2.1 Vad är en karta?

En karta är en avbild av jordytan. Det finns många olika sätt att göra detta på.

Tematiska kartor

Det finns en mängd olika typer av kartor. Den vanligaste kartan kallas för topografiska kartan. Den beskriver hur naturen är formad i berg, dalar och hav samt hur vegetationen ser ut på olika platser.

Det finns också olika tematiska kartor som till exempel befolkningskartor, fastighetskartor och väderkartor.  Med en befolkningskarta kan man se hur många människor det bor på olika platser och med hjälp av olika färger kan man få en god överblick hur befolkat ett område är i jämförelse med ett annat. Fastighetskartor används för att se hur tomtgränser går och vilka byggnader som finns på en tomt. Väderkartor använder man för att presentera vädret.

Kartans utveckling

Kartor handlar om att försöka göra en förenklad återgivning av verkligheten. De som jobbar med att framställa kartor kallas för kartografer. Historiskt så har man gjort kartor i alla tider. Exempel på gamla kartor har man funnit i den gamla flodkulturen Mesopotamien. Kartorna i Mesopotamien var stadskartor och världskartor. Under den grekiska antiken började man utveckla kartografin. Man försökte till exempel räkna ut jordens omkrets. Flera av grekerna ansåg att jorden var ett klot. Kartografin fick ett stort bakslag när kristendomen blev den förhärskande religionen i Europa. De kristna kartorna vid denna tid utgick med Jerusalem i centrum av världen med tre världsdelar Asien, Europa och Afrika (man kände ju inte till övriga delar av världen). Dessa världsdelar var i sin tur omgivet av ett stort hav. 

På 1500-talet började man att ifrågasätta det gamla synsättet. Portugisiska och spanska upptäcktsresande gav sig iväg på långa och farliga seglatser utanför Europa. De fann nya områden och sjövägar, det gjorde att kartorna kom att utvecklas betydligt. 

Kartorna utvecklades ytterligare under 1900-talet då man började med flygfotografering och på 1960-talet kom de första fotografierna från satelliter. 

Kartan ljuger alltid - Kartprojektioner

Att avbilda något som är runt till papper gör att det automatiskt blir fel. Det går inte att korrekt avbilda en 3d-bild på en plan 2d-yta.  Ju större område av jordytan man försöker avbilda desto större blir felen. När man skall göra en världskarta till exempel så blir felen mycket stora. Det finns olika sätt att avbilda jorden på vilket man gör i olika så kallade projektioner. 

Cylindrisk projektion

I den cylindriska projektionen, tänker man sig att man viker ett papper runt jorden som en cylinder. I denna projektion så blir länderna runt ekvatorn i rätta dimensioner, men det blir en större felaktighet desto längre man kommer från ekvatorn. I en cylindrisk projektion blir till exempel Grönland större än Australien, men i själva verket är Australien 3,5 gånger så stort. 

Konisk projektion

Här tänker man sig att man sätter ett konformat papper över jorden, det gör att polerna och runt ekvatorn blir i rätta dimensioner, medan det blir felaktigheter mellan dessa båda områden. Den koniska projektionen används ofta i en atlas. 

2.2 Världsbilden förändras

Människan har länge varit intresserade av himlakropparna och deras rörelser. Det blev startskottet för astronomi och astrologi som tidigt blev viktiga inslag i flodkulturerna i Mesopotamien och Egypten. Deras kunskaper var något som de antika kulturerna i Grekland och Rom förde vidare. 

Geocentrisk världsbild

Under historiens gång har människan funderat på hur jorden ligger i förhållande till solen. På 100 talet f.v.t levde en grekisk geograf och astronom som hette Ptolemaios. Han kom fram till att jorden var i centrum och att de övriga planeterna samt solen snurrade runt en stillastående jord. Denna världsbild var det som människorna trodde var den rätta i över 1500 år. Att man inte ifrågasatte Ptolemaios världsbild tidigare berodde på att kyrkan ansåg att det var den världsbild som beskrevs i bibeln. Det var väldigt farligt att ifrågasätta kyrkans tolkning och man kunde bli ställd inför en kyrklig domstol och till och med avrättad om man framförde en avvikande åsikt.

