Båttrafik
De första årens ångbåtstrafik
Reguljär ångbåtstrafik till Tynningö började ganska sent jämfört med andra stora öar i skärgården. Först 1875 började Waxholmsbolaget anlöpa Tynningö brygga (nuvarande Östra Tynningö), när bolaget började köra på en ny trad till Torsbyfjärd, med slutbrygga vid Mörtnäs. Det var någon av propellerångarna Vaxholm, Fredriksborg eller Tenö som gick dit varje vardageftermiddag och tillbaka till staden på morgonen. Fredriksborg byggdes 1869, Vaxholm 1871 och Tenö 1875, alla på Södra varvet. Hjulångarna Aegir, Ran och Waxholm hade redan tidigare avyttrats.
Någon trafik till Tynningös västra och norra delar förekom då ännu ej, trots att ångbåtstrafiken mellan Stockholm och Vaxholm redan i många år passerat där. Orsaken står förstås att finna i Tynningös historia som säteri, vilket innebar att öns viktigaste del var närheten av säteribyggnaden på öns östra del, medan övriga delar var glesare befolkade och alltför betydelselösa för att bevärdigas med några reguljära tillägg. Waxholmsbolagets intresse för trafik till Torsbyfjärd svalnade dock redan samma år och från sommaren 1876 var det i stället ångaren Thorsbyfjärd som övertagit traden till fjärden med samma namn - nu med slutbrygga Aspvik - och därmed även till östra Tynningö. I och med det hade Waxholmsbolaget så att säga släppt taget om detta trafikområde och lämnade fältet fritt för andra aktörer som i olika bolags skepnader så småningom enades i vad som är allmänt känt som Torbolaget, vilket dock egentligen hette Rederi AB Stockholm - Wermdö. Mer därom nedan.
Den första ångaren med namnet Thorsbyfjärd kom 1876 från Strömsholms kanal där den tidigare gått under namnet Dalarne. Den ägdes och drevs av ett konsortium bestående av bland annat några sommarboende som var missnöjda med den trafik som redan tidigare bedrivits med ångslupen Welamsund till Velamsund, Lagnö, Norrnäs och Aspvik. Under 1877 ombildades konsortiet till Ångbåtsbolaget Thorsbyfjärd och förvärvades även en nybyggd ångbåt från Bergsunds varv som övertog föregångarens namn. I bolagets styrelse satt bland andra revisor C A Schager på Norra Lagnö och handlanden C A Ahlstedt på Tynningö. Där har vi alltså en sannolik orsak till att man började anlöpa även Tynningö.
Waxholmsbolaget försvann dock inte för gott från Tynningö, ty 1877 påbörjades trafiken på Höganäs brygga. Det nuvarande Höganäs hette tidigare Fyrkanten, men fick - det antagligen mer säljande och statusbetonade - nya namnet 1875, sedan snickarmästare Munthe förvärvat området och börjat bebygga det med sommarvillor för avsalu och uthyrning. En märklig detalj är att Höganäs försvann ur turlistorna redan i augusti samma år. Vad det beror på är okänt. Man kan väl tänka sig att en möjlig orsak skulle kunna vara att bryggan på något sätt var bristfällig, eller att resenärerna var för få för att fortsätta gå in dit. Året därpå var dock Höganäs tillbaka i turlistan, så vad det än var som brustit, var det tydligen tillrättalagt efter följande vinter.
Man kan också notera att Höganäs vissa år kom att sakna vintertrafik. Trots att ångbåtstrafik till Vaxholm i princip pågick året runt, slutade man några enstaka år under 1800-talets slut lägga till vid (Vasholmen och) Höganäs omkring 20 september, medan däremot Tenö och Stora Ekholmen fortsatt anlöptes.
