En strålande vacker och varm annandag pingst sätter sig Anders Liljegren och undertecknad i bilen för att färdas till Linköping och ett besök hos Sven Schalin, en av svensk ufologis verkliga oldboys. Schalin var som mest aktiv några år i slutet av 1950- och under 60-talet, långt innan det fanns något UFO-Sverige att vända sig till. Vi möts av en pigg pensionär, nyss hemkommen efter en uppfriskande cykeltur. Sven Schalin är inte längre aktiv ufolog men han följer med i debatten och nyfikenheten på gåtan finns där fortfarande. Resultatet av vårt besök blev inte bara följande intervju utan också flera pärmar unika och värdefulla UFO-dokument som vi fick låna för kopiering till AFU. Det rör sig både om gamla rapporter och korrespondens med UFO-vittnen och ufologer. Ett hjärtligt tack till Sven Schalin för denna fina donationSom gamla arkivarierävar blir vi alltid lika glada över att finna sparat material från ufologins barndom. Alltför mycket har tyvärr blivit lågornas rov eller hamnat i nån sopcontainer. Schalins fina samlingar ger oss ytterligare pusselbitar och en god inblick i tidig svensk ufologi.

För läsare som inte tidigare är bekanta med Schalins undersökningar följer här en kort resumé:

Genom sitt arbete som ingenjör på SAABs konstruktionskontor i Linköping kom Schalin i kontakt med UFO-frågan i augusti 1957. Han fascinerades av ämnet och satte sig snabbt in i den då aktuella litteraturen. Kort därefter blev han medlem i den amerikanska UFO-organisationen NICAP (National Investigations Committé on Aerial Phenomena) under legendariske majoren Donald E. Keyhoe. Känd för en svensk publik blev Schalin främst genom en intervju i tidningen Se nummer 4, 1959 som behandlar Domstensfallet. Men också genom en stor artikel i dåvarande Såningsmannen ( nr 4, 1960) med rubriken Fakta om flygande tefat. Publiciteten resulterade i en stor brevskörd från allmänheten. Många ville berätta om egna iakttagelser för en person som var såväl seriös UFO-forskare och ingenjör. Schalin blev också mycket efterfrågad som föredragshållare.

Domstensfallet var den första större UFO-händelse Schalin blev inblandad i. Han redogjorde för fallet vid ett uppmärksammat möte på Ifologiska sällskapet i Stockholm 29 januari 1959. Ett möte som för övrigt dokumenterades av en "spion" från FOA. Dokumentet hittade vi i FOAs pärmar. Med tiden gled Schalins intresse mer över åt det andliga hållet. Men han fortsatte göra undersökningar en stor del av 1960-talet. Kanske mest uppmärksammat blev det så kallade Kolmårdenfallet den 23 augusti 1961. Två tonåringar observerade flera ljusfenomen och en 1,30 meter lång humanoid på bara några meters avstånd. Händelsen inträffade i det lilla samhället Åby, strax utanför Norrköping. Intresserade kan läsa artikeln, "Liten tefatsman skrämde 15-åringar", publicerad i UFO-Information nr. 5, 1973.

Schalins antroposofiska tolkning av UFO-fenomenet ligger nära journalisten John A. Keels teori om ultraterrestriella varelser - materialiserade väsen från en annan dimension. I samband med en recension av Keels bok Operation Trojan Horse sammanfattade Schalin sina tankar kring UFO-problematiken i artikeln, "Ännu gäckar de oss", som återfinns i UFO-Informationen nr. 8, 1971.

HB: Du har blivit pensionär nu?

SS: Ja, jag är född 1925 så jag har varit pensionär i nästan två år, slutade arbeta i augusti 1990.

HB: Är du linköpingsbo från början?

SS: Nej, jag är göteborgare. Kom hit och började på SAAB 1954, så jag har varit på SAAB hela mitt liv.

HB: Hur kommer det sig att du blev intresserad av flyg?

SS: Jag var intresserad av flyg från barnsben. Men från början läste jag skeppsbyggeri på Chalmers i Göteborg fast det var dåliga år för skeppsbyggare så jag gick över till flyg.

HB: Har du flygutbildning?

SS: Jag har flygutbildning för både motor och segelplan. Har segelflugit i trettio år men sedan la jag av med det. Men det rycker i en ibland när man ser dom här segelflygarna.

HB: Vad jobbade du med under din yrkesverksamma tid?