Heliocentrisk världsbild

På 1500- talet e.v.t började en vetenskapsman som hette Nikolaus Copernikus att ifrågasätta den gamla världsbilden. Han hade kommit fram till att det tog jorden ett år att snurra runt solen och att det tog ett dygn för jorden att snurra runt sin egen axel. Copernikus idé om att jorden snurrade runt solen motarbetades av kyrkan, och vid den tiden fick hans idéer inget större gehör. Hundra år senare byggde den italienska astronomen Galileo Galilei en kikare som gjorde att han kunde observera hur olika himlakroppar rörde sig. Galileo Galilei hade hört talas om Copernikus idéer och menade att hans egna observationer gav denne rätt. Solen är i centrum och jorden och de andra planeterna kretsar kring den.

Galilei lade fram sina tankar om denna förändrade världsbild, vilket ledde till att han blev ställd inför rätta i en kyrklig domstol och dömdes till livstids husarrest.

2.3 Jordklotets rörelser

Vad är det som gör att vi inte åker ut i rymden? Vad är det som gör att jordklotet rör sig i en bana runt solen. På 1600-talet levde en man som hette Isaac Newton och han var den första som beskrev tyngdkraften. Hans tankar om tyngdkraften uppstod när han började fundera varför ett föremål faller till marken och inte upp i luften. Han kom fram till att en större massa drar till sig en mindre massa, och denna kraft kallas för tyngdkraften eller gravitationskraften.

Tyngdkraften påverkar bland annat att solens stora massa håller jorden på plats och månen hålls på en bana runt jorden. 

Jordklotet snurrar

Jorden har en axel som jorden snurrar runt sig själv. Denna axel är en tänkt linje som går mellan nord- och sydpolen. Ett varv runt denna axel tar 24 timmar och gör att vi får dag och natt. 

Jorden snurrar även runt solen, vilket tar 365 dagar och 6 timmar. Genom att det inte tar exakt 365 dagar gör att våran kalender inte riktigt stämmer. För att få det att stämma så lägger man till en dag vart fjärde år, för att få kalendern att stämma. Detta år kallas för skottår och man lägger till den 29 februari till kalendern.

Genom att jordaxeln lutar något gör att solstrålarna träffar jorden med lite olika vinklar och vi får olika temperaturer. När solstrålarna träffar rakt uppifrån kallas det för zenit och vi får samtidigt högre värme på den platsen. Jorden står som högst mellan två linjer som kallas för norra och södra vändkretsen. Längst norr och söder ut har solens strålar en hög vinkel vilket leder till att solen har svårt att värma dessa platser och därför är det kallt runt polerna.

Årstider

Jordens lutande axel gör också att vi får olika årstider. Axeln lutar hela tiden åt samma håll i sin bana runt solen, vilket leder till att vi får årstider. I Sverige så få vi sommar när norr lutar mot solen och solens strålar träffar Sverige mer rakt uppifrån. När vi har vinter i Sverige så lutar norr från solen och samtidigt så är det sommar på södra halvklotet. Två gånger om året uppstår det att natt och dag är lika långa, det kallas för vårdagjämning och höstdagjämning. Detta fenomen uppstår när jordens axel varken lutar mot eller från solen. (bild)

2.4 Koordinatsystemet

För att kunna orientera sig på kartan behövs det ett koordinatsystem, man har delat in jorden i ett gradnät. En cirkel är 360° och därför har man delat upp jorden i 360°. För att sedan kunna orientera sig på kartan så behöver man längdgrader och breddgrader.

