Tynningösundsvägen 5, 7, 16, 18 (1:530 1:531 1:560 1:561)

Familjen Larsson bestod av Carl August Larsson, även kallad CA Larsson, “gubben Larsson”, “Larsson” eller bara “Lasse”, född 1871 (död 1963), hans hustru Engla Larsson (född Kinnander), född 1882 (död 1949) och dottern Anna-Lisa Larsson, gift Andersson, senare gift Lind, född 1915 (död 2010).

C A Larsson vid sitt hus.

C A Larsson i sin ungdom.

Engla Larsson vid vikens strand.

Engla Larsson som ung.

Anna-Lisa Larsson

De kom till Tynningö 1930. Första tiden bodde de nere vid Östra Tynningö. När de efter några år kom till norra delen av ön hyrde de först sjöstugan av familjen Sjölin på Furusunds gård vid bron. Det stora huset var på den tiden rödmålat.

Den s k sjöstugan - gamla mangårdsbyggnaden på Furusunds gård 1934.

Från vänster troligen Oskar Johansson, fru Sjölin med dottern Jena,

Anna-Lisa Larsson, Inga-Britt Englund och en okänd. Sommaren 1935.

Sedan köptes den nuvarande tomten ca 1935, och senare köpte Anna-Lisa tre tomter till, åkern i anslutning till den första tomten, och två tomter uppe i skogen. Tomten uppe i skogen hyrdes ut till en estländare vid namn Albo. Han byggde där ett hus 1947, som sedermera köptes ut av Anna-Lisa.

Nuvarande “gröna huset” vid viken byggdes 1935-1936. Huset var tidigare gulmålat och kallades “Solviken“.

Huset nästan nybyggt 1936, ännu utan förstuga.

Den liggande brädpanelen i enkelfasspånt kom

sedan ganska snart att täckas med oljehärdad

masonit och läkt. En veranda tillkom också på

sjösidan.

C A Larsson vid sina odlingar

Larsson och Engla

Engla i trädgården

Larsson och Engla i trädgården.

“Gubben Larsson” byggde tillsammans med “gubben Johansson” flera hus på ön och han förmedlade dessutom tomter för Taflins dödsbos räkning, vilket företräddes av ombudet advokat Winnberg. Dessutom odlade han, mest för husbehov, på den stora åkern, potatis, grönsaker, hallon och smultron, men som han också sålde till sommargästerna.

Han brukade också hjälpa grannarna att medelst s k “slagruta” försöka lista ut var det fanns vatten när de skulle gräva/borra sina brunnar. Ibland, har det berättats, gick det visst inte så bra, t ex blev det många hål i marken på familjen Bohmans tomt, där det planterades äppelträd i stället….

Larsson på bänken med bärkartonger omkring 1950

De hade också höns, tuppen “Frans“, grisen “Olle“, katter, och på senare år även kaniner.

C A Larsson och grisen Olle

Engla hade sina “odlingar” inomhus, hon hade alltid enorma krukväxter, bl a en porslinsblomma (ursprungligen ett skott från Ellen Key´s hem) som täckte två hela fönster och en stor myrten. Hon höll alltid på och pysslade med sina växter och gjorde “magiska” blandningar som hon vattnade med.

Anna-Lisa hade flera ungdomsväninnor på Östra Tynningö, bl a Ingrid Thåström, gift Remar, och Gerd Gustavsson, gift Swenson (som senare emigrerade till Kalifornien). De brukade springa genom skogen och över berget till varandra dagligen.

Josef Träger, Gerd Gustavsson, CA Larsson, Anna-Lisa Larsson, Engla Larsson samt okänd dam.

Hon hade också flera ungdomsväninnor på Norra Tynningö, bl a Anna-Britta Pettersson, gift Genfors, Inga-Britt Englund, gift Landgren, och Sonja Englund, gift Thelin. De brukade ofta ro över till Rindö och dansa eller gå på bio.

De två sjöbodarna på platsen kanske känns igen,

då de alltjämt finns kvar, fast nu sammanbyggda.

Anna-Britta Pettersson och Anna-Lisa Larsson 1934

Ofta satt de på bryggan vid familjen Sjölins “sjöstuga” och senare på bryggan vid viken och spelade “stenkakor” på vevgrammofonen.

Grammofonen på bryggan, Anna-Lisa, Inga-Britt, Sonja o Anna-Britta

På vintrarna var de ofta ute och åkte skidor på nätterna på skaren. Det var ju ljust som mitt på dagen när det var fullmåne, härliga vita vidder.

Mamma Engla var alltid väldigt gästfri och det fanns alltid plats för Anna-Lisas vänner, kvinnliga som manliga, som bjöds in på kaffe. Ibland var det någon uppvaktande beundrare som höll en serenad utanför köksfönstret.

