Waxholms Båtbyggeri

Detta vykort är utgivet av "Förlag: Erik Johansson, Höganäs, Vaxholm" enligt tryck på kortets baksida, och är taget någon gång 1937 - 1939. Om båtarna som syns på bilden berättar Nils J:r Jonsson följande intressanta historier:

"Den lilla snurrebåten med en 4 hk Penta U-21 utombordsmotor årsmodell 1937 vid stenkistan på "Långa Bryggans" mitt ägdes av en elektroingenjör David Brodowitz. Han och hustrun Svea hyrde lillstugan sedan början av 30-talet och bodde kvar ett par år sedan vi kommit hit. "Farbror David och tant Svea" hade elbutik och installationsfirma med anställda montörer på Köpmangatan 15 i Gamla Stan i Stockholm.

Den 14 meter långa motoryachten vid bryggänden var ritad av ingenjör C G Pettersson men byggd i Tyskland 1919. Den ägdes av en direktör Georg Sundberg, ägare till ett av Stockholms större tryckerier och med sommarstuga på Västra Granholmen ca 2 NM härifrån. Direktör Sundberg ägde även en 55 kvm skärgårdskryssare i hondurasmahogny, nummer 2 från sjön på slip nummer 3 närmast Vaxholm. (Nr 3, också en 55:a ägdes av disponent Harald Westerlund, Svenska Jästfabriks AB.) Georg Sundberg var medlem i en sammanslutning av långfärdsseglare som hade en flygande svala som symbol, vilken fanns målad på frälsarkransarna på Sundbergs båda yachter. Motoryachten hette "Ing-Britt II" och var utrustad med en av äldre modell 1919 tillverkad 4-cyl bensindriven toppventil lågvarvig 35 hk Daimler marinmotor och hade gjort 11,5 knop. När vi kom hit i mars 1943 var den upplagd sedan andra världskrigets utbrott sensommaren 1939 och en reparation av bottenbordläggningen var påbörjad men avbruten eftersom både direktör Georg Sundberg och båtbyggare Karl Engström avlidit.

"Ing-Britt II" var ett s k diagonalbygge, d v s det fanns en yttre bordläggning i mahogny och en innanför denna i ask, gående diagonalt mot den yttre och med linoljedränkt bomullsväv emellan och förstås massor med kopparnitar som höll ihop alltsammans tätt intill spanten. Det här blev ju både starkt och tätt. Den största nackdelen var att det här byggnadssättet passade illa i det svenska klimatet, där den dubbla bordläggningen med den våta duken emellan sällan han torka före vinterkylan utan fick med tiden svåra sönderfrysningar och båten blev till sist omöjlig att få tät. Direktör Sundbergs arvingar var helt ointresserade av att fullfölja den redan igångsatta omfattande bottenreparationen. Alternativet som återstod sedan försäljning i befintligt skick utgått, inte minst p g a kriget och körförbud för motorbåtar, var skrotning och upphuggning. Det överenskoms med arvingarna att vi skulle skrota "Ing-Britt II" och som ersättning få överta Daimler-motorn, bränsletankarna av koppar och beslag etc.

Eftersom min pappa var inkallad krigsvintrarna 1943 - 44 och 1944 - 45, så kom det på min lott att som 13 - 14-åring efter skolan i Vaxholm och under helgerna med olika typer av sågar och yxor och ibland med hjälp av spettet förvandla den f d lustyachten till spis- och kaminved. Dom här superkalla vintrarna stoppade jag in ved i köksspisen och kaminerna sista gången 22.30 och var sedan uppe igen vid 04.00 och rakade ur aska, skruv och nit och fyrade på igen. Minus 26 till 29 grader var inga ovanliga nattemperaturer och hade det dessutom blåst kunde morgontemperaturen i köket vara nere i 7 plusgrader. Mamma och mina yngre syskon vägrade gå ur sängen innan det brann i spisen och kaminerna! Innan jag och min syster kl 06.40 pulsade iväg i meterdjup snö genom skogen för att ta oss till ångbåtsbryggan f v b till Vaxholm och skolan, skulle jag ha burit in ved så mamma och lill-brorsan klarade sig till kl 15.40 då vi åter var hemma."

Vidare berättar Nisse att han smörjt in och dragit runt Daimlermotorn ett par gånger om året och till sist, våren 2002, skänkte bort den till en yngre kamrat som tagit väl hand om och rustat upp den till körbart skick.

En intressant bild från varvet finns också i Sjöhistoriskas fotodatabas (med nummer 112920A för den som vill söka bilden). Man ser där den gamla branta slipen på varvet och tre s k Plymsnäckor, segelbåtar av August Plyms konstruktion (Neglingevarvet). Den vita uppges ha tillhört Bertil Andersson och ha hetat Snäckan. De två fernissade kan vara Gösta Jacksons Ariadne och Carl-Georg Steinwalls Iverna. Den sistnämnda övertogs under 1930-talets senare del av Gunnar Wadstrand och kom då att tillbringa vintrarna på egen slip vid Lilla Furusund (Norra Tynningö).