4. Cape Town

Julresan till Kapstaden 22-31 december 2009

Caj, Hilppa, Camilla och Adam

Tisdag 22 december

När vi tittade ut genom köksfönstret på morgonen snöade det så ymnigt, att man knappt kunde se skogen. Det klarnade emellertid upp och när vi åkte iväg med bilen vid tvåtiden sken solen. Caj och Adam förde bilen till långtidsparkeringen i P5. Vid British Airways disken var där ingen kö alls, men nog till säkerhetskontrollen. Vi reste alla fyra med enbart handbagage för att säkert ha bagaget med på hela resan. Camilla hade kommit överens med Anne, som var på väg till Schweiz, att träffas på flygplatsen och vi råkade stöta på henne just då hon höll på och ringde till Camilla. Sen gick vi alla på lunch och åt hamburgare. Annes flyg till Zürich gick före vårt. Efter Schengen-porten var det bara att gå direkt till flygbussen. Våra fyra platser var i mitten av planet. Vingarna skulle avfrostas, men vi kom iväg bara en timme försenade till Heathrow. Terminal fem på Heathrow var nybyggd, modern och rymlig. Vid den sista säkerhetskontrollen hamnade vi ta av oss jackor, skor och bälten. Som tur var gick vi och åt en sen lunch, för det skulle räcka ganska länge innan vi skulle få något att äta nästa gång. På flyget till London hade vi bara fått var sin äckliga sandwich som vi knappt kunde få ner. Nu var vi ganska hungriga så pojkarna tog English breakfast som bestod av enorma skivor bacon (gammon) med ägg. Flickorna åt omelett i rulle. Sen började vi i god tid promenera den ganska så långa vägen till porten. Det var lätt att hitta dit, det var bara att följa skyltningen ända fram.

Efter att vi väntat en stund på att komma iväg, meddelades det att vi var nummer 19 i kön till vingavfrostningen och det kom att ta tre timmar innan planet kunde lätta. Under den långa väntetiden serverades förfriskningar och man kunde titta på filmer på sin egen skärm som fanns i ryggstödet på sitsen framför. Adam tyckte det var spännande, var på gott humör, varken gnällde eller klagade. Då var klockan tre på natten. Klockan fyra serverades middagen.

Onsdag 23 december

Klockan halv två på eftermiddagen landade vi i Kapstaden. Det var lätt att få taxi och tre killar for genast iväg med våra små kappsäckar till närmaste lediga bil. De blev tyvärr lite snopna när vi inte kunde ge dem några dricks, för vi hade ju inte ännu lokalvaluta, d.v.s. vi hade inte ännu hunnit skaffa oss småslantar. Vår taxichaufför var både trevlig och pratsam och gav oss en massa information om sevärdheterna i Kapstaden. Vårt hotell hette Cape Town Lodge Hotel och låg på Buitengracht Street. Det uttalas lite olika beroende på vem man talar med, vi hörde både Böiten och Beiten. Vi hade två ganska rymliga rum bredvid varandra på sjunde våningen och med utsikt mot Taffelberget, som när vi första gången tittade ut, var täckt av ett tjockt moln. Trots att vi alla var ganska trötta efter att knappt ha sovit alls i flyget, begav vi oss i alla fall ut på en promenad för att lite bekanta oss med den närmaste omgivningen. Vårt hotell hade bra läge, det låg ganska centralt och den närmaste sevärdheten, Greenmarket Square, låg på promenadavstånd. Vi slog oss ner i solen på en uteservering och beställde var sin toast sandwich. I skuggan av de stora träden mitt på torget hade suvenirförsäljarna slagit läger. Där kunde man köpa typiska afrikanska träskulpturer (inte alls att förundra sig över för vi var ju i Afrika) och tyger m.m. om man inte råkade ha sådana från förut. Det var full kommers bland stånden och där fanns mänskor i alla kulörer. I vilken stad i vilket land satt vi, slog det en plötsligt, vi kunde lika väl ha varit på någon annan kontinent. När vi stärkt oss med lite lunch fortsatte promenaden med sikte på ”The Waterfront”, det fulla namnet är Victoria and Alfred Waterfront. Alfred var alltså Victorias och Alberts son, kom vi underfund med senare. Här hade det gamla och tråkiga hamnområdet byggts om till ett fantastiskt fint och trevligt område med restauranger, hotell, bistroer, barer, kaféer, museer, souvenirbutiker, klädbutiker m.m. och ett av världens finaste akvarier, som vi inte hann med vid första besöket. Adam fick prova på att rulla runt inne i en stor, genomskinlig, luftfylld plastboll i en bassäng på ca 10 x 10 m. Vi tog taxi tillbaks till hotellet och hann vila oss en timme innan det var tid att gå ner till restaurangen på en ”lätt” middag.

