Förintelsen är det svenska namnet på de tyska nazisternas folkmord på omkring sex miljoner judar, som ägde rum under andra världskriget. På engelska kallas det Holocaust, som betyder brännoffer. På hebreiska kallas det Shoah, som betyder katastrof. I texten nedan kan du läsa om hur det gradvis blev allt värre för den judiska befolkningen i de av Nazityskland ockuperade områdena. Den kronologiska utvecklingen som ledde fram till Förintelsen kan översiktligt beskrivas i fem faser:
Identifikation
Nazisterna ville veta vilka som var judar. Judarna identifierades bland annat utifrån tidigare generationers tillhörighet till judiska församlingar.
Segregation
Nazisterna ville skilja ut judarna från den tyska befolkningen. Judarna särskildes från den övriga befolkningen, de berövades sina medborgerliga rättigheter, deras egendom beslagtogs och de fråntogs möjligheterna att försörja sig. Segregationen av judarna i Tyskland ägde rum successivt från och med det nazistiska maktövertagandet 1933.
Koncentration
Nazisterna ville samla ihop alla judar på vissa platser i olika städer. Judarna samlades ihop och fördes till ghetton på ockuperad mark. Koncentrationen av judarna i ghetton påbörjades efter krigsutbrottet.
Deportation
Nazisterna ville tvinga judarna till olika läger. Judarna transporterades till koncentrations- och förintelseläger. Deportationen av judarna till förintelseläger påbörjades under hösten 1941.
Förintelse
Judarna utrotades genom ett systematiskt mördande.
När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 fanns ingen plan för Förintelsen. Segregationen syftade först och främst till att tvinga judarna att emigrera – att uppnå ett Tyskland fritt från judar. Emigrationen begränsades emellertid starkt av omvärldens ovilja att ta emot judiska invandrare. Under andra hälften av 1930-talet införde de flesta europeiska länder och USA en mycket restriktiv immigrationspolitik, för att stoppa den ökande judiska flyktingströmmen från det så kallade Tyska riket.
Den nazityska planen på att fysiskt utrota de europeiska judarna, växte fram i takt med krigsutvecklingen på östfronten. När tyskarna erövrade områden med stor judisk befolkning uppstod frågan om hur de på mest effektiva sätt skulle kunna eliminera denna oönskade befolkning. Den 31 juli 1941 utfärdade Hermann Göring en skriftlig order till SS, att förbereda en: ”slutgiltig lösning av judefrågan”. Den 20 januari 1942 hölls en konferens i Wannsee där ledande tyska nazister diskuterade hur den slutgiltiga lösningen av judefrågan skulle genomföras rent praktiskt. Intentionen var att utrota judarna men nazisterna insåg också att de hade ett behov av dem. Det var stor brist på arbetskraft i Tyskland under krigsåren, eftersom de flesta män i arbetsför ålder var inkallade som soldater. Många judar utnyttjades därför som slavarbetare innan de mördades.
Förintelsen ägde rum i skuggan av andra världskriget. Över hälften av de judar som dog under Förintelsen gasades ihjäl. Minst en femtedel sköts till döds av de så kallade Einsatzgruppen. Övriga offer dog av svält, köld, utmattning, sjukdomar och våldsaktioner i ghetton och koncentrationsläger samt under dödsmarscher. Den grundläggande processen som beskrivs ovan var i stort sätt densamma i alla länder där Förintelsen genomfördes. En del av processen bestod i att judarna alltid måste bli identifierade innan de kunde samlas ihop och deporteras. Genomförandet såg olika ut i olika länder, beroende på landets situation och ställning gentemot Nazityskland.
Rasbiologin utgjorde grunden till idéerna som låg bakom det som ledde fram till förintelsen. Dessa idéer var mycket spridda i början av 1900-talet. Den 13 maj år 1921 beslutade till exempel Sveriges riksdag att inrätta Statens institut för rasbiologi. Pådrivarna var en grupp namnkunniga vetenskapsmän och professorer i ärftlighetslära med internationell ryktbarhet. Bland de övriga fanns rektor och lärare vid Karolinska institutet samt hela den medicinska fakulteten vid Uppsala universitet. Politiker från alla politiska läger i riksdagen undertecknade motionerna. och ledamöterna röstade enhälligt ja. En kampanj med utställningar och tidningsartiklar hade förberett den allmänna opinionen. Men folket var väl införstådd i rastänkandet redan tidigare. Böcker, tidningar och tidskrifter lyfte fram skillnaderna mellan svenskar och "främmande" folkgrupper. Okunnigheten om människor i fjärran länder var stor under denna tid. Man saknade helt enkelt kunskap vilket gjorde att nästan vilka påståenden som helst kunde vinna tilltro.
