Kartläggningar och screeningar

I dagens skola förekommer läs- och skrivtester i många olika skepnader och har många olika syften. Det vilar på lärarens ansvar att regelbundet ta reda på vilka som har behov av stöd samt följa upp elevernas utveckling. För att så tidigt som möjligt identifiera läs- och skrivsvårigheter och vidta riktade stödinsatser krävs kontinuerlig dokumentation och utvärdering av insatserna. Det kan också handla om så kallad screening, ett snabbt sätt att få en överblick av klassens kunskaper i förhållande till andra jämnåriga elever (Myrberg & Lange, 2006). Myrberg & Lange (2006) undersökte i sitt ”Konsensusprojekt” förekomsten av läs- och skrivtester i skolan och har intervjuat olika läsforskare i frågan. Författarnas slutsatser var att många av de testningar som görs idag inte har tillräcklig koppling till pedagogiska insatser och det måste därför tydliggöras vad som är syftet med utredningarna. De åtgärder som testet utmynnar i måste lyftas fram. Det är lärarna som måste omsätta rekommendationerna till fungerande pedagogiska insatser.

Kartläggning av språklig medvetenhet i förskoleklass kan vara till nytta för att förutsäga elevers kommande läsförmåga. Flertalet studier visar att fonologisk medvetenhet är en förutsättning för att eleven ska kunna knäcka den alfabetiska koden. Elever som är språkligt medvetna när de lämnar förskoleklass bedöms få det lättare med den tidiga läsinlärningen än de elever som ännu inte utvecklat sin språkliga förmåga. Skolan bör därför så tidigt som möjligt kartlägga och utreda orsakerna till att en elev inte utvecklas i sin läsning. När elevens specifika svårigheter identifierats krävs en direkt koppling till specialpedagogiska insatser. För att lyckas med detta arbete behövs kontinuerlig dokumentation och utvärdering av de åtgärder som vidtagits. Elevers svårigheter kan bli synliga längre fram i läsprocessen. Detta betyder att skolan regelbundet bör kartlägga var eleven befinner sig i sin läsutveckling och utifrån dessa resultat kan elever i svårigheter identifieras och erbjudas stöd (Karlsson och Brännlund, 2013).

En kvantitativ kartläggning av elevers läs- och skrivförmåga är tänkt som ett redskap för att kunna göra en mer likvärdig bedömning av elevers olika förmågor. Den kan bland annat ge vägledning om någon elev behöver fångas upp snabbt. Screeningarna på gruppnivå som ingår i åtgärdstrappan är exempel på kvantitativa bedömningsinstrument.

Det är dock viktigt att komplettera screeningar på gruppnivå med en kvalitativ kartläggning av elevers läs- och skrivförmåga, framförallt för elever i behov av särskilt stöd. Det är den kvalitativa analysen av de kvantitativa resultaten som säkerställer att elever som får låga resultat på screeningarna erbjuds rätt specialpedagogiskt stöd utifrån vilka färdigheter och förmågor eleverna behöver utveckla.

Observation i klassrummet i olika undervisningssituationer samt användandet av kvalitativt observationsmaterial som t.ex. läsutvecklingsscheman bör vara en naturlig del av en kvalitativ kartläggning. Om läraren och specialläraren/specialpedagogen tillsammans gör en analys av kvantitativa och kvalitativa kartläggningsresultat och diskuterar hur lärmiljön kan utvecklas skapas förutsättningar för en ökad måluppfyllelse och nya arbetssätt och arbetsformer kan utvecklas.

Vid världskonferensen i Salamanca, 1994, enades delegaterna, representerande 92 regeringar och 25 internationella organisationer, om att varje barn har en grundläggande rätt till undervisning och måste få en möjlighet att uppnå och bibehålla en acceptabel utbildningsnivå. I Salamancadeklarationen betonas vikten av inkluderad undervisning för elever med behov av särskilt stöd i undervisningen (Svenska Unescorådet, 2006). I Salamancadeklarationen och Salamanca +10 (2006) står att barn i behov av särskilt stöd ska erbjudas kontinuerligt stöd vilket kan röra sig om allt från ett minimum av stöd i det vanliga klassrummet till kompletterande program för inlärningsstöd inom skolan som vid behov kan utvidgas till assistans från speciallärare och extern stödpersonal. I FN:s konvention om barns rättigheter (unicef.se 3/10 2013), framkommer i artikel 29 att konventionsstaterna är överens om att barnets utbildning ska syfta till att utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om personlighet, anlag, fysisk och psykisk förmåga.

I och med Salamanca-deklarationen har inkludering kommit att betyda att verksamheten ska utformas utifrån barnets/elevens förutsättningar istället för att barnet/eleven ska anpassas till situationen. Den vägledande principen är att ge alla barn samma undervisning, samtidigt som man ger ytterligare assistans och stöd till de barn som behöver det. (Svenska Unescorådet, 2006).

Det är vanligt att skolan erbjuder specialundervisning någon timme i veckan, ofta under flera års tid, till elever i behov av särskilt stöd. Men flera internationella studier har visat att om man startar med intensiv daglig träning under en begränsad period, så ger det bättre resultat för elever med läs- och skrivsvårigheter än endast mer utspridd stödundervisning. Elever som får öva intensivt på just det som de har svårt med, får en rejäl skjuts i läsutvecklingen och får en chans att komma ikapp resten av klassen. Även om eleverna ofta behöver extra stöd även efter avslutad intensivträning, har läsnivån höjts så pass mycket att de kan tillgodogöra sig mer av den vanliga lästräningen i klassrummet. (Wolff, kodknackarna.se)

I Umeå kommuns ”Riktlinjer för tidiga insatser i matematik och svenska” (2015) står att om en elev behöver särskilt stöd är intensivundervisning under en kortare begränsad period ett förstahandsalternativ. Allt särskilt stöd i svenska och matematik, t ex intensivundervisning, som inte kan ges integrerad i den vanliga undervisningen ska ges utanför timplanebunden tid så att elever inte missar den ordinarie undervisningen. Skolan ska samverka med elev och föräldrar om hur det särskilda stödet ska ges. Kompensatoriska hjälpmedel ska tillhandahållas så tidigt som möjligt men senast från åk 3.