Taxibåtar
Alla som varit på Tynningö eller i Vaxholm på 1960-talet eller tidigare minns säkert de gamla taxibåtarna som låg väl synliga i Söderhamnen mellan ESSOs bensinbrygga och den s k Träbryggan med Waxholmsbolagets godsmagasin. Däremot är det nog inte så många som känner till vilka dessa båtar var eller vems de var, för medan den reguljära båttrafikens historia är väl dokumenterad har taxibåtarna inte alls lämnat samma spår efter sig. Frågan är om de lämnat några alls, för båtarna var ju små och därför inte registrerade i skeppsregistret. Någon registrering av mindre båtar av denna typ har inte funnits i Sverige förrän i nutiden. Inte heller publicerades turlistor eller broschyrer som för den reguljära båttrafiken och annonsering förekom ytterst sparsamt, har det visat sig. En del notiser förekom då och då i Vaxholms tidning och kan vara till viss vägledning, men inte mycket.
Därmed är det troligen så att det är nästan bara i form av människors minnen som dessa båtar lever vidare. Detaljerade uppgifter som årtal och liknande är därför mycket svårt att fastställa, så de flesta uppgifter om båtar och ägare nedan är högst ungefärliga och kompletteringar mottages mer än gärna.
Det har i alla fall kommit fram att en försvarlig del av de taxibåtar som förr var synliga i Vaxholm ägdes och kördes av tynningöbor, vilket gör att de har sin givna plats i tynningöhistorien. Som så mycket annat stod denna verksamhet på topp under efterkrigstiden, för att senare krympa ihop och koncentreras. Det fanns dock åtminstone en generation taxibåtar även under 1900-talets tidigare del. Att få reda på något om dem nu ett hundratal år senare kan betraktas som närmast omöjligt, men åtminstone några är kända sedan tidigare. Det verkar som om några av de första som fanns var de som bar namnet Compis, ägda av Johan Lind och hemmahörande på Skarpö. Bilder på dessa finns på hemsidorna
www.waxholm.zoomin.se samt www.vaxholm.n.nu
som även innehåller en hel del annat intressant historiskt material från Vaxholm och Skarpö och rekommenderas för den som är nyfiken på dessa båtar.
Tyvärr verkar dessa sidor numera (2012) ha försvunnit från nätet. Så här såg den förstnämnda ut:
En som också var tidigt ute i denna bransch var Ossian Olsson i Vaxholm som hade båtarna Svea och Svea II. Under andra världskriget rådde ju bensinransonering och i stort sett förbud att använda motorbåtar. Nils J:r Jonsson berättar att Svea II var upplagd under kriget, men i Svea hade motorn bytts ut mot en ångmaskin från en av kustartilleriets mindre ångslupar som motoriserats under 1930-talet, så den var fortfarande igång. Det var en encylindrig 6 hk högtrycksmaskin med slidrörelse efter Tegnanders patent, tillverkad på Södra Varvet, berättar Nisse, som minns maskinen väl från ungdomsåren under kriget, eftersom han var särskilt intresserad av att jämföra den med maskinen i familjens egen ångslup, som var en compound-maskin med Klugs slidrörelse. Sveas gamla backslag från förkrigstiden av fabrikat Penta fanns då kvar vid Sveas kolförråd och förevisades en gång Nisse av ingen mindre än Ossian Olsson själv. När kriget var slut såldes Svea till Västerås och ångade iväg dit för egen maskin, men hur det gick för denna ångbåt därefter är helt okänt.
Här syns Ossian Olssons båda verksamheter - Standard Oil-macken
(ESSO) och en skymt av Svea. Bilden är tagen i början av 1930-talet,
innan huset där färghandeln numera finns byggdes. Det stora huset
mitt i bild, liksom det till vänster, revs 1961.
Här är året 1938 och den ännu motordrivna Svea ligger vid taxibåts-
bryggan. Ytterligare en taxibåt, Svea II, ligger vid bryggan, medan
Waxholmsbolagets Roslagen just ankommer till Träbryggan från stan
med gott om folk på fördäck som väntar på att få gå iland. I bakgrunden
vid hotellet syns stäven på Express II sticka fram och mellan de två
waxholmsbåtarna ligger den dåvarande rindöfärjan "Vaxholm - Rindö".
Det gamla huset till höger om det s k Eklundska huset på den förra
bilden är rivet och har ersatts med det som byggdes omkring 1936
och fortfarande finns kvar.