Sonja, Anna-Lisa, pigan Anna, fru Englund (stående) och fru Sjölin (sittande) med dottern Jena med katt m fl

Hos familjen Larsson fanns öns första fasta telefon och det var ju speciellt på den tiden. Det gick telefonbud kors och tvärs på somrarna. Till familjen Bohman tvärs över viken t ex ropades det och då kom de roende över.

Anna-Lisa arbetade inne i Stockholm, bl a på “L M Ericsson” och på en lampskärmsatelje, hon hade också hemarbeten.

Lantbrukaren Sjölin och en annan man drunknade tragiskt vid en båtolycka (i början av november 1933) utanför Rindö/Ramsö när deras ena roddbåt blev påbackad av en pråm som inte såg roddbåtarna i mörkret. De hade varit över till Rindö på bio och var på hemväg. Personerna i familjen Larssons roddbåt klarade sig, men Anna-Lisa har berättat att hon aldrig glömde skriken från dem som de inte orkade dra upp. Det var på hösten och de hade tunga kläder på sig….

____________

Anna-Lisa och Inger som bebis

Inger som liten

Anna-Lisas dotter, Inger Brask, född Andersson, gift Brask, född 1941, vilken är berättare av denna historia, bodde de första åren av sin barndom mycket hos sin mormor och morfar, medan mamma Anna-Lisa tidvis arbetade inne i Stockholm. Mamma Anna-Lisa hade också en del hemarbete, bl a broderade hon sidenunderkläder, som sedan såldes till de eleganta butikerna inne i Stockholm. Hon arbetade också hos professorskan Lennmalm på “Bergshyddan” på Tynningö. När plasten senare började finnas i Sverige arbetade hon åt firman “Stiletta” med att sy blöjbyxor.

Det sägs att Anna-Lisa brukade ro över till Rindö och gå hela vägen till “Rindöfärjan” för att åka över till Vaxholm och handla mat. För att sedan gå hela vägen tillbaka igen…..

Det var bistra, kalla vintrar i början av 1940-talet och när hon var gravid med Inger på vintern 1940 råkade Vaxholmsbåten en gång sätta av henne på fel sida om isrännan, men det upptäcktes som tur var innan båten hann åka iväg. Hon fick klättra ner för en stege från båten.

Huset, mormor, morfar, Anna-Lisa och Inger

Morfar, mormor och Ingers pappa Harry Andersson

När Astrid och Tore Rydgren kom till ön 1943 med dottern Kärstin för att bygga en sommarstuga blev både Kärstins föräldrar och Ingers mamma glada att flickorna skulle få en lekkamrat. Knappt hade de hunnit säga något, för när de vände sig om så var det fullt slagsmål mellan flickorna. Men det varade inte så länge för strax gick de iväg med armarna om varandra, och sedan dess har de aldrig varit ovänner….

Inger i badbaljan med “Snövit” och Kärstin

Inger hade ju inte så många lekkamrater på vintrarna, men hennes alla katter blev både hennes lekkamrater och hennes dockor. Hon klädde på dem dock-kläder och körde runt dem i dockvagnen. Och där låg de och såg ut att inte må särskilt dåligt av det. Det var framförallt den svarta katten “Prins” och den vita katten “Snövit” (som hade ett blått och ett grönt öga). De äldre katterna “Pyret” och “Rosita” tyckte väl att det var för barnsligt för dem. De var i stället ute och jagade råttor och fåglar. En gång bet “Pyret” Inger i armen och hon sprang gråtande in till mamma och berättade att “Pyret” hade bitit henne. Men det upptäcktes senare att det var ett huggormsbo i stenröset där hon lekte, så det var för att rädda henne undan ormarna som “Pyret” bet henne.

Inger och katten Rosita

Inger och katterna Pyret och Rosita

Inger och hönsen o tuppen

Grisen “Olle” slaktades till varje jul (!) och en gång när den skulle tas ur och tarmarna föll ut så sprang Inger in till mamma och ropade: “Titta nu kommer korven!” Nåja, så enkelt var det ju inte, men det var ju inte lätt för ett litet barn att förstå!

Grisen Olle

Mormor och Inger

Fläsket, “sovlet”, räckte ganska länge, men när det tog slut så blev det potatis, saltgurka och lingon till middagarna har det berättats, eftersom det var under andra världskriget, och ransoneringskupongerna kanske inte räckte så länge.

Ransoneringskuponger

Morfar fiskade också till husbehov och kokt gädda med pepparrotssås var Ingers favoritmat. Hon var ganska kräsen och ville bara äta gädda och ingen annan fisk, men hon var ganska lättlurad, det var bara att säga att det var gädda, så gick det bra att äta. Inger skämdes bort med mormors matlagning, hon skulle alltid få det bästa och göddes med tjock grädde!