Rasforskningen förenade sig lätt med den stereotypa bild av människor som utmärkte det gamla bondesamhället. Ännu under 1900-talets första decennier kunde man möta den i Nordisk Familjebok, vilken vid denna tid var landets ledande uppslagsverk. Där står det bland annat att:
Om smålänningen:
"smålänningen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och strävsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och slug...". Befolkningen i en del andra svenska landskap försågs med lika specifika egenskaper. En bok med titeln "Det svenska folklynnet" av statistikern Gustav Sundbärg blev så populär att den gavs ut i 15 upplagor mellan åren 1911 och 1921. Där konstaterades bland annat att: "svensken inte är hågad för intensivt tankearbete" och att "svensken av naturen älskar krig".
Inte bara i uppslagsverk spreds stereotypa bilder av olika människor. I läroböcker i skolgeografi som användes under 1930-talet kan man bland annat läsa om de så kallade "Sudannegrerna": de "stå i andligt avseende tämligen lågt. Uppfostrade tillsammans med europeiska barn visa de sig visserligen kunna tillgodogöra sig skolundervisningen lika bra som dessa till 14-15 års åldern, men sedan är det slut på deras andliga utveckling, och de äro som barn i hela sitt liv. Negrerna ha starkt minne, livlig fantasi och god berättarförmåga, men de äro varken omtänksamma eller uthålliga."
Rasteorier
De hemmagjorda svenska fördomarna fick redan under 1800-talet näring från de rasteorier som lanserades av forskare ute i Europa. Enligt dem kunde jordens befolkning delas upp i ett antal tydligt åtskilda raser. Rasbiologin beskrevs som en kombination av ärftlighetsforskning, biologi, medicin och antropologi. Den skulle vara en vetenskap som bekräftade rasteorin. Uppgiften var att skilja raserna från varandra genom att identifiera och klassificera yttre fysiska kännetecken som ansågs ärftliga.
Enligt rasbiologerna var de viktigaste rasmarkörerna formen på huvudet och dess olika delar (hjärnskål, ansikte, käkar, näsa). Till markörerna hörde också färgen på hud, hår och ögon. Därtill kom kroppslängden samt bålens och lemmarnas dimensioner. Rasteori och rasbiologi låg sedan till grund för olika tillämpningar, som kan kallas raspolitik.
Raspolitik
En tillämpning av rasteorin var rashygien, som skulle förhindra dem som ansågs undermåliga att skaffa barn (negativ rashygien). Den skulle också verka för att de som var bäst lämpade ur rassynpunkt fortplantade sig med varandra (positiv rashygien). Andra praktiska tillämpningar av rasbiologin kunde vara att förhindra rasblandning eller att identifiera dem som skulle utsättas för förtryck och förföljelse.
Rasbiologi och rasism
Under 1800-talet blev rasteori och rasbiologisk forskning allt mer anstuckna av rasism. Det finns i dag olika uppfattningar om hur man ska använda begreppet. Här är det lämpligast att utgå från den traditionella definitionen. Då blir rasismens grundläggande idé att en folkgrupp med vissa yttre kännetecken har vissa gemensamma inre egenskaper, som är medfödda och oföränderliga. Från denna utgångspunkt vill rasismen upprätta en värdeskillnad mellan folken på biologisk grund. Det finns en omfattande forskning om hur denna biologiskt motiverade rasism uppstod.
Man kan se vissa tecken i samband med att de europeiska kolonialväldena skapades under 1500- talet, i det att de infödda befolkningarna ofta bemöttes med en överlägsen attityd men de flesta forskare är överens om att det som vi i dag menar med rasism utvecklades först under senare delen av 1700-talet. Vid den tiden började utvecklingsteorier ge upphov till idéer om en hierarki av raser på olika "nivåer". Samtidigt lanserades allt fler antaganden om ett samband mellan utseende, karaktärsegenskaper och intelligens. Dessa tankekomplex förstärktes under 1800-talet i samband med att de europeiska makterna kolonialiserade allt större områden i övriga världen och förtryckte deras befolkning. Då gavs de efterhand karaktären av "vetenskaplig sanning".
