1. London

London 1-8 juni 2014

Hilppa, Caj och Adam

Söndag 1 juni

Några dagar före vi överhuvudtaget var resklara, meddelade Finnair att bagaget gärna borde lämnas in dagen före avresan. Det blev bråttom med att besluta vad som skulle packas ner. Sedan när bagaget väl var incheckat på lördagen, kändes det helt konstigt att inte behöva fundera på packandet som ju ofta brukar bli till sista minuten. Vårt flyg skulle först gå på söndag eftermiddag, så vi fick till och med sova länge på morgonen. På flygplatsen skulle vi nu alltså bara gå direkt till säkerhetskontrollen. Där var det precis som vi hade förvarnats, extra mycket rusning, men vi fick på grund av det bekanta oss med den helt nyöppnade security checken en våning upp. Vår Gate No 37 var en av de sista på andra sidan Schengen-porten.

Allt förlöpte normalt tills vi kom till Immigration på Heathrow. Där blev det stopp, för det visade sig att vi borde ha haft med oss ett skriftligt tillstånd av Camilla att få resa med hennes minderåriga son. Men efter att ha uppvisat resedokument med returbiljett för oss alla tre och efter att vi lovat att ansvara för Adam under hela uppehållet i London, släpptes vi igenom.

Sedan började Oystercard projektet. C och H köpte var sitt för 5 pund och Adam fick till en början använde det som var kvar på Camillas kort från en tidigare resa. Vi kom snabbt underfund med att Piccadilly Line var den som vi skulle ta för att komma till vårt hotell Chelsea Cloisters på Sloane Avenue, som låg på tio minuters promenadavstånd från Underground stationen South Kensington. Hotellet imponerade med sina vackert slipade trappsteg av marmorliknande sten, C säger marmor eller serpentinit. Bakom disken satt en mycket artig äldre, något rynkig man, som genast gav oss nyckeln till hotellrummet så fort han fått veta vem vi var.

Rummet bestod av ett sovrum och lounge med matbord och kök. Allt verkade vara i sin ordning och C behövde inte heller den här gången fixa något annat än den enda nattdukslampan som “förstås” råkade vara på min sida. C fick nu användning för sin medhavna LED-ficklampa som fungerade ypperligt som läslampa. (Ficklampa finns med på vår rese-checklista och kom nu till användning för första gången). Hotellet var egentligen inget hotell utan ett s.k.“Serviced Apartment”, där fanns ingen restaurang, men en välförsedd Supermarket strax intill. Vi njöt av att få sitta i lugn och ro på morgnarna och äta vår frukost på rummet medan vi tittade på tv-nyheterna fastän de mest bara handlade om London. Hela veckan sändes dessutom program om Landstigningen i Normandie 6.6.1944 på grund av 70-års jubileet.

Med i bagaget hade vi en lång lista över vad allt vi skulle försöka hinna se under veckan i London. C hade jobbat hårt på den i flera dagar. När resan var slut kunde vi stolt pricka av alla de ca 40 platserna på listan.

Vi hade hela kvällen på oss, så det var bara att sätta igång. Piccadilly Line tog oss direkt in till Piccadilly Circus, som visst låg först på A:s önskelista. De enorma reklamljusen och människomassorna imponerade. Sedan gick vi till fots genom Leicester Square med alla sina biografer till Chinatown där det var ganska enkelt att hitta ett lämpligt matställe.

Måndag 2 juni

Det var viktigt att få tag på Barbara, för henne ville vi inte missa under vårt Londonbesök. Därför började vi med att kontakta henne. Hon hade just ämnat ringa oss och höra om vi var i London överhuvudtaget, för det hade stått i H:s brev att vi kommer att vara i London i början av maj!? Barbara var fiffigare än den som skrivit det och hade tänkt ut att det hade menats juni. Vi kom överens att träffas hemma hos henne på torsdagen.