Breddgrader

Breddgrad är detsamma som latitud. Den kändast breddgraden är ekvatorn och är den längsta breddgraden. Ekvatorn ligger i koordinatsystemet på 0°. Ekvatorn delar upp jorden i norr och söder. Sätter man en gradskiva vid ekvatorn och tar ut 90° så finner man nordpolen och sydpolen. Breddgraderna minskar desto närmare man kommer ekvatorn. Exempel Madrid ligger på 40° nordlig breddgrad och Oslo på 60° nordlig breddgrad. Med hjälp av breddgraderna kan vi utläsa att Madrid ligger närmare ekvatorn än Oslo.

Längdgrader

Längdgrad är detsamma som longitud. Längdgrader går från pol till pol och man har delat upp längdgraderna i två halvor från 0° till 180°. Med hjälp av längdgraderna kan man utläsa om något ligger i öster eller väster. Det var inte lika självklart som ekvatorn vad noll-längdgraden skulle gå, utan det bestämdes att den skulle gå genom Greenwich-observatoriet utanför London och 180° längdgraden går genom Stilla havet. Stora delar av Europa och Afrika hamnar på östlig längdgrad och hela Nordamerika och Sydamerika hamnar på västlig längdgrad. (Bild)

GIS

Förkortningen Gis står för geografiska informationssytem. Detta är en metod där man använder datorn för att sammköra olika kartor och tabeller, för att ta reda på infromation om ett område. Metod går ut på att man lägger information i lager på varandra och på så sätt får man information om hur det ser ut på en plats. Man kan blanda annat analyser rörelsemönster och på så sätt ta reda var man bör lägga en butik för att nå flest kunder. Gis används också för att se hur utsläpp kan påverka miljön på olika platser.

2.5 Krafter som påverkar jorden

Vår planet är ca 4,5 miljarder år gammal, men dess utseende har förändrats mycket genom åren. Ibland sker det snabba förändringar som vid exempelvis vulkanutbrott eller långsammare förändringar som när havets vågor långsamt bryter ner klipporna vid stranden. 

Det finns två huvudgrupper av krafter. Den första gruppen handlar om jordens inre krafter och benämns som endogena krafter, och den andra gruppen de yttre krafterna och benämns exogena krafterna. 

För att förstå hur krafterna uppstår måste vi först studera jordklotets inre.

2.6 Jordklotet

Jordklotet består av tre olika delar: Kärnan, manteln och skorpan:

• Jordkärnan som ligger i jordens mitt, tror man har en fast massa i mitten som består av järn och nickel och en het flytande massa som omger denna. Jordkärnan sträcker sig från 2900 km till 5200 kilometers djup.

• Manteln som omsluter kärnan sträcker sig från 2900 kilometer till 40 kilometers djup. Manteln utgörs av en fastare och trögflytande massa kallad magma. I manteln rör sig magman runt i strömmar på grund av temperatur skillnaden mellan mantelns svalare yttre och mantelns varmare inre. 

• Jordskorpan är det yttre skalet och består av olika kontinentalplattor som kan bära upp en kontinent, ett hav eller båda. Jordskorpans plattor har en medeltjocklek av ca 40 kilometer. Strömmarna i manteln får jordskorpans plattor som flyter ovanpå, att röra sig. Plattorna består av berg, stelnad magma.

2.7 De inre krafterna 

De inre krafterna kallas även de endogena krafterna. Med inre krafterna menar man framförallt: bergskedjeveckning, jordbävningar och vulkaner. Det är jordens heta inre massa som skapar dessa krafter. I jordens inre pågår hela tiden en rörelse av magman vilket även påverkar kontinentalplattornas rörelser. De är dessa rörelser som ger upphov till de inre krafterna.

Plattornas rörelse

Tittar man på Afrika och Sydamerika så ser det ut som kontinenterna har suttit ihop, vilket de även har gjort. De är faktiskt så alla kontinenter har suttit ihop i en enda gigantisk kontinent som kallades för Pangea. Denna superkontinent fanns för 225 miljoner år sedan. Under miljoner år har kontinenterna rört sig ifrån varandra, men också kolliderat med varandra. 