Waxholmsbolagets trafik under 1800-talets senare del
Från denna tid kan man säga att utvecklingen av trafiken till Höganäs i stort sett följde ödet för traden Stockholm - Vaxholm, d v s Waxholmsbolagets i alla tider (undantaget nutidens vintrar) viktigaste sträcka. Denna linjetrafik hade som sagt pågått i många år innan Höganäs dök upp i turlistorna. Redan i början av 1850-talet trafikerade det rederi som sedermera skulle bli Waxholmsbolaget traden med hjulångarna Aegir och Ran. Under 1800-talets senare årtionden ökade antalet resande till mellanliggande bryggor hela tiden allteftersom fler och fler sommarbostäder tillkom på öar och fastland.
Under årens lopp anskaffade Waxholmsbolaget löpande nya fartyg, som William Lindberg 1877 och Waxholm 1881. Sistnämnda ångare var den första i sitt slag som vi nu känner skärgårdsångarna, med genomgående mellandäck utan nivåskillnad; en båttyp som i litteraturen kallats "långbåt", till skillnad från de äldre skärgårdsbåtarna som hade ett förhöjt akterdäck ("halvdäckare"). Waxholm kom också att bli stadig båt på traden till Oskar Fredriksborg och därmed även till Lilla Furusund/Norra Tynningö.
När den reguljära trafiken till nuvarande Norra Tynningö inleddes är inte helt klart, vilket beror på utformningen av den tidens turlistor, som tillkännagavs genom publicering i dagstidningar. Man använde sig då ofta av begreppet "Ramsösund" som beteckning för bryggorna mellan Vaxholm och Oskar Fredriksborg, vilket väl får sägas ha varit en tämligen vag vägledning för eventuella ovana resenärer som saknade kännedom om vilka trafikbryggor detta begrepp omfattade.
Reguljär båttrafik genom Ramsösund förekom redan 1875 när Waxholmsbolaget började gå denna väg på sina turer till Fredriksborg och sedermera även Norrnäs. Inga fler bryggnamn angavs, varför man inte kan veta om fler bryggor anlöptes. Under 1877 började ångaren Ljusterö gå sin krokiga trad till Ljusterö - Rådmansö och då annonserades anlöp vid Vaxholm, Rindö, Skarpö och Väster-Skägga, vilket väl troligen innebär att den gick genom Rindösundet. Från 1880 angavs i turlistan Ramsösund i stället för Rindö, så då är det i alla fall klarlagt vilken väg den gick, men inte vilka bryggor man lade till vid. Senare formulerar man sig med "Källviken m fl bryggor i Ramsösund". Först i turlistan 1885 angavs alla Ljusterös bryggor, så även Furusund.
Ångaren Waxholm har här just lämnat Höganäs på väg mot Vaxholm och Ramsösund, troligen under senare
delen av 1920-talet. Detta utseende hade Waxholm till 1934. BIld från Anders Genfors.
Ångslupstrafik inleddes 1882 utan att Furusund omnämndes i turlistorna och såvitt bekant inte heller när Rindö Ångslups AB tillkom 1883. Först 1884 återfinnes Furusund på Tynningö i Nya Dagligt Allehandas bryggförteckningar med hänvisningar som under somrarna dessa år publicerades tillsammans med ångbåtarnas turlisteannonser. Redan i juni 1884 ändrades dock namnet till Lilla Furusund, sannolikt för att undvika förväxling med det "stora" Furusund i norra skärgården. Hänvisning i denna förteckning gjordes 1884 bara till Waxholmsbolagets annons för Ramsösund, medan hänvisning till Ljusterös annons gjordes första gången 1886. Själva annonserna var lika luddiga som tidigare år.
En av de stadiga båtarna på Ramsö/Sandötraden under många år var Express II, här fotograferad vid
Lilla Furusund av Emil Klingström under 1920-talets senare del. Det hävdas ofta att livbojarna som på
bilden är rödvita blev det först 1928. Trot den som vill, för enligt trovärdiga källor påbörjades denna
förändring redan 1926-1927.
Denna bild har sålts på Tradera med fotograf okänd. Mycket tyder på
att den som så många andra tagits av Gösta Jackson. Då livbojarna
även här hunnit bli rödvita kan den således inte vara äldre än från
senare delen av 1920-talet. Troligen har Jackson fotograferat från sin
egen båt som guppat såpass att bilden blivit något sned!