Nu gällde det att få ett nytt Oystercard till A. På Victoria Station fick vi höra att man kunde köpa Oystercard billigare för barn under 16 år, A var 15. Det visade sig emellertid vara en invecklad process, för det krävdes ett fotografi av honom och det skulle ha betytt att ställa sig i en ny kö till fotomaskinen. Vi valde att istället ställa oss i en annan kö för ett veckokort till A. Den kön var ännu längre än den första, så samtalet från Pirjo H. kom mycket lämpligt. Det fanns gott om tid att prata hit och dit med henne om när vi skulle träffas. Samma dag gick inte för oss, för vi hade redan planerat att åka till London Eye. Det blev tisdag i stället.

Vi skulle bra ha kunnat promenera till Westminster, men det blev buss 211 som vi hamnade stå och vänta på i över tio minuter. När den äntligen kom var där tre turister från Finland (dvs vi) som rusade upp till övre våningen och till platserna längst framme. Där upptäckte vi, att det egentligen var roligare att åka buss än Underground (om man har tid). Bussarna i London lämpar sig bra för sightseeing, för de måste p.g.a. trafiken köra mycket, mycket långsamt. Där hinner en icke stressad resenär i lugn och ro titta på staden. A ville gärna in och titta på Westminster Abbey, och då kön in dit inte råkade vara lång denna tisdag utanför den värsta turistsäsongen, gick vi in. Visst är det en imponerande kyrka, ursprungligen en klosterkyrka för Benedictinermunkar. I den har nästa alla engelska kungar och drottningar krönts ända sedan år 1066 då William the Conqueror kom från Normandie och erövrade England och lät kröna sig till kung av England. Sedan dess har den utbyggts i flera etapper. Nu är nästan alla engelska monarker begravna här liksom många engelska poeter och nära utgången Churchill. Det sista som vi tittade på var kröningsstolen.

Vi promenerade över Westminster bron. På andra sidan till vänster fanns London Eye. Kön till biljettluckan var ganska kort och vi kunde kliva ombord ganska snabbt. Solen sken, vilken tur vi hade. Följande dag regnade det nämligen. London Eye byggdes år 2000 som en tillfällig grej, men succén blev så stor, att man beslöt att behålla hjulet. Det är 135 m högt och turen runt tar 30 minuter. Man har en fantastisk utsikt över centrum av London och man hinner bra räkna alla de nya skyskraporna som vuxit upp under de senaste åren. Efteråt var vi på 4D Experience och fick, med glasögon på, uppleva skyskraporna på mycket nära håll tillsammans med måsarna som flög omkring. Innan vi fortsatte försedde vi oss med panini och kaffe. Sen fortsatte vi till fots över följande bro till Embankment, Charing Cross och Trafalgar Square, Hay Market och Piccadilly Circus än en gång. Med buss fortsatte vi på “sightseeing” längs Regent Street till Oxford Street. När vi kom till hållplatsen vid Selfridges steg vi av och gick in och åkte rulltrappor som inte fanns på Harrys tid. Vi hade hemma nyss följt med TV-serien “Mr Selfridge” och var väl insatta i varuhusets historia.

En kort promenad längs Baker Street tog oss till Sherlock Holmes museum på nr 221b. Museet är i ett smalt gammalt hus i tre våningar med alla rummen inredda som på hans tid. Med buss 74 längs Hyde Park tog vi oss till South Kensington där vår hotell låg. På kvällen åt vi på Billy´s Steakhouse, C och H provade på “Fish and chips”. A åt kött. Vi var ganska nöjda med första dagens prestationer, en hel del hade vi hunnit avfärda på en enda dag.

Tisdag 3 juni

I dag hade vi träff med Pirjo på Greenwich järnvägsstation kl 12. Resan dit gick med Underground från South Kensington till Leicester Square och tåg från Charing Cross till London Bridge och Greenwich. Pirjo och H drack “kaffe” på en pub medan C och A var i Greenwich Park och såg The Royal Observatory och Meridianen som delar jordgloben i den östra och västra hemisfären.

