Ångbåtsbryggor

Antalet ångbåtsbryggor på Tynningö var förr betydligt högre än vad som nu är fallet. Som mest trafikerades samtidigt ett tjugotal bryggor, varav huvudsaklig del låg inom Torbåtarnas trafikområde. Det är ett häpnadsväckande antal även på en så pass stor ö och bakgrunden till det stora antalet står till stor del att finna i det förhållandet att exploatörerna vid 1900-talets början, Brinkman och Persson, ägde aktier i Torbolaget och uppenbarligen nyttjade sitt inflytande aktivt. Således härrör flera bryggor just från den tid, de sista åren av 1900-talets första decennium, när tomtförsäljningen kom igång. Idag har antalet bryggor sjunkit till fem. Vad som skett nu under 2000-talet är att trafiken på ett par mer obetydliga bryggor - Juliusberg och Åkeshov - upphört, medan en annan dylik - Orrlunda - tillkommit.

 

 

Bergabo

 

Så heter en av Tynningös mindre kända och även mer kortlivade ångbåtsbryggor. Den låg vid Norra Båtudden, d v s längst ut på östra Tynningös udde och började trafikeras av Torbåtarna först 1920. Trafiken upphörde samtidigt som Torbolaget 1948. Detta förhållande hänger direkt samman med att det hus som ligger på samma fastigheter som bryggan och kallas Bergabo byggdes då. Att Torbolaget så tillmötesgående började trafikera en ny brygga som egentligen bara betjänade en enstaka fastighet har också sin förklaring. Ägaren till fastigheten, Ragnar Bergh (1885 - 1946), var sedan 1909 biträdande direktör i Lavéns Kolimport AB. Detta kolbolag köpte 1918 upp aktiemajoriteten i både Wermdö Ångfartygs AB och "Torbolaget" Rederi AB Stockholm - Wermdö, som blivit till salu i och med att den tidigare huvudägaren Emil Egnell avlidit. Bergh utsågs då till verkställande direktör i bägge bolagen. Påföljande år övertogs det förstnämnda bolagets verksamhet av Torbolaget, som blev det bolag i vilket båttrafiken levde vidare. Ragnar Bergh kvarstod som VD i bolaget under hela Lavéns innehavstid, d v s till 1923. Lavéns fick då ekonomiska svårigheter och blev av med Torbolaget till panthavaren Skandinaviska Banken, medan Ragnar Bergh i stället blev direktör för AB Kol och Koks. Bergh ägde fastigheten Bergabo till sin bortgång 1946.

 

Se följande länk för bild på familjen Bergh och det då nybyggda Bergabo:  http://www.lindhé.nu/res/LindhBladetipdf/lindhbladet2009.pdf

 

Om den länken inte fungerar kan man i stället försöka med följande länk:

https://www.yumpu.com/sv/document/view/20352975/lindhe-bladet-2009-inbjudan-fest-2010

 

Under tiden 1958 - 1970 bodde på fastigheten Sydney och Wiveca Rubinow (1920 - 1994, dotter till Ragnar Bergh) och Bergabo kom därigenom att ånyo få sjöfartsanknytning, fast av annat slag. Sydney G Rubinow (1914 - 1999) hade nämligen under koreakriget fört befäl på en amerikansk jagare, U.S.S. Stembel (av den s k Fletcher-klassen), som var byggd under andra världskriget (1942 - 43) och efter kriget (1946) avrustats. Hösten 1951 togs den dock i drift ånyo och då under Rubinows befäl för att deltaga i koreakriget. Senare hände ibland att Rubinow vikarierade som befälhavare på ett något mindre fartyg, nämligen på Ran för kapten Johansson. Det har myntats att Ran de dagar den kördes av Rubinow hade en något överkvalificerad befälhavare. Troligen körde Rubinow även bussen på Tynningö då och då. 

 

 

 

 

Bergshyddan

 

Bryggan vid Bergshyddan förefaller ha tillkommit ungefär samtidigt med Hedvigsdal och finns med på Euréns ångbåtskarta från 1886. Vad gäller utförandet har den mest gemensamt med Bergudden så tillvida att den vilade på träpålar. Ett badhus fanns också invid bryggan. Gångstigar dit fanns (finns) dels uppifrån nuvarande Juliusbergsvägen, dels från sidan längs stranden från fastigheten Forest Hill.

 

 

Bergudden

 

Ångbåtsbryggan Bergudden tillkom troligen snart efter att ägostyckning och byggnation på udden skedde 1906. På ägostyckningskartan från detta år finns bryggan ej med, så vid förrättningstillfället fanns den nog inte. Troligen tillkom den 1908, men om den började trafikeras redan då är osäkert. Detta år sålde ägaren till fastigheten 1:90, Elin Fredriksson, så att säga tillbaka en bit av sin tomt till stamfastighetens ägare, grosshandlare Erik Johansson från Östersund. Från 1:90 avsöndrades då 135 kvm som fick beteckningen 1:247 "Mjölkviksbryggan". Denna yta bör omfatta marken närmast bryggan, invid tomtgränsen mot fastigheten 1:94. Samtidigt avsöndrades från 1:94, ägd av Per Johan Lager, en yta om 653 kvm som 1:248 "Mjölkviksvägen", vilket torde vara gångvägen ner till bryggan. Namnen kan tyckas underligt valda, då ju bryggan uppfattas som liggande närmare Stenskärsviken än Mjölkviken.

 

Det var inte frågan om någon särskilt omfattande bebyggelse, så passagerarunderlaget bör ha varit ganska litet. Först 1921 började Waxholmsbolaget publicera denna ångslupslinje i sina turlisthäften och då fanns Bergudden med. Senast detta år inleddes således trafiken på denna brygga. Den fanns dock med på Waxholmsbolagets skärgårdskarta 1916. På de lösbladsturlistor som utdelades ombord på båtarna och sattes upp vid bryggorna fanns Bergudden inte med ens 1921 och senare, fast alla de övriga tynningöbryggorna angavs. Det verkar som om turlistekonstruktören var för lat för att rita om turlistan när det tillkom en brygga! Vilket år trafiken på bryggan påbörjades lär därför antagligen aldrig gå att få reda på, mer än att det bör ha varit tidigast 1908 och senast 1916. Bryggan kom heller aldrig att normalt anlöpas av de större ångbåtarna, utan lades till som första brygga på ångslupslinjen Vaxholm -Stenslätten, som därmed omfattade bryggorna Bergudden, Juliusberg, Bergshyddan, Hedvigsdal, Rindöbaden, Lilla Furusund, Ramsö, Vegabryggan, Grenadjärbryggan, Oskar Fredriksborg och Stenslätten. En förhållandevis stor ökning av resandeunderlaget bör ha ägt rum när Blindhemmet Phosphoros etablerades på udden 1932. Sista året med reguljär trafik på bryggan var troligen 1944, då ångslupstrafiken på linjedelen Bergudden - Hedvigsdal verkar ha upphört för gott i och med sommarturlistans utgång.

 

Bryggan var byggd helt i trä och utgjordes av ett trädäck som vilade på pålar.

 

 

 

Skiss över bryggan utförd av Nils J:r Jonsson ur minnet 2010.

Denna bild finns i Sjöhistoriska muséets databas och kommer från

C G Jacksons samlingar. Det är ett av få kända fotografier med

Berguddens brygga och kan möjligen vara taget redan på 1920-talet.

