Debatten kring läsinlärning

Det har länge funnits en stark debatt i flera länder kring hur man bäst undervisar i läsning på nybörjarstadiet i skolan. Debatten startade i USA men spreds så småningom också till Sverige. Debatten handlade om vilken läsmetod som passade bäst i nybörjarundervisningen. Två motpoler bildades med namn på metoderna som Whole language eller analytisk metod och Phonics eller syntetisk metod beroende på i vilket land debatten pågick. Idag har debatten tystnat och de flesta forskare är idag överens om att det finns fördelar och nackdelar med båda metoderna och att en blandning av dem är det bästa för eleverna.

Den svenska debatten växte fram vid 1970-talets mitt i samband med att två nya läsinlärningsmetoder publicerades. De två metoderna var LTG, Läsning på Talets Grund, utformad av Ulrika Leimar och Wittingmetoden utformad av Maja Witting.

Akademiker som t.ex. Åkerblom, Malmqvist, Edfeldt, Lindell och Lundberg debatterade kring olika läsinlärningsmetoder och debatterna fick stor uppmärksamhet runt om på universiteten. Två läger bildades under debattens gång, det analytiska och det syntetiska lägret. Hjälme (1999) och Malmqvist (1973) beskriver de två huvudlinjer som debatten handlat om. De syntetiska metodernas utgångspunkt är de enskilda bokstavstecknen ofta exemplifierade och avbildade med hjälp av ett ord som börjar på bokstavsljudet, t.ex. bilden på en sol för bokstaven och ljudet s. Formandet av bokstaven och sambandet mellan ljud och bokstav tränas på olika sätt och när eleven kan ett antal bokstäver kopplas de ihop till ord och korta meningar. (Hjälme, 1999)

Malmqvist (1973) beskriver för och nackdelar med den syntetiska metoden. Han ser fördelar i att det ger en säker läsfärdighet att lära sig ljuden och ljudtecknen och hur man binder samman ljudande till ord. Barnen kan läsa okända ord. Metoden passar bra i språk som har mycket ljudenlig stavning men inte lika bra i engelskan. Nackdelar med metoden är att ljud och bokstäver är abstrakta och kan bli svårinlärda. Han påpekar också att det finns en risk i att ljudningen blir mekanisk och att det blir svårt att uppfatta innehållet. De analytiska metoderna tar ord eller en lätt text som utgångspunkt och bryter ned dem i mindre delar och analyserar fram bokstäver och ljud ur orden (Hjälme, 1999). Malmqvist (1973) ser en fördel med en analytisk metod i att det kan vara roligare och mer intressant eftersom man använder ord, fraser och meningar som är bekanta för barnet. Det är också lättare att känna igen hela meningsfyllda ord än bokstäver. Nackdelen är att metoden inte ger någon säker teknik för att läsa okända ord så barnet kan börja gissa. Det kan också upplevas som tråkigt att bara studera enstaka ord.

Utifrån de olika synsätten som beskrivits ovan har ett stort antal läs-och skrivmetoder utvecklats under de senaste årtiondena. Nedan kommer några av de metoder som fått genomslag i Sverige att beskrivas uppdelade på ljudningsmetoder, ordbildsmetoder och blandade metoder.

9.2.1 Ljudningsmetoder

Fridolfsson (2008) skriver att ljudningsmetoder utgår från ordets delar och kallas ibland syntetiska inlärningsmetoder. I ljudningsmetoderna är läsinlärningen mycket strukturerad och eleverna får lära sig en bokstav och ett ljud i taget. Man brukar börja med att introducera några av de vanligaste vokalerna eller konsonanterna och lyssnar på dess ljud och kopplar bokstäverna och ljuden till bilder med ord som börjar på den aktuella bokstaven. När eleverna lärt sig några bokstäver börjar man bilda korta ord av dessa. Eleverna skriver och ljudar bokstäverna samtidigt. Svårigheterna ökar gradvis. Kritik mot metoderna har framförts som att de är alltför tekniska och att ordförrådet är alltför begränsat och inte kopplas till elevernas erfarenhet. Kritik har också framförts över att de anses för lärarstyrda vilket dämpar elevernas nyfikenhet och lust. Åkerblom (1988) påpekar att det finns en risk i att lärare som enbart arbetar med dessa metoder får elever som behärskar lästekniken men inte grammatiken och läsförståelsen. Fördelen enligt Fridolfsson (2008) är att det visat sig att metoderna fungerar bra hos de barn som har en långsam läsinlärning eller hos dem som befaras få läs- och skrivsvårigheter.

