(Lajven Triman 2019 - En Midsommarnatts Mardröm i fet skrift)
År 750
I början av år 750 ingick Gradoslavl och Kardomir en överenskommelse avseende tsarens omstridda territorium. De två provinserna blev nu allierade igen. Kardomir hade också en allierats sig med Ledoslav vilket gjorde att inbördeskriget nästan tog slut och freden återskapades men val av ny Tsar. Dock så var inte alliansen långvarig på grund av att Ledoslav vägrade gå med på att kniaz Rastislav skulle få kandidera som ny Tsar. Därför vägrade dem sluta fred med Gradoslavl.
På midsommaraftonen samlades en brokig skara flyktingar, lösdrivare, hjältar och skojare i Romata. De fick mat och husrum av kyrkan på platsen och tsarens sittare för Romata. Många hade sökt sig dit på grund av rykten om att en ond varelse attackerad resenärer längs vägen till Romata. Besten visade sig vara en volkodlak - en Svarta Ormens tjänare med förmågan att skifta hamn mellan människa och varg.
Bland resenärerna fanns en monsterjägare som hjälpte flera av Svarta Ormens kultister/anhängare att finna den forne vesanske kaptenen, gradoslaviska riddaren och piraten Lord Ammirateus den Förbannades skalle.
Kunskaparen Sasha utförde en ritual för att rena och skydda bebyggelsen, vilken också - även om kunskaparen inte var medveten om det just då - hindrade volkodlaken från att ta sig in i byggnaderna. Ritualen förflyttade sig till krönet på en kulle där alla deltagare brände en blomsterkrans och drack en klunk kvas i förhoppning om god skörd och skydd mot ondska i kommande tider.
Efter ritualen hittades en trasig koppardolk och några änglastatyer av en kringresande helare vid namn Jasna.
På midsommardagens morgon därpå bevittnade en kardomirsk rovriddare hur tsarens sittare Vasilij Trifonovich dödades av volkodlaken. En liten grupp modiga och jägaren Yefim gav sig ut att finna den men hittade istället en offergrop tillägnad Svarta Ormen, där volkodlaken hade utövat sin mörka magi.
Gruppen återvände sedan till Romata och Yefim berättade legenden om volkodlaken och förmanade alla att vara mycket, mycket försiktiga emedan vanliga vapen inte kunde skada den. En handelsresande vid namn Vera drog sig till minnes om en annan av Svarta Ormens bestar som besegrats av ett kopparvapen. Den lokala smeden Privj ålades därför att smida samman koppardolken i hopp om att den skulle visa sig användbar för att döda volkodlaken.
Senare under midsommardagen anlände två kardomirska soldater som hävdade att Romata stod under kardomirskt styre samt försökte arrestera den jeremanska atamanen Vitomir av Vostokograd. Dock insåg de snart att de vapenföra männen och kvinnorna på plats inte ämnade bistå dem och sålunda i numerärt underläge nöjde de sig med att utropa den ledoslavlska adelsdamen Zenevieva av Rurikätten till tsarens nya sittare och överlät åt henne att ta hand om Vitomir.
På väg från Romata blev de överfallna och dödade, sannolikt av volkodlaken.
Under letandet efter mer ledtrådar om volkodlaken fann tiggarriddaren Lioum genom ett gudomligt ingripande Ammirateus den Förbannades skalle i kultisternas gömställe, dock förstod han inte då vems skalle det var. Han tog den tillbaka till byn, där beslutade den kringresande helaren Jasna, kunskaparen Sasha, atamanens rådgivare Kasimir och tiggarriddaren Lioum att utföra en ritual för att åkalla dess ande för att få veta vem den en gång varit och om den var farlig.
Under ritualen uppenbarade sig Ammirateus den Förbannade och försökte att rucka deltagarna i deras tro och att attackera dem, men kunde inte skada dem på grund av att de använt sig av korrekt skyddsmagi och därtill stod starka i sin tro på Svarog.
Efter ritualen beslutades det att skallen skulle förstöras.
Innan kvällningen kom en spetälsk tiggare till Romata för att be om allmosor. Han förbjöds att komma in i något av husen och folket kastade mat på marken åt honom. Tiggaren berättade för dem alla att han förbannats för sina synder som gravplundrare. Kunskaparen Sasha och helaren Jasna försökte lyfta förbannelsen och lyckades bota tiggaren från hans spetälska, vilket de belönades för.
På midsommardagskvällen brändes kvarlevorna av tsarens sittare med kunskaparen Sasha som begravningsförrättare. Därefter brändes även Ammirateus den Förbannades skalle, för att hindra hans ande från att ta mänsklig form.
På väg tillbaka från begravningsplatsen siktades volkodlaken igen, och alla vapenföra ställde sig på vakt i byns mitt, om den skulle anfalla. Volkodlaken attackerade och sårade många, men dödades slutligen av tiggarriddaren Lioum med den sammansmidda koppardolken.
Efter attacken var det dags att döma de avslöjade kultisterna och fråga ut dem. Handelsresande Smeya, som visat sig vara kultist, blev dock besatt av Ammirateus den Förbannades spöke och efter ett smärre orerande förmådde spöket Smeya att bryta sin egen nacke och därigenom ta sitt liv.
Den andre kultisten var ångerfull och dömdes att tjäna kyrkan för att sona sina synder.
Nästa dag anlände Frakiska Änglariddare till Romata. Den Frakianska kungen hade inte skickat soldater till Triman, han slickade fortfarande sina sår från Drevnedubian kampanjen. Så ingen förväntade sig att Frakiska Ängelriddare skulle segla upp Trim-floden och marcherade in i tsarens provins.