Man noterar den breda gångvägen ner till bryggan. Längst till vänster,

d v s i Mjölkviken, syns slipskjul på Frodés varv. I bildens mitt tronar

villa Bergudden, som delat med sig av sitt namn till ångbåtsbryggan.

Längst till höger i bild ligger ett litet hus alldeles vid strandkanten, som

tillhörde Per Lager. Fastigheten hette då Persberg.

 

 

 

Båtsholmen

 

Sannolikt var bryggan på Båtsholmen en av de som tillkom i samband med att avsöndring och försäljning av tomter kom igång på allvar efter 1906. Anledningen till att så många bryggor, som dessutom låg ganska nära varandra, kunde få reguljär trafik nästan samtidigt, torde ha varit att en av de markägande exploatörerna på Tynningö, Anders Persson, 1906 hade anskaffat en större aktiepost i Rederi AB Stockholm - Wermdö ("Torbolaget"). Många nya bryggor tillkom 1908, kanske även Båtsholmen.

 

Holmen styckades dock inte upp i tomter redan då, utan troligen uthyrdes de stugor som fanns där. Lars Bennbäck har berättat att hela holmen köptes av Klas Lundin 1908 och 1912 övertogs av Nils Persson genom köp på exekutiv auktion, samt från 1915 länge ägdes av Anshelm Carlander, som hyrde ut de få stugor som då fanns där. Han tillät inte dem som bodde på Tynningö att använda bryggan på holmen, vilket bör ha varit en bidragande orsak till att det byggdes en brygga även vid Ekensberg. En märklighet är att Båtsholmen finns med i Torbolagets turlista 1919, men bara med namnet. Några tillägg vid bryggan är dock inte markerade 1919, till skillnad från 1920. Först 1929 avsöndrades de tomter som finns på holmen från stamfastigheten. Den fastighet som då blev en rest, innefattande lite allmänna ytor, samt gångvägen till ångbåtsbryggan, 1:221, köptes samma år in av Torbolaget för att, säkra passagerarnas tillgång till ångbåtsbryggan. Torbolaget förvärvade samtidigt fastigheten 1:323 - den del av gångvägen till Båtsholmen som ligger på Tynningösidan - av allt att döma av samma orsak. Att ett skärgårdsrederi på detta sätt inköpte mark för att säkra fritt tillträde till sina trafikbryggor var mycket ovanligt. Vanligen ansågs det tillräckligt att de fastigheter som behövde nyttja viss brygga fick ett inskrivet servitut som säkrade denna rätt. I förevarande fall kan noteras att det sammanföll i tiden med att trafiken på bryggan vid Ekensberg drogs in för gott, så förvärvet hänger samman med att de fastigheter som använt den bryggan tidigare, inte kunde få servitut att använda Båtsholmen.

Den brygga som alltjämt finns kvar på platsen, fast något demolerad, utgörs av en rektangulär betongklump ett par meter ut i vattnet och förbinds med land medelst en omkring två meter lång spång som också är av betong. Själva bryggan har i sen tid glidit ut i vattnet och lutar numera utåt så mycket att framkanten knappt når upp till vattenytan och som följd av detta har spångens inre del släppt från landfästet och doppar även den. Platsen erbjuder numera således en ganska sorglig syn.

Från början lär det här som på alla andra ställen har funnits en träbrygga. Den andra betongbryggan byggdes enligt den muntliga traditionen av Nils Malmqvist, som redan före sin tid som redare av taxibåt, passagerarbåtar och färjor, spelade en central roll på Tynningö, först med titeln grundläggare, alltså ett yrke som har mycket gemensamt med att bygga bryggor i betong. Exakt när den första betongbryggan byggdes är ej känt, men den finns med på ett fotografi från 1940; dock är spången då av trä. Lars Bennbäck berättar vidare att Båtsholmens Brygg- och vägförening fick påtaga sig att stå för de brygg- och vägkostnader som Torbolaget haft. Detta löstes genom att rederiet lade på 15 öre på biljettpriset till Båtsholmen. Det blev således i fortsättningen 15 öre dyrare att gå av båten där än att fortsätta till Solberga.

 

Barn som väntar på båten för att åka till stan, troligtvis en söndag

kväll. Till vänster på bänken känner vi lätt igen Eva Klingström, vars

far Oscar Brinkler tog bilden 1939.

 

Detta är vad som återstår av bryggan sommaren 2014.

Ekensberg

 

Denna brygga utmärker sig genom att vara en av de först nedlagda på Tynningö och en de mest kortlivade. Orsaken torde vara att den var särdeles besvärlig att anlöpa. Detta förhållande bestyrks av att Torbolaget i sin sommarturlista vissa år reserverade sig för att lägga till vid några angivna bryggor vid svåra vindförhållanden. Ekensberg var en av dessa. Man tyckte väl också att Båtsholmen låg så nära att det var överkomligt för passagerarna att gå till den bryggan i stället. Sista året bryggan trafikerades var 1929. När den tillkom är osäkert, till följd av att Torbolaget hade för vana att i not till turlistan ange att fler bryggor än de förtecknade kunde anlöpas efter beslut av styrelsen. Första gången Ekensberg förekom i Torbåtarnas egen turlista var i alla fall 1920, så i värsta fall var denna brygga bara trafikerad i tio år, men den tillkom tidigare. Första gången den är dokumenterad är i samband med avsöndring av fastigheter närmast bryggan på en tomtkarta upprättad av lantmätaren 1913. Första året den förekommer i någon turlista är 1918, i Stockholms Ångbåtsturlista.

Sommarturlistan 1929 utvisar att det redan då i praktiken nästan inte fanns någon trafik till Ekensberg. Turlistan upptar ett tillägg på vardagar med den lilla ångaren Tor V markerat med en parentes som betydde "eventuellt". Vågar man kanske gissa att det lika gärna kan betyda "inte alls"? Återstår då ett dagligt tillägg vardagar med ångslupenTor VI. Några tillägg i riktning mot Stockholm förekom inte alls.

Bakgrunden till denna utveckling - eller snarare avveckling - har Lars Bennbäck berättat om. Som framgår av ovanstående om bryggan på Båtsholmen är dessa två bryggors öden mycket sammanflätade. Ekensberg kan således eventuellt ha tillkommit enbart på grund av att

 

Av bryggan vid Ekensberg återstår idag endast några järninfästningar i berget:

 

 

 

 

Fridhem

 

Den 25 augusti 1880 förvärvade Christian Gernandt den då nybildade fastigheten Södra Båtudden eller Fridhem (Tynningö 1:14) genom köp från Åkerblom. Därav kan man möjligen tro att ångbåtsbryggan Fridhem tillkom till sommaren 1881. Första året den förekommer i en ångbåtsturlista är såvitt känt 1883.

