Artikel Tynningö Varvsanläggningar
I Vaxholms Tidning den 13 maj 1949 var en lång, och till huvudsaklig del trevlig, artikel om varven på Tynningö införd. Artikeln återges i sin helhet nedan.
Tynningö Varvsanläggningar
Fem varv ger arbete åt många hantverkare
Tynningö, som bara ligger några minuters båtresa från Vaxholm, företer en egendomlig olikhet, inte bara genom sina långsmala insjöar utan också genom sin växtlighet. Från den klippiga nordsidan med flera djupa inskärningar kommer man längs landsvägen från Höganäs förbi Maren och lövskogsdungar till en riktig åkerbruksbygd, sluttningar klädda med vårblommor av ovanligt format, som antyder myllans goda beskaffenhet. Från Tynningö Säteri stora ladugårdslänga - där det produceras 200 l. gräddmjölk om dagen till sommarbefolkningens fromma och Vaxholmarnas avundsjuka - går landsvägen ned till gamla säteribyggnaden, dess vackra allé ned till ångbåtsbryggan och övergången till Värmdö. Men dit sträcker sig inte bussrouten.
Det gamla säteriet är visserligen förfallet men så pass iståndsatt, att det nu blivit bostad åt flera estniska familjer, som utgöra ett välbehövligt tillskott till öns arbetskraft, som fiskare och jordbruksarbetare och tydligen även som båtbyggare. Nedanför säteriet finner man nämligen en större fiskebåt i sista stadiet före sin fullbordan, byggd under bar himmel av den svensk-estniske fiskaren och båtbyggaren Lars Alström och hans familj. Det vittnar om Alströms ihärdighet att han så här efter dagens andra arbete gett sig till att själv bygga en båt för att ersätta den han förlorade genom en brand på Öland. (Tyvärr har bilden av båten blivit så otydlig vid framkallningen att vi ej kunnat använda den). Nu väntar han bara på en nya råoljemotorn för att få båten igång för strömmingsfisket. Det är en präktig typ med ekbord och medan och medan Alström mäter och sågar bjälklaget till däcket klänger en skara barn runt och beundrar arken. De har alla ursvenska linluggar, och man undrar om inte våra landsmän i förskingringen i mångt och mycket - inte bara linluggen - hållit sig svenskare än vi rikssvenskar,, såsom de under generationer förmått bevara sitt svenska kynne, sitt språk och sin uppfattning om arbete.
Förbi Alströms båtbygge går vägen upp till bostadshuset vid Olssons Båtvarv, ett stort trevåningshus med grönt tak, som lyser en till mötes på långt håll utifrån sundet. Här har Carl Albert Olsson bedrivit sin varvsrörelse sedan 1931, då han flyttade hit från Kummelnäs och till att börja med fann det mycket svårt att vara avskuren från fastlandet, särskilt med materialtransporterna vintertid. Busstrafiken till Höganäs brygga har ju löst det problemet. Med två tunnlands tomt finns det gott utrymme på varvet för det 80-tal båtar som vinterförvaras här. På de tre sliparna glider nu den ena båten efter den andra, reparerad och polerad i minsta detalj, ned i viken och det arbetas för högtryck för att inom de närmaste veckorna få alla klara. En materialbod bakom båtskjulen tjänstgör som magasin för kvarlämnade effekter från båtarna. I stora numrerade fack med båtens och ägarens namn ligger sorterat och fint packat allt sådant som seglarna lämnat eller glömt kvar i båten förra hösten - primuskök, sovsäckar, gymnastikskor, sista semesterromanen med vindrivna sidor. Avgiften för tillvaratagandet beräknas på den arbetstid, som går åt att ordna upp sakerna, så slarv ombord bär sig tydligen inte.