Riddarne plundrade och brände många byar på sin väg. De krävde att trimanerna skulle underkasta sig deras styre, och när dessa vägrade attackerade riddarna. Under striden avslöjades det att änglariddarna själva besatt demonisk magi. Icke desto mindre, genom tro på Svarog, dräptes änglariddarna av Romatas försvarare.
Efter att Ängelriddarna var besegrade i Romata stannade Jeremanerna i Romata medans Vitomirs skador helades av de kunniga på plats. Zenevieva satte upp fortifikationer som förberedelse på fler anfall. Men inga fler anfall kom, bara ett par Gradoslaviska riddare. Det var inte jätteglada när det fick reda på att Zenevieva blev utsedd av Kardomirerna. De försökta dock inte avsätta henne, inte häller försökte det arrestera ataman Vitomir. Vitomir i sin tur tog sig vidare till Jereman inte så långt efteråt, han lämnade Vladislav efter som han nu tjänade Zenevieva.
Vera och Lioum reste till Sviatagor klostret, där frågade Lioum att bli dubbad till koppar riddare. De sa att det inte var dags för han ännu och därför tänkte de inte dubba honom. De var dock intresserade av historien om volkodlaken och Ammirateus vålnad.
Sasha som hade bett änglarna om hjälp med dolken och dess ritual förlorade inga krafter given till henne av Svarog så hon fortsatte hålla andakter i Romatas kyrka med hjälp från Vojislav och Alek samt Boriis och Raibor. Rykterna spreds snabbt och många allmänningar som ville höra mer om änglar började komma till Romata.
Monsterjägaren Dasha åkte från Romata glat omedveten om hennes del i det som hände. Kultisten Alek nämnde henne som en av de tre gravplundrarna som hittade Ammirateus kranium, när de prövade han. Hon blev derfor letad efter av Gradoslaviska och Kardomirska soldater.
År 751
Alliansen mellan Kardomir och Ledoslavl varade hela hösten, tills kniazen av Ledoslavl friade till kniaginian av Kardomir och fick avslag.
Ledoslavlska riddare som var angelägna att återupprätta sin kniaz' heder korstade Trim-älven för att attackera Kardomir, men anföll istället av misstag ett jeremanskt pilgrimståg på väg mot klostret Sviatogor. Jeremanerna fick hjälp av pereslavlska spanare och lyckades fly, men förlorade en magisk artefakt i flykten.
Då Kardomir menade att platsen för det inträffade var på deras territorium förklarade krig mot Ledoslavl. Trupper från båda sidor utkämpade endel skärmytslingar, huvudsaklige mot gradoslavlska byar som man hävdade var antingen ledoslavlska eller kardomiriska. Dock förekom inga större sammandrabbningar, sannolikt på grund av att snön kom tidigt det året.
Gradoslavls kniaz, vars trupper tillfångatagit plundrare från Ledoslavl och Kardomir, krävde reparationer och hotade upplösa alliansen mellan Kardomir och Gradoslavl, men fick svaret att plundrarna var desertörer.
Alla parter i konflikten anklagade därtill varandra för att ha åkallat varelser i Svarta Ormens tjänst och redogjorde för vidriga grymheter begågna mot såväl ofrälse som soldater. Samtidigt rapporterades det om åtskilliga döda tiggarriddare och monsterjägare, varav många mist livet nattetid och tömts på blod. Ovanpå det klagade kardomirerna mer än vanligt över träskmyggornas storlek.
Den stora mängden anfall föranledde Gradoslavl att försöka förhandla fram hjälp från Drevnedub, som motvilligt gick med på att skicka en liten fredsbevarande styrka till tsarens territorier - på villkor att lokalbefolkingen, jeremaner inräknade, också skulle ingå i den fredsbevarande styrkan. Gradoslavl hade inga trupper till övers att skicka för ändamålet, men var villiga att hålla styrkan med mat och vapen.
När Gradoslavl sedan inte lyckades upprätthålla sin del av överenskommelsen krävde Drevnedub skatt av lokalbefolkingen för att understödja trupperna. Gradoslavl anklagade Drevnedub inklusive den Jeremanska atamanen som ledde företaget för att råna lokalbefolkningen och lyckades uppbåda ett icke föraktligt stöd från kyrkan, som betraktade både Drevnedub och Jereman som nästintill hedningar. Samtidigt började flertalet byar jaga ut representanter för vilken kniaz det vara månde som krävde dem på en andra och tredje beskatting.
Många byar upphörde med handeln av mat, vilket ledde till svält. Likaså minskade antalet bönder i många byar, då bönderna antigen flytt eller var för upptagna med att tjänstgöra i miliser för att så och skörda.
Byn Romata drabbades särskilt hårt av detta, då där knappt fanns några bönder kvar och man var tvungna att köpa skördar från andra byar för att kunna hantera de pilgrimer och de beväpnade män som vallfärdade dit efter att historien om varulven och de frakiska Änglariddarna fått spridning i riket.
Med en allmän brist på mat i Triman och få möjligheter att importera från Frakia eller Tulgar började kyrkan uppbåda frivilliga att genomföra en seglats över havet till Vesans för att köpa skördar där. Kyrkan hyrde fyra skepp från Gradoslavl, utrustade dem för ändamålet och skickade iväg dem tidigt på våren. Skeppen attackerades dock av en fiendeflotta, som inte förde någon ursprungsflagg, och endast tack vare att kunskaparna som ledde expeditionen använde magi, kunde man nätt och jämnt ta sig tillbaka till Woldar.