SS: Jag började med konstruktion av Draken för Erik Bratt. Sedan gick jag över på beräkningar, prestanda, bromsar på flygplan och så. Därefter kom jag över på det jag stannade vid; luftkonditionering, luftsystem, elektronikkylning och pilotkylning. Det har jag hållit på med på J35 Draken, 37:an Viggen och även Jas. Men på sätt och vis kändes det skönt att sluta, även om jag kunde se tillbaka på många år av givande och intressant arbete.

HB: Vad jag förstår var det på SAAB du första gången hörde talas om UFO?

SS: Ja, det var en man som kom upp ifrån hållfastighetsavdelningen och frågade om jag hade läst den här boken. Den hette Flyings Sausers from outer space och var Keyhoes första bok. Det var 1956 eller därikring. Så jag läste den och blev biten. Sedan kom det en kille till SAAB som varit inom underrättelsetjänsten i England. Och då kom jag in lite grann på det här för jag var ju eld och lågor då. Han skickade mig sedan en lista på UFO-litteratur.

HB: Du blev inte trakasserad för ditt intresse?

SS: Nja, sådär. Men under ytan så fanns det nog intresse. Jag blev inkallad till Lars Brising, som var teknisk direktör då, efter besöket i Domsten. Då kom den här flickan från sekretariatet och sa, Lars Brising vill prata med dig. Jag tänkte att han skulle läxa upp mig för att jag hade rest ner då och tagit ledigt. Men så var det inte utan han var himla intresserad av det här och hade vissa teorier. Men han sa att du får inte säga att jag har kallat på dig om det här. Det fick jag inte säga till någon.

HB: Du fick aldrig någon påstötning att det var olämpligt för dig att hålla på med UFO?

SS: Nej, och Flygtekniska föreningen kallade mig till föredrag nere på Frimis (Frimurarhotellet) och det var ju Domstensfallet som stod mest i centrum. Det var så mycket folk där så dom stod långt ute i korridorerna. Det var mitt första UFO-föredrag.

HB: Du har inte gjort någon egen observation?

SS: Nej, aldrig.

HB: Du började med att intressera dig enbart för UFO men sedan kom du in på den antroposofiska sidan?

SS: Ja, i och med den här Domstensaffären. Intervjun ägde rum hos doktor Kjellin. Hon var teosof och försökte intressera mig för det. Så jag har läst en del Blavatsky och annat. Efter ett par år kom jag i kontakt med antroposofin genom människor på SAAB. Och då blev det vissa motsättningar, kan man säga, mellan Ingeborg Kjellin och mig. Senare blev jag medlem i det antroposofiska sällskapet.

HB: Så du räknar dig i dag som antroposof?

SS: Ja, antroposof det ska vi nog inte säga. Det ställer väldigt stora anspråk på en människa. Men jag är knuten till antroposofin genom mitt stora intresse för den.

HB: Du var ju också med en tid i bokförlaget Parthenons styrelse?

SS: Jag kom med 1959-60 i samband med Domsten. Men jag fick ta i med hårdhandskarna för att komma loss från Parthenon. Jag tyckte inte Edith Nicolaisens sätt att se saker och ting var riktigt. Vi hade ett möte där hon ville tvinga mig att vara kvar. Men jag ville inte vara med i styrelsen och hade inte sagt ja. Och då spelade hon chockad och ut på toaletten för att svimma.

Till och med ett färdigt protokoll hade hon skrivit ut. Jag fick skriva till Patentverket och få papper på att jag inte var medlem i styrelsen. Och det var ingen särskilt rolig historia. Jag hade kontakt med en advokat här i Linköping och fick råd av honom hur jag skulle göra. Nicolaisen visste innan att jag inte skulle vara med. Och protokollet vägrade jag skriva under.

HB: Hur kom du sedan med i amerikanska NICAP?

SS: Det blev jag någon gång 1959-60, nästan direkt efter Domstensfallet. Jag skrev till dom och kom med på det sättet. Även i APRO blev jag ju medlem. NICAP blev jag lite less på för dom kunde aldrig acceptera fallen med varelser. Dom var väldigt konservativa.. Så jag gick ur NICAP senare.

HB: Hur många UFO-fall har du själv undersökt?

SS: Det är väl inte så många egentligen. Kolmården var väl det som var mest ingående om man räknar bort Domsten då. 1968 var jag uppe med Gösta Rehn i Vilhelmina.

HB: Vilket fall påverkade dig mest av dom du undersökte?