Hedvigsdal

 

Hedvigsdal var en av de bryggor som enbart trafikerades av ångslupar, liksom Bergudden, Juliusberg och Bergshyddan. Bryggan bör ha tillkommit tidigast 1883 när källarmästare Gustaf Ceder byggde två sommarvillor på platsen och hade sannolikt som enda uppgift att betjäna fastigheterna Hedvigsdal, som med tiden blev fyra. Allra senast kan trafik på bryggan ha börjat 1885, för då finns den (som den enda av de fyra ångslupsbryggorna på Tynningö)  med i tidningarnas bryggförteckningar. 1886 är den med i turlistebilagan till Euréns ångbåtskarta. Namnet på fastigheterna och därmed även bryggan torde vara skapat av källarmästaren själv, eftersom hans hustru hette Hedvig. Det framgår av handlingarna i samband med avstyckningen av fastigheten Hedvigsdal 4 år 1899, att ett badhus fanns vid ångbåtsbryggan. Den reguljära trafiken på denna brygga upphörde i augusti 1944, men den användes senare som ersättning för Norra Tynningö brygga när trafiken där var inställd på grund av reparation av bryggan. Det är känt att så skedde vintern 1948/49, men det kan ej uteslutas att man förfarit på liknande sätt vid andra reparationstillfällen.

 

Bryggan bestod av en kort stenpir som ledde ut till en timrad stenkista och var stor nog att rymma ett vänthus på den yttre delen. Numera återstår endast lite betongrester vid pirens landfäste och en del sten där stenkistan legat.

 

 

 

 

Höganäs

 

Bryggan vid Höganäs började trafikeras den 16 juni 1877 och var inte den första varken på Tynningö eller i omgivningen, men har som en av få av Tynningös ångbåtsbryggor överlevt in i nutiden och är nu tillsammans med Norra Tynningö den viktigaste på ön, särskilt sommartid. När trafiken påbörjades hade reguljär ångbåtstrafik mellan Stockholm och Vaxholm redan funnits i många år utan att man lade till på Tynningö. Detta torde ha berott på att huvudbrygga - och än så länge enda ångbåtsbrygga - på ön vid denna tid var Östra Tynningö; då följdriktigt benämnd endast Tynningö. Höganäs som tidigare hetat Fyrkanten fick sitt namn 1875, sedan snickarmästare Munthe året före köpt fastigheten som han styckade upp och bebyggde med sommarvillor. Det var nog först i och med denna bebyggelse resandeunderlaget blev så stort att man tyckte det var lönt att låta vaxholmsbåtarna göra uppehåll där. I augusti 1877 försvann utan kommentar Höganäs ur turlistan, för att återkomma först året därpå. Orsaken är okänd. Man kan kanske gissa att bryggan var för klen och behövde förstärkas för att man skulle vara villig att anlöpa den. 

 

Det kan också noteras att tillägg vid bryggan under de första åren gjordes endast vår, sommar och tidig höst, vanligen till slutet av september. Detta kanske kan betraktas som naturligt, eftersom större delen av de då nyuppförda husen på platsen innehades av sommargäster. De fåtaliga öborna brydde man sig nog inte så mycket om.

 

Höganäs brygga och Waxholm, troligen 1919. Träbrygga med

vänthus på själva bryggan. Vykort utgivet av "Förlag: Otto Jansson,

 Höganäs", d v s lanthandeln vid Höganäs.

 

Här syns att vänthuset ändrat utseende och bytt plats. Detta vykort

är sannolikt från 1930-talet. Man ser också den gamla vägen som

närmast bryggan lutade mindre än den nuvarande, men i stället

hade desto kraftigare lutning längre upp i backen!

 

På detta vykort som troligen är från 1940-talet känner man igen nuvarande vänthus, men samtidigt ser man att något så att säga inte stämmer med hur det ser ut nu. Huset var nämligen då ungefär en tredjedel bredare än nu. Den högra tredjedelen från sjön sett ser ut att ha varit cykelstall, helt öppet på gaveln. Eftersom vänthusets tak sticker ut en bra bit på framsidan, var det antagligen i vägen för bussen, så man får gissa att det var därför huset krymptes. Detta verkar ha skett genom att den vänstra/norra tredjedelen revs och att cykelstallet i stället byggdes in och blev väntsal. Fönster och bänkar flyttades förmodligen och återanvändes i den nyinbyggda delen.

 

Efter ombyggnad av vänthuset, troligen början av 50-talet.         Foto: Thure Ehrnlund

Nuvarande vänthus tillkom i samband med att brygga och väg byggdes under andra världskriget. Arbetet med vägen pågick i flera år och avslutades troligen först hösten 1943. Även den nuvarande betongbryggan byggdes i samband med vägbygget. Det är dock oklart när bryggan egentligen byggdes. Vad man vet med säkerhet är att vägdistriktet (regional föregångare till Vägverket) infordrade anbud på ny brygga till den 20 december 1939. Waxholmsbolaget angav i sina turlistor från och med den 9 december samma år att Höganäs ej kan angöras på grund av "ombyggnadsarbeten". Uppenbarligen hade bryggan redan då blivit så dålig att man inte längre vågade lägga till vid den.

Denna anmärkning i turlistan fanns kvar till den 10 februari 1940 och försvann sedan. Därav kunde man ju förledas att tro att den nya bryggan redan i mitten av februari 1940 var färdig och tagen i bruk. Så var dock inte fallet. I Vaxholms Tidning den 30 mars citeras ett brev från en missnöjd tynningöbo till tidningen. Författaren till brevet beskriver att man under vintern fått gå på isen från Vasholmen och oroar sig för hur det ska gå nu när våren kommer. Något arbete på brygga hade fortfarande inte igångsatts. Anledningen till att Waxholmsbolaget slutat föra in anmärkningen om den indragna bryggan i turlistan bör ha varit att isen lagt sig så pass att man hade isstation - sannolikt gemensam för Höganäs och Vasholmen - och anmärkningen därmed blev överflödig.

Vaxholms Tidning frågade i alla fall vägdistriktet vad förseningen berodde på och fick då svaret att oenighet med entreprenören uppkommit till följd av den materialfördyring som skett efter upphandlingen, men att man numera kommit överens. Entreprenören var byggnadsfirman Kasper Höglund i Stockholm och kostnaden för bryggan 14.000 kr. Enligt vad vägdistriktet uppgav skulle den vara färdig efter två månader, vilket innebär månadsskiftet maj/juni. Det märkliga är dock att tidningen inte rapporterat något mer i denna fråga under resten av året, vilket onekligen väcker en del frågetecken. Mycket tyder dock på att arbetena likväl blev utförda detta år. Frågan är då om Waxholmsbolaget började anlöpa bryggan ånyo under våren 1940, eller om den förblev indragen. Inga fler anmärkningar om indragen brygga återkom under 1940, men man kan notera att under våren när isen släppt och det normalt bort finnas en fotnot i turlistan avseende en "direkt" söndagstur, med formuleringen "Höganäs anlöpes" saknades den. När så sommarturlistan började i juni räknades alla bryggor mellan Stockholm och Vaxholm upp och för Höganäs angavs då (från och med 11 juni) "Höganäs via Vasholmen". Enligt uppgift innebar det att resenärer till Höganäs fick åka till Vasholmen och sedan hämtas alternativt själva ro över till Tynningö. Detta pågick till den 20 juli, varefter Höganäs och Vasholmen angavs på normalt sätt med varsin rad, så först då torde bryggan ha blivit färdig.

