2. Frågor och svar

Mina år som krigsbarn i Danmark 1941-1949

Centralförbundet för krigsbarnsföreningarna i Finland rf gjorde 2010-2011 en enkät med frågor till krigsbarnen för krigsbarnsarkivet. Här är mitt material:

FRÅGOR TILL KRIGSBARN

1) När är du född och när for du till Sverige/Danmark/Norge? For du mer än en gång? Berätta hur gammal du var i början av varje resa. Från vilken ort for du iväg som krigsbarn? Hur länge var du på din krigsbarnsresa/dina krigsbarnsresor? Var du på samma plats varje gång?

Jag föddes i en finskspråkig familj i Helsingfors i februari 1939. Det fanns förut fem pojkar och en flicka i familjen. Min far var drifttekniker på dåvarande Tekniska Högskolan på Kalevagatan, där han hade lyckats få en tjänstebostad.

I december 1941 skickades jag tillsammans med min sex år äldre bror till Danmark. Vi åkte med tåg från Helsingfors till Åbo och därifrån med båt till Stockholm. Från den båtresan har jag mitt livs första minne: jag stod på relingen och tittade upp mot skyn där ett flygplan just flög över oss. Någon kom och förde in mig i båten. Sedan minns jag att jag och min bror var i en stor sal full med våningssängar (det var antagligen på någon skola någonstans i Sverige). Jag placerades i nedre sängen, men försökte komma upp till honom. Följande minne är från när jag stiger av ett tåg och där är mänskor som tar emot mig. Då är jag redan i Danmark i den stad där jag skulle komma att vistas ända till sommaren 1949, alltså i nästan åtta år.

Vi hade lottor med oss på hela resan och ”min” lotta stannade kvar nästan ett år med sina skyddslingar och såg till att de hade det bra och hjälpte också familjerna med att förstå vad barnen sa, och hon översatte breven till föräldrarna i Finland. Själv kommer jag inte ihåg att där var en lotta, men jag har hört mycket om henne, läst intervjuerna om henne i tidningarna och de sympatiska breven hon skrev till mina danska fosterföräldrar senare. Både tidningsurklipp och brev finns bevarade. Min danska fosterpappa var redaktör för en tidning i Haslev på mellersta Själland. Både han och min fostermamma hade sinne för att dokumentera och bevara vad som skrevs om aktuella och viktiga händelser.

2) Tycker du någon gång att du har sådana minnen från din tid som krigsbarn, som du inte riktigt vågar bemöta? Kan någon oförklarlig känsla eller ett minne göra dig gråtfärdig?

Jag har egentligen inga traumatiska minnen av resan till Danmark och absolut inte av vistelsen i Danmark, men däremot av avskedet från de danska fosterföräldrarna och det danska hemmet. Ankomsten till det finska hemmet och mötet med alla de främmande mänskorna som man förväntades tycka om, var svårt. Det kändes t.ex. förfärligt obehagligt att måsta sitta i famnen hos eller bli kramad av för mig vilt främmande mänskor trots att det kunde vara min egen finska mamma eller andra nära släktingar. Jag hade ofta mardrömmar då jag bara skrek.

På andra frågan svarar jag ja.

3) Efterlämnade dina föräldrar brev från Sverige/Danmark/Norge? Om breven kastats bort, vem tror du har gjort det och varför?

När jag reste från Danmark fick jag med mig en stor papplåda full med urklipp ur dagstidningar om bl.a. de finska barnen i staden där jag bodde. Jag har också en samling brev från den tiden samt flera kort från mina föräldrar i Finland och från mina syskon som var krigsbarn i Sverige.

Mina danska fosterföräldrar var mycket måna om att jag var medveten om varifrån jag kom och om vilka mina finska föräldrar och alla mina syskon var. De talade alltid vackert om Finland och om det tappra finska folket.

4) Efter hemkomsten, vilket är ditt första minne, vars sanningsenlighet du är säker på?

Min hemkomst var nästan som att landa på en annan planet. Bara främmande mänskor överallt, maten var ganska hemsk och sedan finskan som var helt obegriplig. Till all tur talade mina äldre syskon som då redan hade återvänt, svenska för de hade ju varit i Sverige.

5) Drömde du om ditt fosterhem efter ankomsten till Finland? Hurudana drömmar? Berättade du på morgonen om drömmarna för någon familjemedlem? Om inte, vad var du rädd för?

Visst drömde jag ofta om hemmet i Danmark, vad exakt kommer jag inte ihåg, men jag berättade aldrig om vad jag drömt, för jag var rädd att de skulle bli arga på mig. Det var bäst att inte prata om Danmark. Nu var det Finland som gällde. I sitt oförstånd försökte de prata illa om Danmark, om min danska mamma, om det danska språket om danska kungen m.m. Det var svårt för en tioåring att förstå varför ingenting var bra med Danmark, som ju hittills hade varit hela min värld, jag visste inte om någonting annat. Det gjorde en förvirrad, sorgsen och tillknäppt.