1946 Foto: Gunnar Wadstrand
Ångslupsbryggorna på Tynningös nordvästra del
Som nämnts ovan påbörjades ångslupstrafik mellan Vaxholm och Rindö redan 1882. Denna linje kom att succesivt växa till ett stort antal bryggor och övertogs av Vaxholmsbolaget från Rindö Ångslups AB år xxxx. På Tynningö anlöptes naturligtvis Lilla Furusund, men fyra bryggor ytterligare tillkom - Bergudden, Bergshyddan, Juliusberg och Hedvigsdal. Det blev en ganska krokig och tidsödande ångslupslinje, så normalt gick samma tur inte in till alla bryggorna, utan de delades upp på dagens turer på flera olika sätt. Man kanske kan tycka att det i praktiken blev frågan om två olika linjesträckningar; en genom Ramsösund och en annan till småbryggorna på Tynningö, men så enkelt var det inte heller. Det förekom exempelvis att ångslupen först gick till två eller tre av tynningöbryggorna för att sedan gå till Rindöbaden och vända där. Ett flertal olika kombinationer förekom och vissa turer utgick tidvis från Karlsudd i stället för Vaxholm. Detta går att hjälpligt utröna genom djupdykning i gamla turlistor.
Vad som däremot är riktigt svårt att säkert fastställa är när trafiken på respektive brygga tog sin början. Man vet när fastigheter kring dessa bryggor avsöndrades. Ifall dessa möjligen var bebyggda redan tidigare är inte helt klart.
Oden 1915, Munin 1916, Tärnan 1917 och 1938, Måsen 1918 - 1921
"Kommunikationsbåten"
Till skillnad från ångslupstrafiken, som var begränsad till turer som anslöt till de stora båtarna och bara bedrevs under vår, sommar och tidig höst, var Kronans så kallade kommunikationsbåt en renodlad lokalförbindelse. Anledningen till att den fanns, var behovet att transportera militär personal mellan i första hand Vaxholm och Oskar Fredriksborg, men den hade stor betydelse även för civilbefolkningen och tillägg gjordes vid flera bryggor på vägen. Trafiken började 1905 i samband med att den militära närvaron på Rindö utökades och pågick oavbrutet med i princip daglig trafik med flera turer om dagen till och med sommaren 1946, då trafiken med m/s Rindö lades ned.
Eftersom kommunikationsbåten med Kungl. Maj:ts medgivande fick användas gratis av de skolbarn som behövde den, fick Vaxholms stad ett ovälkommet problem med skolturer på sin dagordning i och med nedläggningen. Det var främst avgången från Vaxholm klockan tre på eftermiddagen som användes av skolbarnen på Tynningö och Ramsö, eftersom det inte gick någon Vaxholmsbåt denna tid. Efter diverse kattrakande återuppstod Kronans linjetrafik periodvis, men med tiden var staden naturligtvis tvungen att göra rätt för sig och själv bekosta skolturer, vilka då kom att utföras av Vaxholmsbolaget, vanligen med Ran, så länge inte isen krävde starkare doningar.
Under hela tiden var kommunikationsbåten även tillgänglig för allmänheten och en fastställd turlista fanns, som tidvis annonserades i Vaxholms Tidning. Den utgjorde således i praktiken en föregångare till dagens "lokalbåt" så tillvida att den uppräthöll trafik mellan Vaxholm och Ramsösund utan båtanslutning från/till Stockholm. Den civila allmänheten fick betala för att åka med båten, liksom med rindöfärjan.
Lokalbåten
Som en följd av att kommunikationsbåten lades ned, men även på grund av att Vaxholm under 1946 fick reguljär bussförbindelse, tillkom den så kallade Lokalbåten. Därmed avsågs lokala båtturer från Vaxholm till Tynningö och Ramsö som i Vaxholm hade anslutning till respektive från antingen båt eller buss mot Stockholm. Länge var dessa turer inte särskilt generöst tilltagna, utan gick mest på tider när skolförbindelser var nödvändiga. Det verkar således vid denna tid inte ha varit möjligt att bo på Tynningö och under vintern arbetspendla till Stockholm, eller ens till Vaxholm.