Säkerligen var till sist både väg och brygga helt klara senast i slutet av oktober 1943, för då gjorde landshövding Levinson med följe ett besök på Tynningö och Ramsö för att inspektera de statligt finansierade vägar som anlagts där, liksom på Skarpö för att se på eventuella kommande sådana projekt. I november 1943 rapporteras så det nya vänthuset vara under uppförande. "Ett stort förnämligt vänthus" kallas det i rubriken i Vaxholms tidning den 20 november. Nog var det stort alltid, men huruvida det var (är) särskilt fint finns det delade meningar om. Sålunda har Nils J:r Jonsson berättat att det gamla vänhuset hade ett helt och vindtätt golv, samt en dörr som gick att stänga, medan det nya ju saknar dessa egenskaper och inte skyddar särskilt bra mot blåsten kalla vinterdagar. Det uppges att även bygget av vänthuset finansierades med allmänna medel. 

 

Bryggan planeras rivas i oktober 2014 och ny byggas under vintern med okänd tidsåtgång. Av det material Trafikverket tog fram hösten 2012 som underlag för upphandling av arbetet - vilket ursprungligen avsågs utföras vintern 2013/14 - framgår att den betongbrygga som byggdes under kriget byggdes ovanpå stenkistan från den gamla bryggan. Vidare har man i nämnda underlag felaktigt angivit att bryggan byggdes 1951, vilket nog kan bero på att den ritning som finns bifogad är upprättad 1951. Emellertid framgår av ritningen ifråga att den ersätter en tidigare från den 20 juni 1939, vilket ju stämmer bra med händelseförloppet under krigsåren såsom det relateras ovan och sista dag för lämnande av anbud i upphandlingen var den 20 december 1939.

 

 

Här har vi kommit till våren 1974. Någon telefonkiosk har alltjämt inte

satts upp. Det gamla vägräcket och den gamla semaforen finns båda

kvar. Bussen är Rune Anderssons begagnade f d Vaxholmsbuss från

1962, som tidigare gått på Rindö och kom till Tynningö något av de

första åren på 1970-talet.

 

 

Juliusberg

 

Namnet Juliusberg går tillbaka på Frans Julius Frodé, som 1885 förvärvade det som skulle bli Juliusberg. Han ägde då en fastighet i Stockholm på Adolf Fredriks Kyrkogata 1, i vilken han även bedrev mekanisk verkstad. Fastigheten på Tynningö bestod av den s k Tjuvudden mitt emot Vaxholm, samt Sandgrundet. På denna udde lät Frodé bygga två stora trävillor; den röda högst upp avsedd som egen bostad och den andra avsedd för uthyrning som sommarbostad. När trafik på bryggan påbörjades är inte känt, men så sent som 1895 fanns den alltjämt inte med i turlistan. I turlistor från september 1903 är den däremot med, så någon gång mellan dessa år bör trafiken på bryggan ha påbörjats.

Resandeunderlaget för bryggan torde ha inskränkt sig till de som bebodde dessa villor, samt de som av olika anledningar hade ärende till varvet i samband med att de hämtade respektive lämnade sina båtar, var anställda där, eller hade varuleveranser dit.

Bryggan var konstruerad som ett trädäck på balkar utgående från berget - alltså en ganska enkel konstruktion jämfört med större ångbåtsbryggor. Normalt trafikerades dock bryggan endast av ångslupar (se även under Bergudden ovan), varför detta bör ha varit fullt tillräckligt. Vid enstaka tillfällen kunde det dock inträffa att någon av de större båtarna lade till vid bryggan. Främst förekom det i samband med att sommargäster flyttade ut för sommaren eller in för hösten med sina förr vanligen ganska omfattande flyttlass med möbler m m. Det var oftast de ordinarie båtarna på traden till Oskar Fredriksborg, Express II eller Waxholm, som fick dessa uppgifter. Kapten Richard Blomqvist på Express II uttryckte sin uppfattning om Juliusbergs brygga genom att kalla den för "kommodlocket".

Utsikt över frusen fjärd vintern 1940 med Stora Ekholmen i fonden och "kommodlocket" till vänster.  Foto

Gunnar Wadstrand.

Trafiken på bryggan upphörde när ångslupslinjen nedlades efter sommaren 1944. Emellertid återuppstod Juliusberg i turlistan 1970. Tillägg gjordes då på några av de lokalturer som kan sägas vara ångslupslinjens sentida motsvarighet. Först år 2001 indrogs åter trafiken på bryggan, enligt uppgift då efter bjäfs från någon gnällig fastighetsägare i området i samband med något av de ägarskiften som då ägde rum.  

 

 

Ljungbergsgården

 

Bryggan har alltjämt reguljär trafik och hette från början Sturegård, som fastigheten den ligger på. Första året den syns i en turlista är 1911, i Stockholms Ångbåtsturlista. Vilket naturligtvis inte hindrar att den kan ha tillkommit redan 1908!

 

Valkyrian passerar Ljungbergsgården under

1950-talet, till synes utan att lägga till där. 

 

 

Senare vykort, troligen från 1960-talet när bryggan trafikerades av

N.W.Malmqvists båtar.

  

Den 10 maj 2009 återkom ångbåten Valkyrian till Tortraden och

Ljungbergsgården för sannolikt första gången sedan 1957, nu under

namnet Drottningholm, som båten hetat sedan 1969. Det var en

utfärd anordnad av Stiftelsen Skärgårdsbåten med anledning av

att båten fyllde 100 år.

 

Lyckebo  

 

Bryggan och namnet Lyckebo skulle kunna ha tillkommit 1884, då byggmästare N A Sahlin arrenderade Länsmansudden och då gavs rätt att anlägga bland annat ångbåtsbrygga. Detta är dock mindre sannolikt. Troligen utnyttjade Sahlin inte sin rätt att anlägga brygga. Märkligt nog förekommer namnet i tidtabellen för Rederi AB Stockholm-Wermdö först 1920, vilket i stället verkar märkvärdigt sent. Ett klarläggande om när bryggan började trafikeras vore därför önskvärt, men är nog svårt att få.

När trafiken på Lyckebo upphörde är också oklart. Den finns med i Waxholmsbolagets turlista 1951 och 1952 men inte 1949, 1950 och 1953 - 1957. Hur det egentligen förhöll sig 1952 är också något oklart, för i turlistorna som infördes i Svenska Dagbladet är den inte med under våren. Däremot sommar och höst.

N.W.Malmqvists Båttrafik trafikerade Lyckebo till och med 1978. Först ingick den i Kalvholmslinjen, till den linjen lades ned 1969. Därefter fanns bryggan med i turlistan för Malmqvists återstående passbåtslinje.

 

 

Marsviken

 

Ska man vara noga bör bryggan i Marsviken antagligen inte benämnas ångbåtsbrygga, eftersom den veterligen aldrig har trafikerats av ångbåtar. Det var först när N.W.Malmqvists båttrafik övertog trafiken på bryggorna på Tynningös sydkust som Marsviken fick reguljär trafik, vilket torde har skett senast till sommaren 1958, eftersom Waxholmsbolaget lade ner sin sista trafik på resterna av Tortraden hösten 1957. Trafiken pågick sedan oförtrutet tills Malmqvist lade ner den någon gång 1969/70 till följd av bristande trafikantunderlag. Från våren 1970 återupptog Waxholmsbolaget trafiken på bryggorna Risberga och Kalvholmen, medan flertalet berörda tynningöbryggor blev av med sin trafik, däribland Marsviken.