Bland segelbåtarna som just nu görs klara, ligger mången välbekant "old timer", som t. ex. Sundén-Cullbergs "Ingun" och Dr Lithanders "Thalatta", som smakat både sydliga och nordliga oceaner, medan hon i Lektor Hammarströms ägo bl. a. rundade Nordkap. Längst uppe i verkstaden ligger en nybyggd havskryssare, ståtlig i sin storbukighet och skinande mahogny. Det råder febril brådska på varvet, och hr Olsson har nu som förr måst skaffa extra arbetskraft från Stockholm, fast svårigheterna är stora. Dels måste arbetskraften vara kvalificerad, dels måste bostad finnas för dem, som inte har möjlighet att resa till och från sitt arbete på varvet. Målare och snickare finnas ej på ön, och i sitt stora bostadshus har fru Olsson matlag för anställda ungkarlar, som bo i översta våningen med utkik över varvet och hela sundet. Under vintern fick hr Olsson nöja sig med fem man, men vid den här tiden måste arbetsstyrkan minst dubblas. Ingen tapetserare finns på ön, och därför tillverkas dynor och sådant i Stockholm eller får båtägaren själv ombesörja sådana inredningsdetaljer. Det är också numera mycket lättvindligt för båtägarna att komma ut och in till Stockholm på dagen för att inspektera sina båtar.
Värre är det ställt med kommunikationerna för de varv som finnas på Tynningö norra sida, åtminstone vintertid, vid sådana tillfällen, då de inte kunna ha sina egna båtar i sjön. Norra Tynningö är en skogig bergklack som skär av förbindelsen med landsvägen norr om Tynningömaren, och för att ta sig fram till Höganäs till Jonssons och Frodés varvsanläggningar till lands måste man begagna en gångstig av ett par decimeters bredd, halkande upp och ned för hällarna. Att t. ex. som hr Jonsson forsla en gasbehållare på över 100 kg. i en skottkärra i den terrängen är ingen sinekur!
Hr. Nils Jonsson, som sedan några år innehar f.d. Engströms varv, ligger särskilt illa till med hänsyn till landkommunikationerna. Men desto finare är varvets läge för de båtar, som ta sig in här i den väl skyddade viken. Jonsson har gjort väldiga krafttag under dessa få år för att sätta varvet i stånd, och särskilt de cementerade terrasserna med sidslipar ge en förvarning om hur förvaringsskjulen komma att torna upp sig i framtiden. Med alla byggnadssvårigheter, som tiderna medfört, är detta grundläggande arbete desto mer storartat, särskilt om man ser det mot bakgrunden av det förfall, vari varvet befann sig. Jonsson var i många anställd i Telegrafverket och är i sitt rätta element bland svetslågor och maskinsurr. Just nu är verkstaden fylld med motorer, som justeras och repareras. I största möjliga mån har han lagt an på att skaffa maskiner för arbetet, och med ungdomlig entusiasm planerar också äldste sonen alla möjliga nyheter för den maskinella utrustningen.
Mellan Höganäs och Norra Tynningö kommer den planerade landsvägen till Furusund att bli av utomordentligt stor betydelse, och hela Tynningö har stort intresse därav. Ägaren till säterigården och till Tynningö Lanthandel, hr Anders Mannbrink, lägger sig med liv och lust ut för öns utveckling, inte bara inom jordbruket utan också kommunalt, och han framhåller bl. a. att denna väg skulle förenkla och förbilliga skolbarnstransporterna till Vaxholm. Skolbåten "Ran", eller vintertid en kronans båt, måste nu först lägga till vid Furusunds brygga och sedan gå runt hela norra sidan ned till Höganäs och därifrån till Vaxholm. Med landsväg till Furusund, skulle alla tynningöbarnen skjutsas direkt dit för överfarten till Vaxholm. På så sätt skulle också bryggan bli av större betydelse för annan båttrafik även vintertid.
De senaste åren ha båtförbindelserna med Vaxholm varit minimala. För båtägare att t. ex. komma ut på dagen och tillbaka igen har varit hart när omöjligt. Desto mera irriterande har det varit att se genom varvsägare hr Einar Frodés fönster den vackra tavlan av ett idylliskt Vaxholm på andra sidan, men med en buss retfullt surrande iväg från kajen, utan någon möjlighet att ta sig över och utnyttja bussturerna. Hr Frodé liksom hela ön hoppas nu att Vaxholmsbolagets nya "giv" ifråga om intensifierad båttrafik inte bara blir ett sommarprogram utan också att vintertid öns behov av transport blir tillfredsställt, särskilt för båtbyggnads- och motormaterial. Som man inte kan klara i skottkärra från Höganäs.