Observatoriet ligger på en kulle varifrån man har en fantastisk utsikt. När de kom tillbaka bjöd Pirjo på en lätt lunch på puben. Sedan gick vi med henne till museiskeppet Cutty Sark. Det var det sista av de stora klipperskeppen som seglat mellan Kina och England på 1800-talet. Här skildes vi åt, P skulle hem till Chislehurst med buss och vi skulle fortsätta till fots genom tunneln under Themsen till Isle of Dogs i Docklands. Den 400 m långa tunneln byggdes mellan åren 1897 och 1902. Den gjorde det lättare för hamnarbetarna som bodde söder om floden att ta sig till arbetet i West India Docks. Varför platsen heter Isle of Dogs vet man inte med säkerhet. Endel tror att det kommer från tiden då Henry VIII höll sina hundar på ön. När vi kommit till andra sidan hittade vi ingen busshållplats, men nog en tågstation. Vi steg på det förarlösa DLR-tåget och fick uppleva en spännande resa mellan de fantastiska skyskraporna i Canary Wharf.

Vi steg av vid Underground stationen Bank, som ligger nära Bank of England. Nära den hållplatsen finns också the Monument som är en 62 m hög kolonn som restes till minnet av den stora branden 1666. H blev nere och väntade medan C och A tog sig upp de 311 trappstegen till toppen och tog bilder åt H av alla skyskraporna runt kolonnen. När vi senare promenerade inne i City of London nere mellan Lloyd`s Building, National West Tower m.m. kände vi oss ganska små. Runt hörnet fanns Starbuck`s Cafe och A föreslog att vi skulle gå in där. Kunderna där var till största delen strikt klädda affärsmän och -kvinnor. En trött affärsman satt och läste i en bok tills han somnade. På väg till St. Paul´s Cathedral passerade vi ett otal lyxiga butiker och stack oss in i Royal Exchange, som tidigare fungerat som Londonbörsen och nu var ett mycket fint café. I St. Paul´s Cathedral pågick en högtidlig koncert med en ganska högtsjungande kör och därför var halva kyrkan avspärrad för allmänheten.

Promenaden fortsatte till Covent Garden, en plats som varken C eller H besökt tidigare. Den gamla grönsaksmarknaden är idag en galleria i två våningar med cafeer och små affärer. Vi besökte bara en butik, the Moomin Shop, där vi köpte muminlakrits. Slutligen gick vi till Leicester Square och tog Piccadilly Line till South Kensington. Den kvällen åt vi god mat på en libanesisk restaurang i närheten.

Onsdag 4 juni

Halv elva var vi på väg från South Kensington med Piccadilly Line till Holborn Station varifrån vi promenerade till British Museum. Nummer ett var förstås Rosetta stenen och sedan kom den egyptiska avdelningen. Där råkade de ha en specialutställning om åtta olika mumier. De hade scannats och bilderna gav detaljerade uppgifter om deras liv. Vi beslöt att inte gå genom hela museet på en gång, utan koncentrerade oss på de asiatiska, indiska och och kinesiska avdelningarna. I cafeet försåg vi oss med baguetter innan vi gick till den nya afrikanska avdelningen med afrikansk konst.

Efter ett antal timmar i museet promenerade vi en bit längs Oxford Street tills det började regna så mycket att vi var tvungna att hoppa på en buss. Det var nr 74 och den tog oss precis till Harrods dit vi var på väg. Med den egyptiska rulltrappan åkte vi till högsta våningen och promenerade sedan sakta neråt medan vi försynt sneglade lite på de fina sakerna och prislapparna. Och expediterna log och var så vänliga och artiga. Vårt shoppande inskränkte sig till ett bröllopskort på bokavdelningen. På köpet fick man en grön påse som det står Harrods på. Harrods låg på promenadavstånd från Chelsea Cloisters, det var bara att gå en bit längs Brompton Road och en liten bit till och sedan var vi framme och fick äntligen en chans att vila fötterna tills vi igen skulle ut. Då sken solen och vi satte iväg till fots till kvarteret med de många restaurangerna. Det blev pizza resp. lasagne på Pizza & Pasta. Medan vi åt kom regnet tillbaks och det regnade ganska så ihärdigt. A erbjöd sig att springa till hotellet efter paraplyerna. När han kom tillbaks hade regnet upphört.

