I sammanlagt tjugo år har Anders Liljegren, 39, i Norrköping sysslat med UFO-frågan, från 1973 som aktiv inom Arkivet för UFO-forskning (AFU) och redaktör för den delvis engelskspråkiga tidskriften AFU newsletter. Nyligen publicerade han, tillsammans med journalisten Clas Svahn, dokumentet "Domstensfallet. En svensk närkontakt 1958", som klart och entydigt visar att det internationellt kända och mycket omskrivna fallet var en ren bluff. Två unga män, Hans Gustafsson och Stig Rydberg, påstod att de natten till den 20 december 1958 varit nära att bli kidnappade av varelser från ett flygande tefat som landat nära Domsten utanför Helsingborg.

Håkan: Hur såg du på Domstensfallet innan du började jobba med den här rapporten?

Anders: Det var väl ett fall som man räknade bland de bästa svenska observationerna. Man tyckte ju då att det var ganska väl undersökt. Inte ens försvaret kunde knäcka nöten. Trots en massa intervjuer av både poliser och en psykolog kunde man inte komma till någon riktig slutsats. Försvaret trodde visserligen att det hela var en bluff men några säkra bevis fann man aldrig.

H: Men vad säger du om Stigs mamma, Anna Berggren, som fortfarande tror att händelsen är sann?

A: Har man konfronterats med något från början och trott på det så är det väldigt svårt att ändra åsikt. Det är ju också en familjerelation där. En mamma ställer ju gärna upp och försvarar sin son.

H: Du tror inte hon har några ytterligare fakta att komma med?

A: Nej, hon har ju haft chans att redovisa dom.

H: Idag räknar du alltså Domstensfallet som hundraprocentigt säkert löst?

A: Ja, det måste man säga, speciellt efter de tre vittnen som ställt upp och sagt samma sak, dels Hans bror Artur Gustafsson och sedan Christian Johansen och hans mor Martha Christiansson. Alla tre har ju av pojkarna fått veta att det här är en bluff. Det verkar övertygande, tycker jag.

H: Den stora frågan är förstås: varför bluffade dom?

A: Dom såg det som en chans att tjäna pengar och stå i rampljuset. Grabbarna var fantasifulla upptågsmakare och skådespelartyper, speciellt Hans Gustafsson. De var kända i trakten för sin påhittighet. Hans Gustafsson körde t ex med historien att han var bror till boxaren Ingemar Johansson . Han kom på att det var ett bra sätt att imponera på flickor.

H: Vet man hur mycket de tjänade på det hela?

A: Nej, det går förmodligen inte att kolla upp idag. Men dom åkte runt och höll föredrag. Christian Johansen höll i biljettförsäljningen när Stig och Hans skulle prata i Landskrona Folkets hus. Tydligen fick det också en rejäl hacka för att medverka i radions Tumbatimmen. Men inslaget sändes aldrig. Kanske tyckte man att det var alltför bisarrt?

H: Men varför en tefatshistoria? Det måste ha funnits andra sätt att tjäna pengar på?

A: Att det blev just en tefatshistoria pojkarna kom med måste ses mot den anda som rådde vid den tiden, rymdintresset efter första sputniken och det nymornade intresset för tefaten som stimulerades genom bokförlaget Parthenons aktiviteter i Helsingborg. Stig och Hans var också senare över i Köpenhamn för att hålla föredrag men då hade dom spätt på historien så att den blivit rena Adamskifantasierna med sköna venusianer. Tydligen trodde dom att det skulle gå att tjäna mer pengar om dom kom med flera historier.

H: Vad ska man då säga om läkarna som gjorde hypnosen och som var tämligen positiva till historien?

A: Man får se på deras bakgrund. Lars-Erik Essén satt ju med i Parthenons styrelse och hade skrivit ett rekommendationsbrev riktat till George Adamski bara några månader tidigare.. Ingeborg Kjellin och Wilhelm Hellsten var också intresserade av andliga och ockulta ting. Dom var ju positiva till UFO-saken som sådan även om dom inte trodde på alla detaljer i det här fallet.

H: Till och med Gösta Rehn svalde den här historien efter undersökning?

A: Ja, men det är ju ingen kritik mot Gösta Rehn eller Sven Schalin eller någon annan av de inblandade. Det var den tidsandan. Man hade inte bättre möjlighet att följa upp det här.

H: Men man hade kunnat titta mera på personerna?

A: Det hade man kunnat göra. Men i det läget då man har ett aktuellt fall är det lite känsligt. Det är lättare nu trettio år efteråt när båda vittnena är döda.

H: Det var ju kända i trakten som upptågsmakare?

