4. Thailand

Thailand-resan 20.12.2008 – 05.01.2009

Hilppas reseberättelse

Söndag 21 december 2008

Flyget skulle gå 03:20 och för att försäkra oss om att få bra sittplatser (som vi missat att boka) åkte vi iväg i god tid till flygplatsen i.e. 21:15 (för disken öppnades kl. 22). Camilla körde oss i min bil. Nu hade vi massor med tid. Vi hittade bekväma stolar med fotstöd. Caj stormläste Marklunds bok som jag skulle få till julklapp och jag fördjupade mig i litteratur om det för oss nya landet Thailand.

Vi hade fått veta att 650 personer skulle med vårt plan och så småningom började det anlända mer och mer folk. Ett jumboplan är verkligen stort och att få sitta på övre våningen var en ny och angenäm upplevelse. Där uppe var det mindre flygbuller och man kände mindre av både start och landning. Vi serverades samma mat som i första klass, det var vid femtiden på morgonen som de kom med en trerätters middag och sen fick vi titta ett par timmar på Mamma Mia. Det blev tid för en mycket liten tupplur före den varma frukosten.

Efter att vi landat hade vi ännu en ca tvåtimmars bussresa framför oss. Först var det lite strul med bussarna, men det klarnade till slut vilken av dem som körde till Amandani-hotellet. Kappsäckarna åkte i en skild bil. I minibussen hade vi sällskap av ett medelålders par som inte alls var sällskapliga och en ”sinkku” som kommit för att dyka och som tyckte att Zanzibar var ett bättre ställe att dyka på. Dessutom var där två medelålders damer plus en svettig gubbe på bakbänken. Klockan 18:20 var vi framme.

Vårt hotellrum var jättefint med två stora dubbelsängar. I ändan på dem låg handdukarna, veckade till fina blommor. Innan vi stupade i säng, tog vi världens kortaste promenad längs gatstumpen ner till huvudgatan och tillbaks. Allt såg ut att vara stängt, inget håll-i-gång och nattliv här.

Måndag 22 december 2008

Vi kände oss ganska utvilade när båda mobiltelefonerna väckte oss klockan åtta. Frukosten var bra, inget att klaga på. Sen blev det bråttom till guide-infon nere på en restaurang vid stranden. Vi fick bl.a. veta vilka skräddare som det lönade sig att anlita om man ville låta sy någonting åt sig. När det var klart gick vi ner på Ao Nang stranden. Där låg en lång rad med ”långsvansbåtar”, som vi såg folk kliva in i med sina ryggsäckar på ryggen. Vi promenerade stranden till slut, där berget med de små ”söta” aporna kom emot. Åt andra hållet gick vi längs promenadvägen som var kantad av massagefirmor och skyltar med pilar till ”Tsunami Rescue 700 m”. På shoppinggatan inhandlades en tvådelad baddräkt till mig, blå naturligtvis. Sen köpte vi lunchmat: papaya och jackfruit som vi trodde var kattfrukt för försäljaren, tyckte vi, sa cat fruit.

När vi återvänt till hotellrummet vitmålades Cajs ”allvarligt förbrända” näsa så, att vi inte kunde gå ner till poolbaren och dricka en öl, utan måste ty oss till minibaren och vår balkong. Nämnas bör dock, att Caj kommenterade att det var en omotiverad överdrift och att jag var också allvarligt skadad. Men annars känner sig Caj redan hemmastadd av klädseln att döma: pyjamasen är på. Sen var det, trots varningar, en som smällde pannan i glasdörren till balkongen. På väg till kvällsmålet på något av de otaliga matställena längs huvudgatan, tittade vi in i en massa skräddarbutiker, för dem fanns de många av hela vägen. Nu hade jakten på Cajs skräddarsydda kostym börjat. Vi åt på restaurang Eden, en av dem som guiden rekommenderat och åt thaigrönsaker i vitlöks- och oystersås respektive kyckling i masaman curry. Sen släpade vi oss mätta och stinna till ännu en skräddarbutik, där en snorkig och arrogant försäljare fick oss att helt tappa intresset för kostymköpet.

