Lycklig som en Prins

Artisten vill bli en symbol för det nya millenniet

NEW YORK. Det har varit några riktigt tunga år för Prince. Han har förlorat sin son, legat i krig mot en skivbolagsjätteo ch blivit utskrattade fter att ha bytt ut sitt namn mot en symbol.

Men ökenvandringentsid är över.

Symbolen är på festhumör. Det är dags att fira som om det vore 1999. Nöje har träffat legenden och lyssnat på hans nya singel.

En udda figur har han alltid varit, den store lille artisten. Inför mötet får jag veta att bandspelare är förbjudet. Anteckningsblock och penna är allt jag får ta med mig. Men kanske ska jag ändå vara glad över att han är på så pass givmilt humör.

När han 1994 tog emot en reporter från tidningen Q så fick den stackars journalisten varken ha med sig bandspelare eller papper eller penna.

Ingen lysande ide

Och så var det visst en sak till. Det var förbjudet att ställa frågor också.

Så är det förstås detta med namnet. Det var en bisarr men knappast någon lysande ide att byta namn till en symbol som ingen kan uttala.

Och det har onekligen ställt till problem. I England driver tidningarna hejdlöst med “the artist formerly known as Prince”, alias “TAFKAP’: alias “Symbol”, alias “Squiggle” (krumelur) , alias “the Artist” (hans skivbolagsdirektör Clive Davis väljer det senare).

Inte lika kinkig

Tar du illa upp om någon kallar dig Prince? undrar jag.

– Nej, svarar han kort.

Bra, då var det avklarat. Vi kallar honom Prince hädanefter.

Och det är ju faktiskt det han är döpt till, Prince Rogers Nelson. Pappa John kallade honom Prince efter Prince Rogers Trio, en jazzgrupp som han lett under 50-talet.

Eftersom nu Prince har rykte om sig att vara en knepig person att intervjua så låt det därför sägas på en gång. Prince är på sprudlande, avslappnad och glatt humör hela vår intervju igenom.

– Jag är väldigt lycklig. 1982 skrev jag en sång som hette “1999” vars text handlade om att dansa bort livet.

– Jag vill vara lycklig år 1999.

Låter som Prince igen

För att fira detta släpper han nu “Rave Un2 the Joy Fantastic”. Den mest Princeliknande skiva han gjort på många år.

Elgitarren har plockats fram och han har gästartister som Sheryl Crow, Eve, Maceo Parker Gwen Stefani (No Doubt) och Chuck D (Public Enemy). Titelspåret skrev han redan 1988 men han väntade med att släppa den eftersom han tyckte den var alltför lik biten “Kiss’~

Och han ville ha den som ett titelspår.

– Men jag har inte varit på ravehumör på många år. Inte förrän nu.

Nej, 90-talet har inte alltid varit så skoj. Definitivt inte som 80-talet. Då var han en av de största, en popikon av mytiskt format.

Men han var en fjättrad ikon, säger han nu. Prince är besatt av arha kontroll över allt sitt material och kontraktet med Warner Brothers, skivbolaget som upptäckte honom som ung, kändes med tiden alltmer som en boja.

Så han började kämpa emot. Kämpa för att bli fri. Han skrev “Slave” i pannan för att göra sin poäng tydlig. Hans bandspelarförbud är också en del av kontrollmanin. Han vill inte att rösten ska fastna på band och sedan försvinna hem med personer han inte känner.

Stämde svenskt fan

Det är också därför han i början av året stämde ett antal Internetsajter och tidningar för att försöka stoppa spridningen av piratkopierade skivor. Han gav sig även på svenska fanzinet Uptown, men det bråket slutade i en uppgörelse där det är tveksamt om Prince vann något av betydelse.

Även namnbytet var på sätt och vis ett sätt för Prince att ta tillbaka makten över sitt liv. Många ser namnbytet som ett vapen i kampen mot Warner Brothers.

Själv förnekar han att det är så.

– Vi blir alla så insorterade i fack med olika titlar. Men vi är ju egentligen alla av ett och samma slag.

Djupt troende

Han är förtjust i den där typen av snack. Han är djupt troende och klär mycket av sitt språk i religiös skrud.

Den 41-årige Prince är också en renlevnadsman som inte röker, använder narkotika och som mest dricker ett glas vin. Maten? Visst, vegetariskt ska det vara.

Men sex har han inget emot. Och mannen som hyllat både onani och oralsex i sina texter har funnit sin kärlek till slut – Mayte Garcia från Puerto Rico.

De gifte sig 1996 men har upplöst sitt äktenskapskontrakt.

– Det stod så mycket i de papperen som vi inte gillar, säger han. Det är kärleken som är det viktiga, inte kontrakten.

De två fick en son tillsammans 1996 men barnet var dessvärre svårt sjukt. Det led av Pfeiffers syndrom, en sällsynt sjukdom som får skallbenet att hårdna och inte växa. Pojken var död efter någon vecka.

Prince talade i intervjuer kort efter födelsen om lyckan över sitt faderskap. Då var sonen redan död.

Det var en mycket smärtsam period och länge fick journalisterna order att inte ställa några frågor alls om sonen. Men agenten som nu följer oss in till hotellrummet betonar att vi kan fråga om vad vi vill.

Tillfredsm ed tillvaron

Han vill fortfarande inte tala om det och säger att det är för personligt att fråga om några nya barn är på väg. Men han rusar inte ur ur rummet och han blir inte ens upprörd.

Ett tecken så gott som något att han nu känner sig mer tillfreds med livet och tillvaron.

Prince är en av de mest produktiva artister som finns. Han har ofta släppt dubbel- och trippelskivor. Den nya skivan är dock en enkel-cd, inspelad och producerad som alltid utanför Minneapolis i hans Paisley Park Studios.

– Skivan tog tre månader att spela in, berättar han. Men då gjorde vi ett avbrott också när jag var i Spanien med Mayte.

De är på väg att öppna ett barnhem för föräldralösa barn där och inkomsterna från den förra skivan, “Newpower Soul”, gick till att bygga hemmet.

Det är onekligen smart affärsmässigt att just 1999 släppa en skiva med ett sound som påminner om Princes glansdagar. Det har på något vis varit förutbestämt ända sedan 1982 att Prince skulle få uppleva en renässans 1999, att hela världen skulle dansa till honom på nyårsafton 1999.

Med “Rave Un2 the Joy Fantastic” ska 41-åringen visa att han fortfarande kan. Att han fortfarande förtjänar en chans till.