tolkningen av det som Göst Häger berättar. Visserligen inträffade denna händelse före den stora vågen av ombordtagningsfall på 1980-talet. Idag är vetenskapligt inriktade ufologer betydligt mera försiktiga med att godta berättelser som framkommer under hypnos. Vi vet att det är oerhört lätt att suggerera ett vittne i hypnotiskt tillstånd. Till Gösta Hägers fördel skall sägas att han inte tycks ha tagit intryck av alla påståenden om rymdbesökare som då var aktuella. Han talar aldrig om utomjordingar eller tefat. Harald betraktar bara händelsen som något övernaturligt som han inte kan förklara. Och mycket längre än så kan vi heller inte komma idag. Gösta Hägers upplevelse får tills vidare stå som oförklarad.

1. Carl von Reichenbach 1788-1869. Tysk kemist som efter experiment framlade teorin att det finns en livsenergi kring alla ting vilken han kallade ”odic force”.

2. Apguden Hanuman är central i hinduisk religion. Många tempel är helgade åt Hanuman som betraktas som en skyddsgud mot onda andar.

3. Clas Svahn: ”Arne Groth 1926-2006”, UFO-Aktuellt nr. 2, 2007, s. 21.

4. Håkan Blomqvist: ”Jag togs ombord på ett rymdskepp från en annan värld”, Det Okända, nr. 3, 1985, s.4-7.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 1, 2011)