Kapstaden höll på att förbereda sig för världsmästerskapet i fotboll, som skall gå av stapeln i juni. Det nya fotbollsstadium var färdigt och vi körde förbi det flera gånger och såg det från olika håll.

Planen för dagen ändrades snabbt igen och efter några samosor och toast till Adam hoppade vi på den röda Hop-on-Hop-off-bussen som tog oss ner för berget och en lång sträcka längs kusten. Vi körde förbi de fyra sandstränderna vid Sea Point, Bantry Bay, Clifton och Camps Bay. Där såg man folk solbada, men just ingen i vattnet. Vågorna slog mot stranden så att vattnet skummade och suget utåt såg nästan livsfarligt ut och dessutom är vattnet inte mer än ca 14 grader, inte så konstigt att ingen simmade där. Hela strandvägen in mot centrum var bebyggd med mest höghus där lägenheterna säkert inte var helt billiga. Några av de hus som låg högt uppe hade installerat en hiss på bergväggen så att de kunde få upp sina shoppingkassar den vägen. Vi passerade också en badinrättning med utomhus simbassänger i alla storlekar. Vi hoppade av bussen vid the Waterfront där vi delade på oss så, att pojkarna fick två timmar på sig att besöka akvariet, medan flickorna fick lika lång tid på sig att kollade butikerna. Just när tiden hade runnit ut, hittade vi en större shopping mall med butiker i långa banor och åt alla håll och kanter. De fick vänta på oss till en annan gång, för det var tid att börja se oss omkring efter en trevlig restaurang för vår julmiddag. Vi valde en restaurang som hette Karibu, för där serverade de både struts- och krokodilkött. Med Hop-on-Hop-off-bussen kom vi nästan ända fram till vårt hotell, för ändhållplatsen var helt nära Greenmarket som vi ju kände till redan. På vägen dit gick vi förbi en helt otroligt flott skyskrapa, helt i vitt och med fönster bara på ena sidan. När vi gjort oss fina för julaftonsfirandet öppnade Caj en flaska skumvin med en ordentlig smäll och Camilla trollade plötsligt fram små julklappar åt oss. Sedan åkte vi med stil i hotellets taxi till restaurangen. Där drack vi ett glas skumvin till medan vi beställde vår mat. Förrätten bestod av krokodil carpaccio, tunna, genomskinliga skivor på tallrikskanten och jätte god och fräsch sallad i gropen i mitten av tallriken. Som huvudrätt valde Adam lammkotletter, Caj och Camilla strutsbiff och Hilppa stenbockskött. Alla var nöjda med sina val. Caj valde rödvinet med hjälp av vår vänliga och hjälpsamma servitris. Till slut tog vi en Irish coffee. Caj betalade kontant denna gång och när hans överräckte den tjocka sedelbunten, meddelade han servitrisen att han inte har för avsikt att köpa restaurangen. Vi kollade ännu hotellets bar innan vi gick upp på rummet.