Teorin om plattornas rörelse kallas för platt-tektonik. Det är en teori som presenterade 1912 av den tyska forskaren Alfred Wegner. Det Wegner lade fram som bevis var bland annat hur Afrika och Sydamerika ser ut att passa ihop, ungefär som pusselbitar, samt att det fanns likadana bergarter på båda kontinenterna. 

Två plattor som rör sig ifrån varandra (Spridningszon)

Glider två oceanplattor ifrån varandra så bildas det ny havsbotten av den magma som tränger fram. En sådan spridningszon är den mittatlantiska oceanryggen, vilket är en lång bergskedja under vattnet som ligger i mitten av Atlanten. Sådan här spridnings- eller sprickzoner förkommer också på land. Den kändaste spridningszonen är Rift Valley i östra Afrika. Det en långsträckt dal som innefattar de stora afrikanska sjöarna men också gamla vulkaner som till exempel Afrikas högsta berg Kilimanjaro. 

Två plattor som rör sig mot varandra (Kollisionszon, subduktionszon)

När två kontinentalplattor kolliderar med varandra så kan det bildas väldigt höga berg eller djuphavsgravar. Himalaya är ett exempel på där den Indo-Australiska plattan kolliderar med den Euro-Asiska plattan, dessa plattor är lika tjocka och trycker då upp varandra. När en tunnare oceanplatta kolliderar med en tjockare kontinentalplatta så trycks oceanplattan ner och det bildas djuphavsgravar. Det kallas även för subduktionszoner.

Två plattor som rör sig längs med varandra (Förkastningszon)

Plattorna kan också glida sidledes med varandra och då bildas det sprickor som kallas för förkastningar. En sådan förkastning är San-Andreas förkastningen i Kalifornien, USA och här inträffar det många små jordbävningar men ibland sker det större jordbävningar med förödande konsekvenser på grund av att det är ett av USA:s mest tätbefolkade områden.

2.8 Bergskedjeveckning 

Jordens stora bergskedjor har alla bildats på grund av att jordplattorna rör på sig. Det är främst när två kontinentalplattor kolliderar som bergskedjeveckning uppstår. Alla de stora bergskedjorna i världen har bildats på detta vis.  

• Himalaya i Asien

• Alperna i Europa

• Klippiga bergen i Nordamerika

• Anderna i Sydamerika 

Mount Everest 8848 meter över havet är världens högsta berg och ligger i den asiatiska bergskedjan Himalaya.

2.9 Jordbävning

I Sverige bor vi på en förhållandevis trygg plats, där naturens inre krafter har liten påverkan på naturen och vår omgivning. Det beror på att vi bor mitt på en platta, det är nämligen vid en plattas gränser som de kraftigaste jordbävningarna uppstår. Det är även där de flesta vulkanerna ligger. När två plattor möter varandra så skapas det spänningar och när dessa spänningar släpper så uppstår det en jordbävning på grund av att marken rör sig flera meter på några sekunder. 

Japan är ett land där flera kontinentalplattor möts och det förkommer små jordskalv varje dag. Ibland uppstår det större jordbävningar, det sker tack och lov inte så ofta på grund av att det tar lång tid att bygga upp dessa större spänningar. När det släpper så kan det få förödande konsekvenser. 

En sådan jordbävning inträffade den 11 mars 2011 utanför Japans kust. Själva jordbävningen var inte så farlig för människorna i Japan, på grund av att man har byggt hus och byggnader som skall klara av större jordbävningar. Men denna jordbävning skedde ute i havet och då kallas det för en havsbävning. Havsbävningen skapade en jättevåg som kallas för Tsunami. Vågen översvämmade flera städer i Japan och många människor omkom. Tsunamin översvämmade också kärnkraftverket i Fukushima. Tsunamin slog ut verkets försörjning av kylvatten vilket gjorde att reaktorerna blev överhettade och det blev en härdsmälta, vilket ledde till att farlig strålning läckte ut. 