A: Ja, det är en sak som man skulle ha kunnat få fram genom att lyssna lite mera med bekanta och folk som bodde grannar. Men då skall inte kritiken bara riktas mot ufologerna utan framför allt mot journalisterna som gick på det här. För journalisterna hade ju betydligt större resurser att göra en utredning. Det visar vårt dokument som i stor utsträckning är ett journalistiskt arbete av Clas.

H: Vad drar du för slutsats av den här undersökningen?

A: Man måste vara mycket mera försiktig med det som är publicerat i litteraturen. Man får inte dra alltför bestämda slutsatser av det. Domsten har ju varit ett av paradfallen i en viss kategori av observationer där man påstått att de här varelserna skulle vara fientliga. Det har fått mycket stor publicitet internationellt.

H: Domstensfallet kallas "UFO dokument 1". Vad blir tvåan?

A: Det vet vi inte än. Kanske spökraketerna 1946 men det är så mycket mera data så jag har svårt att tänka mig att man skulle kunna klämma in det i samma format. Spökraketerna representerar också en helt annan typ av fall. Det är den andra sidan av fenomenet, den som jag tycker är intressantast - alltså vanligt folks UFO-observationer. Människor som inte har nåt intresse av publicitet, som hellre gömmer sig anonymt, rapporterar till försvaret och inte bryr sig om att rapportera till tidningarna. Genom att vi fick tillgång till försvarets rapporter så har vi ett ovärderligt basmaterial.

H: Skiljer sig din bedömning från försvarets?

A: Försvarets bedömning var att man inte kunde identifiera det här. 80 procent av observationerna kunde man förklara, typ meteorer och flygplan. Men det fanns en rest som man lade åt sidan. Det handlar om mellan två hundra och fyra hundra rapporter.

H: Vad var försvarets teorier?

A: Man spekulerade väldigt mycket omkring detta med ryska raketer, och det är en av huvudfrågorna för oss att titta på den teorin eftersom den är den enda realistiska.

H: Så din tolkning idag är att det skulle röra sig om ryska raketer?

A: Nej, jag vill inte säga så. Man kan hålla frågan öppen så länge. Jag har lite svårt att med dom observationsdata vi har fått ihop få det till att det skulle vara ryska robotflygplan. Det man kom att kalla spökraketer var raketformade föremål som kom med ganska låg hastighet och på låg höjd och ofta gick ner i sjöar. Det har man svårt att få ihop med V1 och V2.

H: Vad är ditt närmaste projekt inom UFO-forskningen?

A: Det jag håller på med nu är att bygga upp ett rapportarkiv, att samla ihop och systematisera det rapportmaterial vi har. Sedan skulle jag vilja lägga upp det i ett enkelt dataregister så att man i framtiden kan söka fram olika kategorier av fall. Det rapportmaterial vi nu har kommer säkert att omfatta mer än trettio A4-pärmar.

H: Om man gjorde motsvarande djupundersökning av de intressantaste svenska rapporterna som ni har gjort i Domstensfallet, skulle det bli något kvar?

A: För mig spelar det egentligen inte någon roll om det skulle bli något kvar. Det är ju ändå ett fenomen i samhället som jag tycker borde studeras. Mitt intresse är inte avhängigt om det finns tefat eller inte. Och den inställningen har jag haft sedan mitten av 70-talet. Jag fick en mättnadsperiod då när jag omvärderade en hel del saker. Jag jobbar ganska förutsättningslöst.

H: I Domstensrapporten kommer det fram en grundläggande skillnad hur man skall arbeta med UFO, om man jämför AFU och UFO-Sverige?

A: Vilka personer som är inblandade i ett UFO-fall är ju oerhört viktigt. Ett fall blir aldrig starkare än svagaste länken. Och svagaste länken är ju ofta vittnet. Det skulle krävas betydligt fler personundersökningar, tror jag. Men i UFO-Sveriges rapportmaterial kan man också se en klar förbättring i undersökningarna om man jämför med 70-talet.

H: UFO-Sveriges ideologi är väldigt informationsbaserad. Man vill övertyga och missionera.

A: Det har ju sina för- och nackdelar. Man får in mera rapporter, men får samtidigt det där sociologiska problemet att man påverkar omgivningen med den information man sprider. I många lägen vore det bättre att håla tyst och samla in information. Informationsideologin lockar lätt fram bluffmakare typ domstenskillarna. Helst skulle jag vilja se att det i Sverige utvecklades en liten forskningsgrupp som förutsättningslöst samlade in information och dokumenterade rapporter.