Under efterkrigstiden blev tynningöborna dominerande i taxibåtsbranschen, men andra fanns också. De flesta uppgifterna om dessa båtar och deras ägare kommer från den minnesgode Nils J:r Jonsson, som bland mycket annat berättar att fiskaren Torgny Lind på Notholmen flyttade först till Vaxholm och sedan till Skarpö och startade taxibåtsrörelse. Notholmen övertogs då av sightseeingbåtsägaren Gunnar Sjöberg (se även under Båtvarv).
Torgny Linds första taxibåt hade A-Ford-motor. Den finns kvar och är numera veteranbåt renoverad till bästa skick. Hans andra båt var en mahognybåt som påstods tidigare ha tillhört Prins Eugen. Torgny Linds sista båt var troligen Falken som hade vitmålat skrov och var igång in på 1970-talet.
En annan taxibåtsfirma kallades Emberts båttaxi och drevs av bröderna Lars och Bengt Embert. De hade båtarna Sture, som var en mahognybåt med Penta-Hesselman-motor typ FCH-6 och Corona som var cremefärgad och hade en Perkins-diesel av typ L-6.
Här en annons för Emberts båttaxi i Waxholmsbolagets sommarturlista 1953.
Den tynningöbo som troligen var först på ön med taxibåtsverksamhet var Nils Malmqvist med båten Anita redan under mellankrigstiden. Malmqvist bedrev på den tiden även bygg- och grundläggningsverksamhet och gick först under 1950-talet över till reguljär båttrafik och sedermera bilfärjor. Se vidare under rubriken Rederier.
Ännu en fiskare övergick till att köra taxibåt i stället. Det var tynningöbon Erik Persson på Höganäs, som började i branschen senast 1950. Hans första taxibåt Våg var en s k salongsbåt i furu och mahogny och motorn en A-Ford Marin. Sedan tillkom Ciss, som tidigare ägts av en musiklärare - därav namnet. Han hade också en stor mahognybåt som hette Meteor II som påstods tidigare ha tillhört prinsessan Sibylla. Meteor II sägs fortfarande existera, men i dåligt skick och ska eventuellt renoveras. Perssons fjärde och sista taxibåt hette Sailor, som Persson övertog från Emberts båttaxi när de avvecklade sin verksamhet och i stället övertog firman Båttjänst i Vaxholm. Sailor var en petterssonbåt i mahogny med en liten midskeppssalong och hade en Penta EC-6-motor. Den var alltjämt igång 1978 och var möjligen den sista taxibåten av trä som var i trafik.
Annons i Waxholmsbolagets sommarturlista 1953 för Erik Perssons
taxibåtar. Bilden föreställer Ciss, med Erik Persson själv vid ratten.
Tynningöborna var som sagt rikligt representerade bland taxibåtsägarna. Rune Jansson, som bodde vid vaxholmssidan av Höganäs hade först Trafik som då drevs av en Penta L-41, senare en Albin O-41 och till sist av en Albin O-411. Hans andra båt hette Cora-Bris, vars motor var av typen Penta ED-6. Cora-Bris förstördes i månadsskiftet augusti-september 1961 av en våldsam brand, varefter Rune Jansson köpte taxibåten Svan, som redan tidigare hade använts som sådan i Vaxholm; då ägd och körd av Erik ...., som kallades "Brädgårds-Erik", eftersom hans far innehaft Vaxholms Brädgård. Denna Svan hade också en A-Ford Marin-motor - en motortyp känd för att kunna gå på fotogen och ha relativt billiga reservdelar. Rune Janssons sista taxibåt heter Margona, en mahognybåt ritad av C G Pettersson och byggd vid Fröbergs båtvarv på Lidingö 1934 med en Penta-diesel av typ MD-4. Rune Jansson gick bort redan 1978 och verksamheten upphörde, men Margona ägs numera av hans dotter Birgitta Nyberg och visar sig årligen vid olika veteranbåtsevenemang i bästa tänkbara skick.
Det finns även en uppgift om att Rune Jansson ska ha ägt en båt som hette Ejdern, byggd 1941 på Engströms varv.
Namnet Malk är känt för de flesta tynningöbor, men kanske mest som den byggfirma som numera Arvo Malk bedriver, och som startades av hans far Oskar Malk redan under 1940-talet. Även Oskar och Arvo Malk hade dock en taxibåt, Sonja, byggd vid Gustafsson & Anderssons varv på Lidingö 1917, som i modern tid hade cremefärgat skov och en liten salongsliknande överbyggnad. De köpte senare även den lilla passagerarbåten Brittsand, som dessförinnan gått i trafik i Dalarna. Sonjas skrov lär finnas bevarat i en lada i mycket dåligt skick.