9.2.2 Ordbildsmetoder

Fridolfsson (2008) beskriver ordbildsmetoder som att orden lärs in som en helhet eller som bilder. Hon liknar ordbildsmetoderna med en analytisk metod. Skillnaden mellan dem är att i den analytiska metoden får eleverna en tydligare handledning av läraren. Tanken i ordbildsmetoderna är att eleven genom läsning av ordbilder själv ska upptäcka att ordbilderna går att plocka isär i mindre delar och bokstäver. Genom att jämföra ordbilder med varandra blir eleven medveten om ordens likheter och skillnader och barnet upptäcker själv de små detaljer som skiljer orden från varandra. Ett av syftena med ordbildsmetoden är att eleverna redan från början ska kunna läsa enkla böcker och bli stimulerade till fortsatt läsning. En fördel är att metoderna går att använda på riktigt små barn som ännu inte lärt sig behärska den alfabetiska principen men som kan känna igen ord som en ordbild. Nackdelen är dock att inte alla barn lär sig knäcka koden på egen hand och upptäcker inte sambandet mellan bokstav och ljud och en del barn fortsätter att läsa logografiskt och får stora svårigheter när de stöter på okända ord. Barnet kan utveckla en gissningsstrategi.

Fridolfsson (2008) skriver att både ljudnings- och ordbildsmetoden har sina fördelar och menar att ett barn som ska lära sig läsa har hjälp av båda traditionerna. Barnet behöver förstå den alfabetiska koden men också ha en god läsförståelse och kunna tyda olika slags texter. Frost (2002) skriver att de elever som inte klarar skolans krav på läsning måste få arbeta med läsning som kommunikation men också med avkodning av ord. Han säger att det är viktigt att ta reda på mångsidigheten som finns i Whole language respektive Phonics traditionerna. Elevernas olika förutsättningar kräver att pedagoger drar nytta av de olika traditionernas erfarenheter och metodförslag och kombinerar deras respektive fördelar. Frost (2002) menar att om vi kombinerar traditionerna kan det satsas mer på förebyggande åtgärder genom en tidig tal- och skriftspråklig stimulering, samtidigt som medvetenheten ökar om betydelsen av tidiga insatser för de barn som inte utvecklar förståelse för språket. Malmqvist (1973) konstaterar att det inte finns någon metod som är den bästa, att de flesta lärare kombinerar olika metoder, att både mekanisk träning och läsförståelse behövs samt att duktiga läsare använder olika tekniker i olika lässituationer. Frost (2009) tar också upp den interaktiva läsmodellen som ett argument för att använda sig av både syntetiska och analytiska metoder. Han delar in språkprocesserna i två olika huvudområden: förståelse och avkodning och menar att dessa områden fungerar integrerat när barn ska lära sig läsa. Varje huvudområde har olika nivåer med specifika uppgifter i språkprocessen. Det finns språkfunktioner som skapar förståelse för läsningen t.ex. att minnas och förstå text och språkfunktioner som utvecklar färdighet i avkodning t.ex. att kunna rimma. Frost menar att alla dessa funktioner tillämpas samtidigt och att undervisningen därför måste balanseras mellan helhet och del.

Adams (1997) säger att barn måste lära sig att känna igen ord snabbt och korrekt för att läsa med flyt och förståelse. På grund av detta är det mycket viktigt att den första läsinlärningen bygger på fonologisk medvetenhet och tränar avkodning. När barnet blir äldre behöver det dock lära sig strategier för att utveckla sin ordigenkänning och stavning. Dessa strategier inkluderar förmågan att känna igen t.ex. stavelser. Barnet behöver använda sig av både en analytisk och en syntetisk metod för att läsinlärningen ska bli komplett.