Torsdag 5 juni

D-Day närmar sig och vi följer med förberedelserna inför jubileet i Normandie. I morgon får vi säkert se och höra självaste drottningen. Som tur är, skiner solen där.

Idag skall vi besöka Barbara men först fortsätta med museironden. Det första blev Science Museum (Tekniska museet). Vid ingången möts man genast av enorma tekniska vidunder från 17- och 1800-talet, såsom ångmaskiner och pumpmaskiner. Vi åkte upp till femte våningen och hamnade in i Wellcomes museum för läkemedlens historia och olika behandlingsmetoder genom tiderna där vi tillbringade en ganska lång tid innan vi vandrade ner genom de olika avdelningarna. I cafeet var det trångt och livligt med alla skolklasserna som också besökte museet den dagen.

För att komma till Barbara på Grove Hill Road i Southwark, skulle vi ta buss 185 från en hållplats utanför Victoria Station. På grund av större byggarbeten runt Victoria Station hade busshållplatsen flyttats. Den var inte helt lätt att hitta, inte ens personalen i info-luckan visste besked. Men den hittades till slut på Vauxhall Bridge Road. Nu fick vi en sightseeing bussresa på köpet, för resan till Barbara tog nästan en halv timme. B var sig lik trots sina 91 år. Hon började med att ge oss The Grand Tour of the House. Vi fick se foton av och höra om hennes fem framgångsrika söner och deras familjer, om hennes tid som journalist i Afrika, om hennes jobb som kodare vid flottan under tiden kring landstigningen i Normandie m.m. m.m. De tre timmarna vi var hos henne gick fort. Det var roligt att få träffa henne igen. Hon berättade, att hon var på väg till Knivsta i slutet av denna månad och hälsa på sin 90-åriga väninna, som vi också känner mycket väl från åren i Zambia.

Efter att ha väntat en god stund på att buss 185, som skulle ta oss till Victoria Station, skulle komma tog vi första bästa buss som kom. Med den åkte vi bara ett par hållplatser då vi plötligt kom att tänka på att den kanske för oss åt helt galet håll. Vi steg därför av och stod sedan igen och väntade en god stund på buss 185. Till slut kom den och vi kom till Victoria Station. Av förekommen anledning tillbringade vi där mera tid än planerat. Orsaken var vi snabbt måste få tag på jämna slantar för toabesök för alla tre (30 pence per person). Till all tur hittade C i tid en automat som växlade stora mynt till mindre.

Buckingham Palace fanns förstås på vår lista och dit var det inte långt att promenera. Alla de andra turisterna råkade inte vara där just när vi kom dit, så vi kunde helt lätt ta oss ända fram till porten och ställa oss och titta och vänta på att drottningen och halva kungahuset skulle komma ut på balkongen och vinka åt oss. Men icke sa Nicke. I stället såg vi två vakter som gick av och an och en som hade ett stort gevär på armen. En bil såg vi köra ut genom östra porten, men vem som satt i den såg vi inte. Senare fick vi veta, att drottningen hade tagit tåget till Frankrike för att delta i jubileet.

I Chelsea gick vi senare på kvällen till gatan med de många restaurangerna och åt mat i en box, dvs den japanska maten serverades i en mycket fin fyrkantig skål. H frågade om det var take-away mat, men det var det alltså inte. Maten vi åt var verkligen god. Bredvid vårt bord roterade ett band med olika smårätter i skålar. Det var bara att plocka därifrån om man hade lust på lite sushi, någon grönsak eller dessert. För oss fick bandet rulla vidare.