Jordbävningens energivågor kallas för seismiska vågor. Deras styrka mäts med en apparat kallad seismograf. Hur kraftig en jordbävning är mäts i richterskalan. En kraftig jordbävning brukar ligga mellan 6-9 på richterskalan. Epicentrum kallas den platsen som ligger precis ovanför jordbävningen, där den är som kraftigast. Havsbävningen i Japan som gav upphov till Tsunamin mätte 9,1 på richterskalan. Den kraftigaste uppmätta jordbävningen i Sverige skedde utanför västkusten år 1904. Den mätte 5,5.

2.10 Vulkaner 

Vid gränsen mellan två plattor förekommer det inte bara jordbävningar utan här finns de flesta av världens aktiva vulkaner. Det beror på att i dessa zoner så är jordskorpan tunnare och magma från jordens inre har lättare att tränga upp till ytan. När magman kommer upp till jordytan så svalnar den av och lava bildas. Vulkanutbrott kan variera väldigt mycket i kraft och omfattning, men utbrottet beror på att ett tryck har byggts upp inne i vulkanen och vill ut. Vid utbrott så slungas pimpsten, gaser och aska ut ur vulkanen.

I närheten av vulkanen förstör lavaströmmen det som ligger i dess väg nerför berget, lavaströmmen rinner ganska sakta och människor hinner oftast sätta sig säkerhet från lavaströmmen. Värre är det med det så kallade pyroklastiska flödet som kan strömma ut från vulkanen. Det är het gas som forsar ner för berget i mycket hög fart och dödar allt levande i sin väg.

Längre från vulkanen kan vulkanaska ställa till med stor förödelse. Den kan lägga sig som ett tjockt lager över marken och förstöra förutsättningarna för människor att leva där. Vid riktigt stora vulkanutbrott kan även klimatet på jorden påverkas, så skedde när vulkanen Pinatubo på Filippinerna fick ett utbrott 1891. Det utbrottet ledde till att jordens medeltemperatur sjönk vilket påverkade klimatet.

Runt flera av världens stora vulkaner bor det trots riskerna många människor. Det beror på att vulkanaskan gör jorden näringsrik och lämpar sig bra för jordbruk. 

2.11 De yttre krafterna

De yttre krafterna kallas också för exogena krafter, exempel på exogena krafter är vindar, vågor, floder, havsströmmar, och inlandsisar. De exogena krafterna har en nedbrytande effekt på berggrunden där små bitar i form av sten och grus bryts loss från berget. Denna process kallas för vittring eller erosion. Materialet från berggrunden transporteras sedan vidare med hjälp av vatten och vind till en plats där det sedan avlagras.

2.12 Vittring 

Vittring kallas en kraft som långsamt bryter ner berggrunden. Vittring delas upp i mekanisk vittring och kemisk vittring. Den mekaniska vittringen kan ske på olika sätt. Två exempel är: solsprängning och frostsprängning.

Solsprängning

Solsprängningen uppstår när solen värmer upp berget på dagen, vilket gör att berget utvidgas för att sedan kylas av under natten och berget krymper ihop. När detta inträffar uppstår det spänningar i berggrunden och det bildas sprickor som leder till att material lossnar från berggrunden. Denna typ av vittring är vanligast i öknar, där det är stor temperaturskillnad mellan natt och dag.

Frostsprängning

Frostsprängning uppstår när vatten rinner in i en spricka och fryser till is. Vatten i fast form tar större plats än i flytande form. Därför uppstår det spänningar när isen utvidgar sig så att material lossnar. Frostsprängning sker oftare  i kallare klimat, som till exempel i Sverige.

Kemisk vittring

Kemisk vittring kan man framförallt se där berggrunden är kalkrik. Vatten som kommer i kontakt med syre kan bilda kolsyra. Kolsyra, som är en svag syra, kan i sin tur lösa upp kalksten och den vittrar sönder. I dessa områden kan det bildas enorma grottor med droppstensformationer, ett sådant område kalls för karstlandskap. Lummelundagrottorna på Gotland är ett exempel på sådan vittring.

