Vägar

Tynningö är ju numera en utpräglad "bilö" - på gott och ont - med ett fullt utvecklat vägnät, men som ändå kanske är något mer återhållsamt utformat än inom motsvarande områden på "fastlandet", kanske beroende på att förutom de två statliga vägarna är samtliga enskilda, förvaltade av samfällighetsföreningar vars medlemmar fått stå för både anläggning och underhåll. Vaxholms kommun har inte heller på detta område bidragit med något positivt.

Nu har ju förvisso ön inte alltid varit tungt belastad med biltrafik. Under lång tid var förbindelserna till Tynningö, liksom till alla andra hundratals skärgårdsöar som har reguljär båttrafik men inte bilfärja, helt inriktade på renodlade persontransporter. Man kan betänka att detta alltjämt är normalfallet för nästan alla öar i skärgården, medan det är endast ett fåtal som har bilfärjeförbindelse. Innan ångbåtstrafiken kom på 1870-talet var dåtidens tynningöbor naturligtvis helt hänvisade till egna båtar.

Vägnätet på ön kan nog sägas ha utvecklats i tre olika faser, där den första utgör tiden fram till anläggandet av Tynningövägen (Höganäs - Östra Tynningö) under andra världskriget. Den andra epoken kan sägas vara tiden 1942 - 1967, alltså fram till bilfärjans tillkomst, men med fullgod väg för busstrafik. Den tredje fasen eller epoken är den vi lever i nu, med bilfärja och ständigt ökande belastning på våra vägar. Att färjan blev gratis från 2013 medförde sannolikt att ökningstakten i bilmängd eskalerade, men den långsiktiga trenden har varit ständiga årliga ökningar redan tidigare.

Den gamla tidens vägar såg naturligtvis ut som på alla andra håll på skärgårdens större öar, med några enstaka vägar i form av körspår som kunde användas för transporter med häst och vagn alternativt släde, medan allt övrigt i stort sett inte var mer än gångstigar.

Den gamla landsvägen

Bäst dokumenterad och bevarad är naturligen den gamla huvudvägen som var forna tiders motsvarighet till nutidens statliga vägar. Den utgick inte helt förvånande från Tynningö gård och motsvarade till sin funktion nuvarande Tynningövägen åtminstone fram till det nuvarande vägskälet vid Myrholmen. Om den fortsatte mot nuvarande Höganäs (då Fyrkanten) respektive Furusund (Norra Tynningö) är väl inte helt klart, men eftersom det fanns torplägenheter på bägge dessa platser bör nog så ha varit fallet. Emellertid var den gamla vägens sträckning redan från början vid Östra till större delen annorlunda än den moderna huvudvägens. Hur den snirklade sig fram över öns östra delar beskrivs väl i Cronwalls bok, som rekommenderas för närmare detaljer. Den gamla vägens mer centrala delar har vid ett par olika tillfällen varit med som inslag i de mycket uppskattade natur- och kulturvandringar som Allan och Eva Klingström lett under 2000-talets somrar.

Statarstugan samt tvätt- och mangelboden med gamla landsvägen.

Foto: Sven Linderoth.

Från Snickarbacken gick vägen vidare som nuvarande Skolvägen in i skogen. Delen från Skolvägens slut finns kvar som gångstig genom skogen och utgör även en del av TGEFs vandringsleder. Den mynnar sedan vinkelrät mot nuvarande Tynningövägen på raksträckan mellan hållplats 7 och 8. På två ställen finns det trevliga informationstavlor som antagligen sattes upp på 1990-talet. Nedanstående tavla sitter på ett träd inte långt från korsningen med Tynningövägen.

Den gamla vägen fortsatte sedan över "Solbergaängen" förbi Marsviken. Vid vandringen 2009 gick de 120 deltagarna först från Marsviken till hållplats 10 (Ekensberg-Båtsholmen), alltså en sträcka där den gamla vägen gick ungefär som den nya gör idag. Vid hållplats 10 fortsatte vi uppför backen på den gamla vägen, som numera i denna del kallas Bergstupsvägen. Upp till toppen är vägen körbar med bil och backen är sedan mitten av 2010-talet till och med asfalterad, vilket väl förhoppningsvis bidrar till att den gamla vägen inte rinner ut på den nya. När det sedan börjar gå nedåt igen är vägen alltjämt i samma skick som när oxar gick där, så kallad "koväg". I berget i backen syns att man med primitiva metoder försökt bredda vägen. Efter en nästan plan sträcka över ängen korsar den gamla vägen den nya snett och fortsätter sedan uppför ännu en brant backe upp till en högplatå med fin utsikt över farleden. Den går sedan ner igen och slutar som väg numera ungefär i höjd med badplatsen i Maren.

