Historiebruk handlar om olika sätt att använda historia för ett visst syfte. Ofta handlar detta om makt. Syftet kan vara att bruka/använda historien så att det gynnar den egna saken eller gruppen. Därför är det viktigt att vi som tar del av historiebruken blir medvetna om detta, samt kan förstå bakgrunden och syftet med en viss text eller bild. Man kan dela in historiebruk i sju olika typer:

• Vetenskapligt

• Existentiellt/Identitet

• Moraliskt

• Ideologiskt

• Icke-bruk

• Politiskt/pedagogiskt

• Kommersiellt

Vetenskapligt historiebruk

Det här är det som historievetenskapen ska arbeta med. Historiker arbetar med att försöka ta reda på ”vad som faktiskt hände” i den mån det går. Det vetenskapliga historiebruket innefattar källkritik, försök att göra rimliga tolkningar av det förflutna, och en villighet att ändra på sin uppfattning om det kommer ny information som gör att tidigare vetskap inte stämmer.  Det vetenskapliga historiebruket har som syfte att försöka fastställa en sanning, dels att granska, ifrågasätta och omtolka etablerade fakta. De som framför allt använder historia på detta sätt är professionella historiker, men även populärhistoriker och historielärare.

Existentiellt/identitets stärkande historiebruk

Historia kan användas för att förstärka en identitet, t ex en nationstillhörighet eller etnicitet. Sådant historiebruk kallas existentiellt eller identitets skapande historiebruk. 

Man använder historia för att skapa en känsla av gemenskap med en viss grupp. Det kan till exempel vara en nation  som Sverige eller en religion som judar. Detta kan vara både positivt och negativt då det kan användas för att skapa en positiv gemenskap och en vi-känsla. Men kan också skapa ett "vi mot dom" tänkande. Där den "andre" är farlig eller ges negativa egenskaper som man måste skyddas från.

Tydliga exempel på existentiellt historiebruk är att många judar ser Förintelsen som central för deras identitet som judar, eller att många armenier ser de osmanska folkmordet på armenier 1915 som viktiga för att förstå armenierna som grupp. Det existentiella historiebruket blir ofta tydligast när det handlar om historiska övergrepp mot folkgrupper: dessa erfarenheter kan då svetsa samman den utsatta folkgruppen ännu mer.

Moraliskt historiebruk

Det moraliska historiebruket handlar om att granska och kritisera, och lyfta fram begångna orättvisor och utsatta grupper. Meningen är att ifrågasätta vissa versioner av historia och belysa andra, ofta med målet att återupprätta någon eller några som drabbats av orättvisor.

Syftet kan också vara att kritisera den som man uppfattar har makten i samhället. Ett bra exempel på moraliskt historiebruk är när journalisten Maciej Zaremba i slutet av 1990-talet lyfte fram den svenska statens steriliseringspolitik 1934-75 under beteckningen ”tvångssteriliseringar”. Zaremba kritiserade  Sverige för att ha genomfört dessa grymma ingrepp och för att ha tystat ned informationen om dem. Hans artiklar inledde en debatt som fick till följd att de som utsatts för steriliseringar fick skadestånd av svenska staten.

Ideologiskt historiebruk

Ideologiskt historiebruk går ut på att man lyfter fram historia som stärker den ideologi man själv står för, eller kritiserar och ifrågasätter andras ideologi. Meningen är att försvara den egna ideologin eller de beslut man fattat, eller att ifrågasätta motståndares beslut.

Ideologiskt historiebruk är väldigt vanligt. Ett enkelt exempel är hur den politiska vänstern brukar lyfta fram USA som ett imperialistiskt land som krigat i världen utifrån vinstintresse, medan den politiska högern istället framställer USA som ett land som krigat för att skydda människors frihet och för att etablera demokrati.

Icke-bruk av historia

Att inte använda historia, även om det är motiverat, kan klassas som ett ”icke-bruk” av historia. Icke-bruket är en slags specialvariant av ideologiskt historiebruk, men man väljer att inte använda historia överhuvudtaget, för att stärka sitt samhälle eller sin ideologi, kanske för att det finns för stora problem med den faktiska historien. 

I Sverige på 1960- och 70-talen var det här ett vanligt historiebruk inom den socialdemokratiska ledningen: Sveriges historia sågs som mörk och dyster, och därför vill man inte koppla ihop den moderna staten med historien. Istället betonade man framtiden. Ett annat exempel är att skolundervisningen i många afrikanska stater inte tar upp Afrikas historia före imperialismen i slutet av 1800-talet. Anledningen är att de moderna afrikanska staterna bygger på imperialismens uppdelning av Afrika i kolonier. Att då ta upp vilka grupper och stater som existerade tidigare skulle kunna hota statens sammanhållning.

Politiskt-pedagogiskt historiebruk

Det politisk-pedagogiska historiebruket handlar om att jämföra historiska händelser med nutiden. Politiskt görs en sådan jämförelse för att stärka eller kritisera olika politiska beslut. Denna typ av historiebruk kan användas i propagandasyfte för att påverka vad människor i ett land ska tycka i olika frågor.

I västerländsk politik är det ofta populärt att jämföra med Hitler. Det gjorde USA:s president  George W Bush 2003, ´då han likställde Iraks diktator Saddam Hussein med Hitler, för att legitimera USA:s invasion av Irak och försöka få internationellt stöd för den.

Ett annat exempel är att likställa EU med Hitlers Tredje rike. Med en sådan jämförelse vill man markera att Sverige inte bör vara med i EU. Den här typen av jämförelser kan också användas i pedagogiskt (undervisande) syfte, för att vi ska lära oss att fatta beslut utifrån historiskt ”likadana” situationer som vi befinner oss i nu. Det typiska för politisk-pedagogiskt historiebruk är att likheterna mellan historia och nutid överbetonas, och man fäster inte så stor vikt vid skillnaderna.

Kommersiellt historiebruk

Det här handlar om att använda historia för att sälja produkter och/eller tjänster och på så vis tjäna pengar. 

Det mest uppenbara exemplet är att sälja turistsouvenirer med historisk anknytning, t ex plastversioner av vikingahjälmar. Men även bruk av historia i film och dataspel kan klassas som kommersiellt: människor lockas av möjligheten att få uppleva det förflutna på ett lättillgängligt och engagerande sätt, och köper dataspelet eller biljetterna till filmen.