Värmdöbåtarna - "Torbåtarna" - och deras trafikområde
Av det stora antalet ångbåtsbryggor på ön, som mest ett tjugotal, låg den huvudsakliga delen inom Torbolagets trafikområde, medan endast sex var inom Vaxholmsbolagets domäner. Större delen av "torbåtsbryggorna" torde ha tillkommit i samband med att avsöndring av tomter tog fart från 1906, när Tynningö gård förvärvades av Anders Brinkman och Anders Persson. Under 1800-talet fanns av dessa sannolikt endast huvudbryggan (östra) Tynningö och Fridhem. Av de övriga bryggorna på öns södra sida tycks den första tillkommande ha varit Sjövreten 1906, belägen mellan Soludden och Sturegård (nuvarande Ljungbergsgården). Sannolikt var det så att trafiken på Sjövreten upphörde redan 1910, medan bryggorna Solberga och Sturegård på öns södra sida tillkom 1908. Soludden och Lyckebo tillkom sannolikt 1920, medan det är mer oklart när Båtsholmen började anlöpas.
En intressant frågeställning är när trafik påbörjades till de bryggor som i turlistorna gemensamt kallades "Tynningösund". De som ingick i detta begrepp torde ha varit Tynningöborg, Sofiero, Åkeshov, Stonehill, Orrlunda och Stjärnhill. Av dessa var Tynningöborg, Sofiero och Stonehill närmast privatbryggor, som betjänade i första hand fastigheten de låg på, medan de övriga var av mer allmän karaktär.
Av rederiernas tämligen kortfattade turlisteannonser i dagspressen kan man inte dra några helt säkra slutsatser, men mycket tyder på att det var i och med sommartrafikens början 1905 som begreppet Tynningösund började användas. Tidigare stod i annonserna att "måndag och torsdag utsträckes 10-turen till Långsundaviken, tisdag, onsdag, fredag och lördag till Fruvik". Den 10 juni 1905 lydde texten för första gången i stället "måndag och torsdag utsträckes 10-turen till Tynningösundet" (övriga dagar oförändrat). Denna annonsering borde väl i brist på bättre förslag kunna tas till intäkt för att det var då trafik till Tynningösund började. Vilka bryggor man lade till vid redan 1905 är en svårare nöt att knäcka. De enda som omnämns är Sofiero och Stone Hill. Det är också mest troligt att endast dessa två fanns från början, medan de övriga - Tynningöborg, Åkeshov, Orrlunda och Stjärnhill - tillkom 1908. Man kan också vara ganska säker på att Stone Hill trafikerades redan 1903 med åtminstone en tur i veckan, men då benämndes bryggan Snickarbacken i turlistan.
Icke desto mindre var det Torbolaget som först fick känna på den nedgång i branschen som i rasande fart drabbade skärgårdens ångbåtsrederier efter andra världskrigets slut. Det får dock sägas att det inte var tynningöbornas resvanor som tog knäcken på detta rederi, utan orsaken var att större delen av dess trafikområde utgjordes av Värmdö och Nacka, där busstrafiken redan på ett tidigt stadium utgjorde en farlig konkurrent. Redan under 1920-talet började denna busstrafik expandera så mycket att den blev ett reellt problem för Torbolaget, som fick påbörja den kräftgång som till sist ledde till total utplåning. Avyttringen av bolagets största, och finaste båt, Tor I, till Vaxholmsbolaget 1929 var det första synliga tecknet därpå.