6) När du tänker på ditt fosterhems pappa/farbror och mamma/tant hurudana känslor väcker det?

Det väcker varma känslor och saknad. Min mor och far i Danmark gav mig en trygg och kärleksfull barndom. De betraktade mig som sitt barn livet ut. Likaså blev senare min man och mina barn en del av deras familj. Jag besökte dem varje år och de var flera gånger i Finland och hälsade på. Jag och min familj var med på alla deras runda födelsedagar och andra familjefester. Kontakten höll vi ända till slutet. De dog med en veckas mellanrum 92 respektive 94 år gamla.

7) Kom du tillbaka som ett svenskt, danskt, norskt eller finskt barn?

Jag kom tillbaka som ett danskt barn som bara kunde tala danska. Jag hann gå tre år i skolan i Danmark.

8) Vilket/vilka är det tidigaste minnet/de tidigaste minnena från Sverige/Danmark/Norge, vars sanningsenlighet du är säker på?

Bland mina första minnen från Danmark är när jag stiger av tåget i den stad som jag skulle stanna i och att där är mänskor som tog emot mig. Jag minns också att jag grät när min bror skulle iväg till ett annat ställe. Han bodde i samma stad. Jag hade anlänt några dagar före Jul och minns att jag fördes till en stor och fin festsal för att titta på ett danskt skådespel (Nöddebo prästegård) och att jag efteråt fick mitt livs första läskedryck, rött vatten som stack i näsan.

9) Hurudant var ditt fosterhem? Var de förmögnare, lika eller fattigare än ditt hem i Finland? Blev du omskött som ett fosterbarn eller som ett eget barn?

Jag hamnade i en medelklass familj. Fosterhemmet var rent och snyggt, inget överflöd. Man levde sparsamt, frossade inte i onödan. Det var mycket annorlunda än det fattiga hemmet i Finland där det jämt rådde brist på mat och pengar. Fosterföräldrarna var kloka och intelligenta och snälla mänskor. De behandlade mig från första stund som sitt eget barn.

10) Kände du vid hemkomsten igen dina föräldrar som dina riktiga föräldrar? Måste dina föräldrar på nytt uppfostra dig till ”sitt eget barn”?

Mina föräldrar var som främmande mänskor för mig och det tog lång tid innan jag riktigt fick kontakt med dem. Det att vi inte kunde förstå varandras språk gjorde det inte lättare. Det var jag som var annorlunda och jag som måste vänja mig av vid mina danska vanor och snabbt sluta prata danska.

11) Vilket är ditt sista minne från din tid som krigsbarn i Sverige/Danmark/Norge?

Den sista söndagen jag var där åkte hela familjen (jag hade en yngre dansk bror och syster) på en cykelutfärd till en sjö för att bada, men stämningen var inte som den brukade vara på våra utfärder, ingen var glad.

12) Fick du ofta sitta i pappas/farbror eller mammas/tants famn? Stoppade någon om dig och läste aftonbönen med dig vid sängdags?

Jag satt ofta i famnen hos både mor och far i Danmark, och att pussas och kramas hörde till. Min mor stoppade om mig varje kväll och far både läste och bad aftonbön med mig.

13) Längtade du hem till Finland från ditt fosterhem? Grät du om kvällarna? Vätte du någon gång ner dig i sängen?

Jag kan inte minnas att jag skulle ha gråtit eller längtat till Finland. Jag måste ha glömt allt ganska fort.

14) Har du luckor i minnet från tiden som krigsbarn? Hur långa tider tror du det är fråga om?

Jag har inget minne av hemmet i Finland och inte heller av själva avfärden när jag sattes på tåget i Helsingfors.

15) Fick du stryk på gården eller i skolan av andra barn i Sverige eller i Finland? Varför tror du det skedde i så fall?

Nej, det hände aldrig.

16) Tycker du att du har ett eget, äkta modersmål? Känner du dig ibland utanför och utomstående och inte riktigt hemma någonstans?

Mitt egentliga modersmål borde vara finska, men finskan glömde jag ju totalt efter ca en månad i Danmark. Jag var då under tre år gammal. Sedan växte jag upp i Danmark och gick i skolan där i tre år. Jag kunde bara danska och danska blev då mitt nya modersmål. När jag kom till Finland som tioåring fortsatte jag i svensk skola, skrev studenten på svenska och studerade på svenska. Nu blev svenska mitt modersmål. Finska lärde jag mig sedan så småningom, men har aldrig känt mig helt bekväm i finskt sällskap. Någon sa en gång åt mig ”sinä olet niin erilainen kuin me”. Ibland känner jag mig faktiskt utanför och inte riktigt hemma någonstans.