 

 

Caritana på väg ut ur Marsviken vid mitten av 1960-talet. I bakgrunden Majdalen. I förgrunden Anne Karlén.

Foto: August Karlén

 

Norehill

 

 

Norra Tynningö - Lilla Furusund

 

När reguljär båttrafik till nuvarande Norra Tynningö inleddes är inte helt klart. Troligen var det något av de första åren på 1880-talet. Första gången bryggan finns omnämnd är våren 1883 i ett köpekontrakt avseende försäljning av en genom avsöndring nybildad närbelägen fastighet. Köparen försäkrades däri rätt att nyttja bryggan mot en årlig avgift om 10 kr. Det var dock först 1884 som namnet Furusund började anges i den bryggförteckning som fanns i Nya Dagligt Allehanda, vilken hänvisade till turlistorna i tidningen. Bryggans namn var från början bara Furusund. Redan under juni 1884 ändrades dock namnet till Lilla Furusund, säkerligen för att undvika förväxling med det "stora" Furusund i norra skärgården. Möjligen kan trafiken ha inletts redan 1880, när ångaren Ljusterö började gå genom Ramsösund, på sin långa och krokiga trad till norra skärgården. Tidigare hade den gått genom Rindösundet. Ångslupstrafiken i närområdet började 1882, men det framgår inte av turlistorna om Furusund då anlöptes. Waxholmsbolagets båtar gick till Fredriksborg redan 1875 och kan nog antagas ha börjat lägga till vid Furusund ungefär samtidigt som Ljusterö eller ångsluparna. Den stora sommarvilla som senare blev Sunnerdahlska stiftelsens sommarhem byggdes på Furusunds gårds mark 1879 eller 1880 och var troligen i början uthyrningsvilla för sommargäster. Från denna tid fanns det således sommargäster som kunde vilja åka till bryggan.

 

Bryggan kom alltså redan från sina första år att ingå bland bryggorna på den trad som under historiens gång omväxlande haft sin slutstation vid Oskar Fredriksborg, Stenslätten, Sandö och - numera - Ramsöberg. Med anledning av den stora militära närvaron på Rindö var detta en av de viktigaste linjerna i skärgårdstrafiken under höst, vinter och vår, vilket gjorde att även Tynningö kom i åtnjutande av mycket tätare turer under vinterhalvåret än vad som annars hade varit fallet.

 

De båtar som blev klassiska på Sandötraden var framförallt Waxholm "gamlingen", byggd 1881, och Express II, som kom till Waxholmsbolaget 1914.

 

Själva bryggan var som de flesta andra större ångbåtsbryggor från början en timrad träbrygga med stenkista. Något vänthus fanns det inte heller under många år. I mitten av den lilla "vändplanen" omedelbart ovanför bryggan stod förr en stor rönn, som man körde runt med de få fordon, mest häst och vagn eller släde, som kunde ta sig den oländiga vägen till bryggan. Det var förr ganska vanligt med ett sådant centralt placerat träd att runda på vändplaner vid ångbåtsbryggor, jämför exempelvis björken vid Tyresö Brevik (borta sedan länge) och eken vid Linanäs (alltjämt kvar). Under andra världskriget byggdes, ungefär samtidigt som vid Höganäs, den nuvarande betongbryggan, som en del i krigsmaktens projekt med Tynningövägen, bergrum på Bergholmen m m.

 

 

En riktig paradbild med bonden och hans hästekipage. Troligen är

bilden tagen 1925 eller 1926 av Emil Klingström och arrendator var

dessa år Karl Fredrik Bäckman. Till vänster Eva Klingström med son.

Möblerna bör just ha ankommit med båten och ska transporteras

vidare till Klingströms då nybyggda stuga vid insjön. 

 

Senare under 1800-talet tillkom ännu en brygga i skärgården med namnet Lilla Furusund, i närheten av Köpmanholm på Yxlan. Därigenom var Waxholmsbolaget alltså tillbaka till den ursprungliga situation man velat undvika, att trafikera två bryggor med identiska namn i olika delar av skärgården. Detta har omvittnats som en källa till förväxlingar vid godstransporter och det kunde nog hända att även en eller annan passagerare kom fel. Från den 31 maj 1946 kallas bryggan därför Norra Tynningö av rederiet. Lustigt nog kan man med facit i hand notera att man var väl sent ute med denna ändring, eftersom Lilla Furusund på Yxlan lades ned bara ett dussin år därefter.

Den 17 februari 1960 rapporterade SvD att en ny brygga var under byggnad vid Lilla Furusund.

 

Det nuvarande vänthuset tillkom hösten 1946, som ett resultat av att Lilla Furusunds Villaägareförening bildats året före. Huset byggdes för föreningens räkning av Gunnar Lager, som var bofast på Norra Tynningö och verksam med husbyggnation. På namnskylten på husets tak lär det från början ha stått både Norra Tynningö och Lilla Furusund, vilket torde ha ändrats efter ett fåtal år. Vänthuset var fram till omkring 1961 grönt och målades då för första gången gult, vilket det sedan dess förblivit. Vid mitten av 1990-talet (troligen 1997) byggdes huset om genom att en ytterpanel av okänd anledning spikades upp, samt att öppningen till cykeldelen av huset ändrades från gaveln till framsidan. I början av 2000-talet (troligen vintern 2001-2002) försvann den ursprungliga namnskylten och ersattes med en omålad tryckimpregnerad. Vad som egentligen stod på den gamla från början är det alltså för sent att ta reda på. Björn Träger vill minnas att det stod både Lilla Furusund och Norra Tynningö.

 

 

Så här såg det ut vid Norra Tynningö brygga den 25 mars 1952 när sommarstugeägare som varit ute och sett till sina stugor under helgen var på väg hem igen. Bryggan var redan då betongbrygga, vilken under årens lopp reparerats och förstärkts ett antal gånger. Semaforen stod då på bryggans andra sida och var betydligt högre än senare. Veckan före jul 2018 monterades överraskande en ny semafor och den gamla försvann spårlöst. Postlådan var förr blåmålad av plåt och fyllde till skillnad från nu en reell funktion, eftersom all post till ön kom med skärgårdsbåtarna. Av de väntande personerna är tyvärr hittills ingen helt säkert identifierad och det är väl ingen lätt uppgift eftersom alla mer eller mindre står med ryggen mot kameran. Troligen är den långe mannen närmast kameran i hatt och stövlar Anders Mannbrink. Är det någon som tror sig känna igen en eller annan så hör gärna av er.

Foto: Klas Langenstedt

 

 

Och så här ser bryggan ut i nutid och sommartid (30 augusti 2009). Den flyttade och avkortade semaforen är densamma som på föregående bild, men postlådan är ersatt med en av trä. Det är Catharina och Erik Rudhe som denna söndagkväll ska åka hem till staden med båten.