Tisdag 23 december 2008

Vi åt en tidig frukost och begav oss sedan på en längre promenad till Noppharat-stranden. Ingen annan hade begett sig ut så tidigt. Den första mänskan vi såg var en ganska kufisk typ med huvudet inlindat i en röd duk. Han höll på och slipade en stenbänk. Han var kanske ”under cover”. Men vi förundrade oss mest över att ha en hel strand för oss själva. I andra ändan av stranden kom en kanal emot och ut ur den började det puttra den ena långsvansbåten efter den andra. Caj gjorde en liten rekognosering av området och kunde berätta, att det en bit därifrån fanns en liten hamn och ett litet samhälle och att det runt parkeringsplatsen var fullt med matstånd där de sålde stekt fisk (seafood vendors). Det var jätte långgrunt och det gick inte riktigt att simma där. Vi gick tillbaks i skuggan av casuarinaträden och drack en fruktcocktail till lunch vid strandkiosken. Lunchen fortsatte vi sedan på hotellrummet med inhandlade frukter från ett: mango, ananas och sweetie.

Sen var det tid att gå till skräddaren Europa på vår egen gatstump, där det valdes tyg och togs mått i flera omgångar. När det var lyckligt undanstökat blev det firat med ett glas öl på en restaurang med fin havsutsikt. Den låg i ändan av en skum gränd, som Caj hade lockat mig in i, och jag som är rädd för det mesta såg bara en massa bovar som alla var utklädda till kockar och servitörer. Det visade sig till all tur vara ett helt ofarligt ställe och vi beslöt att återvända dit på kvällen och äta där. Men före det gick vi på en timme åt var sitt håll, för jag skulle i min tur hitta en skräddare. Caj hade fått nog av skräddare för den dagen. Det råkade sig så att jag ganska fort hittade en skräddare som råkade vara en av de dyrare och där beställde jag en byxdräkt av det dyraste thaisidentyget de råkade ha. På fiskrestaurangen åt vi båda fisk. Cajs var rejält kryddad.

Onsdag 24 december 2008, Julafton

Kvällen innan hade vi tittat färdigt varifrån och när långsvansbåtarna åker till Railay Bay. Till all tur var där ingen lång kö vid biljettluckan, men medan vi stod i kön slog det mig plötsligt att vi kanske inte klarar av att kliva upp i båten. Det gick bra trots allt och till all tur var kameran inte framme. Det tog ca 15 minuter att åka till Railay West, en lång fin strand med härlig silkeslen sand. I var sin ända av stranden fanns höga stupbranta klippväggar och utanför låg små, höga öar. På västsidan var inkvarteringen lite dyrare och standarden lite högre, ingenting för fattiglappar precis. Terrängen skulle omedelbart sonderas och vi dök in i djungeln längs en cementerad gångstig.

Vårt mål var Railay East och stigen ledde oss dit. Där var ingen sandstrand bara gyttja och mangrove. En traktor med släpvagn kom körande med en liten grupp turister som skulle föras ut i en väntande båt som låg en bit ute i det gyttjiga vattnet. Alldeles vid stranden var en hög och brant klippvägg full med bergsklättrande ungdomar och på marken stod flera och väntade på sin tur. På den här sidan var det säkert betydligt billigare att bo av inkvarteringarna och klientelet att döma. En stig uppför berget ledde till en lagun. Den tog vi inte utan fortsatte längs cementstigen och kom så småningom fram till världens nästvackraste beach i Phranang Bay. Här finns det endast extravaganta och ultradyra inkvarteringar. Här finns också världens säkert allra mjukaste sand. Det kändes som att gå i sammet. Vattnet under klippan var smaragdgrönt och varmt. Där hittar man också prinsessans grotta, som är full av fertilitetssymboler i olika färger och storlekar. Vi simmade ut till den närmaste klippön en andra gång. Trots att vi hade returbiljett var det lite oklart hur vi skulle ta oss tillbaks och varifrån båtarna gick, för där fanns ett otal båtar som körde olika rutter. Sen fick vi höra, att det bara var att gå ner och ställa sig i vattnet och vifta med sin röda biljett och vänta på att en grupp på åtta personer hade samlats. När vi promenerade tillbaks till hotellet passade vi på att köpa vår lunch på gatan. Den här gången, då det ju var jul, tog vi förutom frukt också och provade vi på den berömda thailändska plätten. Klockan 17 skulle Caj på kostymprovning nummer ett.