SS: Om man nu gallrar bort domstensfallet så var Kolmården väldigt intressant. Det stämde in mycket på sådant som hänt utomlands. Det fanns också avtryck i marken.

HB: Hur länge sedan nu var det du hade kontakt med vittnena?

SS: Jag ringde väl något år efter och frågade om det hade hänt nåt nytt eller om mannen hade ändrat sig. Men han stod för allting.

HB: Du var aldrig med i någon av Linköpingsföreningarna som har funnits, till exempel Sven Anderssons UFO-Linköping?

SS: Sven Andersson hade jag lite kontakt med men det var inte särskilt roligt. Jag förstod ganska snart att han var opålitlig. Jag var ute hos honom. Han bodde utåt Malmslätt, Jägarvallen. Han satt inne med en stjärnkikare och tittade ut genom fönsterglaset på en stjärna och sa att det var en rymdstation där ute. Men det var ju ingen rymdstation utan en stjärna. Han fick en distorterad bild i kikaren. Då gick jag hem.

HB: Gösta Rehn och du, hade ni några planer på att starta en mera vetenskaplig grupp eller dylikt?

SS: Nej, det blev inte något sådant av. Han hade ju knackigt med ekonomin och ville få in lite extra pengar på att skriva böcker. Men han hade en ruskigt stor kunskap om sådana här saker.

HB: Om du skulle sammanfatta din syn på UFO-problematiken i dag?

SS: Först trodde jag att det var frågan om rymdskepp. Sedan blev man lite misstänksam med åren för det kom rapporter om objekt som formades och upplöstes. Det var många sådana här fall och då förstod jag att det var någonting annat.

HB: Men du tolkade inte det som manipulationer från någon högre teknologi?

SS: Man får väl rita kors i taket. Men jag fick klart för mig att det finns en andlig värld och att utifrån den kan väsen som finns göra vissa saker. Jag började luta åt att vissa väsen kan driva ett spel med oss. Jag tror att det finns både negativa och positiva krafter i det här - goodies and badies. Flying Saucer Review är den enda tidning jag har nu och det Gordon Creighton skrev om djinner är jag mycket imponerad av. Väsen som har funnits i alla tider och som driver med oss. Men det är väldigt svårt att få en sammanfattande bild av det här. När man kommer in på Stringfields störtade tefat så motsäger det den här teorin. I dag är jag dock mera inne på linjen att det är materialisationer.

HB: Med den utgångspunkten, hur anser du att UFO-forskning skall bedrivas i dag?

SS: Jag tycker det är viktigt att jobba med ämnet så att man får klart för sig att sådana här saker händer. Människor blir utsatta för det och vet inte riktigt hur dom ska ställa sig till det. Då måste det finnas en forskning och människor som kan svara på vad man skall tro och inte tro.

HB: Varför drog du dig ur den aktiva UFO-forskningen?

SS: Efter hand får man klart för sig att det är väldigt förrädiska saker det här. Då tycker man kanske att man vill studera den andliga sidan mera. Jag ville inte gräva ner mig i det ufologiska utan studerade hellre antroposofi. Men ett väldigt stort frågetecken för mig är dom här påstådda kraschade tefaten. Var kommer dom ifrån?

HB: Men du ångrar inte ditt UFO-engagemang?

SS: Nej, det gör jag inte. Och jag följer med. Men det finns så oerhört mycket böcker att läsa. Jag nöjer mig med en och annan bok och Flying Saucer Review.

HB: Vad jag förstår är antroposofer i gemen ganska negativa till UFO-fenomenet?

SS: Jag hade väl väntat mig att få lite svar på UFO-gåtan genom antroposoferna. Men det fick jag inte. Det fanns en man som hette Hans Mändl. Han var en framstående antroposof. Jag ville gärna få något utlåtande från antroposofernas sida om det här med UFO. Hans Mändl mediterade över detta och sedan fick jag bara ett mycket kortfattat svar. Han hade en känsla av att det var någon sorts kosmiska skojare. Det är allt jag har fått den vägen. Antroposoferna är lite motvilliga att över huvud taget ge sig in på det här med UFO.

HB: Vad vill du ge för råd till en ung ufolog idag?

SS: Jag skulle nog bara säga att fenomenen finns och dom är intressanta. Men ta allt med en nypa salt.

Samtidigt skulle jag vilja säja att det finns en andlig värld och där finns krafter som vill både det ena och det andra.

Man kan inte bara tro att allt är gott som kommer från ovan.

Håkan Blomqvist

(Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 3, 1992)