Fredag 6 juni

D-Day och soligt och varmt också i London. Under frukosten följde vi med direktsändningen från Landstigningsjubileet i Normandie. Jo, där var drottningen iklädd en vacker grön kappa med hatt. Där var många andra också såsom Obama och statsöverhuvuden från många europeiska länder. Det syntes ingen från Finland, men vi hade ju då, när det begav sig, vårt eget krig att tänka på.

Idag skulle vi åka lite längre med Underground, ända till Tower Hill. Vi promenerade bara förbi den stora medeltida borgen Tower of London, som besöks av 2,5 miljoner människor varje år, för vi var mera intresserade av att komma upp på den gamla fina bron över Tower Bridge som går över Themsen. Bron är ju “Most Famous Bridge in the World” och har blivit en symbol för London. Den besöks av 2,5 miljoner människor varje år. Tower Bridge byggdes 1894. Londonborna hade länge bett om att det skulle byggas en bro på det stället. När den blev färdig såg den nästan ut som ett palats bestående av två torn. Den sades vara ett viktorianskt mästerverk. Det är en klaffbro som på somrarna ibland öppnas t.o.m. tio gånger per dag. Vi betalade inträde till utställningen och gick med på en rundvandring som bestod av en rad visningar av filmer och berättelser om brons historia och om hur den uppförts. Promenaden på de övre gångbroarna med fotoutställningar var intressant liksom också besöket i det gamla maskinrummet med glänsande, välpolerade ångpannor, mässingskranar, små böjda glasflaskor med smörjolja och enorma kugghjul och skruvnycklar av järn.

Sen gjorde vi som drottningen, tog en promenad längs The Queen's Walk på södra sidan av Themsen. Det började bli tid för en liten matpaus och vi satte oss med många andra på “arenan” framför (eller bakom) City Hall och More London. Där fanns flera olika stånd med snabbmat och dricka att välja emellan. Det moderna City Hall blev färdigt 2002 och har på grund av sin speciella form, fått många smeknamn såsom löken, gråsuggan, hjälmen m.m. Vi fortsatte längs södra stranden och kom så småningom till New Globe Theatre, en rekonstruktion av den shakesperianska teatern som byggdes 1598-99. Det är den enda byggnaden i London som får ha halmtak.

Vi fortsatte och kom så småningom till Millenium Bridge. Alldeles intill fanns det mycket omtalade och populära Tate Modern, ett före detta kraftverk, som byggts om till ett konstgalleri. Det skall få en utbyggnad, som blir färdig 2016, så vi får ge oss till tåls tills dess. När vi kommit över Millenium bron kom vi rakt till St. Paul´s Cathedral, som vi ju redan besökt. Därifrån tog vi en buss som gick till Trafalgar Square och fortsatte till fots längs Whitehall förbi Downing Street.

Whitehall är namnet på avenyn som går från Trafalgar Square till Palace of Westminster, där brittiska parlamentet finns med House of Common (underhuset) och House of Lords (överhuset). Med “Whitehall” menar man också brittiska regeringen, för att där ligger viktiga regeringsbyggnader, såsom utrikes-, försvars- och finansdepartementen, (C säger att det kallas metonymi, när man ersätter ett begrepp med en omskrivning). Downing Street är en numera avstängd sidogata, där brittiska premiärministern bor i nummer 10. I TV-nyheterna talas både om “Downing Street” och “Number 10”, när de menar premiärministern, “Whitehall” när de menar regeringen och “Westminster” när de menar parlamentet.