Hotellets stora Christmas Party började redan klockan 19. Caj hade på förhand varit och reserverat ett bord åt oss i restaurangen och omsorgsfullt valt ett som var precis bredvid den flotta buffen. Rätterna var både dekorativa och vackra. Hotellet hade ordnat med ett digert program som varade i tre timmar och bestod av danser mest i thailändsk stil och ibland uppträdde gruppen till västerländsk julmusik. Julklappen låg och väntade på rummet.

Torsdag 25 december 2008, Juldagen

Vi börjar med att hålla vilodag och på programmet stod läsning och skrivning på balkongen medan regndropparna faller i poolen nedanför. Dagens huvudpunkt var kostym och dräktprovning kl. 17 respektive kl. 20. Dagens lunch bestod av grönsakssmörgås i hotellets restaurang. Det fortsatte att regna och vi fortsatte att hålla vilodag och att läsa julklappsböcker turvis på sängen och turvis på balkongen. Caj var ensam nere på sin kostymprovning, för det var ju så nära och kl. halv åtta tog vi motorcykeltaxi från hotellet till King’s Fashion där jag provade min dräkt. Sen åt vi thailändskt stekt ris och grönsaker och promenerade efteråt hela vägen till hotellet trots våra ömma vader efter allt vadandet föregående dag. Julen till ära köpte vi lite choklad att äta på rummet. När vi på kvällen stod på balkongen, såg vi plötsligt en massa ”stjärnor” segla förbi på himlen, än var det Karlavagnen än Orion osv. ”Meget maerkeligt” tyckte vi. Mysteriet klarnade följande kväll.

Fredag 26 december 2008, Andra juldagen

Halv elva startade vi till fots i hettan till andra ändan av Noppharat Beach iklädda T-skjortor, solhattar och med bekväma tossor på fötterna. Jag ville se den lilla hamnen inne i viken med alla långsvansbåtarna. Där fanns också ett naturreservat och ett Tsunami Memorial. Sen gick vi barfota längs sandstranden en god bit. Vi drack vår fruktcocktail vid kiosken innan vi gick till hotellet. Alla gatufruktstånden var borta idag, så vi fick nöja oss med chips och kaffe med choklad. Precis när vi hunnit in på rummet började det störtregna och det regnade och regnade … Cajs kostym skulle naturligtvis provas idag också och under tiden beställde jag en vit skjortblus åt mig. På kvällen gick vi bakvägen in till Seaview Terrace (stället med alla de utklädda bovarna). Trots att det regnat, satte vi oss utomhus på terrassen. Under kvällen lopp såg vi igen flera ljusfenomen eller stjärnor glida förbi på himlen. Mysteriet klarnade när vi nere på stranden så mänskor sända iväg stora svävande tända papperslyktor, ”Flying Lanterns”. Lyktorna fanns att köpa längs stranden. Tanken var att man skulle minnas Tsunami-offren. Det var den 26 december, 4-årsdagen efter tsunami-katastrofen 2004.