Från och med 1949 övertog Vaxholmsbolaget den trafik som Torbolaget bedrivit till året innan, liksom två av Torbåtarna; Tor IV och Tor VII. Trafiken fortsatte i början förbi Tynningö på huvudlinjen till Ängsholmssundet, medan linjen till Tynningösund och Norrnäs avkortades till Stjärnhill och som mest omfattade bryggorna Hästholmen, Getholmen, Åkeshov, Orrlunda och Stjärnhill. Trafiken på den linjen förefaller ha upphört hösten 1951, för att kort återuppstå under 1953 och 1954, men då i form av anslutningsbåt från Vaxholm. En gång i veckan under dessa båda somrar fortsatte dock Valkyrian från Östra Tynningö runt udden till Åkeshov, Orrlunda och Stjärnhill, då på en tur som gick från Strömkajen onsdagar 9.30 och var annonserad som godstur!
Annons för Malmqvists båttrafik i björknäsbussarnas sommarturlista 1956
De sista åren med trafik på tortraden hade Waxholmsbolaget bantat
ner den till en absolut miniminivå. Traden var kraftigt avkortad med
slutbrygga vid Östra Tynningö och stadig båt i trafiken var den högst
oansenliga Valkyrian, som då var betydligt mer spartansk än numera
som Drottningholm. Ingen matsal fanns ombord på den tiden och ingen
annan servering heller. Långsamt gick den också; cirka 9 knop. På
denna bild ser vi Valkyrian korsa Marsvikens inlopp på väg mellan
bryggorna Båtsholmen och Solberga. Rätt så nära land går den, så
man kan antaga att det har varit tillägg vid Båtsholmen.
August Karlén tog bilden från den egna fastigheten Solberga.
Sista säsongen på Tortraden i Waxholmsbolagets regi blev 1957 och redan första september gick Hugin sin sista tur från Östra Tynningö. Huruvida man redan då bestämt sig för att lägga ned trafiken på traden för gott är inte lätt att veta. Kanske mognade beslutet fram först under vinterns arbete med trafikplanering för sommaren 1958. Första officiella tecknet på att det inte skulle bli någon mer trafik på denna linje, kom i form av en intervju med trafikinspektör Ernst Alestedt i Vaxholms Tidning den 25 april 1958. Väldigt sent kan man tycka. Och det tyckte nog även de resenärer som berördes, som kanske inför våren inte visste något alls om denna nedläggning, utan blev varse den först genom att just deras båtlinje saknades i de turlistor som Vaxholmsbolaget varje fredag publicerade som annons i Svenska Dagbladet. Artikeln i Vaxholms Tidning hade som rubrik "Waxholmsbolaget slopar tur på fem öar" och de som hade sina stugor på dessa öar kände sig nog ganska besvikna och övergivna, inte minst om de läst Alestedts tämligen okänsliga budskap i nämnda artikel. För tynningöbornas del hänvisade han till bussen på ön och det var ju inte heller de resenärerna som varit direkt beroende av Valkyrians turer. Det var man däremot på Tisdagsholmen, Kalvholmen och Risberga. Om dessa öar uttalade Alestedt att de inte hade någon bofast befolkning, utan bara sommargäster och att det för dem inte borde vara någon svårighet att ta sig in till Ormingelandet med eka eller "snurra". Att räddningen för stugägarna på Kalvholmen snart skulle komma i form av Malmqvists nya båtlinje mellan Norra Lagnö och Kalvholmen, var kanske okänt för de flesta vid denna tidpunkt; möjligen även för Malmqvist själv om han inte blivit varse nedläggningen på annat sätt tidigare. Av de gamla bryggorna anlöptes även Ljungbergsgården, Soludden och Solberga. Dessutom tillkom då Marsviken som ny brygga på linjen.
När Waxholmsbolaget lagt ned trafiken utmed Tynningös sydvästsida övertog N W Malmqvists båttrafik de
flesta av dessa bryggor, men då som passbåtstrafik från Norra Lagnö. Här har August Karléns kamera fångat
Mellskär på väg in i Marsviken på sin resa mellan Norra Lagnö och Kalvholmen, troligen i slutet av 1950-talet.
Detta fartyg anskaffade Malmqvist 1954, d v s samma år som Vaxholmsbolaget slutade trafikera Tynningösund.
Sven Burströms (Waxholms Rederi AB) färja Express vid Norra
Tynningö maj 1968. Foto: Inger Brask