Fredag 25 december, juldagen

Vi steg ganska sent upp och när vi kom till frukostsalen fanns där inga lediga bord. Där fanns andra som också hamnade vänta på sitt morgonmål. I väntan på den stora jullunchen klockan ett fördrev vi tiden med att delvis vila oss och delvis göra trollkonster med Adam. Vi höll oss mest inomhus efter föregående dag i gassande sol. Camilla och Adam smörjde dock in sig för de skulle upp till poolen på taket och ”bara sola benen”. Jullunchen som vi ju hade beställt på hotellet tog två och en halv timme. Borden var dekorerade med stora granna papperssmällar och i dem fanns det pappershattar och lösläppar. Före maten fick vi ett glas ljusrött mousserande vin. Caj valde fiskrätten och vi andra kötträtten till huvudrätt. Adam fick kycklingvingar till förrätt, de vuxna tog tomat/ost sallad. Som mellanrätt fick vi en s.k. ”cooler” som bestod av en kall sorbet och desserten var glass. Underhållningen sköttes av samma långhåriga gitarrist som spelade samma låtar som vi hörde första gången vi åt där. Sedan var det tid för en liten vilostund på rummet. På kvällen vågade vi oss ut på stan på jakt efter något litet matställe. Handväskorna lämnades för säkerhetsskull kvar på hotellrummet. Gatorna var så gott som tomma med undantag av några ungdomar och några vakter i ärggröna västar. MacDonald’s var det enda stället vi såg som var öppet, så dit gick vi och ställde oss i kön med de andra ”ungdomarna”. Ingen antastade oss heller på tillbakavägen till hotellet.

Lördag 26 december

Hyrbilen som vi beställt var det meningen att vi skulle få klockan elva, men det drog ut på tiden att lösa ut den och klockan hann bli ett innan vi kom iväg. Med Camilla vid ratten styrde vi sedan kosan mot kustvägen via the Waterfront. Vägen hade redan hunnit bli bekant, för vi hade åkt där ett par gånge med Hop-on-Hop-off-bussen. Det kom också flera sådan bussar emot oss på vägen. Vi hade ämnat stanna vid de fina simbassängerna, men kön var jättelång, så vi fortsatte en bit längs strandvägen och lyckades klämma in bilen på en parkeringsplats vid Maiden Cove, varifrån vi promenerade till Camps Bay Beach, där Adam sprang direkt ut i vågorna. Det kalla vattnet tycktes inte avskrämma honom, för han trivdes ganska länge där. Sen gick Caj och Adam på en längre promenad längs stranden. Camilla och jag som blev sittande kvar i sanden med var sin bok såg dem försvinna bland alla mänskorna på stranden. Sen plötsligt skymtade vi dem långt borta på klipporna som stack ut i andra ändan av stranden. När stranden var avklarad gick vi till cafét på andra sidan vägen och åt lite lunchmat i form av hamburgare. Därifrån fortsatte vi bilfärden längs den underbart vackra strandvägen, som slingrade sig precis som på Mallorca, sa Adam. Vi kom till Hout Bay och Chapman’s Point, varifrån man kunde se Chapman’s Bays långa sandstrand. Sen svängde vägen mot Fish Hoek som låg på andra sidan av halvön. Följande plats hette Muizenberg vid False Bay. Där parkerade vi, för Adam ville lite ut i vågorna igen. På den här sidan av udden var vattnet lite varmare, men stranden skräpigare med tomma plastflaskor m.m. överallt och här var betydligt mindre vita badare.

När vi körde från Muizenberg ringde Camilla till Graham, Annalis man, och frågade om hon kunde komma in på en liten stund och hälsa på Annalis. På väg till Kapstaden skulle vi nämligen komma att köra genom Southfield där hon bor. Det var ok och vi lyckades också hitta Tramore Road ganska lätt. Annalis mamma mötte oss vid grinden och Caj och jag blev där och väntade medan Camilla gick in i huset med Adam. Graham kom också ut och hälsade på oss. Han sa att vi kunde komma på nytt en gång innan vi åker hem.

På kvällen gick vi igen ut för att äta utan handväskor och gick till en italiensk restaurang som vi sett kvällen innan men som då var stängd. Vi satt vid öppet fönster och hade en vakt på andra sidan gatan. Det blev pasta och en auberginerätt. Både Camilla och jag fick magont. Från hotellfönstret kunde vi följa med en ”folkvandring” på gatan nedanför och som höll på till fyra på morgonen. Det klarnade aldrig vad det var frågan om.