 

 

Orrlunda   

 

Orrlunda brygga tillkom troligen som trafikbrygga 1926, långt efter det att Tortraden började gå via Tynningösund. När Anders Brinkman och Anders Persson i september 1907 till fru Anna Wernfeldt sålde fastigheten 1:203, förband de sig i köpekontraktet "att till i maj 1908 färdigställa den brygga som enligt plankartan ligger tomten närmast". En riktig ångbåtsbrygga byggdes först 1926, men en sämre brygga tillhörande Dagens Nyheters Sommarhem fanns tidigare. I början lade dock ångsluparna som transporterade barnen till sommarhemmet till vid Stone Hill, så antagligen fanns inte ens den undermåliga bryggan på plats när sommarhemmets verksamhet påbörjades 1917. Det är inte känt huruvida det var Tynningö AB eller DN som bekostade byggnationen av vare sig den första eller den andra bryggan på platsen. Orrlunda brygga ingår numera i Norra Tynningö Samfällighetsförenings ansvarsområde. Sedan den brygga som byggdes 1926 blivit alltför dålig att användas ens av taxibåtar, byggdes en ny brygga våren 2009. I samband därmed återupptog Waxholmsbolaget reguljär trafik på Orrlunda. Reguljär taxibåtstrafik hade den gamla bryggan haft under hösten 2007 sedan Åkeshovs brygga blivit så dålig att de reguljära kvällsturerna med taxibåt från Vaxholm i stället började angöra Orrlunda. Under våren 2008 var reparationsarbetena vid Åkeshov klara och taxibåten återgick till att gå till denna brygga. Från vårturlistan 2009 trafikerade taxibåten både Orrlunda och Åkeshov på dessa kvällsturer, vilka slutligen nedlades med höstturlistans utgång 2012 som en följd av att Vaxholms kommun dragit in sin subventionering av dem. Waxholmsbolagets turer fortsätter att angöra bryggan vår, sommar och höst, men något anlöp blir det tyvärr mycket sällan. Det har nu alltså gått tio år sedan den nya bryggan byggdes. I vilken mån den underhålls i vederbörlig ordning av samfällighetsföreningen är okänt.

 

 

Den nya bryggan den 10 april 2009.

 

 

Sjövreten

 

Bryggan tillkom sannolikt 1906 och lades antagligen ned efter sommaren 1910. Man kan undra varför den fick så kort livslängd, men bör då ha i minnet att när Sjövreten tillkom 1906 fanns det ännu inga andra trafikbryggor på Tynningös sydsida väster om huvudbryggan Tynningö. Ett flertal nya bryggor i närheten tillkom 1908 och därefter.

 

Sofiero

 

Första året Tynningösund nämns i Torbolagets turlistor var 1904 och första året Sofiero nämns var 1905. Dock förvärvade Anders Brinkman fastigheten (1:53) från Johan Åkerbloms dödsbo redan oktober 1899 och på den karta lantmätaren upprättade vid avstyckningen finns ångbåtsbrygga inritad vid stranden. I ärendet anges bland annat att fastigheten skulle byta namn från Rom till Sofiero, samt att Brinkman fick rätt att "gemensamt med alla andra" använda stamhemmanets brygga, d v s huvudbryggan (östra) Tynningö, samt så länge han behöver använda bryggan erlägga ett bidrag till underhållet av den om fem kronor per år

SvD 17 juni 1905

 

Solberga

 

 

Solberga var med i Stockholms Ångbåtsturlista första gång 1909, men kan naturligtvis likaväl ha tillkommit redan 1908.

Familjen Brinkler i väntan på Torbåten vid Solberga 1937. Det ser ut

som om vänthuset är tämligen nybyggt, möjligen alltjämt obehandlat

då det uppges alltid ha varit mörkbrunt. Notera även en skymt av

Torbåtarnas tidtabell på anslagstavlan bakom eller på bänkens rygg-

stöd. Man kan nog även se spår av stenkolsslagg under huset. Denna

levererades av båtarna och var ett uppskattat vägmaterial i skärgården

vid denna tid. Slaggen finns alltjämt kvar på platsen! Bilden är säkert

tagen med Oscar Brinklers kamera, men då han själv är med på bilden

står den antingen på stativ och har tagits med självutlösare, eller så

har helt enkelt någon annan ombetts trycka på avtryckaren.

 

 

Gångvägen från Solbergaslingan ner till Solberga brygga är som synes

alltjämt helt intakt sommaren 2011. 

 

Vänthuset är byggt någon gång före andra världskriget och likheten

med det senare vänthuset vid Höganäs är tydlig. Utformningen av

Solbergas vänthus är dock något enklare, vad gäller panel, fönster och

bänkar. Huset lär ha varit mörkbrunt redan från början, bestruket med

tjära eller Cuprinol.

 

Intakt är även bryggskylten, medan den gamla bryggan är borta och

ersatt med en rank konstruktion som inte är användbar för något större

än taxibåtar. 

 

 

Soludden

 

När bryggan tillkom är mycket osäkert. Tomtförsäljning i området skedde först kring 1920, så kanske tillkom brggan först i samband därmed. Soludden finns inte med något år i Stockholms ångbåtsturlista som utkom 1906-1919 och inte i Torbolagets turlista 1919. Först 1920 är bryggan med i Torbolagets turlista. Det är naturligtvis tänkbart att Tynningö AB byggt bryggan tidigare. Sannolikt hade man hoppats kunna sälja av tomterna på udden betydligt tidigare än som skedde.

Bryggan var som vanligt vid tiden av trä, dock utan stenkista. Den vílade i stället på järnbalkar fästade i berget. Redan 1936 hade denna brygga blivit så dålig att kapten Österman på Tor IV inte längre ville lägga till där och ersattes under året av den betongbrygga som fortfarande finns kvar, i stort sett intakt. 

Den semafor som fortfarande finns kvar på bryggan i användbart skick sattes upp lördagen den 1 juli 1944

Gångvägen från Soluddsstigen ner mot ångbåtsbryggan - mycket

välbevarad.

 

Sista biten av gångvägen går utmed stranden.

 

 

 

Stjernhill - Stjärnhill

 

Bryggan tillkom troligen 1908, ett par år efter det att Torbolaget började trafikera Tynningösund. När Anders Brinkman och Anders Persson i september 1907 till byggmästaren Alfred Johansson sålde fastigheten 1:209, förband de sig i köpekontraktet "att till den 1 maj 1908 färdigbygga den bredvid tomten befintliga ångbåtsbryggan". Det finns väl ingen anledning att direkt betvivla att säljarna uppfyllde villkoren i avtalet, så trafiken kom sannolikt igång 1908. Första gången bryggans existens syns i en turlista är såvitt bekant 1909, vilket inte alls hindrar att den kan ha funnits ett år tidigare. I turlistorna angavs oftast bara "Tynningösund" utan specifikation.

På platsen för bryggan är det ganska långgrunt. Bryggan var som de flesta en timrad stenkista med trädäck, men förbands med stranden medelst en imponerande stenpir som fortfarande finns kvar. Själva bryggan är helt borta, nednött av isen under många år och stenkistan utspridd på sjöbotten. Även piren börjar naggas i kanten.

En av få bilder som finns på Stjärnhills brygga, här sedd från land-

sidan. Bryggskyltens utformning känns igen från andra bryggor på

Tynningö.                                                     Bild från Svante Nordell

 

 

Stone/Stony Hill

Fastigheten Stonyhill förvärvades av Oscar Swartling redan i maj 1899, men fastighetsbildningen (genom avsöndring) avslutades först 1901. På den karta lantmätaren upprättade 1899 finns både byggnader och ångbåtsbrygga inritade och ger därför intryck av att ha funnits redan då. Dock medgavs köparen rätt att använda (östra) Tynningö brygga så länge han behövde mot en avgift till säljaren om två kronor per år. Mycket tyder alltså på att ångbåtsbrygga fanns på fastigheten redan 1899, men någon trafik till Tynningösund före 1902 har inte kunnat beläggas. Under 1902 och 1903 angavs i annonserna namnet Snickarbacken, 1904 Stornyhill... O S V

 

 

Tynningöborg

 

Finns med I turlista (Stockholms Ångbåtsturlista) första gång 1914, men kan ha tillkommit tidigare. Huvudbyggnaden uppges vara byggd 1910.