2.13 Erosion

Erosion kallas den kraft som långsamt nöter ned berggrunden. Det finns olika typer av erosion: flod, vind, våg, is och regn.

Floderosion

Floderosionen har en mycket stor påverkan på berggrunden. I områden där vattnet har en ganska stor fallhöjd och vattnet rinner fort fram påverkas landskapet extra mycket. I de svenska fjällen gräver sig älvarna djupt ner i berggrunden och kan skapa så kallade v-dalar. När vattnet får mindre fallhöjd så börjar vattnet att rinna långsammare och släpper ifrån sig material, så kallat sediment till botten. Vid vissa floder bildas ett deltaområde på grund av att vattnet rinner långsammare när floden rinner ut i en sjö eller hav. Deltat bildas av sediment som har transporterats med floden. Ett delta är ett område med flera öar där vattnet rinner i många olika fåror.

Floderosionen kan också ge upphov till meandring. Meandring innebär att floden börjar slingra sig. I ytterkurvorna så rinner vattnet snabbare och gräver ut strandkanten och i innerkurvan så släpper floden ifrån sig sediment.

Vågerosion

Vid kusterna så har vågorna en eroderande kraft. Kusterna får lite olika utseende beroende på vad berggrunden består av. Vågorna kan slipa skrovliga berghällar släta, men har störst påverkan där berggrunden består av mjukare bergarter eller där sediment har avlagrats. 

Vinderosion

I Sverige har inte vinden så stor påverkan på transport av eroderat material däremot har älvarna en större betydelse av hur landskapet har formats. Vinderosionen är inte så stor i Sverige utan har störst påverkan i ökenområden, där sandkorn med vindens kraft kan slipa och omforma berg. Sanden kan också transporteras långa sträckor och bilda stora sandöknar.

Iserosion

Iserosionen är till skillnad mot vinderosionen vanlig i Sverige och har påverkat vårt landskap väldigt mycket. En glaciär är en stor ismassa som ligger kvar året om, den kan smälta ner något på sommaren för att sedan byggas upp på vintern. Glaciärer finner man på höga berg eller på kallare breddgrader. Med hjälp av sin tyngd så rör sig glaciären sakta sig ner för bergen eller sluttningarna. Glaciären tar då med sig sten och grus som i sin tur eroderar på marken och på så sätt bildas det så kallade u-dalar. 

Inlandsisar kan man säga är som väldigt stora glaciärer och finns på Grönland och Antarktis och på sina håll är den över tre kilometer tjock. I dess isar så finns ca 90 procent av allt sötvatten på jorden och skulle dessa isar smälta så ligger många befolkningstäta områden i farozonen. 

Sveriges landskap har till stor del påverkats av inlandsisar från tidigare istider. Isen har bland annat skapat moränjordar, vilket är jordar där materialet ligger hull om buller med mycket sten i sig. Under isen gick det älvar som har bildat rullstensåsar, här har materialet sorterats i i storleksordning med lättas material längst upp samt efter hur isälven har runnit. När isen drog sig tillbaka så lämnades material kvar bildade vallar som kallas för ändmorän. På vissa berghällar så kan man se isräfflor som visar i vilken riktning som isen går.

Regnerosion

Regndroppar har också en eroderande kraft. De kan "slå sönder" berg och jord, men det tar lång tid. Häftiga skyfall kan dock spola bort stora mängder jord och annat löst material som vittrat sönder. 

2.14 Transport och avlagring

Materialet som har vittrat eller eroderat transporteras sedan vidare med hjälp av gravitationen. Detta sker med hjälp av tre varianter is, vatten och vind. Is kan flytta stora material eller stenar till exempel i en glaciär. Vatten flyttar mest material totalt sett, men inte lika långt på en gång. Vinden kan flytta mindre och lättare material.

