Furusunds gård

Namnet Furusund kanske har fallit något i glömska i senare tid och i det allmänna medvetandet ersatts av begreppet Norra Tynningö, som är nutidens namn på den ångbåtsbrygga som tidigare hette Lilla Furusund (se även under avsnittet Ångbåtsbryggor). Epitetet "Lilla" avsåg dock egentligen bara själva bryggan. Gården har aldrig hetat annat än bara Furusund, men ibland har ändå uttrycket Lilla Furusund använts - i vart fall i början av 1900-talet när tomter såldes av..

Om denna gård finns en hel del skrivet, både av Kurt Runström i "Tynningö Säteri" (2006), och av Ann-Katrtin Pihl Atmer i "Sommarnöjet i skärgården" (1987). I dessa böcker kan man läsa att Furusunds gård, liksom övriga friköpta jordbruksfastigheter på ön, från början var en torplägenhet under säteriet. Först i samband med laga skifte under 1800-talet blev dessa tidigare torp självständiga fastigheter.

Denna utveckling tog sin början med s k förpantningar. Vad var då det för något? Jo - den tidens "frälseegendomar" fick bara innehas av "frälse" ägare, d v s adeln. Det innebar naturligtvis på många sätt problem. Bland annat påverkades värdenivån på fastigheterna ibland negativt, när kretsen av möjliga köpare ("marknaden") på detta sätt starkt begränsades. Ett sätt att kringgå förbudet att sälja frälseegendom till ofrälse köpare var då att "förpanta" fastigheten. Det gick till så att ägaren i stället för att sälja sin egendom, formellt pantsatte den för ett lån, där "långivaren" var den som egentligen ville köpa, men i stället fick en närmast livstida nyttjanderätt, ofta femtio år. Därefter skulle "lånet" återbetalas inklusive upplupna räntor och nyttjanderätten återgå. Så skedde nog sällan, utan utvecklingen hann ofta "springa om" dessa avtal genom att förpantningarna omvandlades till förvärv genom köp och nyttjaren därigenom blev även formell ägare till sin fastighet.

Storskifte genomfördes på Tynningö 1804-1806. Förpantningar av torpen på ön ägde rum redan några år tidigare, i detta fall 1797. När det sedermera genomfördes laga skifte åren 1851-1854, förklarade sig ägarna till säteriet inte ha för avsikt att utöva sin återlösningsrätt. De berörda lägenheterna tillföll därmed sina innehavare som ägolotter, d v s med modernt språkbruk fastigheter. Panträttsinnehavarna blev därmed fastighetsägare. Ägolotten med littera C fick registerbeteckningen Tynningsö 1:6 och omfattade torpen Furusund, Mjölkviken och Fyrkanten.

Först under 1900-talet inträffade ett antal av de händelser som legat till grund för att det numera ser ut som det gör inom området, d v s att det är i stort sett helt uppstyckat i tomter avsedda för - åtminstone ursprungligen - fritidshus. Under 1800-talets senare del tog utvecklingen sin början genom att den dåvarande ägaren, källarmästare August Johansson, styckade av och sålde några tomter. Källarmästare Johansson var krögare i Stockholm och hade en krog vid Kornhamnstorg åtminstone under åren 1886-1890. Det sägs att han även skulle ha innehaft den mer kända krogen Bährs café vid Riddarhustorget i några år, men det är inte klarlagt. Sedan Bähr själv gått bort fortsatte hans änka Sofia Dahlgren (sedermera omgift Olbers) att driva krogen, enligt uppgift till 1898. Då August Johansson bosatte sig året runt på Tynningö i december 1900, kan han inte ha haft cafét i särskilt många år. Värt att notera är i alla fall att uttrycket att "ta en bärs" lär komma från detta etablissemang, åtminstone enligt den muntliga traditionen.

Mest troligt är nog att Johansson aldrig innehade denna kända krog, för åren 1899-1900 innehades den av en Charles Petersoon (!) och sedan torde Johansson i och med sin flytt till Tynningö ha pensionerat sig och upphört att bedriva restaurangrörelse.

Arrendator på Furusund var under tiden 1900 till 1906 Erik Eriksson med hustru Augusta, födda 1848 på Överselö resp 1846 i Stockholm. De inflyttade till Furusund på Tynningö från Överselö 1893, men titulerades då arbetare. Senare under 1890-talet var de bosatta på fastigheten Koppang och titeln är då ändrad till arrendator. Arrendatorn Söderberg flyttade in på Furusund 1895 och finns kvar till 1900 då han flyttade ut till Huddinge, alltjämt titulerad arrendator. Exakt när arrendet övergick från Söderberg till Eriksson är således svårt att veta, men i slutet av 1890-talet verkar det alltså ha varit (Vaxholm AI:27 husförhörslängd 1890-1900 sid 119 o 148, samt Vaxholm AII:3, församlingsbok 1900-1912, sid 179, 180 o 207). Det kan heller inte uteslutas att det tidvis fanns två arrendatorer samtidigt, som arrenderade delar av marken, fast det kanske är mindre sannolikt.

Efter källarmästare Johanssons bortgång 1904 avyttrade dödsboet fastigheten till en grosshandlare Erik Johansson från Östersund. Såvitt man känner till förelåg inget släktskap mellan källarmästaren och grosshandlaren. Den sistnämnde torde även ha förvärvat fastigheten i ett renodlat kapitalplaceringssyfte och var aldrig bosatt där permanent. Huruvida han utnyttjade sin egendom till sommarviste är inte känt, men det finns inga uppgifter som tyder på att så skulle ha varit fallet. Redan 1906 genomförde Erik Johansson en så kallad ägostyckning av området, varvid det i sin helhet indelades i tomter. Det är denna lantmäteriförrättning som ligger till grund för hur det ser ut idag, även om många av de fastigheter som då lades ut var så stora att de delades till två när det många år senare blev aktuellt att sälja ut dem till allmänheten.