Söndag 27 december

Vi hade beslutat, att den som vaknar först skall genast kolla läget på Taffelberget, alltså om det låg i moln eller inte. Klockan sex hängde vi redan på fönsterbrädet och tittade upp mot berget: i den ena ändan hade ett långt grått moln placerat sig, men i den andra där stationen fanns var det molnfritt. Vi tog oss genast efter frukost in till centrum till turistbyrån, som det inte var helt lätt att hitta, för att köpa biljetter till linbanan för att slippa stå i den långa kön uppe på berget. Turistbyrån hade öppet, men råkade inte sälja biljetter just den dagen, för biljetterna hade tagit slut. Det återstod inte annat än att chansa på att där inte var lika lång kö som dagen innan. Och vi hade tur, för kön var faktiskt lite kortare nu. Caj och Adam steg ur bilen och ställde sig i biljettkön, medan Camilla och jag fortsatte framåt tills vi hittade en parkeringsplats vid vägkanten. Det var den 137:nde platsen räknat från biljettkassan. Under tiden hade Caj och Adam hunnit ganska långt fram i kön och sedan räckte det inte länge förrän det blev vår tur att åka upp med linbanan. Klockan var då halv två. I en vagn rymdes 65 personer åt gången. Medan den rörde sig uppåt roterade den sakta hela tiden. Utsikten där uppifrån var storslagen och vilken tur vi hade med vädret, det var helt molnfritt! Där fanns 3-4 olika promenadrutter man kunde välja mellan. Vi valde ”dazzinrutten” och där fick vi helt riktigt se flera små murmeldjur springa omkring på bergväggen. Taffelberget var en fantastisk sevärdhet. Från Taffelberget körde vi till Signal Hill också kallad lejonrumpan, varifrån där också var en fantastiskt fin utsikt.

På kvällen åt vi på hotellet och vi slapp den kvällen gå ut på stan. Caj hade visserligen varit ett varv runt kvarteret och spejat efter närbeläget matställe.

Måndag 28 december

Caj fick äntligen tag på Haldanes, som vi senast hade träffat i Zambia 1972. De hade föregående dag varit på svägerskan 50-årsfest och hade inte haft mobilen på naturligtvis. Det beslöts att vi skulle komma och besöka dem vid fyratiden. De bor i Durbanville som ligger lite norr om centrum. På väg dit körde vi genom de stora, berömda vindistrikten. Först kom vi till Stellenbosch, en liten ort med många små butiker och många stora vingårdar. Vi parkerade bilen mittemot torget och betalade i automaten med hjälp av en tidningsförsäljare för plats nr 2. Sen gick vi till torget på andra sidan gatan och Adam köpte sig en ny stilig hatt och Mofa ett bälte. Efter att ha fyllt på i parkeringsautomaten gick vi åt andra hållet. På en gata med flera fina butiker stannade vi vid ett litet trevligt café/matställe ägt av vita och drack en kopp kaffe.

Bilen var kvar när vi kom tillbaka till parkeringsplatsen och vi kunde fortsätta. Det fanns vinodlingar efter vinodlingar på bägge sidor om vägen och ett otal vingårdar. Följande stopp gjorde vi i Franschhoeck, en plats där hugenotter hade slagit sig ner för länge sedan. Det fanns ett fint minnesmärke över dem. Orten var ganska franskinspirerad. En mycket charmig plats med vita hus byggda i fransk stil. Där valde vi naturligtvis alla att äta crepes. I Durbanville skulle vi svänga av vid Spiros Hardware och det lyckades också bra och vi hittade helt lätt ända fram till Haldanes delvis tackvare Camillas navigator. De bodde i ett väldigt snyggt och prydligt bostadsområde med vita murar omkring. Vid grinden skulle man anmäla sig och sen öppnades den när Bob hörde vem som var på väg. Haldanes hade ett mycket trevligt hus i ett plan med stort vardagsrum och kök i ett. De tog hjärtligt emot oss, bjöd på kaffe och roiboste med ”sausage rolls” och kakor. Vi tittade på foton av deras barn och barnbarn (två söner, den ena bor i Kapstaden och den andra i Skottland), pratade om gamla tider i Zambia och gemensamma bekanta. Det var ett mycket trevligt besök och helt fantastiskt att träffa dem igen efter 38 år.