Lördag 27 december 2008

Detta är dagen då vi red på elefanten Tongkham. Vi blev avhämtade från hotellet och körda ut på landsbygden till en elefantfarm. Managern hade tio elefanter, en hanne och nio honor. Först klättrade vi upp på en avsats och därifrån klev vi ombord på elefantens breda rygg och satte oss på den lilla bänken medan elefantföraren svängde sig upp på elefantens nacke med en krokförsedd käpp i handen. Sen gungade vi iväg och det gungade emellanåt ganska ordentligt isynnerhet då elefanten skulle kliva över något vattendrag. Skogsterrängen var hela vägen ganska ojämn. Jag var inte riktigt så glad som jag ser ut på fotona, det lutade lite väl mycket och lite väl ofta. Så väldigt road var jag inte heller då elefantföraren plötsligt hoppade ner på marken och bad Caj sätta sig på elefantens nacke. Det gick nog bra hela vägen i alla fall och vi kom lyckligt ner igen från elefantens rygg. Efteråt matade jag Tongkham med en korgfull ananasbitar som tack för att hon inte ramlade omkull i skogen eller slängde oss av mitt i allt eller något annat otäckt. I elefantpaketet ingick också guidning inne bland elefanterna som nu hade lunchpaus. Vår lilla söta guide hette Zao. Vi fick också uppleva hur en elefant badar med en man på ryggen. Hans uppgift var att trycka på elefantens nacke ända tills den var helt under vatten. Caj var också och badade, men i ett annat vattenhål.

Vi hade tid för en stund i havet före dagens provningar kl. 18 respektive 21. Cajs kostym var färdig och två skjortor till beställdes. Mellan provningarna åt vi ångad och friterad fisk på ett gatucafé. Min byxdräkt var också färdig. På hemvägen försökte vi ”smussla” den förbi Cajs skräddare, så att de inte skulle se att vi hade varit på ett annat ställe.

Söndag 28 december 2008

Väckning 07:00 och 08:30 avhämtning från hotellet till Phi Phi Islands -turen och speed-båten från hamnen vid Noppharat stranden. Man vadade ut till båten. Det första stoppet var vid Bambu Island, där vi gick omkring först på stranden och sedan in bland träden och letade efter en toa. Det fanns två bredvid varandra, men bara den där fötterna syntes, fungerade. Båtfärden fortsatte och sedan kom vi till en lagun som var alldeles full med turistbåtar. I den följande lagunen fick de som ville, hoppa i vattnet och snorkla. Vi var bland dem. Hela stranden var full med båtar, motorbåtar och inemellan långsvansbåtar. Vi gjorde också ett stopp på Monkey Island för att fotografera apor. Följande stopp var stora Phi Phi-ön där det var lunch för oss och alla de hundratals andra turisterna. Det var alltså massutfodring. På ön fanns hotell och vi hittade en snygg toa utan kö, men istället betalade man 20 baht för besöket. På tillbakavägen stannade båten mitt ute på öppna havet för dem som ville snorkla en gång till. Det var soligt hela dagen. Det kunde också ha regnat och då skulle det nog inte ha varit roligt.

På kvällen var det besök hos Cajs skräddare. Den här gången beställde Caj en väst till kostymen och ytterligare två skjortor. Vi stannade på en drink utanför skräddarens butik tillsamman med den finska Åbo-familjen som vi träffat på Phi Phi -turen. Sen promenerade vi till Sea View Terrace och åt den här gången på den övre terrassen.

Måndag 29 december2008

Igen var det tidig väckning, för jag skulle på matlagningskurs till Siam Cuisine School. Jag blev avhämtad av självaste kocken. Vi var en liten grupp på fyra personer: förutom jag, en tyska som jobbade på kontor i en annan stad, hennes svåger och en kille från Skottland som var på en längre rundresa i bl.a. Vietnam med fru och tre små barn. Han bad mig skicka foton från kursen, då han inte själv tänkt på att ta kamera med. Man fick lära sig laga mat i wok med lite annorlunda ingredienser såsom mycket grönsaker, chili, röd och grön, olja, oystersås, fish sauce och kokosmjölk. Allt blev verkligen gott, aningen starkt, men orsakade varken halsbränna eller magknip. Var och en fick laga rätterna själv och efteråt åt vi själv upp allt vad vi lagat.