17) Försökte du vara ett mycket snällt barn i ditt fosterhem? Tycker du att du fortfarande försöker vara alla till lags?

Nej. Jag var så liten när jag kom till fosterhemmet i Danmark och så små barn förstår inte att göra sig till.

18) Gav mamma dig vid avfärden till uppgift att ta hand om yngre syskon. Som var med på resan?

Nej. Min sex år äldre bror reste med mig. Han tog hand om mig.

19) Deltog du i fosterhemmets göromål? Fick du beröm eller klander för ditt arbete?

Det hörde till dansk uppfostran att ha plikter. Jag kommer ihåg att mitt ”jobb” var att blanka vattenkranen i sovrummet och att sikta mjölet från påsen ner i en stor burk. Sen fick jag ju veckopeng och också beröm.

20) Berätta om din skolgång, vilka klasser gick du i Danmark eller i Finland? Fick du undervisning på finska i Danmark? Gick du i svensk skola i Finland? Skulle du hellre gått i en annan skola än den du placerades i?

De tre första åren gick jag i skolan i Danmark. När jag kom till Finland fortsatte jag i svensk skola, skrev studenten på svenska och studerade på svenska. I Danmark fick jag ingen undervisning i finska.

21) Gav barnen på gården eller i skolan dig öknamn i Danmark eller i Finland? Hur förhöll du dig då?

Nej. Jag blev inte retad i skolan varken i Danmark eller i Finland, men i det finska hemmet blev jag retad för mina danska vanor och för språket.

22) Blev du under tiden som krigsbarn eller i ditt hem i Finland utsatt för otillbörligt sexuellt närmande? Berättade du det för någon?

Nej. Det hände aldrig, varken i Danmark eller i Finland.

23) Upplever du att du tack vare att du är krigsbarn på något sätt också hör hemma i en större och mer internationell värld än annars varit fallet?

Utan vidare gör jag det. Jag har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att blivit helt enspråkig finsk och bara ha bott i Finland.

24) Var du rädd för någon i ditt fosterhem eller i ditt eget hem i Finland? Tycker du att du blev orättvist bestraffad?

Jag behövde aldrig vara rädd för någon i Danmark. Däremot var jag alltid rädd för min finska pappa när han kom hem i berusat tillstånd. Jag hade aldrig sett en berusad mänska tidigare.

25) Använder du antidepressiva mediciner och eller har du gått i terapi?

Nej, ingendera.

26) Kunde du efter din hemkomst tala med dina föräldrar eller behövde ni tolk? Vem tolkade?

Nej, jag kunde inte prata med mina föräldrar, för jag kunde bara danska. Mina äldre syskon som hade varit i Sverige som krigsbarn, fungerade som tolkar.

27) Berättade någon för dig varför du skickats som krigsbarn eller förstod du själv varför? Fanns det detaljer man inte kunde tala om? Var saken speciellt svår för din mamma/pappa?

I Danmark var jag hela tiden medveten om att jag var finskt krigsbarn och mina danska fosterföräldrar berättade också varför jag hade skickats till Danmark. När jag kom tillbaks till Finland fick jag ofta höra hur förfärligt det hade varit för min mamma att sända iväg mig.

28) Har du någonsin tyckt att din pappa eller mamma (för sin egen själsfrid) försökte försköna dina minnen från krigsbarnstiden när du var barn?

De visste att jag hade det bra där jag var och det kändes betryggande för dem.

29) Har du forskat i din egen tid som krigsbarn eller håller du på med det? Vad väckte ditt intresse?

Jag bodde precis hela min barndom i Danmark hos samma familj och jag tycker att jag kommer ihåg hur det var. Mina minnen från tiden som krigsbarn har upprätthållits genom kontinuerliga kontakter med mina danska fosterföräldrar så länge de levde och med min danska syster och bror samt alla mina "danska släktingar".

30) Vilken uppfattning har du för närvarande om din tid som krigsbarn? Hur ser du nu på hela barnförflyttningsoperationen?

Jag hade en trygg och lycklig barndom som krigsbarn i Danmark. Att jag sedan revs bort och kom till en helt främmande miljö, har säkert satt sina spår på gott och ont. Jag anklagar inte min mamma för att hon skickade mig bort. Hon gjorde det ju för mitt bästa. Det var någonting ”alla” gjorde då och mammorna, i synnerhet de som bodde i innerstan i Helsingfors som vi gjorde, rekommenderades att sända sina barn till Sverige eller Danmark. – Hela barnförflyttningen är nog en otrolig sak och att den kunde genomföras i så omfattande utsträckning är också svårt att förstå. Jag kan inte annat än tycka att det är fel att skilja barn från sina föräldrar. Min mamma reste faktiskt i slutet av 1939 till Sverige med alla sina sju barn till Sverige och vistades i Forshaga i flera månader.