 

 

Åke(r)shov

 

Denna brygga förefaller ha kallats Åkeshov av Torbolaget så länge den trafikerades av deras båtar , d v s t o m 1948. I detta rederis turlistor angavs dock alltid namnet Tynningösund som gemensam beteckning för flera bryggor, så där finns ingen vägledning. Stavningen förekommer i Skärgårdsboken 1931 och 1932 och på de kartor Torbolaget gav ut - sista gången på en karta som gavs ut 1946. När Waxholmsbolaget övertog Torbåtarnas trafik 1949 anlöptes inte Åkeshov. Först sommaren 1951 fanns bryggan åter med i turlistan och stavades då Åkershov. Under resten av året varierade stavningen fram och tillbaka utan att man kan ana varför. Nästföljande år var bryggan åter utan trafik, men när den åter återkom 1953 var stavningen i det tryckta turlistehäftet åter Åkeshov. Därmed upphörde Waxholmsbolagets trafik på Tynningösund den traditionella vägen. I stället körde man från sommaren 1953 och 1954 via Vaxholm till Orrlunda, Getholmen och Åkeshov, och stavade även dessa år utan "r". Trafiken från andra hållet, liksom till Skogsö, övertogs av allt att döma från 1954 av N W Malmqvists båttrafik, med m/s Mellskär, men några tidtabeller från den tiden har inte återfunnits. Om sådana fanns är okänt. Från 1964 publicerades dock tidtabeller för Malmqvists trafik i den av Skärgårdens Trafikantförening utgivna och för alla skärgårdsrederier gemensamma sommarturlistan. I den stavas namnet återigen ÅkeRshov!!! Denna gång verkar förändringen ha fått starkare fotfäste och har med tiden blivit i stort sett allenarådande och användes fortsättningsvis i turlistan för Malmqvists trafik så länge den pågick och även av Waxholmsbolaget vad gäller taxibåtsturerna kvällstid under 2000-talet.

 

Vad som var orsaken till den något trevande förändringen av namnet har således inte gått att få reda på. Med tanke på bland annat den till synes omotiverade variationen i turlistorna under 1951, tyder mycket på att det var rena slumpen. På en lantmäterikarta från 1921 -1923 är dock stavningen Åkershov, medan i församlingsboken för 1913-1919 och 1920 -1931 fastigheterna 1:312 och 1:313 (tidigare Lilla Tynningö 106 och 107) benämns Åkeshof. I Stockholms Ångbåtsturlista är bryggan med första gången 1914 och stavas då Åkershof. Redan den 10 maj 1913 annonseras i DN om uthyrning av tre lägenheter i tre olika villor vid Åkeshof. I DN den 17 april 1914 finns en annons om uthyrning av sommarbostad i Knut Larssons villa vid Åkeshof på Tynningö. I församlingsboken 1932 - 1940 har man övergått till att stava Åkeshov, men fortfarande utan r! Även i mantalslängderna stavas namnet utan r. Fastigheterna bildades genom avsöndring 1914 och köptes då av auktionsvaktmästaren Knut Edvard Söderlund (1877-1944), som åtminstone på 1930- och 40-talen var bosatt på Johannesgatan 1 i Stockholm, men tydligen fanns husen redan tidigare. Huruvida Söderlund hade någon närstående som hette Åke har inte heller gått att få reda på hittills. Fastigheterna såldes 1944 till Ellen Lundberg och då försvinner namnet Åkeshov från mantalslängderna. Så sent som 1940 annonserade Söderlund fortfarande om uthyrning med stavningen Åkershof.

Vilken stavning som är den "korrekta" lär man aldrig kunna klarlägga, eftersom båda varianterna förekommer redan från början när fastigheterna bildades 1914. Att bryggan tillkom och började trafikeras det året verkar i vart fall mycket troligt, men möjligen kan den ha funnits redan 1913 eftersom det senast då fanns hus med hyresgäster på platsen.

 

Nutidens reguljära trafik på bryggan har utgjorts enbart av de reguljära taxibåtsturerna kvällstid under vår - sommar - höst. Under hösten 2007 befanns bryggan i så dåligt skick att dessa turer övergick till att anlöpa Orrlunda i stället. I god tro beträffande denna trafiks framtid beslöt då TGEF, som numera i egenskap av fastighetsägare förvaltar bryggan, att reparera densamma. Redan våren 2008 var arbetena klara och trafiken på bryggan återupptogs. Det snöpliga slutet för Åke(r)shov som trafikbrygga kom med hösttidtabellens slut 2012, då de nämnda taxibåtsturerna upphörde.

 

 

Östra Tynningö

 

Huvudbrygga på ön var från början Östra Tynningö, som ända till 1953 kallades just bara Tynningö. Bryggan ligger ju rakt nedanför den allé som ledde upp till säteribyggnaden och kan nog antagas ha varit gårdens huvudbrygga för transporter av olika slag långt innan ångbåtstrafik tillkom, medan mer varaktig förtöjningsplats för båtar och skutor torde ha varit - som namnet antyder - Hemviken, på "baksidan" av mangårdsbyggnaden.

På annan plats redogörs mer utförligt för båttrafikens utveckling. Som där framgår var Tynningö brygga naturligt nog den första bryggan på ön som fick reguljär båttrafik, vilken skedde 1875 när Waxholmsbolaget öppnade en ny linje till Torsbyfjärd; i praktiken en förlängning av den befintliga traden till Oskar Fredriksborg. Det verkar man ha ångrat tämligen omgående, för till säsongen 1876 var det i stället ångaren Thorsbyfjärd som stod för trafiken. Någon vintertrafik i dessa vatten förekom ännu inte. Redan då befästes således den uppdelning i trafikområden mellan Waxholmsbolaget och de rederier som trafikerade Värmdölandet med omnejd, som kom att bestå fram till 1948 när Rederi AB Stockholm . Wermdö ("Torbolaget") upphörde med sin verksamhet.

Under 1800-talets senare decennier pågick trafiken på det som med tiden kom att kallas "Tortraden" efter de båtar med namnet Tor som gick här, tämligen oförändrat. Trafikens omfattning växte dock sakta men säkert i takt med att sommarvillor byggdes på stränderna utmed traden, inte minst på Norra Lagnö mitt emot Tynningö brygga. Den mer omfattande verksamheten med avsöndringar av fritidstomter på Tynningö kom dock igång på allvar först efter 1906, så fram till dess fanns det inte heller så särskilt många ångbåtsbryggor på ön.