Mätning av människors skallar
Under 1700-talet hade Carl von Linné vunnit världsrykte genom sin systematisering av växtriket. Det var frestande att försöka vinna lika stor ära genom att klassificera människor. Linné gjorde själv en del försök i den vägen, men det blev aldrig mer än skrivbordsspekulationer. Han använde aldrig ordet ras om människor. Under 1700-talet reserverades det för främst hundar och hästar. Vi talar fortfarande om raser i de sammanhangen. Det kan vi göra därför att raserna har avlats fram genom att man hindrat individerna från att fortplanta sig efter eget val. Det var inte svårt att titta på bilder och konstatera att människor i olika världsdelar skilde sig åt till utseendet. Men snart ville man konstruera något slags vetenskaplig metod för att systematisera skillnaderna. Som den fysiska antropologins fader brukar man beteckna Johann Friedrich Blumenbach (1752–1850). Han samlade på sig 82 människokranier från olika delar av världen. I en bok som kom ut år 1775 försökte han dela in mänskligheten i olika raser. Främst förlitade han sig på vinklarna mellan olika formationer i ansiktets benstruktur, särskilt pannbenets och käkbenets lutning. Blumenbach lade till en del nya raser, men i huvudsak blev resultatet detsamma som i det gamla hudfärgsschemat, d v s vita i Europa, svarta i Afrika, gula i Asien och röda i Amerika.
En svensk forskare som gick i Blumenbachs fotspår var Sven Nilsson (1787–1883) i Lund. Han var redan känd som zoolog i vetenskapliga kretsar i hela Europa, när han på 1830- talet övergick till ämnet arkeologi. Då började han använda kranier för att dra rasbiologiska slutsatser om Nordens tidiga historia. I stenåldersgravar i södra Sverige hade han kommit över en del skallar, som han betecknade som klotformade. Han jämförde dem med nyare skallar. Då upptäckte han tre samiska skallar som han också tyckte var klotformade. Av detta drog han slutsatsen att samerna varit hela Sveriges urbefolkning. Rasbiologin kombinerade ärftlighetsforskning, biologi, medicin och antropologi. Den skulle vara en vetenskap som bekräftade rasteorin och skilja raser från varandra.
Eftersom det fanns klotformade skallar i stenåldersgravar även i Danmark, England och Frankrike utgick han från att samer bebott även de områdena i forntiden. Detta kallades "Nilssons storutbredningsteori«" Den var dominerande i Sverige från ungefär år 1840 till 1870. Vid den tiden satt forskare runt om i Europa och försökte systematisera människans alla variationer i utseende.
Resultaten spretade åt alla håll och det fanns ingen enighet om hur man skulle mäta och beskriva de skallar som var det vanligaste undersökningsobjektet. De flesta forskarna började med goda vetenskapliga föresatser. De utgick från en teori eller arbetshypotes och prövade den på ett konkret arbetsmaterial med gängse vetenskapliga metoder. Problemet var bara att ju mer de forskade desto omöjligare blev det att komma någon vart. Utgångsteorin om att det fanns ett antal »rena« raser höll inte. Det gick bra så länge man satt i sin kammare och teoretiserade. Men så snart man började praktisera rasbegreppet föll det sönder, trots många försök att nå fram till pålitliga mått. Det var inte bara teorin som skapade problem. Det fanns inte heller någon enighet om metoden. Forskarna var oense om hur de skulle mäta sådant som ansiktsvinklar, hjässans lutning och hur utskjutande käkpartiet var. Hur hud- och hårfärger skulle betecknas var en ständig stridsfråga. Oenigheten gjorde rasforskningen till ett svåröverskådligt fält. Forskarna gick inte i räta led på enad front utan rörde sig i olika riktningar, ständigt i konflikt med varandra. I biblioteken finns massor av gamla böcker och skrifter med de mest skilda teorier, beskrivningar och förklaringar.
Rasbiologin och judarna
Det fanns vissa fysiska kännetecken som ansågs vara typiskt judiska och som framhävdes i karikatyrer och liknande sammanhang under 1900-talets början. Men i verkligheten fanns Rasbiologin blev tvärtemot sitt syfte ett bevis för att rasidéerna bara byggde på ett faktum, nämligen att människor har skilda utseenden, såväl mörka som blonda och rödhåriga judar likaväl som långa och slanka eller korta och korpulenta judar. Mått på skallar och andra kroppsdelar gav ingen vägledning. Därför blev judarna ett problem för rasbiologin. Den beskrev i regel judarna som ett folk med starka inslag av raser från Mellanöstern. De fanatiska antisemiter som förföljde och mördade judar stödde sig inte på rasbiologin. De gick direkt från sina vanföreställningar till handling. För att utföra sina illdåd behövde de inget mellanled som gjorde anspråk på att vara vetenskapligt.
De försök som gjordes att klassificera judarna som ras i Nazityskland resonerade så att säga baklänges. Antisemiterna hade bestämt sig för att judarna var ett hot mot det tyska folket. Från denna utgångspunkt gällde det att försöka pressa in dem i något slags raskategori. En vanlig teknik var att karakterisera judarna som en »ras av andra ordningen«. Genom att under lång tid hålla samman och gifta sig med varandra ansågs judarna ha utvecklat vissa psykologiska rasdrag, som särskilde dem från det tyska folket. I samband med judeförföljelserna definierades judar utifrån härstamning. Undersökningarna fördes tillbaka till far- och morföräldrar.