Sommarfiske och vinterfiske

Mjölk köpte man hos familjen Sjölin på Furusunds gård och mormor Engla satte filbunkar som alltid fanns i skafferiet. Gott med ingefära på.

På vintern sågade morfar upp is och förvarade i sågspån i “isdösen” bakom uthuset, för det fanns ju inga kylskåp på den tiden.

Morfar i snön

Mormor Engla utanför huset i snön.

Det var kalla vintrar då i början av 1940-talet med mycket snö. Det grävdes ibland tunnlar i trädgården att gå igenom för Inger som inte var så stor.

(Bild på Inger med vit mössa i snön…..inte skannad)

Inger i snön

När Inger var liten drabbades hon av astma p g a den råa och fuktiga luften nere vid vattnet, och blev dessutom allergisk mot alla sina katter, vilka fick “försvinna”.

“Pappa” Allan, mamma Anna.-Lisa och Inger

Inger 6 år

När Inger fyllde 7 år i juni 1948 var det trädgårdskalas för traktens alla ungar.

Gunhild Peterberg, Jan Lassman, Inger, Lena Lundin, Jane Lassman, Björn Träger, Rolf Lager

Astrid Törnlund, Astrid Rydgren, Engla Larsson, Sonja Thelin med sonen Hans, Gunhild, Jan, Inger, Lena, Rolf, Jane

Inger hade många lekkamrater på somrarna, men på vintern var det bara Gunhild Peterberg.

Inger och Gunhild i snön

Inger brukade åka med mamma in till Vaxholm och handla mat ibland och då gick de till “Zanders“, som då låg på Strandgatan för att dricka kaffe respektive saft och dela på två bakelser, en halva var, så fick de smaka av båda sorterna. Det fanns ett annat bageri också som låg på Hamngatan och det hette “Blixtbageriet“, men där var det alltid så mycket getingar som surrade runt bakom glasdiskarna, så det var inte så trevligt.

Det hände också att Inger ibland fick åka med mamma in till Stockholm när hon hade ärenden med arbeten o d och då kunde det hända att de gick in på någon “mjölkbar” (“Norma” e d) och åt något litet och när Inger sedan kom hem till mormor berättade hon glädjestrålande att de minsann hade varit på “RESTAURANG”!

På julaftonen 1948 åkte mamma Anna-Lisa in till Vaxholm till BB för då var lillasyster Gunvor på väg. Och på juldagens morgon sjöngs det i radion: Ett barn är fött på denna dag…. Mamma Anna-Lisa låg kvar på sjukhuset i Vaxholm en längre tid p g a sjukdom och mormor Engla låg också på sjukhuset i Vaxholm., där hon senare avled i mars 1949.

Ingers styvpappa Allan Lind, född 1904, död 1994.

Inger gick första skolåret i Vaxholm och fick åka med skolbåten “Ran” med kapten Johansson. Efter vägen ner till båten fick hon (under tiden mamma var på sjukhuset) gå in till en granne, Ulla Lager, som flätade hennes långa hår, eftersom morfar inte klarade av det.

Efter vägen ner till skolbåten sammanträffade hon med Gunhild och Hjalmar Peterberg som också skulle åka till skolan. De fick gå till Hedvigsdals brygga, eftersom Norra Tynningö/Lilla Furusunds brygga byggdes om, efter alla gånger Vaxholmsbåtarna hade kört sönder bryggan. Tillbaka hem igen från skolan, som det första skolåret bara bestod av ett par timmars undervisning, gick det inte någon skolbåt utan hon fick gå kvar i Vaxholm och vänta på ordinarie båtturer. En klasskamrat från Ramsö hade sin mormor som arbetade på caféet “ Java” på Hamngatan, så när hon var där kunde de gå dit och få en kopp choklad att värma sig med.

En vårdag 1949 skulle Ingers skolklass åka med båten “Ran” till Skansen på en utflykt. Då inträffade en motorbrand på båten, vilken kapten Johansson släckte, så det var aldrig nån fara, men när Inger kom hem och mamma frågade hur det var på Skansen så mindes hon knappt det, det var ju branden som var dagens upplevelse!

Ran på vykort från W-foto. Kapten Johansson på fördäck.

Det hände också att Inger, när hon hade lärt sig att läsa, fick gå in i bokhandeln på Hamngatan och köpa en Wahlströms flickbok för 2:95 kr vid Vaxholmsbesöken.

En trevlig händelse på somrarna var alltid när Anna-Lisas bror Edvin kom åkande från Örebro på sin moped med “påhängsmotor”.

Morbror Edvin

“pappa” Allan och morbror Edvin

När sedan hennes syskon Gunvor, född Lind, gift Westerlund, född 1948, och senare Lars Lind, född 1950, hade kommit till blev stugan dessutom för trång.