Medan vi var där pratade Caj i telefon med Mike Thomas, som vi också kände från zambiatiden, och sa att han ringer honom när vi är tillbaka på hotellet. Det gjorde han sedan och de kom överens att vi skulle träffas samma kväll. Mike hämtade oss i sin bil, i den som var lite större, men som de sällan använder, och vi åkte hem till honom. Hans hus låg på Buitenkant, som var ganska nära vårt hotell. Det var ett lite äldre hus som hade fått en tillbyggnad senare. Det var lite hopklämt och trångt, men väldigt mysigt. Ann var där och vi blev bjudna på ett glas vittvin medan Adam lekte med katten. Sen åkte vi alla inklämda i Mikes bil till ett litet matställe inte långt därifrån. Alla åt pasta utom Adam som beställde hamburgare. Han blev plötsligt illamående och kunde inte äta någonting, så burgaren stoppades i en påse och togs med till hotellet, där han sedan åt den sent på kvällen.

Tisdag 29 december

Camilla hade fått veta att Annalis hade blivit sämre och förts till sjukhuset. Sjukhuset hette N1 Hospital och adressen var Louwtije Rothman Street, Good Wood. Dit var det inte helt lätt att hitta. En hygglig taxichaufför visade oss till slut vägen den sista biten. Efter sjukhusbesöket åkte vi till en badstrand i False Bay vid Muizenberg, Sunrise Beach har jag antecknat att den heter. Stranden hade ett skyddande, troligtvis konstgjort rev ett par hundra meter från stranden. Det kändes lite tryggare att låta Adam gå ensam ut i vågorna på den stranden. I anteckningarna, som blev lite bristfälliga de två sista dagarna, står att Tidal Pool fylls vid flodvatten. Vi såg drakar över Muizenberg, sanddyner som börjat ”vandra” ut på asfaltvägen, en liten, liten pickup-lastbil såg vi köra med ett lass säckar som var större än bilen. Trafiken hade börjat gröta till sig och kröp mycket långsamt fram. Vi tog därför en annan väg och hamnade upp på en parallellväg som gick ganska högt upp ovanför staden. Därifrån hade vi en jätte fin utsikt över den långa sandstranden. Vi fortsatte längs strandlinjen och kom till Simon’s Town som såg precis ut som vilken som helst liten kuststad i England. Därifrån var det inte långt till pingvinkolonin.

Colony of urban African penguins on Boulders Beach in Simon's Town, Western Cape, South Africa

Det blev en sen lunch som vi åt på en mycket trevlig liten restaurang som hette Berthas’s och som låg precis vid kajen. En bit därifrån låg också en val, som nog vid närmare granskning visade sig vara konstgjord. Flickorna åt fisk, Caj sushi och Adam burgare. På tillbakavägen körde vi längs Ou Kaapse Weg, Old Cape Road som slingrade sig upp på en stenig bergsplatå. Området hette Silvermine Nature Reserve. Utsikten därifrån var fantastisk fin.

Onsdag 30 december

Det här var dagen då vi skulle resa hem. Flyget skulle först gå åttatiden på kvällen, så vi hann göra ett besök till på sjukhuset hos Annalis och nu hittade vi vägen dit utan att behöva fråga någon om hjälp.

Vi hade checkat ut från hotellet och hade allt vårt bagage med oss i bilen. På väg till flygplatsen hade vi tid att besöka det nya jättestora shoppingcentret, Century City, med Canal Walk, Science Center och butiker i det oändliga. Camilla fick köpt sig en snygg svart långklänning att ta på sig på Jussi-galan.

På flygplatsen fanns en skild parkeringsplats för hyrbilar, där vi lämnade bilen utan problem. På flyget hade vi samma platser som på ditresan. I London på Heathrow var det lätt att hitta till följande flyg, fastän det var en god bit att gå, men skyltningen var klar och redig. Allt hade gått så bra tills vi kom till sista bagagechecken. Där blev det stopp för min röda väska. En kvinnlig bagagecheckare ville se precis allt jag hade med mig. Hon var nöjd först efter att hon hittat min lilla korkskruv, som hon sedan konfiskerade. Det gjorde inte så mycket, den hade ändå fått resa så mycket, så kanske det var tid att lägga av. Resten av hemresan gick bra och vi var lyckligt hemma i Esbo tretiden på eftermiddagen den 31 december.

Trots att det var ett kort besök så långt borta, hann vi med en hel massa och alla var nog glada över att fått uppleva Kapstaden med Taffelberget. Och vi tackar igen Caj för en fin resa!