Frodés varv vid Juliusberg, i en lika stilla vik som grannen Jonssons, är gammalt och välbekant. Redan vid sekelskiftet innehade hans far, Frans Julius, klipptomten, som han bebyggde och på lediga stunder försåg med stenkajer och kägelbana. Men det viktigaste var hans experimentverkstad, där han ständigt sysslade med försök och uppfinningar. Efter en längre tids vistelse i Amerika kom också sonen Einar tillbaka till Juliusberg och började 1905 med ett varv i liten skala nere i viken. Nu förvaras där ett femtiotal motorbåtar och bygges isjakter av olika snitt samt små snabba utombordsracers. Motorintresset, som hr Frodé fått i arv från fadern har bara blivit mer brinnande med tiden, särskilt när det delas av hans söner, som trots den långa och dryga arbetstiden vid varvet också hunnit gå igenom krävande yrkesstudier vid Hantverksinstitutet, Äldste sonen, som tjänstgör vid flygvapnet, har i inte ringa mån inspirerat och givit aerodynamiska vinklar till sin broder Robert i dennes isjaktskonstruktioner, bl. a. fnns en med ett kolossalt vingformat räsegel, den enda isjakt av denna typ i Sverige, som också väckt stort intresse i isseglarkretsar. Yngste sonen Bertil har konstruerat och med framgång funnit avsättning för sin lilla men otroligt snabba racer, "Espingen". Det mest slående vid varvet är just den intensiva, mekaniska skaparandan och samarbetet mellan Frodéarna, och man förstår det stora förtroende som motorbåtsägare ha haft i alla dessa år för den tekniska skickligheten vid varvet. Stamkunderna äro också många, och den äldste är kanske Dir. Engelbrekt, som alltsedan 1915 låtit sin båt "Trollsländan" bo på varvet vintertid. Andra välbekanta båtar är Vaxholmsbolagets inspektionsbåt "Webe" och Nils Poppes "Sea Flyer".
Sist men inte minst bör nämnas, att hr Frodé varit en av pionjärerna för Svenska Varvsföreningen som efter många års segt grundarbete bildades för femton år sedan och nu omfattar hela landet. Varvsföreningen har bl. a. organiserat den speciella yrkeskursen, som ges vid Hantverksinstitutet, för att härigenom få fram kvalificerade båtbyggare. Vad Varvsföreningen för övrigt betytt, särskilt under krisåren, för materialanskaffning till varvsindustrin och för allmän koordinering, kan inte uppskattas till fullo av en utomstående.
Tynningöområdet omfattar slutligen ännu ett varv på Notholmen, som trots sin avskildhet visat sig vara en lämplig vinterförvaringsplats. Ägaren till detta varv är hr Torgny Lind, som med hjälp av sin familj ägnar sig åt strömmingsfiske under säsongen ända fram till september-oktober, då strömmingen försvinner men båtägarna kommer för att få sina båtar uppdragna och vårdade under vintern. Sedan 1936 har hr Lind arbetat ihärdigt för att tillfredsställa sina kunder och att bygga upp en liten men gedigen varvsrörelse på sin del av ön. Senare farhågor om eventuell bebyggelse och otillbörlig konkurrens har övertygat hr Lind om behovet, att Notholmen kommer under Vaxholms administration och byggnadsplanering och att han själv samordnar sin lilla rörelse med de övriga varven på Tynningö.
I och med att Tynningö inkorporeras med Vaxholm kommer dess skatt kanske att öka något, vilket emellrtid Tynningöborna inte beklaga, då de ha gott hopp om att stadens myndigheter komma att visa samma intresse för öns utveckling som för de övriga "stadsdelarna". Och om man sammanställer de tillgångar, som Tynningö representerar, drar man den slutsatsen, att ön också kan bli ett värdefullt plus som del av det nya Vaxholm, främst genom sina båtvarv och 600 fastigheter, men också det faktum att den sommargästande befolkningen tillför ön kommers och arbetsmöjligheter. Ännu så länge har Tynningö heller inte en enda understödstagande familj, vilket säger mycket både om hälsan och arbetsmöjligheterna på ön.
C-quist