Familjen flyttade då upp till huset i skogen (kallat “Lindbacka”) i stället, och huset nere vid viken (“Solviken”) hyrdes sedan ut under många år. (Tills i mitten av 1980-talet då Lars med sin familj övertog det som sitt sommarhus).

“Lindbacka” maj 1976

Gunvor och Lars utanför Lindbacka

“Solviken”

1949 på hösten flyttade familjen Lind in till Stockholm till Karlbergsvägen. Men det blev alltid utflykter ut till landet vår och höst. Ibland gick man av vid Höganäs brygga och rastade efter vägen.

Rast efter vägen

(Morfar bodde kvar nere i “Solviken” så länge han orkade och flyttade sedan in till Stockholm till familjen Lind, på Karlbergsvägen, där han fick sova i kökssoffan i köket).

När man på hösten, efter att ha varit ute på landet och bl a skördat frukt, åkte hem till Stockholm på söndagskvällarna var det ofta “Västan” som gick, med sina rasslande kedjor, och aktersalongen fylld av folk och en dimma av rök, eftersom man fick röka inne på den tiden, och det verkade som om alla människor gjorde det också. Inte särskilt hälsosamt eller trevligt.

På sommaren flyttade man ut till landet när skolorna hade slutat. Det blev alltid ett stort flyttlass, eftersom man i början tog med både sängkläder och husgeråd, för på den tiden hade man inte råd att ha dubbla uppsättningar. Barnen fick stanna vid bryggan medan pappa Allan Lind, född 1904 (död 1994) gick och hämtade cykelkärran och släpade hem hela flyttlasset. Sedan tillbringade man hela sommaren där tills skolorna började i augusti.

När barnen började bli lite större träffades man hos familjen Träger på sonen Björns födelsedag i slutet av juli, då det var maskerad många somrar. Då var både vuxna och barn utklädda, och det var alltid en populär tillställning som alltid fotograferades.

Maskeraden “Bröllopet” Björn Träger, Anna-Lisa Träger med Leif Träger, Kärstin Rydgren, Inger, Astrid Rydgren, Anna-Lisa Lind med Gunvor och Lars Lind, Håkan Franzén, Alma Stedt, Allan Lind

Nyfångad strömming inköptes på lördagarna hos familjen Peterberg på Furusunds gård. Mamma Anna-Lisa stod i köket och stekte den till middag. (Vilket hon också fortsatte med under alla år som hon orkade vara där ute, men på senare år köptes strömmingen av fiskaren på torget i Vaxholm.)

Det doftade ljuvligt, och man fick en hård smörgås med strömming på direkt från stekpannan.

Inger, Kärstin Rydgren (gift Ericsson), och Björn Träger brukade gå ner till viken och bada och Kärstin lärde Inger att simma där en sommar. Man gick även till Insjön och badade, där det fanns en badplats på den tiden. Förutom den vid “höga berget”.

Björn Träger, Kärstin Rydgren och Inger Andersson samt Klas

Langenstedts Electroluxbåt från 1952. Sommaren 1954.

Inger vid samma brygga och båt några år senare.

I bakgrunden Rydgrens och Törnlunds båtar.

Kärstin bodde ofta hos familjen Lind i veckorna på sommaren när hennes föräldrar arbetade inne i stan. På helgerna brukade Inger ro med dem över till “Rindöbergen” eller till “grynnan” utanför bron och bada.

Eftersom mamma Anna-Lisa var bekant med folket på “Sunnerdahlska” (stiftelsen på Södermalm, som hade det som sommarhem för sina medlemmar) nere vid Norra Tynningö/Lilla Furusunds brygga, så fick man gå dit och bada vid deras sandstrand också. Man kunde också bada vid bron, på den tiden fanns det flera alternativ till bad både för vuxna och barn.

Man brukade också ta en promenad genom skogen över berget till handlaren på Höganäs och köpa glass och veckotidningar.

(Jojjes affär på Norra Tynningö kom till senare.)

På kvällarna hände det att Inger och Kärstin tog en promenad “runt viken”, och på söndagskvällarna gick man ner till bryggan och tittade på alla “stackare” som måste åka in till stan för att arbeta.

Man spelade också kort med de andra kamraterna.

Kärstin, Leif, Inger, Björn, Rolf, Gunvor, Lars 1954

På somrarna, vilka inte alltid var soliga och varma, vilket man kanske mest vill minnas, var det ganska mycket åska också. Då fick man inte ligga och sova när det åskade på nätterna utan man måste gå upp och klä på sig. Sedan samlades alla “granntanterna” uppe i familjen Linds hus uppe i skogen, för de var åskrädda och de trodde att de var trygga där. Sedan hör det ju till saken att det var i just det huset som blixten slog ner i mitten av 1960-talet, och det höll på att brinna upp, men se det är ju en helt annan historia………..