31) Vad minns du från ditt hem i Finland tiden före avresan?

Ingenting.

32) Har du någonsin känt dig osäker på din riktiga, nationella identitet?

Ja, det har jag gjort.

33) Har du fått den uppfattningen att dina föräldrar ångrat beslutet att skicka dig som krigsbarn?

Ja, jag tror nog att min mamma helst skulle ha velat ha alla sina barn hos sig.

34) Talar du eller förstår du ännu danska/norska? Talar du finska? Har finska gett dig mera problem än du skulle ha haft om du inte varit krigsbarn?

Jag talar och skriver fortfarande danska obehindrat. Ja, jag talar finska, men i skolan hade jag alltid svårigheter med finskan. Ännu i denna dag tycker jag inte att jag behärskar finska fullständigt.

35) Hur ofta har du bytt: a) yrke; b) arbetsplats; c) bostadsort?

Jag har jobbat om korrespondent och marknadssekreterare ända tills pensionsåldern och har bytt arbetsplats ett fåtal gånger under den tiden. Efter att jag återkommit till Finland har jag bott i Helsingforsregionen hela tiden, förutom ca åtta år då jag på grund av min mans utlandsjobb bodde i Afrika.

36) Har du någon hobby, åskådning eller sak som du tycker du helt kan ge dig hän åt?

Nej, men min familj, barn och barnbarn samt utlandsresor upptar mycket av min tid nuförtiden.

37) Krigsbarnstidens saldo: vad upplever du som det bästa och vad som det värsta av dina minnen?

Jag hade en bra och trygg barndom hos snälla och kloka mänskor, som skötte om mig på bästa möjliga sätt och som också såg till att kontakten till min finska familj upprätthölls.

Det var svårt att efter 8 år måsta skiljas från mina danska fosterföräldrar och mitt danska hem och att som tioåring återvända till det finska hemmet där allt kändes helt främmande, föräldrarna, syskonen, språket, miljön, maten m.m.

Det tog många, många år innan jag på nytt fick riktig kontakt med min mamma och kunde börja tycka om henne. Min finska pappa hann jag aldrig riktigt lära känna, för han dog ganska tidigt.

Senare i livet plågades jag av hur fruktansvärt det måste ha varit för min mamma att skicka bort alla sina barn. Värst var det, sa hon, att skicka iväg det yngsta barnet (mig). På samma sätt har jag haft skuldkänslor till mina danska föräldrar, för att jag lämnat dem. På något konstigt sätt lättade det först när de alla dött. Och det som också var underligt var, att de alla tre dog samma år och inom samma månad; min mamma 96 år gammal, min danska pappa 94 och min danska mamma 92 år gammal.

Jag hade ständig kontakt med fosterföräldrarna och de betraktade mig som sitt barn livet ut, och jag har fortfarande ständig kontakt med mina danska syskon och deras barn.

Mitt liv har utan vidare berikats av att ha varit krigsbarn. Det har gett mig insikter i flera kulturer och gett mig tre språk gratis: danska, svenska och finska. Utan allt det här skulle jag kanske ha blivit enspråkig finne.

38) Skulle du i motsvarande situation skicka iväg ditt eget barn på en likadan resa som du har gjort? Motivera ditt svar.

Jag tror inte att jag skulle ha kunnat skicka iväg mina egna barn. Jag skulle i så fall själv ha åkt med dem.

39) Hälsade du senare på hos din fosterfamilj(vårdplats? I vilken ålder? Hur kändes det?

Jag hade ständig kontakt med min fosterfamilj och besökte dem varje år så länge de levde. Det kändes alltid lika ledsamt att åka ifrån dem.

40) Hur många långvariga, verkligt nära människorelationer har du? Finns det krigsbarn bland dina vänner? Har ni talat om era erfarenheter?

Förutom familj, släktingar, både finska och danska ca tio. Många av mina klasskamrater var krigsbarn. Det var mycket litet det talades om att vi var krigsbarn, man bara konstaterade det. Först långt senare pratade vi om det och om hur det var att komma tillbaka.

41) Vad tycker du om den här enkäten? Skriv din åsikt på kuvertets baksida, så kan vi läsa den utan att öppna kuvertet.

Det var bra att få berätta om sin egen krigsbarnshistoria.

Esbo januari 2011,

Hilppa Kortman

-> Min barndom

-> Frågor och svar

-> Bilder (fotografier)

-> Dokument

-> Postkort

-> Urklipp

-> Barnböcker