Under tiden, från nio till två, hade Caj kollat mailen, druckit vatten och vilat sig. Jag kollade också min mail och besvarat den i samma veva. Sen var det skräddartid, mattid, denna gång på första restaurangen vid Sea View. Därefter lite in och ut ur skräddarbutiker på jakt efter ett ljust channeltyg. Till slut hittades en butik och det blev beställning på en liten jacka. Provningen skulle ske genast följande dag 6:30 p.m. Sedan återstod bara att promenera tillbaks till hotellet och avge rapport över dagen upplevelser. Innan den var klar sov Caj redan med sin bok på magen.

Tisdag 30 december

Idag var det staden Krabi som gällde. Den rara flickan i receptionen beställde en taxi åt oss, och den hade vi sedan hela dagen till vårt förfogande. Och vilken taxi, det var en 9-personers splitterny Kleinbuss (för oss två) med luftkonditionering. Vi bad chauffören att först köra oss till ”Europa Café”, en skandinavisk restaurang mitt i stan, där man kunde beställa sillsmörgås med snaps. Han skulle hämta oss två timmar senare, kl. ett, och under den tiden hann vi bra, med hjälp av en karta som vi fått på restaurangen, kliva uppför trapporna till ett nybyggt men halvfärdigt tempel, promenera längs huvudgatan, gå in och ut ur varuhuset Vogue, gå ner till Krabi River vars motsatta strand bestod av mangrove, ta oss tillbaka till Europa Café via varuhuset och köpa en vit blus och till sist avnjuta en riktig dansk sildemad med Jubileums Aquavit och kall öl till. På tillbakavägen till Ao Nang stannade vi vid en pytte liten begravningsplats som hade en jättestor liggande buddastaty, Wat Sai Thai. Där möttes vi av ett par synnerligen vänliga svansviftande hundar, som omedelbart började vattna och gödsla runt gravarna.

Det fanns en sevärdhet till som vi måste besöka, nämligen ”Gastropod Shell Fossil Site", som låg vid stranden. Där kunde man gå omkring på sevärdheten, som för en icke sakkunnig bestod av ovanliga stora stenplattor på stranden. Till Cajs stora besvikelse råkade det vara högvatten och största delen av plattorna låg under vattnet. På stranden fanns en skylt med förbud att stiga på plattorna med skorna på. Jag gjorde ett försök att vara lydig, men ytan på stenarna som bestod av snäckskal var vassa som knivar. På skylten stod det också att man absolut inte fick gå ut på andra sidan repet. Gjorde man det, kunde man antingen få böter eller upp till ett års fängelse. Alla besökarna som vi såg klev över repet och med skorna på och ingen av dem blev fängslad.

Vår chaufför ville att vi också skulle besöka en fiskfarm som låg på vägen till Ao Nang. Han kallade den för ”Nursery”, och kunde berätta att fiskarna där inte såldes vidare för förtäring.

Innan vi begav oss ut på stan till våra klädprovningar och på jakt efter matställe, hann vi både med att ta igen oss efter dagen alla nya intryck och att läsa lite. Caj gick före mig, för han ville se vart bergsstigen i ändan av stranden ledde, och jag gick sedan till min nya skräddare, Grand Fashion. När jag hunnit dit, stod Caj redan där och väntade. Han hade också hunnit ta sig en titt på restaurangerna i den här ändan av stranden och förslog att vi går till någon av dem. De flesta såg snygga och trevliga ut och flera av dem var redan pyntade för nyårsfirandet. Maten som vi åt till ljudet från långsvansbåtarna, var vällagad och mycket god.