Hur bryggan såg ut omkring 1900 beskriver Sven Linderoth i sina Anteckningar om en ö, som ingår i skriften Östra Tynningö av Gösta Cronwall:

"Ångbåtsbrygga lik den nuvarande, men av trä, till vänster på stolpar en namnbräda och en fyrkantig svängbar skiva, svart på ena sidan och vit på den andra. Den vita sidan vändes utåt, när båten skulle lägga till på vägen mot stan. När man steg iland var båthamnen till vänster. Den gick en bra bit längre inåt land än nu, förbi vänthuset. Den omgavs av två träbryggor. Den var betydligt djupare förr, och här låg roddbåtarna på sina givna platser. Vid ena bryggan vår präktiga roddbåt, Thåströms vita fisksump med blå rand och Ahlsteds rakstävade båtmed namnet "SAMM" i snirklade bokstäver i fören. Namnet efter flickornas initialer (Stina, Anna-Lisa, Märta, Margot). Vid andra bryggan Thåströms tjärade eka."

En liten men innehållsrik bild, tagen före 1918 när vänthuset vid

bryggan byggdes. Tydligt syns också att bryggan vilade på träpålar.

Mitt i bild den då så kallade Strandvillan, i vilken östra Tynningös

telefonväxel fanns. Troligen samtidigt med vänthuset tillkom det

badhus nedanför Strandvillan, som till sin utformning, med pagodtak,

är mycket likt vänthuset.                                     Foto: Sven Linderoth

Bryggan sedd från land, med den Tor IV, som fanns 1909 - 1918.

 

Under 1900-talets första tre årtionden bedrevs trafiken året runt, främst då med Tor II och sedan även med Tor I. Nedgången i betydelse för bryggan började efter 1930, sista året Torbolaget hade vintertrafik. När detta bolag lade ned verksamheten helt 1948, minskade betydelsen för Tynningö brygga ytterligare, inte minst då på grund av den 1949 nyinrättade busstrafiken på Tynningö, som innebar att det naturliga sättet att ta sig till öns östra del numera blev via Höganäs och bussen. Vaxholmsbolaget fortsatte med ett allt magrare trafikutbud på den tidigare Tortraden till och med sommaren 1957. Då fanns redan sedan ett antal år N.W. Malmqvists Båttrafik som bedrev passbåtstrafik från Norra Lagnö till bland annat Östra Tynningö och Skogsön, vilket pågick till 1978.  Samma rederi började trafik med bilfärja 1967, vilken pågick till 2012, varefter färjelinjen förstatligades.

 

 

 

Övriga bryggor i närområdet

Även vissa närbelägna bryggor som inte ligger på Tynningö kan kanske vara av intresse ur tynningöhorisont då öborna ibland har utnyttjat olika bryggor på andra håll för olika ändamål. Exempelvis kunde man förr vintertid gå över isen från Tynningö till Rindö och fick då ta sig vidare till Vaxholm med färja eller båt och gäster som anlände till oss på Norra Tynningö med segelbåt kunde förtöja den vid Vegabryggan eftersom det var för grunt vid tillgängliga bryggor på tynningösidan.

Ekudden

 

Den s k Ekuddsbryggan i Vaxholm kan nog sägas ha varit en ganska udda företeelse i ångbåtstrafiken. Den användes enbart för tillägg av ångaren Åkers Kanal, som gick på den enda trad som tog sig förbi Vaxön väster om denna och hade slutbrygga i Brottby i Garnsviken. Bryggan låg inte särskilt långt från de övriga ångbåtarnas tilläggsplatser, men hade bara en avgång om dagen i varje riktning! Redan 1927 upphörde trafiken på kanalen och traden avkortades till Margretelund. Trafiken på bryggan upphörde efter sommarsäsongen 1933 då denna ångbåtslinje började gå den vanliga vägen genom fästningssundet från och med sommaren 1934. Samtidigt upphörde av samma orsak trafiken på bryggorna Kasernbryggan (nuvarande Fredriksberg) och Eriksö. Av allt att döma lät Vaxholms stad därefter bryggan förfalla och hösten 1941 hade den blivit så dålig att missnöjda vaxholmsbor började ställa krav på att tillträde till bryggan skulle förbjudas och att den helst också borde rivas.

 

I juli 1942 rapporterades så att bryggan rivits, men då ondgjorde sig någon missnöjd medborgare i stället över att endast själva bryggan avlägsnats, medan stenkistorna fanns kvar.

 

 

Vaxholm

Kajen i Vaxholm har förändrats mycket under årens lopp.

Av fotografier från 1800-talets slut framgår att träbryggan då var den vanliga tilläggsplatsen för ångbåtarna och att det fanns ett stort godsmagasin i anslutning till bryggans östra sida. En liten kiosk med sadeltak stod samtidigt på kajen nära bryggan. Sannolikt var det Waxholmsbolagets dåvarande expedition.

Vaxholms Hotell började grundläggas i mars 1901.

Den 13 juni 1946 rapporterades att Vaxholmsbolagets väntrum, inrymt i hotellbyggnaden, där Mjölkcentralen förut haft sina lokaler, nu tagits i bruk och kommit väl till pass under söndagens regnväder. Högtalaren ansågs också ha varit till stor nytta. Entreprenör var byggmästare Sam Nilsson.

Nuvarande utformning av kajområdet härrör från 1969, då stora utfyllnader gjordes så kajen flyttades ut en bit och

Vasholmen

Här följer ett ganska gammalt vykort med Vasholmens ångbåtsbrygga. Bilden är mycket svårdaterad och är nog tagen under något av 1900-talets tre första årtionden. Det nuvarande vänthuset ser ut att ha funnits redan då.

 

 

Rindöbaden

1880 tillkom nog bryggan, samtidigt med kurhotellet. Då med namnet Källviken. Den bytte sedan namn till Rindöbrunn, troligen våren 1896. I maj 1896 kungjorde Rindöbrunn att man öppnat en " större välbelägen ny brygga". 1903 ändrades namnet till Rindöbaden.

Vegabryggan

Som alla andra bryggor var Vegabryggan en sedvanlig träkonstruktion och i likhet med många andra närmade den sig slutet av sin tekniska livslängd under 1930-talet. Således noteras i Vaxholms Tidning den 14 januari 1939 att kaptenerna på de vaxholmsbåtar som normalt angör bryggan sedan en tid vägrat ta risken att lägga till där. Stadsfullmäktige hade därför anslagit 16.500 kr till ny brygga. Arbetet skulle läggas ut på entreprenad och anbud inkomma senast den 28 februari. Arbetena skulle vara avslutade senast den 1 juni 1939. Det anges också att Waxholmsbolaget ansåg att antal passagerare till bryggan var i minsta laget och att man inte ansåg sig ha något egentligt utbyte av att gå dit, men att staden trots detta ansåg det värt att satsa på en ny brygga.

 

Av den fortsatta rapporteringen framgår att man avsett att förlägga den nya bryggan till en annan plats än den gamla, men att det efter noggranna undersökningar framkommit att bottenförhållandena på denna föreslagna plats var sådana att det förelåg risk för att bryggan skulle glida ut i sjön!!!

 

Entreprenaden gick till verkmästare A.Hedin, som bland annat var med om att bygga Pålsundsbron och "T-bryggan". Arbetena med bryggan påbörjades omkring den 10 augusti och avsågs vara klara till mitten av november, men verkar ha pågått ytterligare en knapp månad, då innefattande även uppförande av vänthus, vilket aktualiserades först under pågående arbeten i oktober. Först anslogs 300 kr till vänhuset, men efter viss kritik mot det utarbetade förslaget ökades anslaget till 500 kr.