På King Charles Road fanns Churchills War Rooms som vi också besökte och fann synnerligen intressant. Här i finansdepartementets källarvåning ligger brittiska regeringens välbevarade skyddsrum och kommandocentral från andra världskriget. Vi skulle gärna ha tillbringat lite mera tid där, men vi måste vidare till Trafalgar Square där vi hade träff med Pirjo H. Det var A som först fick syn på henne i människomassan. Vi gick till en närbelägen krypta, där det fanns en restaurang och efteråt på kaffe på en uteservering i bredvid kyrkan. Sen tog Pirjo tåget från Charing Cross Station och vi promenerade till Piccadilly Circus och tog buss 14 till Brompton Road nära hotellet.

Det hade varit en underbart solig dag och regnkappan som H burit på hela dagen kom inte till användning.

Lördag 7 juni

Vi hade planerat att gå till Natural History museet, men när vi kom dit var där redan många mänskor i kö utanför. I stället gick vi och tittade på Royal Albert Hall utanpå och en bit innanför. C hade alltid någonting i bakfickan ifall det skulle behövas någonting annat än det vi ämnat göra. Nu blev det en bussresa till Euston Station som ligger nära St. Pancras Station för den är ju en sevärdhet om något. Ståtligare järnvägsstation finns knappast. Den började byggas kring 1863 och är, enligt boken “en av den gotiska renässansens förnämsta prestationer och en av Londons finaste byggnader”. Det är från den som tunneltåget Eurostar till Frankrike startar och det var säkert här som drottningen befann sig då, när vi stod utanför Buckingham Palace och spejade efter henne.

St. Pancras Station har också ett speciellt intresse för C och H, som nyligen läst Tom Chesshyres intressanta bok “Tales from the Fast Trains”. Det var här han hade träff med sin girlfriend varje gång de skulle med Eurostar till kontinenten. H ville också se de två statyerna som han skriver om i boken. Första gången han och E (girlfrienden) skulle träffas där var de nära att missa tåget för de stod vid olika statyer och väntade på varandra. Han hade sagt att de skulle träffas vid statyn och avsåg naturligtvis Betjeman-statyn, som föreställer en äldre man som i blåsväder håller i sin hatt, medan hon naturligtvis trodde att de skulle träffas vid statyn som heter “The Meeting Place”. Den föreställer ett ungt förälskat par som tar ett ömt avsked av varandra. Den var, som hon sa, mycket mera romantisk.

Efter en tids sökande hittade vi äntligen ett café med smörgåsar utan senap. Sedan kunde vi ta bussen tillbaks till museerna. Bussen körde sakta men säkert längs Oxford Street, men vi hann och hade t.o.m. en och en halv timme på oss i Natural History museet som var fullproppat med barnfamiljer för det var ju lördag. Sedan var det bråttom igen, snabbt till hotellet och snabbt ut och söka matställe. Det råkade bli den argentinska restaurangen som vi gått förbi tidigare och när vi stod utanför och tvekade, kom det ut ett äldre par som såg nöjda ut och sa att maten var mycket god. Den var verkligen god. H åt lammkött och A och C tog ordentliga biffar. När servitrisen kom och tog betalt, frågade C varifrån kon kom, varpå hon svarade att hon var från Italien. Vi skrattade hela vägen till hotellet.

Söndag 8 juni

Det var dagen vi skulle resa hem. Utcheckningen var egentligen redan kl 10, men C fick med lite dramatik och charm pratat sig till 11.30. Vi åkte sedan sista resan med våra Oyster Card. Resan från South Kensington till Heathrow med ett och samma tåg, tog bara en halv timme. Det var tur att vi hade gott om tid, för Oyster Card -refundprojektet var lite jobbigt. Men det lyckades efter att ha köat vid två luckor. Vi hade fortfarande god tid och hann äta Parma Ciabata och kolla e-mail och Facebook. På flygplatsen fick man 45 minuter gratis tid på nätet.

Det var minsann ingen dålig resa. Vi hann genom C´s lista med besked. Vi hade soliga dagar och när det regnade brydde vi oss inte om det.

Page updated

Google Sites

Report abuse