Från Myrnäs över Myrholmen gick vägen nästan i strandkanten, alltså över de avstyckade tomter som finns där nu, för att vid fastigheten Skogshyddan snedda brant uppför och korsa den nuvarande vägen. Därefter gick den upp på kullen och svängde vänster för att sedan gå i backe ned mot nuvarande väg, vars sträckning den troligen sedan följde en bit. Den högsta delen av den gamla vägen på kullen finns fortfarande kvar till beskådande och används som infart till den fastighet som gränsar därtill. På samma ställe mynnar f ö den s k genvägen, d v s den gamla gångvägen från Stenskärsviken.

Hur vägen sedan löpte innan man började stycka upp Höganäs i småfastigheter är svårt att utröna, men sträckningen därefter verkar att döma av de kartor som då upprättades ha i stort sett sammanfallit med den moderna vägens, möjligen med lite tvärare svängar. Sista biten över berget till Höganäs brygga var däremot mycket annorlunda. Man tycker ju att det är en brant backe nu, från bryggan genom bergsskärningen, så det är svårt att föreställa sig hur det gick att ta sig över berget med hästdragna ekipage tidigare. Det var i alla fall så att vägen gick tvärs över det branta berget och man kan på äldre fotografier se att vägen vid bryggan inte lutade lika kraftigt i början som den gör nu och dessutom inte böjde till höger lika snart, utan gick lite längre fram efter strandkanten för att sedan mera tvärt svänga upp mot berget.

Tynningövägen

Den gamla oxvägen eller landsvägen blev med sina branta backar och krokiga sträckning ganska tidigt betraktad som hopplöst föråldrad och tynningöborna närde länge önskemål om att en modern väg skulle anläggas på ön. Vem som skulle stå för den investeringen var nog ingen självklarhet. Vaxholms stad var naturligen helt ointresserad, eftersom Tynningö då hörde till Värmdö kommun, medan Värmdö antagligen såg ön som en betydelselös utkant som egentligen hade mer gemensamt med Vaxholm än med den egna kommunen. Som alltid hamnade man så att säga mellan två stolar och inget hände. Staten i skepnad av länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade å sin sida inga som helst förpliktelser att åtaga sig något på denna ö, där inget statligt engagemang av något slag fanns.

Under 1930-talet kunde man vid ett par tillfällen läsa i Vaxholms Tidning om att tynningöborna påtalat att det fanns ett akut behov av att bygga en ny väg på ön. Det definitiva beslutet om att vägen skulle byggas kom sannolikt i och med att vägstyrelsens "statförslag" beslutades den 24 augusti 1939. Där fanns nämligen ny väg på Tynningö med.  En del i militärens expansiva strävan denna tid tog sig uttryck i anläggandet av ett minförråd på Bergholmen och i samband därmed såg man troligen behovet av körbar väg på Tynningö. Därigenom kom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att åtaga sig att anlägga en statlig väg mellan Östra Tynningö och Höganäs, inkluderande ny ångbåtsbrygga av betong vid Höganäs. Bryggbygget upphandlades som en separat entreprenad och verkar ha blivit klart först sommaren 1940, efter meningsskiljaktigheter mellan parterna till följd av den krigsbetingade kostnadsökning som ägde rum under tiden. Arbetena på vägen synes ha påbörjats redan under hösten 1939 och förefaller av den sparsamma rapportering därom som finns ha tagit sin början i den östra änden. Först i mars 1942 hade man kommit fram till landsidan av bergknallen vid Höganäs brygga och då återstod bara att spränga sig igenom den ned till bryggan, vilket enligt uppgift från vägdistriktet skulle bli klart till "försommaren" 1942. Den 1 augusti 1943 rapporterade DN att arbetena på Tynningövägen och Ramsö var "avsynade". Landshövdingen med följe var på slutinspektion i oktober 1943, så  man vet med säkerhet är att vägen då var helt färdig.

När Vaxholmsbolaget utredde förutsättningarna för att inrätta busstrafik på Tynningö, sedan man 1948/49 övertagit ansvaret för trafiken inom Torbåtarnas trafikområde, ,noterade man i en för ändamålet, troligen av verkställande direktören Wilhelm Rosendahl, upprättad PM, att för busstrafik lämplig väg utan branta backar fanns mellan Höganäs och Östra Tynningö, med vändplaner i båda ändarna. När busstrafiken kom igång var bussägaren Anders Mannbrink dock av en annan uppfattning vad gällde förekomsten av vändplaner. Sommaren 1950 rapporteras att vägen ovanför Höganäs brygga breddats något, men att vägförvaltningen inte avsåg att anlägga någon riktig vändplan. Det klankades även på berörd fastighetsägare som uppgavs vara ovillig att släppa till mark till ändamålet. Detta medförde att Mannbrink där kunde vända bara den lilla bussen, medan den stora fick vändas tidigare (troligen vid det som numera kallas Höganäs torg)  och backa därifrån till bryggan.