H: Du har arbetat med UFO-frågan sedan 1970 och med AFU sedan 1973. Hur har din inställning ändrats med åren?

A: Jag har blivit mera skeptisk. Många av dom myter man gick på i början av 70-talet har spruckit. Och det finns inget som säger att saker man tror på idag inte skulle kunna vara helt felaktiga. Man får vara beredd till omvärderingar i princip varje dag. I det material vi får in till AFU ser vi att det internationella ufologin går mot en mera kritisk inriktning. Ufologer går mera in på den psykologiska/sociologiska biten och ser andra möjligheter än utomjordiska besökare. Själv har jag aldrig haft någon riktig favoritteori och har på det viset inte egentligen ändrat ståndpunkt under alla åren. Det viktiga tycker jag hela tiden har varit rapporterna.

H: Eftersom du blivit mera skeptisk med åren, hur ser du då på föreningen Vetenskap och folkbildning?

A: Deras inställning är värdefull och nyttig men den bör paras med att man ger sig i kast med egna undersökningar och verkligen försöker visa i svart på vitt att de svenska UFO-fenomenen kan ges naturliga förklaringar. Det jag ogillar är väl lite den här attityden att bara racka ner på ett fenomen utan att ha undersökt det.

H: I USA gör några i CSICOP fältundersökningar, t ex Philip Klass, James Oberg och Robert Schaeffer.

A: Ja, dom har också kommit in en hel del på det här att titta på personerna bakom rapporterna, och det visar ju då att det är ett ganska känsligt område. Man kommer väldigt mycket på värderingar. Det är av integritetsskäl med psykologiska studier av vittnen.

H: I AFU-biblioteket finns mycket basmaterial för forskning inom olika discipliner. Tror du akademiker och forskare känner till AFUs samlingar?

A: Nej, det tror jag inte. Vi borde kanske informera mera om vår verksamhet i den akademiska världen. Man kan tänka sig många forskningsgrenar som skulle kunna dra nytta av det material vi har, alltifrån astronomi till psykologi. Tre, fyra universitetsuppsatser har gjorts med AFUs hjälp. I USA har det kommit ett tjugotal doktorsavhandlingar på UFO-temat. Jag har läst några av dom, t ex Herbert Strentz, som gjort en avhandling ur presshistorisk synvinkel - analyserat vad man skrev i pressen de tre första åren 1947-1950.

H: Hur skulle du vilja utveckla AFU vidare?

A: Det som är begränsande är pengar, och det är samma gamla problem som alla hr haft som jobbat med det här. Jag har lagt ner oerhört mycket pengar på det här under åren, bla satsat på en dator och en kopieringsmaskin. På sikt vore det önskvärt att få igång också ett ljudbands och fotoarkiv. Jag skulle också vilja se oss som ett slags folkrörelsearkiv som försöker samla material om rörelsen som sådan och alla dess avyttringar, från den mer filosofiska sidan till tekniska undersökningar.

H: Vad har UFO-forskningen gett dig själv under åren?

A: Jag är en sådan där kalenderbitare, systematiker. Det går igen i mitt yrkesval (systemman, data - HB). Jag har väl aldrig riktigt fascinerats av den filosofiska inriktningen som är så vanlig inom UFO-rörelsen, även om jag nosat lite där för att orientera mig. Att samla in information och fakta och försöka bedöma det har för mig varit det intressanta.

H: Tror du det går att lösa gåtan?

A: Tja, jag tror det handlar om flera gåtor, flera slags fenomen som delvis överlappar varandra. Jag tror man skulle kunna åstadkomma en hel del om man specialiserade sig och tog en grupp av det här fenomenen i taget - utan att glömma helhetsbilden. T ex alla dessa ljusklot som ses över hela Sverige. Försöka systematisera den typen av rapporter och se var dom inträffar, vilka tidpunkter och under vilka förhållanden. Man skulle också kunna, som Dan Mattsson i Nyköping, gå vidare i studier av fenomenets förhållande till geologiska fakta.

H: Men då är man inne på naturliga förklaringar. Tror du ändå att det i det hela finns någon främmande teknologi?

A: Många av rapporterna gäller ju uppenbarligen någon form av plåtburkar som far omkring, det ser ut så för oss i alla fall. Det verkar nästan som om det skulle finnas en främmande teknologi i det här. Men vissa rapporter, typ närkontakter och humanoidfall, har jag svårt att tänka mig att det skulle vara utomjordiska intelligenser bakom - att de skulle bete sig så. Många av fallen är så underliga så det är mera logiskt att söka andra, kanske mera jordnära, psykologiska förklaringar till den typen av händelser.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i Sökaren nr. 6, 1989)