Antisemiter påstod och fortsätter än idag att påstå att judarna har "för stor makt" över ekonomi, medier och inom vissa yrken. I förlängningen av sådana idéer fanns och finns även föreställningar om en judisk världskonspiration.
Idén om olika raser
Rasideologerna försökte sammanfoga sina idéer till tre länkar i en kedja. Den första var idén att det fanns ett antal "rena" raser. Under 1800-talet blev denna idé allt mer rasistisk. Dess anhängare började påstå att skillnader i utseende också innebar skillnader i inre egenskaper, samt att vissa raser hade mer högtstående egenskaper än andra. Den tredje länken i kedjan var den raspolitiska praktiken. Då utövades en systematisk diskriminering av vissa grupper. De kunde dessutom utsättas för regelrätt förföljelse och i värsta fall bli offer för folkmord. Rasbiologin skulle vara den andra länken i kedjan och ge både rasidéerna och raspolitiken en vetenskaplig legitimitet.
Men den rasbiologiska länken brast ständigt. Så snart rasbiologin försökte stöpa sina slutsatser i vetenskaplig form kunde kritikerna slå hål på resonemangen. Inte heller rasisterna var nöjda. Rasbiologin levererade inte de resultat som de ville ha för att motivera diskriminering och förföljelse. Med vedertagna vetenskapliga metoder gick det inte att finna någon grund för en rasuppdelning och än mindre för en raspolitik. Därför blev rasbiologin, tvärtemot sitt syfte, ett bevis för att rasidéerna bara byggde på ett faktum, nämligen att människor har skilda utseenden. I övrigt handlade allt om fördomar som inte hade någon grund i verkligheten.
Förintelsen
Redan innan Andra världskrigets illgärningar skapat en utbredd avsky för rasistiska idéer hade rasbiologin börjat tyna bort, utom i Nazityskland. Men inte ens där spelade den någon väsentlig roll för raspolitiken och Förintelsen. Rasbiologer fick professurer, stämplade vissa raser som underlägsna och var hänsynslösa antisemiter. Men deras forskning påverkade inte den officiella raspolitiken. Judeförföljelserna vilade på en antisemitism som hade andra källor. Heinrich Himmlers försök att skapa särskilda hem för renrasiga barn byggde snarast på de vanliga, och ohållbara, jämförelserna med husdjursaveln.
Även om rasbiologin misslyckades med att fylla sin uppgift, var den en del av det rasideologiska tankekomplexet. Det orsakade död och lidande världen över. Det är ett skrämmande inslag i mänsklighetens historia. Men sett ur vetenskaplig synvinkel var rasbiologin närmast löjeväckande. Företeelser blir inte vetenskap bara därför att man försöker mäta dem. Vetenskap är betydligt mer än mätmetod. Vi skulle kunna göra en undersökning av de rödhårigas fördelning i Sverige med iakttagande av alla tänkbara metodiska krav. Vi skulle kunna ange fördelningen på kön, spridningen i olika län och kommuner samt förekomsten i stad respektive landsbygd. Vi skulle kunna korrelera hårfärgen med kroppslängd och ögonfärg. Allt detta kunde vi sedan dela in i underkategorier som bestämdes utifrån varierande grad av rött i hårfärgen. Det skulle kunna bli en publikation fylld av tabeller, diagram och ekvationer. Beräkningsmetoderna skulle vara oklanderliga, men likafullt skulle det vara nonsens eftersom det inte ger oss någon meningsfull kunskap.
Rasbiologin meningslös
Så var det också med den rasbiologiska forskningen. Den producerade bara en massa mått som inte sade mer än att det fanns skillnader i kroppsform och utseende mellan olika människor. På denna grund konstruerade rasbiologerna rasgrupper, undergrupper, blandgrupper, undergruppers undergrupper, blandgruppers undergrupper o s v. De grundläggande läroböckerna består till stor del av enahanda uppräkningar av rasgrupper med beteckningar som försöker ge intryck av att vara vetenskap. Rasbiologins forskning var värdelös, även för rasisterna. Resultaten saknade koppling till det som skulle vara institutets uppgift, d v s att slå vakt om den svenska folkstammen och att förädla den. Redan 1943 ändrades helt det rasbiologiska institutets inriktning och det skrevs flera böcker där man helt förkastade rasbiologi och rasidéer överhuvudtaget.