Det var således under kriget den nuvarande vägen tillkom och dess sträckning har sedan dess förblivit oförändrad. Däremot har vissa mindre förändringar skett, främst genom att vägen från början var en vid tiden sedvanlig grusväg och att den under 1980-talet kom att asfalteras. Från början var nog vägen lika bred överallt, men i senare tid har man på de ställen det gått utan alltför stora ingrepp bitvis breddat vägbanan något. Den ursprungliga bredden är av naturliga orsaker oförändrad bland annat genom bergsskärningarna vid Solberga och Höganäs samt på den höga vägbanken vid Myrholmen. Från början sägs det ha funnits traditionella mötesplatser med ganska jämna mellanrum så det torde vara dessa som fått utgöra grunden till de bitvisa breddningar som gjorts. Ursprungligen var vägen en vanlig grusväg. Asfalterad blev den troligen 1985.

Norra Tynningövägen

Tynningöbornas önskemål om väggbygge hade under förkrigstiden naturligen även innefattat sträckan till Lilla Furusund/Norra Tynningö brygga, som om möjligt var ännu mindre farbar än den gamla landsvägen. När Waxholmsbolaget under efterkrigstiden undersökte förutsättningarna för busstrafik på Tynningö ansåg man att vägen till Norra Tynningö inte var framkomlig ens för häst och vagn. Emellertid beviljade riksdagen 1948 ett bidrag om 70.000 kr för anläggande av denna väg, vilket överensstämde med Skärgårdsutredningens förslag. Inget hände dock. 

I början av 1950-talet aktualiserades ånyo frågan om väg mellan Myrholmen (det nuvarande vägskälet) och Lilla Furusund (nuvarande Norra Tynningö brygga). Projektet framskred emellertid med närmast häpnadsväckande tröghet. I april 1954 kunde Vaxholms Tidning rapportera att en s k arbetsplan för denna vägs anläggande hade fastställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägen uppgavs komma att bli 1.667 meter lång och 3,5 meter bred, samt förses med 6 meter breda mötesplatser. Kostnaderna beräknades till 272.000 kr.  anges att planen även innefattade anläggande av brygga vid Lilla Furusund. I planen hösten 1955 anges att 325.000 kr avsatts för denna väs byggnad för "utförande efter 1959"

Tynningösundsvägen

Utöver de två statliga vägarna är det väl egentligen bara Tynningösundsvägen som har någon slags genomfartskaraktär, även om vägstandarden är så låg att det bara är besvärligt att använda vägen mer än absolut nödvändigt. Egentligen består Tynningösundsvägen av ett antal sammankopplade vägstumpar från gångna tiders vägnät. Dessa knöts ihop till en enda väg 1982, efter en lantmäteriförrättning 1978. I praktiken var det frågan om anläggande av ny väg hela sträckan eftersom de gamla gångvägarna och körspåren var så primitiva att man var tvungen att schakta ur jordlagren och anlägga en komplett väg från underbyggnad till överbyggnad. Nu i efterhand är det dock alltför väl känt att underbyggnaden på flera ställen utfördes på ett bristfälligt sätt, såvitt man kan förstå främst genom att den gjordes lika hela vägen, utan beaktande av att vissa delar var mycket sanka med mjukt underlag, medan andra kom att ligga på fast berg. Allra värst resultat fick detta på vägavsnitten utmed Furusundsviken, norr och söder om Gärdsgårdsvägen, som flera gånger har sjunkit med djupa hjulspår som följd. Det var kanske inte så farligt så länge vägen var grusad, för då kunde ju problemen lätt avhjälpas med kompletterande utfyllning, men efter det att den asfalterades under 1990-talet har detta kommit att bli ett allvarligt problem. Om man hade avstått från att asfaltera dessa mycket korta, men också mycket problematiska vägavsnitt hade både kostnader och problem kunnat minskas avsevärt.

Vägarbete vid nuvarande korsningen mellan Tynningösundsvägen

och Marenslingan troligen under senare delen av 1930-talet. Det är

frågan om frivilligt arbete som utförs av fastighetsägarna i närheten

av platsen. Bilden kommer från Allan Klingström.

Platsen för nuvarande korsningen Tynningösundsvägen/Gångbrovägen troligen 1931

d v s flera år innan affären byggdes. Mangårdsbyggnaden på Furusunds gård syns

delvis till vänster i bakgrunden. Bilden är från familjen Wadstrands samling. Erik

Wadstrand längst till vänster.

Vägens början vid Marenslingan.