Jag hade på eftermiddagen läst ut Marklunds bok ”Livstid” och nu lovade Caj snabbt läsa slut Guillous bok, så att jag kunde få den.

Onsdag 31 december 2008, nyårsafton

Den 43dje Bröllopsdagen beslöt vi att inleda med en tur till stranden Phranang med långsvansbåt. Det blåste lite mera än senaste gång vi var ute och åkte båt och jag var orolig över hur jag skulle klara av att kränga mig upp i båten med något slag av värdighet, då den gungade och guppade ganska kraftigt. Min ombordklivning blev förevigad av kameran, men utan en hjälpande hand av en ung thailändsk flicka skulle jag säkert ha blivit hängande kvar på kanten av båten tills Caj kommit och puffat på. Förutom att det var blåsigt var det också molnigt och aningen svalt. Men iväg kom vi och som vanligt ”first thing in the morning” vilket denna dag var lika med halv tolv. Det var därför inte så konstigt att stranden redan var alldeles full med mänskor och långsvansbåtar i långa rader. Mellan dem låg några ”köksbåtar” med wok och kock som tillredde varm och god thaimat. Det slog mig att Caj inte den här gången alls oroade sig över hur vi skulle ta oss tillbaka. Nu gällde att hitta en plats i solen. I ändan av stranden till vänster från havet sett (förstås kunde man också, om man ville, ange väderstrecket) hittade vi en tom plats. Vi måste slå oss ner en god bit från vattnet, för vågorna slog ganska högt upp på stranden. När jag äntligen och för första gången fick lagt mig utsträckt på badhandduken, såsom alla de andra mänskorna på stranden, kom en extra stor våg och sköljde mina fötter och en del av handduken. Sanden var underbart mjuk och len och havsvattnet klart och varmt, det var precis som på bilden i broschyren. Det var ingen dålig början på bröllopsdagen.

Lunchmaten fixade vi sedan genom att gå ner och ställa oss i vattnet bredvid köksbåten. Där beställde vi Pan thai, majskolvar och vårrullar av en liten pojke, som förmedlade beställningen vidare till sin mamma som genast började tillreda wokmaten. Dricka kunde man köpa på stranden av de vandrande försäljarna. Sen gick vi på en promenad till andra (högra från havet sett) ändan av stranden kryssande mellan solbadarna och klivande över alla repen som höll fast båtarna på stranden, till Princessgrottan. Ut till grottan bredvid måste man vada i en halv meter högt vatten, men det gjorde ingenting för man trampade i världens mjukaste sand, det var som att stoppa fötterna i ljum vaniljkräm. Vi hade ännu tid att solbada och simma och Caj snorklade i en timme och snöt sig efteråt i två timmar. När näsdukarna började tryta, gick han bara ut i vattnet och ”sköljde ansiktet”.

Att hitta en returbåt visade sig vara hur lätt som helst, för när vi kom ner till båtplatsen, kom båtkillarna springande emot oss, de kände uppenbarligen igen oss, och visade vilken båt vi skulle vada ut till. Ombordstigningen gick smärtfritt, men sedan i andra ändan vid landstigningen, kom det stora fallet. Caj klev först ut för att hjälpa mig i land, men just då, och innan jag ens hunnit lyfta foten, kom plötsligt en våg och gungade båten och Caj flög bakåt och landade på ryggsäcken i vattnet på en sandbank.

Våta men nöjda kom vi till hotellet där man höll på att förbereda den stora nyårsfesten. Festen var utmärkt med dekorativa goda maträtter och mångsidigt program, liksom vid julfesten, med hotellets personal som uppträdde med dans och musik. Vid midnatt gick vi ner till stranden och skickade upp en svävande papperslykta tillsammans med många andra.