En flod startar ofta uppe i bergen och där rinner den fort och då är det stor erosion och vittring. När floden kommer närmare och närmare hav eller sjöar så rinner den saktare och då minskar eroderingen och då kommer materialet att lägga sig och samlas på en plats. Man säger att det avlagras. Detta sker ofta vid flodernas mynningar (vid hav eller sjöar) och då kan det skapas ett delta. Ett delta är när floden är tvungen att dela på sig i flera grenar för att rinna runt avlagrat material. 

Det avlagrade materialet kan sedan ge upphov till ny berggrund. På så vis finns det ett samspel mellan de inre krafterna som bildar ny berggrund och de yttre krafterna som bryter ner berggrunden.

2.15 Människan och krafterna

Människan kan påverka och påverkas av de inre och yttre krafterna. Ibland påverkas vi negativt och då försöker vi uppfinna olika lösningar för att komma tillrätta med problemen, men vi påverkas även positivt då vi kan utnyttja krafterna för olika ändamål. Nedan får du läsa om några exempel på detta.

Krafterna påverkar människan

Vid jordbävningar dödas och skadas många och de ställer till med stora materiella skador som det kostar stora summor att återuppbygga.  Ett exempel på detta är den stora jordbävningen i Indiska oceanen år 2004 som mätte 9,1 på richterskalan. Den gav upphov till en tsunami (jätteflodvåg) som sköljde in över Thailand, Sumatra, Indien och Sri-Lanka.  Sammanlagt dog c:a 230.000 människor varav över 500 svenskar. 

Vulkanutbrott dödar och skadar samt orsakar materiell förödelse precis som jordbävningar.  Ett exempel på detta är utbrottet på Island år 2010 då vulkanen Eyjafjallajökull fick ett utbrott. Det gav upphov till ett stort askmoln som påverkade flygtrafiken i hela norra Europa. Flygbolagen beräknas ha förlorat c:a  15-20 miljarder kronor på grund av inställda flyg.

Vulkanisk aktivitet kan även utnyttjas av oss människor genom att vi får energi från jordens inre. Det är något man bland annat utnyttjar på Island. Island kan även använda detta för att locka turister till ön, för att bada i de varma källorna, något som även är vanligt i Japan.

Vågerosionen påverkar kustområden så att landet närmast kusten förstörs. Det påverkar de människor som har sina hus i dessa områden. Vid kusten i södra England har många tvingats flytta för att det är för farligt att bo kvar i huset. Enligt vissa beräkningar kommer över 7000 hem att påverkas inom en inte alltför avlägsen framtid i England och Wales.

Regnerosionen kan förstöra jorden. Regnet spolar bort det översta jordlagret och då förstörs marken. Växtligheten försvinner och området förvandlas till en öken eller halvöken.  Människorna kan då inte längre odla eller låta sina djur beta där, vilket tvingar människor att flytta och leder till ökad fattigdom.

Människan påverkar krafterna

Geologi kallas den vetenskap som studerar jordytan och de inre/yttre krafterna. Genom att vi skaffar oss geologiska kunskaper kan vi finna råvaror som  till exempel metaller, mineraler, kol, olja och gas. Dessa och andra råvaror är nödvändiga för tillverkningen av många olika produkter i vårt moderna samhälle.

Vi kan skapa nya landområden genom att bygga konstgjorda öar eller bygga skyddsvallar som man gjort i Nederländerna för att skaffa sig mer landområden. Ungefär 40% av den totala landytan i Nederländerna ligger under havsytans nivå och  skyddas av vallarna.

Man kan förhindra att regnerosionen spolar bort jorden från bergssluttningar genom att bygga särskilda terrassodlingar. Då kan man minska/stoppa erosionens negativa följder. Terrassodlingar är vanliga på Filippinerna vars öar ofta är väldigt bergiga. Man kan även plantera träd för att låta trädens rötter "binda" fast jorden och trädens lövverk stoppa upp regnets eroderande kraft.

För att stoppa upp vågornas kraft, kan man bygga barriärer och vågbrytare, för att på så vis skydda kustområden. Det har man till exempel gjort längs vår egen skånska kust, bland annat vid Åhus.