Bedömning

Det är viktigt att utvärdera barns framsteg eftersom lärarna behöver veta om och hur eleverna reagerar på undervisningen. Det finns två former av bedömningar i skolan; summativa, bedömning av prestation vanligtvis genom tester, och formativa, små check-ups som ger rekommendationer för framtida undervisning och lärande (Oakhill et al, 2014).

De senaste tjugo åren har en remarkabel ökning av intresset för mätning av kunskapsinhämtning, med andra ord, mätning av utfallet av undervisningen skett. De internationella komparativa testerna är symboler för detta fenomen; the Trends in International Mathematics and Science Study (TIMSS), the Progress in International Reading Literacy Study (PIRLS) and OECD’s Programme for International Student Assessment (PISA). Nationella ”rankningslistor” av tester och screeningar produceras i syfte att ge information om den relativa utvecklingen för enskilda skolor eller skoldistrikt. Sådana listor/tabeller används vanligen för att genom resursfördelning försöka ge alla samma tillgång till utbildning av samma kvalitet. En risk med dessa jämförelser är dock att de kan misstolkas med att identifiera så kallade ”misslyckade skolor” (Biesta 2009).

Läsförståelseprov, bra sådana, är sällsynta och tillgängliga tester på marknaden har inte hög kvalitet och är inte trovärdiga. Oftast testas avkodning, ordförråd och språkkunskaper mer än själva läsförståelsen. Lärarskattning, det vill säga lärarens bedömning genom textsamtal, är det mest tillförlitliga bedömningsverktyget. Det är svårt att övervaka framstegen i läsförståelse hos andraspråksinlärare. Läsförståelsebedömningen måste berätta för läraren huruvida vokabulär, inferens förmåga, förmågan att integrera ny med existerande kunskap, domänspecifik kunskap, avkodningen och andra kapaciteter samspelar för förståelse av texten och om svårigheter finns – inom vilket område. Dessvärre finns idag inga test som klarar detta på marknaden utan lärarna måste besitta kompetensen att bedöma detta (Toohey, 2007). Formativ bedömning är en möjlighet att komplettera/eller använda i stället för standardtester vid bedömning av läsförståelse (Leung et al. 2004).

Den expanderande mätningskulturen inom utbildningen har haft en stor inverkan på den pedagogiska praktiken, från de högsta nivåerna av utbildningspolitiken på nationell och överstatlig nivå ner till praxis i lokala skolor och lärare. Denna effekt har varit till nytta i viss utsträckning eftersom det har krävt att diskussionerna ska baseras på faktiska uppgifter snarare än bara antaganden eller åsikter om vad som kan vara fallet. Men problemet är att det överflöd av information om utbildningsresultat har gett intryck av att beslut om inriktningen på utbildningspolitiken och att formen av den pedagogiska praktiken ska baseras enbart på saklig information, dvs det som kan mätas (Biesta, 2009).

Vad samhället anser utgör god utbildning är avgörande för sättet att närma alla dimensioner av utbildning, särskilt gällande bedömning och pedagogisk utvärdering eftersom dessa baseras på frågor om värderingar. Diskussioner om utbildning domineras av mätning och jämförelser av utbildningsresultat och dessa mätningar tycks uppta mycket av utbildningspolitikens fokus. Faran är att vi hamnar där vi värderar vad som mäts, snarare än att vi engagerar oss i mätningen av det vi värdesätter. Om vi inte är tydliga med våra åsikter om målen och syftet med utbildning, vad som är god utbildning, riskerar vi att statistik och listor/tabeller av resultat kommer att ta dessa beslut åt oss (Biesta, 2009).

Summativa prov som exempelvis Nationella prov och kommungemensamma screeningar testar elevernas kompetens/kunskap, på svenska, vid bara ett tillfälle. I klassrummet är formativ bedömning ett kompletterande verktyg för att bedöma elevens kunskap och utveckling som samtidigt ger underlag till läraren för fortsatt planering och undervisning. Den formativa bedömningen säger mer om elevens faktiska kompetens och kunskap än den summativa (Wheatley et al 2015). Pedagogerna ska våga lita på sin bedömning av elevens kunskapsnivå.

Formativ bedömning vilar på två ben:

Formativ bedömning handlar alltså om att synliggöra vad eleverna har lärt sig och att sedan använda informationen för att planera för nästa steg. Det handlar inte om mer testning av eleverna (Wiliam, 2013).