Torsdag 1 januari 2009, nyårsdagen

Det var den stora vilodagen, som vi tillbringade på sängen läsande och tittande på TV, eller sittande på de hårda trästolarna på balkongen medan vi diskuterade hotellgästerna kring poolen. Här gjordes nu också det stora beslutet om hur vi skulle tillbringa morgondagen. Valet föll på Eco-kulturturen till de inre delarna av landet. Den turen blev tyvärr inre av, för tempelbesöket som ingick hade inhiberats därför att templet höll stängt i hela tre dagar på grund av nyåret. Sedan nöjde vi oss med en halvdagstur till en klippö, utan lunch. Dit åkte vi i full fart i en öppen långsvansbåt och utan flytvästar. Ön var ganska liten, så tog inte lång tid att fotografera de obligatoriska ställena.

På grund av den uteblivna lunchen denna dag, gick vi ganska tidigt ut och äta. Vi styrde stegen snabbt förbi Cajs skräddare mot stranden, där vi hamnade på den yttersta restaurangen. Kunderna var till största delen lokala familjer. Personalen verkade ganska trötta efter nyårsfirandet, men vi fick precis vad vi hade beställt: chicken with green curry och chicken with cashewnuts och var sin Heineken. Trots att vi inte hade så stora förväntningar på maten och att det dessutom hade börjat regna och allt såg ganska grått och trist ut, visade sig maten var jätte god, nästan bland det bästa vi ätit hittills. När vi kröp i säng var klocka faktiskt bara en kvart i åtta, det var rekordtidigt!

Fredag 2 januari 2009

Dubbelfrukost plus en utsmugglad banan, för vi skulle inte komma att få någon lunch på den här dagens utfärd heller. Det skulle inte bli simning, så Caj skulle bara konka på två vattenflaskor och våra flipflops. Minibussen anlände kl. elva och först steg ett österrikiskt par in i bussen utrustade med kameror och var sin bok. De följande var ett sällskap från Nepal: ett yngre par med två barn och ett äldre par som var släkt med de yngre. Den äldre mannen var en ”Forensic Pathologist”, som, visade det sig, hade jobbat i Kosovo tillsammans Helena Ranta. Det hade vi läst om och sett på TV i samband med utgrävningarna av massgravarna i Kosovo.

På vägen till James Bond Island besökte vi ett tempel som också kallas Monkey Cave (apgrotta) efter aporna som ibland bor där. Vi varnades för nedfallande apskit från taket. Några apor däremot såg vi inte till. Sedan fortsatte vi med minibussen till en långsvansbåt som tog oss till den flytande fiskarbyn Koh Panyi, som är byggd på styltor. Byn grundades i slutet av 1800-talet av nomadiska malajiska fiskare, som inte hade rätt att äga landområden. Det var bara thailändare som fick äga fast mark. ”Gatorna” var ganska smala, de hade små stånd fulla med allt från kökskärl till turistvaror. Man var så nära att man kunde se in i mänskors bostäder. Nuförtiden finns där också några restauranger som förser turisterna med lunch. Därefter fortsatte färden över den stora fjärden i långsvansbåten till ön Khao Phing Kan, där "The Man with the Golden Gun" spelades in med bl.a. James Bond. Ön har blivit ett populärt och välbesökt turistmål med det säljande namnet "James Bond Island". Man kunde köpa souvenirer på stranden, men den mest intressanta sevärdheten där var grottan med den lutande väggen.

Lördag 3 januari 2009

Den nästsista dagen gjorde vi inga utfärder. I stället gick vi till den närbelägna stranden Noppharat Thara där vi solade och simmade en sista gång. På kvällen gjorde vi det sista skräddarbesöket, hämtade jackan och åt Kai Phad Med Mamuong (Thai fried chicken with cashew nuts) på en restaurang med solnedgång över vattnet.

Söndag 4 januari 2009

Vi hann med ett dopp i poolen innan vi packade och satte oss på bussen till Phuket. Corsairfly CRL 8932 tog oss ända till Helsingfors-Vanda flygplats där vi landade kl. 04:05 lyckliga men trötta efter en innehållsrik resa till Thailand.